Senaste kommentarerna i forumet

Nej, det är inte fel av dig att berätta! Du kan inte stå med allt det här ensam, det klarar du inte. Du MÅSTE berätta, hur jobbigt det än känns.

Med all respekt, Mickey, så måste man som anhörig emellanåt ta beslut som inte den beroende personen gillar, för att bryta mönster och för att helt enkelt överleva.

Och det här med skuldkänslor, Tussilago... fundera lite på det där. Vad är det du känner om inte skuld?

Kram, båda! :-)
/H.

Jag vet inte hur den här kompisrelationen ser ut. Men det är känsliga saker du tar upp och berättar om. Jag hade nog inte gillat det. Om jag var i hans sits. Du ville ha ett svar och du får mitt. Jag är ledsen om det är fel svar. Men jag svarar bara ärligt vad "jag" tycker. Sen spelar det givetvis roll hur allvarligt hans spelande är. Det kanske inte alls är så farligt och att det är under kontroll. Att inte ekonomin har flippat helt. Men du skriver "beroende", vilket borde tyda på att det är illa. Hoppas att det löser sig för er båda! Vänligen/Mickey

Han gav mig faktiskt inga som helst skuldkänslor...Han sa ingenting som kunde ge mig det. Jag kände så ändå.
Hans bästa väns fru ringde mig för en stund sen. Både hon och hennes man är insatta i hans sjukdom. Jag har känt mig oerhört ledsen idag och berättade om min oro över ekonomin och att han spelat bort pengar. Att han har ett spelberoende och då han hållit mig utanför vår totalekonomi i alla år. Han säger att han spelat då och då och eftersom han alltid har slängt fakturor och lönebesked har jag ingen aning om hur mycket pengar det rör sig om. Allt det här berättade jag för henne och nu mår jag dåligt och har ångest över att jag berättat.
Var det fel av mig att berätta?

Hej tjejer!

Tussliago - du skriver: "Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det?" Det kallas skuldkänslor, ju. Du mår dåligt för att din man spelar på dina skuldkänslor. Alkoholisten i honom vet att det är den enda vägen för honom att få dig tillbaka. Men tyvärr är nog motivet för hans vilja att få dig tillbaka inte att han älskar dig, utan att han vill återställa ordningen där han är den som dricker och du är den som tillåter det.

Kram, båda två!
/H.

Har varit en lång och härlig semester. Naturligtvis är det svårt att låta bli att dricka när man har all-inclusive på resan och alkoholdrinkarna är gratis men inte de goda fruktdrinkarna. Lyckades hitta en vänlig bartender som tog sig tid att blanda jordgubbsdaiquiri utan rom åt mig och lät flera dagar bli att dricka vin till lunchen och inte alltid till middagen heller.

Jag ifrågasätter allt i mitt liv och önskar väldigt ofta att jag levde ensam. Träffade en läkare på ny beroendemottagning som gav mig antidepressiva tabletter - detta har jag aldrig velat äta tidigare utan tänkt att det kanske är alkoholen som gör mig ledsen. Han trodde både och och att jag behövde tabletthjälp för att ta mig ur drickandet. Han var också noga med att poängtera att det är jag som bestämmer. Jag är den enda som kan se till att jag inte dricker - ingen annan. Det hjälper inte att valsa runt i vården och prata med än den ena än den andra, få massa råd och mediciner. Man måste själv ta ett beslut. Vi får se om anti-deppmedel är något för mig - hoppas att jag blir stark och glad. Stark nog att ta mig ur mitt äktenskap eller se till att förändra det till det bättre. ATt ta mig i kragen och leva mitt liv som JAG vill (att ta reda på vad jag vill)

Blev förtjust i en väldigt ung man på semestern (herregud, snacka om 40-årskris.
Har fått veta att jag har en tumör i levern. Det kan vara en av fyra saker varav den ena börjar på c. Jag har inte druckit sedan i söndags och tänker att jag inte skall dricka mer nu. Nu får det vara nog. Förrvirrat, visst?

Idag ska jag inte dricka och faktiskt inte imorgon heller. Kramar till alla vänner som kämpar därute!

Känner så väl igen mig i ditt sätt att skriva att du inte saknar honom utan något.
En väldigt konstig känsla.
Jag känner igen mig i allt du skriver!

Jag själv kämpar med att inte gå tillbaka.
Jag mår så dåligt och vårat förhållande är så förstört.

