Senaste kommentarerna i forumet

Att bo med ngn som för tillfället inte vill veta av dig kan bryta sönder vem som helst. Hur fasen ska man palla gå till jobbet??

Det sämsta jag kunde göra var att messa ett pinsamt sms om att jag nog är alkis till våra vänner och familj. Det kommer bara förstöra mer för mig. Alla vet om det nu liksom. Vilker de inte skulle gjort om jag inte skickat det där jääävla smset.
Varför är man så dum. Just nu känns det som det kommer ta slut. Det lilla hopp jag har är att vi vill att våra barn ska växa upp i ett hem. Men ett väldigt litet hopp.
hatar mig själv så oerhört mycket just nu. Hon vill ha tid. Men det ger mig oron att tiden kommer leda till ett avslut av våra liv ihop.

När ska man ge upp?
Nu hör jag slamret då han slänger den sjätte? ölburken idag, de hasande långsamma stegen på väg ner i källaren för att hämta en blå burk till, jag anar att det blir ännu en natt då han vankar omkring i huset och jag är beredd att vakna och kanske finna honom på golvet i ett "blodtrycksfall", byxor som ska tvättas, golv som ska torkas av. Så länge sen jag sov en hel natt och kände mig trygg.
Jag har försökt med böner och hot, ilska, övertalning, kontakt med alkoholmottagning, allt i flera år och det blir bara värre. Försöker vara lojal och inte visa våra problem utåt. Ligga lågt. Men jag är så trött!!!!!
I min vanmakt vände jag mig till vår gemensamma husläkare och berättade om situationen. När jag kom hem talade jag om att jag hade pratat med henne eftersom jag inte längre tror på att han kommer att ta några egna initiativ till förändring. Och därför att jag mår så dåligt av att leva med sjukdomen.
Nu har jag gjort ett "oförlåtligt misstag" och han straffar mig med att dricka ännu mer. Han vägrar svara på om och när han kommer att ta kontakt för behandling av den alkoholism som han faktiskt nu erkänner.
Det får han se, jag ska inte lägga mig i det. Det har inte jag med att göra.
Kanske gjorde jag fel när jag talade med läkaren, men jag förstår inte hur det ska gå till att han själv ska ta steget.

Hej Steven! Jag förstår din vånda och din rädsla för att bli som din far. Jag var ofta rädd att bli som min mor. Men vi behöver inte det. Dels är vi inte våra föräldrar. Dels lever vi i en annan tid som trots att det fortfarande är tabu så är det även ok att börja prata om det onda.

Min mor drack sällan (med våra mått mätt). Men när hon drack så blev hon larvig. Ingen orkade bry sig om henne. När ingen reaktion kom så hotade hon oftast med att gå och dränka sig i havet. Jag blev så van så till slut blev min svar bara; "Visst, visst, gör så. Vi fiskar upp dig imorgon". Min far orkade inte ens kommentera.

Jag har förut varit lite som min mor. Ja, inte hotat med självmord, men tagit till stora gester när jag inte har fått som jag velat i min alkoholindränkta hjärna. Hotat med det ena och det andra. Jag har till och med haft klartänkta stunder mitt i galenskapen när jag har tänkt att ; "Shit, vad tokig jag är". Men ändå fortsatt att agera fel.

Men jag hade också andra klara stunder. Jag insåg att med mitt beteende så var jag inget modersmaterial själv. För självupptagen. Det hade jag säkert (eller inte) kunnat ändra på med hårt arbete. Men jag ville inte riskera tredje parts liv i ett kanske/ hopp/expriment. Idag är jag glad över beslutet för det tog mig ca 30 år att tillfriskna.

Men i slutändan gick det att ändra. Jag är inte min mor. Du är inte din far. Du behöver inte agera som han. Nu har du ett snart ett barn. Vad vill du ge honom/henne? Jag tror att du kan ge en hel del. För du tänker till skillnad från många föräldrar. Fortsätt så fortsätt jobba. Jag tror på dig!

Fia

Hej Tusculadum! "Ett sysslolöst sinne är djävulens lekplats", den gillar jag. Visst lär man sig så mycket här på forumet? Nya tankar, andra tänkesatt. Lösningar som är så enkla att man bara vill slå sig för pannan och utbrista; Varför såg jag inte det?

Din misstänksamhet tror jag personligen på är bra. Du håller garden uppe. Är något för lätt så är det ofta en illusion tror jag. Kan ha fel. Men jag tror inte det. Tycker mig se att om man traskar in för självsäker i nykterhet och deklarerar att ; Det här går bra. Där brukar det brista. Nu talar jag inte om de återsteg (gammeltanten) som vi oftast tar utan om den där tron på sig själv. Grundstenarna. Har du byggt upp ett missbruk under ett ex antal år så säger det sig nästan självt att du inte "blir frisk" på en vecka eller två. Eller har jag fel? En del kanske är så starka?

