Senaste kommentarerna i forumet

Måste bara berätta, när ni nu ändå pratar om sjuksköterskor: Häromdagen fick jag veta att en kollega sagt upp sig för att - plugga till sjuksköterska! Genast såg jag henne framför mig i vit rock läggandes en sval hand på varm panna och tänkte att, ja, det blir nog jättebra!

Till saken hör att hon är välbetald konsult med massa års högskolestudier inklusive doktorsgrad bakom sig. Och så nu ska hon leva sin dröm, hon har egentligen alltid velat jobba med att vårda människor sa hon.

Så modigt tycker jag! Och vilken karl hon är gift med - hela familjen får ju offra sig en hel del då hennes lön ju förmodligen kommer bli en fjärt i rymden jämfört med vad hon har nu (för att inte tala om studieåren)

En liten solskenshistoria tänkte jag :-)

Rosa moln kan man inte leva på ständigt men att gå för länge i tristess och liknöjdhet i relationen känns inte bra. Jag är själv allergisk mot liknöjdhet och känner ju äldre jag blir desto mindre tid vill jag lägga på missnöje och irritation ... har liksom inte tid.

Levde i en lång relation förut som dog ut genom långsam kvävning... ingen glöd alls till sist och ingen försökte blåsa liv i det som varit så väldigt levande en gång. Vi såg på när det stilla dog.
Nu när min blåögdhet antagit en annan nyans så gillar jag utmaningen att "jobba med" tvåsamheten, så länge jag märker att båda gör det utifrån sig själva är det utvecklande. Det finns de som jobbar ensamma på sin tvåsamhet och den andre ser på eller motarbetar, för mig är det en utesluten tanke. Då måste jag samla kraft och lämna.

Att hålla passionen levande är grundstommen i kärleksrelationen tänker jag, sedan kommer allt det andra. Låter man passionen för varandra dö så finns bara vänskap kvar, om ens det.

Att pröva med att själv ge mer av ömhet, kärlek, omtanke än man får, även om det är svårt när man har en irritation gentemot den andre. Någon måste börja på vägen tillbaka till det man hade. Börja med dig själv att göra tvärtom från det vanliga, kanske behövs nytändning i relationen. Se vad du får tillbaka.

När man tar varandra för givet, kan varje steg den andre tar, vet varje kommentar... Kanske bra metod är att göra tvärtom då... då börjar man kanske SE varandra igen och se dem man blivit under åren som gått.

Ibland får jag en känsla av att människor som lever ihop tycker det är ok att leva i slentrian, det hör till efter alla år... Jag tycker livet är för kort att leva så. Hellre ensam då. Det här var kanske inget uppmuntrande inlägg men jag tycker vi ödslar tid på konflikter som är destruktiva och jag är inte bättre på det än andra. Jag har dock senaste halvåret börjat tänka nytt. Tänka tvärtom och jag vill utveckling och jag tror ibland det är mycket bättre att vara själv än i tvåsamhet som är syrefattig och gör att man får ont i kroppen.

Vill du leva med henne. Kämpa och gör tvärtom, försök göra henne förvånad och nytänd!

Lite tankar från mig till dig... strunta i dem i fall de är för "på" eller tokiga i din ögon.
Ha det fint PP
Tilde

Du har så rätt i det där med rosa moln ;)
Pratar ni MED varandra om saken? (alltså dialog, inte bara monolog från endera sidan)
Jag upptäckte själv att vi, här hemma, på något sätt började "prata förbi" varandra, när vi blev stressade..
Vi förutsatte, att den andre förstod.. Jag vet inte om det något typiskt svenskt, det här med att inte ge raka budskap, utan gå som "katten runt het gröt" och förutsätta att den andre förstår våra vinkar.

Ibland är det ju så att det är saker som ÄR svåra att prata om och då är det lätt att börja "humma" något ditåt.. Liksom att skapa "pseudo-konflikter"..

Dvs bråken handlar egentligen om helt andra saker, än det man "grälar" om..Men det är enklare att "gräla" om tvätt, hämtning av barn och städningen, än att sätta sig ner och ta diskusionen om känslorna...

Bara mina funderingar.. kram /trollis

Beror det på mig?
Vi får klura vidare, krya på dig!
Håller med dig avseende sjuksköterskeyrket, vill inte heller att mina börjar inom vården.
Kram!