Skillnaden är att han inte tänker ta in på någon behandling för han anser inte att han behöver det.
Även om han är nykter så tänker han inte nyktert. Han är inte ett dugg förändrad efter sin förra behandling. Jag vet nu att det är för att han inte har tagit till sig av den.
Han säger att han inte vill ha det så här. Det kan jag förstå, men är han inte beredd att göra fotarbetet så är det så här han får sitta...

Jaja, nu fick jag spy ur mig lite med.

Ha en trevlig helg!

Kram kram

Hej,

Efter senaste inlägget har mycket hänt. Han är nu på behandlingshem av egen fri vilja vilket såklart är bra. Efter en hel veckas drickande där han var totalt under isen hämtade jag honom på en flygplats, var stark och sa om och om igen att jag ska/vill hjälpa honom. Att jag finns här.

Jag mår inte bra. Visst är det bra att han äntligen inser, vill och har tagit hjälp. Men jag känner mig så otroligt sviken, alla lögner, alla hemskheter han utsatt mig och sin son för...hur ska man någonsin kunna förlåta och gå vidare? Ibland undrar jag om älskar honom, hur jag ska kunna vara ett stöd när han är hemma efter behandlingen. Jag saknar honom inte som person, men jag saknar något som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet att det är en sjukdom men det tar ju inte ifrån att han faktiskt gjort allt han gjort.

Känner stor ångest och är såå trött. Hur ska tilliten komma tillbaka?
Fick precis ett kort samtal från honom. Han sa att han älskar mig och saknar mig.
Kan en alkoholist älska en annan person på riktigt? Jag tvivlar på att han gör det likväl som jag tvivlar på mig själv.

Efter hans samtal mår jag sämre. Varför gör jag det? Han var tydlig med att han kommer förändras och att vi kommer ha ett bra liv tilsammans. Varför lyfter inte det mig? Jag sa till slut att jag saknar honom, hans närvaro och att kunna krama honom. Ljög jag och sa det bara för att vara snäll eller menade jag det. Jag vet faktiskt inte...Han svarade att han tyckte det var skönt att höra att han var saknad och älskad. Han kände till och från under behandlingen sig mycket ensam och att ingen här hemma tyckte om honom...

Ni har säkert inte svaren på mina frågor men jag behövde skriva av mig...

Kram till er starka!

helt torrt men ändå......

http://psy.gu.se/aktuellt/nyheter/fulltext/kvinnors-serotoninsystem-i-h…

"se" dig här mannen. Våra bilder kanske inte överensstämmer precis men det är inte väsentligt. Varje människa äger rätten till sin verklighet så som man uppfattar den. Tack för att jag får dela din bild också så här. Kram till dig / mt

GRATTIS!
jätteskoj att de går bra för dig. Jag känner igen mig myckét i dina inlägg,
tankar o annat. Är nykter sen 2 år tillbaka, då jag kände som jag inte hade
nåt val antingen gå ner sig eller resa sig upp, jag valde de senare.
Bröt med killen jag hade då som var alkholiserad, sökte hjälpa genom AA,
alanon o psykolog! Jag trodde jag var nära slutet, simmade på avgrundens
ramp.

Men alkohol har vart vardag för mig eftersom min pappa var alkoholist när
jag var liten, sen fortsatte de i tonåren o uppåt!

Som du säger har jag idag äckelkänslor emellanåt när jag tänker på alkohol,
den diffusa icke normala känslan i huvet när man var redlöst berusad,
minnesluckor o känslan av att vara nån annan som inte brydde sig ett skit
om andra eller viktiga saker här i livet. För å tala om hur många dar i mitt
liv jag tillbringat som bakis o legat o kräks hela dagar. Ända gör man samma
sak igen o vill bara bli av med onda o koppla av, tror man, för alkhol triggar
upp de mesta inuti kroppen, så mår man dåligt så ökar ångest o allt skit man
bär inom sig o resultatet blir att man självmedicinerar kan man säga.

Men visst har man ännu suget ibland o de tror jag är ganska normalt, men då
tar jag till de hemska situationer o dåliga måeende, bara tanken på dem
skrämmer mig så då blir valet att avstå.

Ändå skönt o känna att man lever i "realety" o inte i en förljugen o rätt
destruktiv värld, där jag som många andra blir en person man egentligen har
svårt att identifiera sig mé.

