Senaste kommentarerna i forumet

Det går nog att sluta på egen hand, men man ska inte lägga prestige i det. Jag har Antabus hemma, tar bara någon då och då, om det är något speciellt på gång, för då slipper jag diskutera saken över huvud taget med mej själv - jag KAN INTE dricka då. Slutdiskuterat. Har innan jag fick dem haft väldiga diskussioner med mej själv om att kunna ta bara en liten jäkel, Nej. Jomen ingen skulle veta? Nej! Jag har ju varit så duktig? NEJ!!!!!
Med antabus slipper jag det.

Så man kan göra det som känns bäst för en själv.

Sommarkram!
/MB

Fru med barn är i hälsingland.
Kvar hemma är jag för att jobba och....
Dessa dagar har jag ägnat mig åt världens tuffaste sport.
Golf!
Ååååååhhhh det är underbart. Saknat det massor men det skall det bli ändringar på.
Gå ut en tidig helgmorgon, fixat kaffe och smörgås......
Love it!
/A

...

vilket liv - och i en segelbåt... Såg Svinalängorna igårkväll - det är filmväder i min del av världen - och tillät mig också att gråta.
Sommarkram / mt

Och nu hoppas jag att du slängt boxen så behöver du inte ta den diskussionen igen :)

Fula ankungen för din underbara berättelse !! "Arga leken" med en BiB :-)))

Såna etappsegrar behöver vi !

Tack för stöd! Kram

Tack för stöd! Kram

så kommer du en dag att försonas med det som varit. Jag tycker det är otroligt att tänka på hur jag druckit och gjort bort mej och ändå fortsatt. Hemsk ångest som faktiskt gick att döva med ännu mer vin för att sen återkomma förstås med förnyad styrka. Jag kan inte vara tacksam nog för att detta är bakom mej nu. För gott. Skammen kan endast lindras genom att man blir nykter och det är sååå värt att hålla ut. Du kan också! Välkommen hit!

Förresten, det sägs att man måste nå sin botten för att bli nykter och jag tror du har nått den nu. Läs den bok som nämns här i tråden, Ansvarsfull. Den är bra.

Hej! Är ny här efter flera månaders läsning. Tog äntligen steget och registrerade mig. Gråter när jag inser att era erfarenheter är precis som mina. Hur kunde detta hända mig? Har gjort bort mig så fruktansvärt inför familj, vänner och bekanta genom att ragla runt aspackad på en stor grillfest hos vänner i fredags. Gjorde många korkade och pinsamma saker!!! Som ni förstår är ju detta inte första gången. Har sån fruktansvärd ångest så jag varken äter eller sover. Försöker jag äta spyr jag upp det! Nu fan räcker det Detta är min tredje dag på min väg mot nykterhet. Tack för att ni delat med er era berättelser. Det gjorde att jag också vågade!

Man kan sluta på egen hand. Det var ett stort problem för mej att tänka att jag måste börja på AA (bor på en lite ort där man inte kan vara anonym) eller Aklinik eller dylikt. Ett stort hinder. Det var en sån lättnad när jag läste att de allra flesta slutar helt på egen hand. Så det går. Läs böcker av såna som gått före och framför allt, skriv på detta forum. Det gick upp för mej en dag att jag har haft den största hjälpen här, genom att inse att jag inte är annorlunda eller konstig. Vi missbrukare är rätt lika. Smarta, trevliga, sociala och kapabla men trots det fast i ett missbruk. Men det går att ta sej ur. Du är precis på rätt väg. Du kan!

Jag tolkar mulletanten som att hon uppmanar till att skriva utifrån sig själv för att därigenom också få en större förståelse för sina egna beteenden och mönster. Jag önskar också, för din skull, att du skulle våga blotta dig lite mer och skriva om dina erfarenheter av att sluta. Kanske gör du det på andra sätt än här på forum, på beroendecentrum du har kontakt med? Hoppas det.

Förstår du vad jag menar när jag skriver att berätta utifrån sig själv? Tänker på flygcerts tråd och hennes fråga där till dig och adde. Du skrev där; "Blir glad och kommer precis som Adde pröva att förklara ditt ex." Där skrev Adde utifrån sina egna upplevelser som aktiv alkoholist, han "förklarade" inte flygcerts ex, utan han beskrev hur han själv funkade när han söp.

Tyvärr så tror jag att det är viktigt för att lyckas, både med att sluta med alkohol och att bli fri från medberoende, att man vågar visa sig svag, vågar berätta om misstag man har gjort, vågar säga och beskriva vad som är svårt, våga möta sina demoner.

Som sagt så vet jag ju inte hur ditt liv och dina kontakter ser ut utanför forum men för din skull hoppas jag att du inte bara biter ihop och så att säga går på vita knogar. Jag vet att du har det i dig, att du kan sätta ord på dina egna känslor. Där är ditt första inlägg i din tråd ett bra exempel. Det var modigt och du vågade beskriva att det var svårt och att det fått jobbiga konsekvenser för dig och dina nära.