Vi andra får helt enkelt bara fortsätta att botanisera här på forum. Kombinerar vi det med att bränna underhudsfett så är det ju ännu bättre. Win-win. Men jag tror vad som helst är bättre än överkonsumtion. Godis, mat. Jag tittar inte en extra gång på en överviktig människa som jag möter på i vardagen. Men när jag ser ett uppenbart missbruk så hajar jag till. Reagerar.

Vet inte riktigt vart jag är på väg med detta, men å andra sidan ser jag inte varför det skulle vara det viktigaste i ett samtal/en kommunikation?

Fia

Hej konstnären! Jag ser också de där småsakerna nuförtiden. En blessing på ont-och-gott. Löven trillar av. Kylan kommer. Folk tar fram otvättade kläder från ifjol i kommunaltrafiken. Hösten luktar friskt, men även gammal parfym och annat unk.

Precis som Tanten så tycker jag inte att du ska oroa dig över bristen på alkohol i jul än. Men som gammal alkoholist så tror jag kanske att det är bättre att ta en antabus på själva julafton än morgonen före. Dessutom kan det bli en utmaning för dig och mig att för en gångs skull ÄTA av julmaten.

Fia

Tack LP! Jag blir glad av dina rader samtidigt som jag blir oerhört generad. "Genuint sunda förnuft". Haha, har du verkligen läst och kommenterat i rätt tråd? Jag är ingen raketforskare direkt och ibland ligger mitt empativärde långt under noll. Men det är trevligt att andra kan se det annorlunda. Som m (m-m) skrev i din tråd. Vi behöver alla bekräftelse.

Mitt val om ickeresan i jul-och-nyårshelgen är ett av de tuffaste jag har fattat eftersom jag älskar sol (Vem gör inte det) så när jag får höra att jag kanske inte är galen blir jag glad. Talade med min bästa vännina idag. Hon tyckte att jag skulle chansa och åka iväg, precis det som kanske hade blivit ditt val. Men jag har överkonsumerat alkohol i tjugo år. Jag såg också senast hur min "chansning" i somras gick. Två nyktra dagar av 21. Drack direkt vi hade packat upp och satt på första strandkrogen. Detta trots att jag dygnet innan tagit antabus. Klok? Jag? Knappast.

Fia

Hej igen flygcert! Självklart att du inte har läst min eller andra alkoholisters trådar. Varför skulle du ha intresse av det? Annat med de medberoende som vill behålla sitt förhållande till sin alkoholist. Då kan det nog vara nyttigt att se/läsa om den andra sidan. Däremot tycker/tror jag att det är väldigt viktigt för oss alkoholister att lära känna hur medberoende ser på det hela. Hur ni mår. För oftast har vi alkoholister anhöriga.

När det gäller din exsambos överdrivna snällhet och övertydliga beundran för (att du lyckats med ett papper) att du ska glömma alla elakheter, så är det ett så vanligt skadat beteende att precis som du vill jag bara småle. Men din exsambo/dessa människor ser det inte så. De blir bara förvirrade och kränkta när vi inte godtar deras indirekta ursäkt. "Varför i helv.... kan inte du förlåta för" är typ nästa fråga om de börjar tillfriskna. Men det vanligaste är en ny utskällning eller obehövlig "sanning".

Sist av allt så tycker jag verkligen inte att du har lämnat din sambo en minut för tidigt. Du har inte svikit på något sätt. Du ska bara vara stolt över att du orkar att stå upp för dig själv och dina döttrar.

Fia

men hon är sårad och arg. Hon litar inte på dej nu, du får visa i handling. Och ett möte är en bra början. Jag tror säkert hon förlåter dej, det är säkert mer besvikelse och ledsnad än ilska. Nu får du ha tålamod. Se till att hålla dej nykter så löser det sej nog. Du är på rätt väg när du inser att det hänger på hur du gör med allt. Se det som en fördel, DU kan ändra på saken. Så klart litar hon inte på dej just nu. Men har man en bra grund, ett bra äktenskap så vill man få det att funka och jag tror det kan bli mycket bättre efter detta. Du måste visa vad som är viktigast. Jag VET att det är svårt, jag har själv druckit alldeles för mycket. Min man dricker också för mycket ibland som sagt men ändå på ett annat sätt än jag. Han började bli trött på mej och det fick mej att bli nykter. Jag kände också att han inte vågade lita på att jag verkligen slutat, det tar en tid att visa att man inte dricker. Jag kan lova dej att man får ett så rikt och mycket bättre liv när man kommit över det första svåra. Suget sjunker undan och man ser fördelarna. Din fru kommer att bli så glad och nöjd. Kämpa nu på. Jag tror på dej, (annars skulle jag inte engagera mej).