Jag lär mig ngt nytt varje dag. Inte visste jag det om tänder...7 mm? Ja, ja. Inte heller jag har gått med lapp för ögat. Som i ditt fall så är det det vänstra som trilskas...men bara när jag är stressad eller trött. Min förre chef sa det en gång...typ tre år efter att jag blivit anställd. Då fick jag höra att han tvekat att anställa mig eftersom jag tittade delvis (?)bort. Hans känsla var att "kan jag lita på denne man, som inte ser mig fullt ut i ögonen?". Givetvis var jag stressad då och i efterhand mkt glad för att han såg bortom det slöa ögat. Jag kan också leva med mitt handikapp...nu för tiden är det mest en markör. Ett skämt...när jag börjar vinda så säger ongar; Nu är farsan trött ;-). Men 7 mm? Att man kan mäta sådant? Vem bestämmer där? Tandläkaren eller "högre" instans?. Jag personligen älskar "operfekta" bett. Har det nog efter min mamma. Hon hade av födsel ett Hollywood leende. När cancern kom och strålningen gjorde att tänderna föll ut så valde hon att ta flera nyanser gulare. Att bli kallad löstand/ifrågasatt hela sitt liv hade stört henne så mycket så när "chansen" kom återskapade hon sig själv.

Mitt i allt detta så slår det mig; Jag skriver om tänder och ögon. Jag skriver inte om drycken...och jag känner mig frisk (fast fortfarande tokförkyld, frisk i huvudet) . Jag är inte bara alkie...jag är också människa. Tack för den mt :-) /R

Har även skrivit en bok som jag tror heter Hyacint, men kan minnas fel, den är mycket tunnare men också bra.
Kram!

Stigsdotters analys är ju som Maria skriver; solklar! Missbrukaren i mig tog inte tag i sin skit...valde att titta bort. Men nu ser jag och då känns det som jag vadar i skit...och mera väller in. Tankarna på att som PP uttrycker det; Kanske berodde inte allt på alkoholen? Så vad berodde det på? Mig? Stora tankar i en feberhet hjärna. Jag känner att jag inte orkar...tänker att Trollis/trollkvinnan kanske har rätt. Kroppen säger ifrån när själen inte längre orkar. Snorar vidare...ska tydligen inte arbeta idag heller...bara sova vidare. Idag är det fredag...försök att bara handla i de butiker som gör er gott. Jag tror att människan behöver mat/dryck och kärlek...en och annan apelsin ;-). Men inte etanol.../R ...snyter mig.

har pratat med en man som känt han länge... ja höll på att tappa hakan... mannen ja träffat är en renodlad mytoman och alkholist!!!!

det va situationer han berättat om som va helt sjuka.. det stämmer också med va jag erfarat när det gäller han...

jag vill ALDRIG bli ihop med den där mannen...
han kan hålla på med andra o finnas i gänget som han gör... mig får han aldrig, fy fan va sjuk kille

låter hemskt att acceptera så mycket att alla känslor dött....
tror ändå att nollkontakt är det bästa

kram kämpa på

styrkekramar så du får kraft att ta dig lite egen tid mitt i livet.

Kram !!

Låg där döende i går kväll. Hör hur resten av cirkusen stökar omkring. Sen kommer dottern in...med en iskall apelsin. (älskar min citrusfrukt kylskåpskall). Hon skalar apelsinen och småpratar...matar mig klyfta för klyfta. Det är gott att leva...tills hon plötsligt trycker in halv apelsin i munnen på mig. Vill hon kväva mig? Nej, så var inte fallet...men hon orkade inte mer...det gick för sakta. Så tillsammans konstaterar vi att min Strawberry inte är ett framtida sjuksköterskeämne :-). Det glädjer pappahjärtat...inte för att jag föraktar sjuksköterskeyrket men för att det är underbetalt och underskattat. Stark är hon...min rävjänta, /R

spana efter En halv gul sol... att njuta av i julhelgen. Tack för tipset - det är härligt att se fram emot en läsupplevelse. / mt

en lugnare ton i dina inlägg nu Andreas. Hoppas du känner dig lugn och harmonisk också, du har ju mycket omkring dig. Morgonkram / mt

Jag skrev nyss till Sorgsen och flygcert...