Allt gott till dig!

Imorgon är min sista arbetsdag innan fyra veckors välbehövlig semester.
Fyller 40 på torsdag och tror det är ngt spektakel planerat.
Firade tre veckor igår, känns jätteskönt.
Inte sedan jag raåmlade in här i oktober har jag fixar tre helger utan alkohol på raken.
Men nu är det gjort.
På torsdag kommer jag låta mig dricka KONTROLLERAT.
Sedan är det semester med full närvaro.
Kommer bli underbart.

Önskar dig allt gott!
/A

Starkt gjort och kraftfullt beskrivet.

En seglarfamilj skulle gå från sin båt här i gästhamnen till hamnkrogen för att (förmodar jag) äta middag. Det var tre barn, en mamma och en pappa. Pappan var full som en kastrull och kom knappt ur båten. Väl i land så blev han ledd och stöttad av sin son i tolvårsåldern. Bakom gick mamman med ett påklistrat leende som skulle visa att allt var bra, de mindre barnen såg ner i marken med knutna nävar och såg skamsna ut. Tänkte att jag skulle säga något men visste inte vad som inte skulle försämra situationen för barnen. Usch! Kunde verkligen identifiera mig, framförallt med barnet som bet ihop och skulle hjälpa sin pappa att gå till restaurangen.

Jag är så oerhört tacksam över att min pappa är nykter idag och att vi skapat något nytt och bra tillsammans. Samtidigt är det så sorgligt att min barndom såg ut just så, med spända käkar och magont.

Tänker på en gammal punklåt som heter "Alla våra barn" och tillåter mig att gråta lite.

Där snackar vi styrka, ta den och använd i ditt beslut att stå över nästa glas också.
Verkligen bra gjort.
Way to go!
/A

Håller med dig. Är också glad över att jag själv numera inte dricker alkohol och att det nu börjat kännas som en självklarhet. Fortfarande vill folk veta varför jag inte dricker (ska du köra bil? äter du penicillin? är du gravid?). Jag har tröttnat på att många inte bara kan acceptera att jag säger nej tack, utan att de även nästan kräver en förklaring. De senaste gångerna har jag skitit i att vara finkänslig och inte förstöra stämningen och bara svarat att jag har sett så många människor i mitt liv som har haft problem med alkoholen att jag inte är det minsta sugen. Sällan kommer följdfrågor på det och jag tänker att om de själva då känner sig dömda så får det stå för dem.

Jag är stolt över mitt val och även om jag inte var någon storkonsument så tycker jag att det är en skillnad. Hade jag "bara" druckit tre glas vin en fredagskväll så hade jag känt mig bakis på lördagsmorgonen. Nu går jag istället upp tidigt på helgen och går ut med hunden medan resten av stan slumrar. Jag tar tillvara på livet på ett annat sätt.

Önskar dig en strålande dag!

Hej! Oj, vilket starkt inlägg!!! Det är helt otroligt att du kan få ner dina tankar på det sättet. För det är verkligen en fight mellan en själv och Bib som det handlar om.
Är så glad och stolt över att du vann den kampen igår!!
Jag håller på att förbereda mig mentalt inför möten över ett glas vin med väninnor samt Kick-off på jobbet framöver!
Ha en bra måndag

det kan bara du svara på. Jag tänker att huvudsaken är att du bestämmer vart dina gränser går och står fast vid det. Bestämmer du att du kan med att träffa honom, bara han inte druckit just då, så gör det då men märker du att du går in i medberoendemönster (t.ex. att passa på att lukta på hans andedräkt efter sprit) så kanske du ska tänka på vad som är bäst för dig. Läser man i trådar här så skriks det ofta "lämna och stryp kontakten!" men oavsett om våra mönster av alkoholism och medberoende ser lika ut så är vi också individer med olika förutsättningar och livsvillkor.

Jag förstår vad du menar med "däremot tar det emot att avvisa positiva impulser av princip. Som att han skulle vara spetälsk tills han inte dricker en droppe mer". Känns det ok att träffa honom och cykla och du fortfarande respekterar dina gränser och är sann mot dig själv så är det väl bara att köra. Däremot är det väldigt viktigt att du inte lägger på dig själv att det är ditt ansvar att hålla honom nykter genom att komma på eller känna att du måste delta i aktiviteter med honom. Även om du hade valt att inte cykla med honom och han då väljer att dricka istället så är det hans val.