Nej, det är nog inte ointresse som gör att man skriver inlägg eller inte. Precis som Fia skriver är det ofta lite tidspressat när man är härinne. Jag läser allt men skriver inte kommentarer överallt.

Men jag kan förstå vad du menar, när vi härinne "outar" oss och skriver, ofta från hjärtat, så vill man gärna ha bekräftelse på att någon läser och ser. För många av oss är ju också detta det enda ställe där vi kan få uppmuntran. Jag får stöttning från min man, men jag tror verkligen inte att han har fattat vilket arbete och energi jag lagt ner på att hålla mig borta från vinet de första två veckorna (är uppe i fyra nu och är jättestolt :)). Skulle gärna vilja hojta lite på jobbet men det funkar ju inte så... Så visst är bekräftelsen och responsen här inne viktig.

Tråkigt för dig med jobbet. Ännu viktigare då att du hittar något som kan fungera som ersättning för alkoholen när du är iväg. Behöver du vara måttlig i din träning? Lägg din energi på den ett tag, och känn efter vart det tar dig. Ibland behöver bara tiden få gå, och nya saker dyka upp. Kan du hitta något annat att lägga fokus på?

/m

är nog bra att ha som ett första mål. Den är ju också relativt enkel att dela in i delmål för att känna sig duktig (vilket ju behövs). Det är ju också ett bra skäl att uppge för vänner och bekanta som undrar varför man inte vill ha alkohol.
Lycka till!
/m

Det är bra att du tar initiativ. Det tar tid att för en besviken människa att återfå förtroende. Ta tag i initiativet och kontrollen så mår du bättre. Det är inte panik du behöver nu.

Efter 10 år ihop har vi klarat många dalar. Och nu hänger allt på vad hon hamnar i sina tankar och hur jag gör med allt. Börjar med att gå på ett AA möte om en timme. Vilket hon just nu skiter i men jag gör ngt iaf.

Tack så mycket.
jag är väl medveten om att det är jag som gjort fel absolut. Rädslan av att förlora allt skapar paniken. Jag är ingen ond människa. Fan är en snäll och kärleksfull person. Spriten gör mig ond.
Hoppas tid kommer läka allt. Att min fru hittar kärleken till mig igen. Vi har ett bra liv i övrigt.

Visa att du menar allvar. Jag förstår att din fru fått nog. Jag förstår hur hon känner. Jag är själv nykter sen 1,5 år nu och även medberoende. Min man dricker för mycket ibland och då blir jag så trött på honom att jag inte tål honom. Och han blir ändå aldrig elak, bara fånig. Sen jag själv blev nykter så kan jag ställa andra krav på honom och han har skärpt sej. Alkoholist eller inte, du ska nog verkligen ta dej en ordentlig funderare om du vill behålla din familj. Hårda ord ja men jag skulle rekommendera din fru att lämna dej om du inte ändrar dej. Varför ska hon få sina fester förstörda? Se det här som din botten och skaffa hjälp. Så klart tror hon inte på dej nu, varför skulle hon det? Du har ju lovat förr. Nu måste du visa i handling. Det tar sin tid, du får ingen quick fix nu. Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende igen. Jag önskar dej lycka till.

Det är din frus rätt att vara skitförbannad på dig. Du får nog lugnt och fint vänta ut henne. Det är ju hennes sätt att bearbeta ditt svek för det är det ju. Hur hårt det än låter. Du känner ju såklart din fru bättre än jag så du kommer säkert underfund med när det är lämpligt att komma med din handlingsplan. Kärlek visar man i handling. Du får ta det stora SUGET med allt vad det innebär. Det får bli ditt första steg i att ta kontroll.

Försöker prata med henne. Men nu är allt också färskt efter den senaste händelsen. Så når inte fram. Vill att allt ska fixa sig direkt trots att jag vet att det inte funkar så.
Allt är tomma ord för henne då jag sagt innan att jag ska sluta dricka så mycket och inte bli så där full igen. Så nu är man på botten och letar efter en luftbubbla som räddar mig.
tack för alla era hjälpande ord. Det värmer

Det är klart att din äkta hälft har svårt att köpa att du är alkis. Dels skulle det finnas det en förklaring till ditt beteende och precis som du skriver skäms hon. Det är såklart mycket lättare att bli förbannad på dig om du "bara" är en skitstövel. Det finns inget konstigt i hennes reaktion.

Så vad skall du göra. Som andra har skrivit skall du sätta dig ner och prata med din fru. Behöver ni en "mötesordförande" tar ni med någon som ni båda har förtroende för. Därefter kommer ni överens om din behandling som en beroendemottaning eller liknande. Nästa steg, eller samtidigt, är att ta kontakt med någon familjemottagning. Det här är nog inget ni fixar själva.