Kan man glömma? För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

På nyårsdagen ska jag baka en tårta som jag lägger ihop som halvor - den ska mannen ta med till AA och fira ½ år som nykter, enligt han sätta att räkna:)

Just nu föreslår han att vi ska göra saker med de större barnbarnen - det gör mig så glad. Jag ser hur hans intentionalitet (oj vad jag fick söka ordet och jag vet varifrån jag "fått" det) ändrat riktning. / mt

Jag skrev nyss till Sorgsen och flygcert...

Kan man glömma? För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

På nyårsdagen ska jag baka en tårta som jag lägger ihop som halvor - den ska mannen ta med till AA och fira ½ år som nykter, enligt han sätta att räkna:)

ser ni båda - så känns det för mig när jag läser. Bitar har fallit på plats. Ni "ser" saker som ni levt i och nu blir bilden klarare.

Kan man glömma och gå vidare?

För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

Kram till er båda - och andra som läser och känner igen sig! / mt

...i min värld har det sett ut ungefär så som du beskriver...men jag rannsakar och går tillbaka och ser ett annat mönster i vår historia sen maken blivit sämre. Skriver sämre, för nu kan jag se att alkoholisten funnits med under hela vår gemensamma tid. Vi har inte levt tillsammans, jobbat borta mycket och först sista 1,5-2 åren med inställningen att vi önskar leva resten av våra liv tillsammans. Därför har han lyckats leva ett dubbelliv jag inte haft anledning att ifrågasätta.
I min värld har vi fortfarande mycket kvar innan vi känner varandra och jag har tyckt det har varit en del av charmen....varför skriver jag allt detta?
Antagligen för att jag hängde upp mig på det där med respekt för varandra...så som jag ser på relationen, så har inte den respekten funnits där som jag önskat eller trott undrr våra dryga tre år tillsammans. Jag har förträngt och försvarat med att vi inte känner varandra pga våra arbetssituationer, för mig själv. I början var det inte heller så avgörande för mig, jag tänkte att om han vill fortsätta leva singelliv som kvinnokarl så rinner det ut i sanden. Eftersom vi är ifrån varandra mycket så krävs också mycket överseende från båda parter. Just nu ifrågasätter jag hela vår relation, jag vet inte vad som är vad....då blir det snurrigt...

Min tanke går då genast tillbaka till planen, utan den hade jag blivit tokig av att sitta i det där ekorrhjulet som bara snurrar vidare utan stopp. Jag kan inte få några svar på någonting innan han är nykter en längre period...
Sen, om, så får vi börja någonstans i mitten och tänka framåt samtidigt som vi rensar i dåtid efter behov. Så känns det nu...tänker och tror jag måste vara försiktig med för stora doser dåtid för att inte döda vår eventuellt nya framtid...så går tankarna nu...rätt eller fel? Ingen aning!

Som du ser så tycker jag inte han betett sig respektfullt mot mig under vår tid...tillbaka till det där svarta och vita...däremot var förälskelsestadiet långt...där förträngning/blindhet är "normal". då ser man ju det man vill se ;)

Däremot kan jag tillägga att min skilsmässa från barnens far för historiskt många år sen aldrig hade kunnat sluta annorlunda, där fanns inga tveksamheter!

Förlåt att jag svamlar, skriften är ibte så genomtänkt utan bara det som kom till mig..kände jag ville ge en reflektion på dina ord.

Var rädd om dig...jag kan känna viss oro när jag läser i din tråd. Jag har vikit mig många gånger i min nuvarande situation men vi har inga gemensamma barn och kommer aldrig få.

Jaha.
Då var granen inne.
Kul. Mysigt.
Nix, men julen kommer, halleluja, vare sej jag vill eller inte.

Vit blir den i alla fall, i dubbel bemärkelse.
Skottar o skottar...

Ta hand om er.

En halv gul sol, fantastisk bok, mycket läsvärd och tänkvärd.

Stigsdotter, känner rätt in i hjärtat hur rätt du har. Jag har flytt in i dimman och det är alkoholdjävulen som tycker att det aldrig blir bättre, även jag brottas med återfallstankar, men ingen fara så länge barnen är hemma, men sen, när de åker till sin pappa efter nyår...