Inte många dar kvar till 365, KÄMPA PÅ! kram

Så fint och rakt och sant du skriver Mickey. Säger tack för respons och vägen till ett äkta liv kan bara tas i den utsträckning som kliven räcker till, steg för steg. Så länge man går så rör sig också ödet, beslutet och livet. Sant det där med burken, förbannade mig själv ikväll för att jag inte prioriterade den handlingen högre, förlorade mig i ett antal andra saker här där vi bor. För mig var det ju klart, men visst, jag skulle ha gjort det. Som det blev nu så var det väldigt illa och samtidigt en återkoppling till så många många tidigare situationer. Kanske det bara är att jag tycker synd om mig själv, men jag vet ju redan vad som gått illa och så har jag ändrat på det. Ändå kommer det ständigt igen och igen som historien präntad i text, eller snarare i ljudfil. Tack Mickey för din respons h/Mm.

Du kan inte göra annat än att vara nykter. Då har du gjort vad du har kunnat. Vad du har gjort tidigare går inte att ändra på. Det är inget man behöver älta. Sen förstår jag i och för sig om MT blir arg beträffande burken. Hur kunde du glömma det? Hon tycker nog att det är viktigt och det borde du kanske respektera? Men det är ju sen lätt för dig att (gör inte det!) köpa nytt Gin. Men det är en annan sak.

Lycka till Mulleman och Mulletant i erat fortsatta strävande för att bli en "helt" Mullepar :-)

Vaknade denna morgon den 8/11 2011 och hade verkligen bestämt mig för att tro på beskedet från Mt om ett trevligt, trivsamt möte efter en lång arbetsdag. Vi hade planerat vad det skulle bli till middag och jag förberedde det. Mt kom hem, men inte den Mt som åkte iväg på morgonen.
Försökte samtala, gick inte. Oavsett vad jag gjort för val i livet (hon vet) så var det uppenbarligen för lite och i alla fall på fel sätt, enligt henne. Allt hänger på den kvarvarande burken Gin, hade ingen aning om att den hade sån makt. Jag hade glömt att vi skulle genomföra en rituell gemensam tömning av den, eftersom jag då redan lämnat den åt sitt öde, bakom mig. Jaa, jag lever nykter nu (utom en halv gin senaste vecka, av skäl jag berättat för henne, ingen annan) av full respekt för henne och även för att jag vill det själv. För att få leva vidare med den människa jag värderar så högt i mitt liv.
Men att jag gör det på mitt sätt är för lite eller snarare på fel sätt. Det räcker inte med att jag är nykter av det skälet, jag skall vilja det av mig själv. Hon sa idag senast "när skall du säga nej till alkoholen". Så vad jag än gör så är det fel. Säkert är det idealet, men där är jag inte ännu, men på god väg. Den goda viljan... vart räcker den, stunden i kväll gör det i varje fall inte lättare?
Jag skulle närmast beskriva det som kunde varit ett samtal, som ett helt oförsonligt ställningstagande istället där ultimatumet var samtalsspråket, hon vet precis hur det egentligen är med och för mig, inget annat. Frågade flere gånger om inte alla de dagar (snart ett år) jag varit nykter spelat någon roll, jovisst men... att jag inte kommit ihåg att tillsammans med henne tömma den kvarvarande burken Gin betydde betydligt mera. Inte bli hörd överhuvudtaget, ställd i ett hörn... det finns mycket mera, men det är en annan historia.
Mitt fd drickande överskuggar allt precis när som helt, för lite gör jag och det jag gör är på fel sätt, oberoende av nykterheten. Det kommer ständigt i form av uppräkningar av situationer där det blivit fel mellan oss bakåt i tiden. Sant. Jag har sagt att jag förstår det och ångrar det, men jag kan inte göra det skedda ogjort. Dessutom har jag aldrig någonsin druckit för att göra Mt illa. Men det kommer ständigt ständigt igen, uppräkningarna över hur det har varit. Jag har hört det så många gånger redan, vet ju det dessutom alldeles av mig själv. Vad kan jag göra åt det idag annat än att fortsätta vara nykter? Det värsta för mig, som samtidigt gör det svårt, att jag är nykter inte har så mycket betydelse eftersom jag gör det på fel premisser och av fel skäl. Jag vet inte. Hjälp. h/Mm.