Du däremot kan visa att du verkligen menar allvar genom att ta initiativ i de exempel jag nämner ovan. Det är inte bara tanken som gäller utan här gäller det att visa din uppriktiga vilja i handling. Tar du tag i detta, dvs. tar kontroll, har du gjort vad du kan.

Bara lugn! Om du läser texterna här på forumet så inser du att våra familjer har ett stort tålamod. Men utnyttja det inte utan plita ner en handlingsplan. Ta kontroll!

Lycka till

Hej LillPer! Jag tycker absolut inte att du är och/eller skriver ointressant. Det gör mig lite arg att du än ska behöva tänka den knastanken. Men (Nu ser jag bara på mig själv, kan ha helt fel) jag tror att det lätt blir så att vi andra kanske inte har så mycket tid att spendera här. Även om jag personligen skulle kunna sitta här i dygn. Och när tiden inte räcker till så lägger man en kommentar hos de nya. Eller de som skriker högst. Sen finns det de som liksom slinker under radarn. Men jag ser dig och har jag läst om din kamp. Både med alkohol och en arbetssituation som du stundtals inte är helt nöjd med. Blev ledsen när du inte fick den chans du hoppats på sist när det gäller jobb.

Jag gillar det jag läser om dig LillPer. Och jag har tänkt på dig. Ganska mycket faktiskt. Funderat på om du skulle kunna vara samma Per som jag var kär i för ca 28 år sedan. Men nu har jag uteslutit den möjligheten. (Ellar har du en gång rymt från lumpen för att åka utomlands med en äldre kvinna? ;-)) Dessutom kallade jag honom för LillePer. Men jag ser dig och jag kommer att ge dig mer feedback. Inte för att det är synd om dig, utan för att gillar det jag ser. En rak man, en smart man som ibland tappar all sans när han dricker. Även där kan jag relatera. I yngre dagar gjorde jag så ofta och så mycket bort mig efter det där första glaset...som slutade i hur många som helst. Sen blev jag fegare. Av ren skam och social själbevarelsedrift började jag med att dricka hemma.

Håller med om att skogen ( all natur ) har en läkande kraft. Mår bra när jag kommer ut i naturen. Men jag är också en bekväm varelse. Jag vet att min lugn får jag av powerwalks. Då fungerar promenader på asfalt bäst. När de flesta jobbar. I naturen kan man snubbla på rötter och annat. Så skönt att vi kan lära av varandra.

Kram LP. 4 dagar som du kan lägga i din vinstpott.

Fia

Jag är nära panik. Utan dom har jag inget. Tror inte hon vill förstå. Jag säger ungefär det jag skriver här men det får inget fäste alls.
Jag vet inte vilken fot jag ska stå på.
tog ett felbeslut och skickade ut ett sms till flera av våra vänner och skrev att jag är alkis. Och allt jag gör fel mot min fru i fyllan. Nu skämms hon för sina vänner istället. För att hon är gift med ett as. Men jag har bara fått fina ord och de tycker jag är modig som gått ut med det så.
faan jag gör bara så mycket fel i allt jag gör

Försök att berätta för henne precis det som Steven skriver!

Kontakta en läkare och förklara din situation. Du kan få hjälp genom samtalsterapi. KBT. Där kan du bearbeta ditt beteende och beroende. Din fru anser inte att du är en alkis för hon ser bara det dåliga du säger och gör. Hon inser inte att det är alkoholen som gör det.

Alkoholen sabbar hjärnan och vi får skev uppfattning om saker och ting... Den kan få undantryckta känslor att komma upp till ytan. Du kanske har en aggression inom dig att bearbeta?

Tala om för henne hur du känner! Säg det du säger till oss! Säg att du insett! Be henne ge dig en chans! Säg att du är beredd att göra allt för det ska bli bra igen. Visa / bevisa att du kan / vill /ska ändra på dig och du älskar henne.

Jag vet inte varför hon får ta smällen. Jag älskar ju henne mest av allt. Men hon är så arg på mig att hon inte bryr sig.
Jag förstår ju henne. Gång efter gång sviker jag henne. Jag är en stor idiot. Mitt liv slås ju i spillror.
Är jag en alkis???
Det anser inte min fru. Utan jag är bara ett svin enligt henne.
mitt hjärta blöder

Känns som om jag spricker. Min fru avskyr mig. Kommer vi ens leva ihop mer??
Hur vinner jag tillbaka henne? Alla säger ge det tid. Tid tar livet av mig. Att den jag älskar hatar mig, hur hanterar man det??
Du är ingen alkoholist, du väljer ju att bli full och elak varje gång. Hur får jag henne att förstå??
Jag vill ju inte välja spriten men ändå blir det så..jag lider så. Och nej det är inte synd om mig. Det det vet jag. Men hur får jag henne aty förstå????
Jag vill inte bli ensam. Jag vill leva med min fru och min familj.
Hjälp :-(