Bra du skriver att du vet du måste släppa hoppet om att rädda honom. Lite orolig blir jag då du skriver "kan tänka mig att hoppet växer om jag får för mig att han älskar mig". Krasst, jag vet, men kärlek har liksom inget med det att göra. Tror till och med den där filmen om AA:s grundare heter något i stil med When love's not enough. Jag är övertygad om att både min pappa och min sambo älskade mig men även om de sa det till mig eller till sig själva så innebar det ju ingen förändring vad gällde alkoholen. Visst, jag satte också stort hopp i att få höra de där orden "jag älskar dig och jag vill leva mitt liv med dig", som så många medberoende som törstade efter bekräftelse från sin alkis och tänkte att nu kommer det att bli bra. Det jag egentligen borde satt hopp i att få höra var "jag tänker lära mig att älska mig själv och söka hjälp för att kunna leva det liv jag vill leva".

Kram på dig!

Tack för all pepp santorini! Jag känner igen mig i allt du skriver om oro över att vinet ska ta slut, bilkörning mm allt kretsade kring alkohol. Just nu känner jag mig stark i min vilja att sluta. Det var bra att du skrev om att man inte kan tro att man kan dricka "bara" ett glas. För det har jag funderat mycket på... och också förstått innerst inne att det inte fungerar!
Men det jag undrar?! Har någon av er sökt professionell hjälp? Eller har ni alla slutat av egen kraft/vilja?!
Jag fick nämligen höra av en person häromdan att man måste få hjälp utifrån för att lyckas annars så går det inte!!!
Ja, Fula Ankungen jag håller med dig!!! Att alla ni finns här inne betyder så otroligt mycket för att orka vidare

var en riktigt jobbig kväll.
(Dagen var f.ö hur bra som helst med iordningställande av sonens cykel, han blev så glad =) )
Kvällen var katastrof!!! Bråk och tjafs (inte mellan honom och mig utan med...vet inte om jag ska kalla det respektive, vet inte vart vi står men iaf)
Respektive var inte nykter. En hel ömsom saker från lång tid tillbaka, vilka inte har att göra med mig onykter, kom upp.
När jag äntligen fick vara själv med min sovande son så ville jag inget hellre än att ta ett glas vin. Och jag vet att det hade blivit många fler.
Jag anade att jag hade vin kvar på ett ställe i hallen och visst fanns det där.
Jag ställde biben på vardagsrumsbordet. Ett glas bredvid. Sedan satt jag där.
Vi tittade på varandra jag och boxen. Det var som om vi mätte varandra i styrka.
Tårarna rann och jag kände mig fullständigt under isen, eller rättare kroppen kändes som tillplattad av en lastbil och hjärnan som om den åkt i en centrifug tillsammans med alla mina känslor och tankar.
Då fick jag plötsligt tag om en. En liten undflyende tanke mitt i allt kaos. "Du klarade det igår under festen". Ja så var det. De första timmarna var inte lätta men det gick över. Nästa tanke:
Vad jag än väljer att göra nu, dricka eller inte, så kommer det som har hänt i kväll inte bli mindre osagt eller ogjort och det kommer finnas kvar i morgon när jag vaknar. Antingen vaknar jag pigg och ledsen eller bakfull och ledsen.
Där vann jag.
Om någon såg in i mitt vardagsrum just då undrar nog vederbörande om jag är riktigt frisk.
Jag pekade på boxen och sa "Nej du jag vann, jag har vunnit.
Sedan somnade jag som en klubbad i min säng.
Trött i morse men inte bakis.

Ett litet steg till åt rätt håll.
Är riktigt glad.

/F

...Ladybird & Socker (samt alla andra så klart)

Är inne en snabbis under arbetstid, vill bara passa på att säga:
Jag är så glad för att ni finns här inne. Vi får ta och luta oss emot och peppa varandra samt ta råd och visdom och stöd utav alla de andra som gått vägen före.

Kram till er alla
/F

Att jag sade "var inte arg nu" var mer menat på ett vänligt sätt med glimten i ögat.
Jag gör detta jämt och ständigt......
Felet som uppstår när man inte!
/A ser den man pratar med.

Jag förstod att du inte var arg, och det hade la kanske förståtts klarare om jag avslutade meningen med en smiley..... :-)

Nu släper vi detta och blickar framåt.

Allt gott

Just nu är det ganska "stilla". Nyktert är det inte men betydligt lugnare. Iallafall känner jag mig mer lugn i sinnet- kanske för att jag gör det jag själv vill och det jag mår bra av. Han får göra det han vill. Just nu känns det ok...... Men jag vet ju att det i längden inte är vad jag vill ha ut av ett förhållande. Barnen är borta denna vecka och vi är själva- det blir så påtagligt att vi har väldigt lite gemensamt- utan barn.

Jag vill, precis som du skriver MT, leva ett liv där allt känns bra och äkta. Jag kämpar vidare och försöker röra mig sakta framåt.

Jag läser i många trådar på både anhörigsidan och missbrukarsidan- är dock dålig på att lämna avtryck i olika trådar- men jag läser och ni hjälper mig massor i min fortsatta kamp för livet.

Kram

inloggad. Kram / mt