Det ligger nog mycket i det du säger. Tristessen. Hitta något som man kan göra istället. Något man vill göra. För mig har det inte funnits något sådant som har vägt upp en fylla. Jag är en sådan person också som vill ha allt på en gång. Jag måste inse att man får inte nykterhet på nästan 1 år serverat. Utan det tar tid och det ligger arbete bakom. Sen måste jag nog också inse att det är bara tid. Jag kan inte dricka varken efter (om jag lyckas) jag har slagit mitt pers eller om 1 år. Jag kan aldrig mer dricka om jag inte vill leva i elände och mörker.

310 dagar idag, jag vågar nu tro på att det kommer bli ett år. Och mer.

Vad gjorde att denna gång blev en sådan stor skillnad mot alla andra gånger jag försökt sluta eller dra ned på alkoholen?

Svaret jag finner är att denna gång så har jag inte sett det som ett mål att kunna dricka, eller ens vilja dricka i framtiden.

Jag har inte tänkt att jag skall klara en vit period, för att sedan få supa igen.

Jag har tagit varje tanke på alkohol som en utmaning om att dels hata den, fokusera på allt elände. Men det viktigaste, det har nog varit den utmaning att ersätta det alkoholen gav mig med något äkta och naturligt istället.

Dvs, allt jag känt som påverkad, kan jag hitta till den känslan fast spiknykter?

Och vad har hänt dom dagar jag bara vill skita i allt, falla ned i dekadens och fylla? Svårt att svara på, varför har jag inte gjort det? Gudarna ska veta att jag får den känslan... Men jag har lyckats associera alkohol med kräkkänslor och huvudvärk. Sakta dämpas associationerna till avslappning och frihet från verkligheten.

Och sedan grundbulten tror jag, det är tristessen. Dvs, lära sig göra något när suget kommer. Jag tror suget är ett av hjärnans sätt att "bota" inaktivitet. Vi har en inomboende kraft att göra något, att vara aktiva, att skapa. Den kraften kan användas eller dämpas, och hjärnan bryr sig inte så mycket om vilket... Bara tristessen eller känslan av oförmåga släpper. Gärna med hjälp av alkohol.

Älskar er alla kära vänner.

...att läsa om allas olika erfarenheter här på forumet, man känner att man inte är själv med sin kamp emot drickandet!

Jag är nu inne på mitt tredje dygn utan alkohol i kroppen, och tycker att det går riktigt bra så här långt. Tre dygn är ju bara en början, och resan kommer alldeles säkerligen bli lång, men jag känner i alla fall att den här resan har fått en bättre start än mina tidigare försök.
Jag känner mig helt enkelt mer motiverad, och dessutom som sagt stärkt av information, övningar och delade erfarenheter här på Alkoholhjälpen.

Tidigare har jag bestämt mig för att sluta dricka, men sedan från första stund kännt efter och funderat över hur det känns, och kanske ännu mera funderat över hur det kommer att kännas om två dagar, om tre dagar o.s.v. Nu känner jag mig stärkt och mera avslappnad; jag känner att jag verkligen inte vill dricka mer. Känner mig verkligen glad över att ha bestämt mig, och det gör det faktisk betydlig lättare att inte falla in i jobbiga tankar.

Jag håller tummarna för mig själv, och för mina barn att jag ska kunna hantera det här!
Håller tummarna för dig också ModestyBlaise, vi börjar ju kampen samtidigt, så vi får stötta varann här på forumet, och ta hjälp av andra här och förstås hos våra nära och kära.

PS: Gick förbi bolaget tidigare ikväll...och log...kanske en aning påtvingat leende men i alla fall :)

/TH

Det finns nog inget annat sätt än att vara helt (jävla) övertygad om att jag SKA fixa det häringa, en stålsättning som betyder att man måste stå över sig själv,
Hela hela tiden vara på sin vakt, och att förstå att hjärnan är verkligen skadad av det tidigare missbruket, det kommer att sitta en liten osynlig papegoja och kraxa i ditt öra, ..men så farligt var det väl inte, visst är du värd det, efter allt vad du har varit igenom senaste veckan, dagarna, förmiddagen, timmen...
Allt är förlåtet bara jag får ta mig en sipp, ett glas till, en flaska till, en bib till...

Problemen förminskas, och tycka synd om sig själv känslan växer...
Det får vara hur förbannat synd om mig som helst, men jag får INTE trösta mig med alkoholen..
Glass, godis, läsk, choklad, varma bad, långa promenader, armhävingar...ja vad som helst, men absolut inte en gnutta alkohol, no matter what!
Jag kan käka 3 liter glass om jag vill, men inte ens slicka på vinkorken..