Ok, det är så men hur går jag vidare? Det måste jag ta tag i för min skull, för att må bra.
Kram!

du beskriver så underhållande hur det kan bli. Jag kan också sitta och reta mej på främmande människor, tänka fula saker. I simhallen kan jag störa mej på att nån simmar lodrät som en sjöhäst t.ex! Går ju an när man själv är perfekt:-). Bra att du spelar filmen till slut, det klarar du bra. Men ta hjälp av andra, Maria, sponsor, vad som helst. Du klarar detta!

tillbaks till dig Stigsdotter!
Jag beundrar verkligen ditt mod att titta på dig själv, sätta stopp för alkoholdjävulen och kurraget att berätta det för oss rakt upp och ner!
Det är i vissa fall exakt vad vi behöver ;-D
Stressen gör att det blir det där lilla , lilla tillfället, att t ä n k a sig att ta ett "litet" återfall.. Och har vi väl tänkt tanken, så känns det som om tillfället manifisteras, bara sådär, framför ögonen på oss..

Det är skillnad på dem, (som Proffset och Villervalle) som bara tänkt sig ett "tillfälligt stopp". Men för oss andra, som är lite mer allergiska.. hmm.

Tycker lika bra om alla, och respekterar de olika vägar vi tar!
Huvudsaken är, att vi är ärliga mot oss själv!
kram och nattinatt!/ trollis

...jag skulle vilja hårdra det hela och säga att "tvärtom!" - vi har nog inte haft vår beskärda del av skit fram tills nu. Vi har ju flytt undan, in i dimman, inte tagit vår del av ansvaret för allt skräp som livet serverat oss. Vi har tagit ett glas, stoppat huvudet i sanden och inte velat kännas vid eller ta tag i något. I alla fall har det varit så för mig. Om jag någon gång sett något som borde ställas till rätta så har jag inte gjort det - orka! Vid många tillfällen har jag dessutom tryckt ned mig själv på grund av det allstädes närvarande dåliga samvetet: "just det där eländet, ja det beror nog på mig i alla fall. Stackars mig vilken loser jag är..." osv osv i all oändlighet.

Nu, nu ser vi klarare, nu ser vi eländet som vi inte ville se eller kännas vid förut. Här kommer nu också en liten teori: den där rösten som säger till oss att "är det inte nog nu?" och "räcker det inte med att vi kämpat oss till nykterhet, skall vi straffas med det här nu bara för det?!", "varför blir inte livet bättre?", den rösten tror jag delvis tillhör den lille alkoholdjävulen. Det den menar är i klartext: "titta, det blev inte mycket bättre och inte får du dricka heller...voine, voine, kanske skulle testa ett litet glas i alla fall...?". Nehe du, den gubben går inte.

Och nu, bara för att visa att jag minsann inte längre har något dåligt samvete och nedvärderar mig själv ska jag gå in till chefen och fråga om hon verkligen inte förstod att jag tog illa upp? "det kan bli lite knasigt ibland!". Nej, inte knasigt, en förolämpning, ett slag i ansiktet är vad det är inte ett knas...

Nå, en grinig kram får ni i alla fall!

Se det som en utrensning, en städning av kropp och själ.. OBS inget religiöst menat!
Som "byhäxa"/delvis alternativare (inom komplementärmedicin, för jag tror att båda sorter behövs)
så har jag många gånger konstaterat, att vi "städar ut" saker ur kroppen.. Vare sig det rör sig om baciller, gamla minnen eller beteenden.. ;-D

Du behöver inte tro på det, men ibland tror jag att vi inte ens behöver veta vad det är vi "slänger ut"..
Ungefär som när man hittar gamla kassar, vars innehåll man inte är ett dugg intresserad av.. Man slänger skiten, kort och gott! (kloggar igen soptunnan, men finns fortfarande ingen anledning i att rota extra i "innehållet"..

Ja, varför "drabbas man".. Om man inte lyssnat tillräckligt på kroppen, när den egentligen sagt ifrån, så tar den saken i egna händer.. (var glad att det räcker med en förkylning Dompa.. Hade du varit envisare, hade du kanske brutit benet.. *skratt*)

Kram på er alla! Nu ska jag klä granen! trollis

Får väldigt gärna ringa mig när du känner så, jag ringer dig om det blir kris för mig.
Stor kram!