Tankarna kommer att accelliera i en enda uppförsbacke, plana ut och sedan sakta sakta gå ner igen, under en ganska lång tid, en månad?

Alla tankar kommer att vara fel, så det är bara inse', hjärnspöken!
Och det är alldeles förbannat synd om mig som inte får dricka, JA verkligen, men ingen ursäkt..
Och alla andra KAN dricka alkoholen och verkar ha det så himla trevligt och mysigt, ja de har de säkert, och du med om du slutade tänka på alkoholen!

Så det finns ett sätt att slippa tanken på alkoholen, och det är att släppa sina tankar fria, tänk nytt och skapa nya rutiner...
Varje gång du känner ett sug, ta ett tuggummi, hela munnen kommer till slut vara helt full, och det var dina sugtankar, äckligt många..
Tänk tacksamhet varje gång du vaknar och inte har fylleågren, du borde ha mått dåligt nu, eller hur?
Varje gång du kan köra bilen utan att oroa dig för pliten som kommer att ge dig böter och ta lappen av dig....

Byt mönster, och gör det nu, bestäm dig för att inget kommer att vara som förr, backa ut genom ytterdörren nästa gång för att bevisa den här dagen är inte som andra!

Det finns ett annat alternativ, det är bara din hjärna som är för tillfället förgiftad, resten av kroppen funkar ju, eller hur?

/Berra

Dubbelt blev det...

vildvuxna rosor, skönt att se en "gammal bekant"-:) Den här gången ska vi klara det! Noll är det som gäller, det går INTE att tro att man kan fuska. Vi ses imorron!

Hej och välkommen tillbaka, jag har oxå beslutat mig för nya tag. Jag trodde i min enfald att det ine skulle vara så svårt, inte heller att det faktiskt var så att det är noll tolerans som gäller för mig. Jag har lovat mig att vara här på forumet så mkt som möjligt, det är ett otroligt stöd.

Tja en månad sen jag var här och det höll inte över första helgen. Men det gäller att ta nya tag. Jag måste sluta annars kommer jag säkert att supa ihjäl mej. Förr eller senare blir det ju så, vilket slöseri med livet. Det här går inte. Nu ska jag hålla mej på forumet. Tack för hjälpen alla här!

En dag i taget Santorini. Låt bli det första glaset, det är allt. Så lätt och så svårt. Men du är ju på väg nu, eller hur?

Åh jag är så avundsjuk på er som klarat nykterheten så länge. Önskar så att jag vore där. Men jag har ju själv makten att välja att följa er väg. Jag ska också dit igen.

om det du skrivit Berra. Här på "livsforumet". Hoppas du har haft en bra måndag! Kram / mt

Läste ditt inlägg, och kände igen mig så väl!!..... inte att jag smyger i sovrummet (än), men att jag (när jag har alkohol hemma) smuttar lite, när jag lagar mat till barnen... och sen fyller på lite då o då.... när ingen ser.

Jag har stor ångest för att barnen helt plötsligt vill ha skjuts --- o jag inte kan köra dom, för att jag druckit nått glas..... VAD ska jag säga då? skylla på huvudvärk???

Hela helgen har för mig varit ett stort ångestmoment, för min friska sida har inte velat dricka, men min sjuka sida har LÄNGTAT efter ruset!!
så vin o drinkar både fredag o lördag.... o sen ÅNGEST, ÅNGEST!!! Jag har varit trött, ledsen, skällt på barn o sambo.... mitt humör är upp o ner, o igår em tänkte jag.... INTE dricka nu i kväll.... men ångesten över att inte få smutta lite, gjorde att jag la mig i sängen o grät, somnade o när jag vaknade så tömde jag boxen på sista vinet (ingen såg så klart).... men sen tänkte jag att nu är det på väg på helvetet.... så i morse hällde jag ut resten av spriten!!!! en halv liter vodka direkt i slasken.... och NU SKA JAG INTE KÖPA HEM NÅTT!!!!!
jag ska be min sambo att hjälpa mig, att inte locka med onsdagsvin, eller så..... och ta en dag i taget!!
Så idag är min 1:a dag utan alkohol..... och jag kommer nog att skriva av mig här, o älta o ventilera, men det får ni stå ut med ;)

//ModestyBlaise