Senaste kommentarerna i forumet

Stigsdotter, känner rätt in i hjärtat hur rätt du har. Jag har flytt in i dimman och det är alkoholdjävulen som tycker att det aldrig blir bättre, även jag brottas med återfallstankar, men ingen fara så länge barnen är hemma, men sen, när de åker till sin pappa efter nyår...

Ok, det är så men hur går jag vidare? Det måste jag ta tag i för min skull, för att må bra.
Kram!

du beskriver så underhållande hur det kan bli. Jag kan också sitta och reta mej på främmande människor, tänka fula saker. I simhallen kan jag störa mej på att nån simmar lodrät som en sjöhäst t.ex! Går ju an när man själv är perfekt:-). Bra att du spelar filmen till slut, det klarar du bra. Men ta hjälp av andra, Maria, sponsor, vad som helst. Du klarar detta!

tillbaks till dig Stigsdotter!
Jag beundrar verkligen ditt mod att titta på dig själv, sätta stopp för alkoholdjävulen och kurraget att berätta det för oss rakt upp och ner!
Det är i vissa fall exakt vad vi behöver ;-D
Stressen gör att det blir det där lilla , lilla tillfället, att t ä n k a sig att ta ett "litet" återfall.. Och har vi väl tänkt tanken, så känns det som om tillfället manifisteras, bara sådär, framför ögonen på oss..

Det är skillnad på dem, (som Proffset och Villervalle) som bara tänkt sig ett "tillfälligt stopp". Men för oss andra, som är lite mer allergiska.. hmm.

Tycker lika bra om alla, och respekterar de olika vägar vi tar!
Huvudsaken är, att vi är ärliga mot oss själv!
kram och nattinatt!/ trollis

...jag skulle vilja hårdra det hela och säga att "tvärtom!" - vi har nog inte haft vår beskärda del av skit fram tills nu. Vi har ju flytt undan, in i dimman, inte tagit vår del av ansvaret för allt skräp som livet serverat oss. Vi har tagit ett glas, stoppat huvudet i sanden och inte velat kännas vid eller ta tag i något. I alla fall har det varit så för mig. Om jag någon gång sett något som borde ställas till rätta så har jag inte gjort det - orka! Vid många tillfällen har jag dessutom tryckt ned mig själv på grund av det allstädes närvarande dåliga samvetet: "just det där eländet, ja det beror nog på mig i alla fall. Stackars mig vilken loser jag är..." osv osv i all oändlighet.

Nu, nu ser vi klarare, nu ser vi eländet som vi inte ville se eller kännas vid förut. Här kommer nu också en liten teori: den där rösten som säger till oss att "är det inte nog nu?" och "räcker det inte med att vi kämpat oss till nykterhet, skall vi straffas med det här nu bara för det?!", "varför blir inte livet bättre?", den rösten tror jag delvis tillhör den lille alkoholdjävulen. Det den menar är i klartext: "titta, det blev inte mycket bättre och inte får du dricka heller...voine, voine, kanske skulle testa ett litet glas i alla fall...?". Nehe du, den gubben går inte.

Och nu, bara för att visa att jag minsann inte längre har något dåligt samvete och nedvärderar mig själv ska jag gå in till chefen och fråga om hon verkligen inte förstod att jag tog illa upp? "det kan bli lite knasigt ibland!". Nej, inte knasigt, en förolämpning, ett slag i ansiktet är vad det är inte ett knas...

Nå, en grinig kram får ni i alla fall!

Se det som en utrensning, en städning av kropp och själ.. OBS inget religiöst menat!
Som "byhäxa"/delvis alternativare (inom komplementärmedicin, för jag tror att båda sorter behövs)
så har jag många gånger konstaterat, att vi "städar ut" saker ur kroppen.. Vare sig det rör sig om baciller, gamla minnen eller beteenden.. ;-D

Du behöver inte tro på det, men ibland tror jag att vi inte ens behöver veta vad det är vi "slänger ut"..
Ungefär som när man hittar gamla kassar, vars innehåll man inte är ett dugg intresserad av.. Man slänger skiten, kort och gott! (kloggar igen soptunnan, men finns fortfarande ingen anledning i att rota extra i "innehållet"..

Ja, varför "drabbas man".. Om man inte lyssnat tillräckligt på kroppen, när den egentligen sagt ifrån, så tar den saken i egna händer.. (var glad att det räcker med en förkylning Dompa.. Hade du varit envisare, hade du kanske brutit benet.. *skratt*)

Kram på er alla! Nu ska jag klä granen! trollis

Får väldigt gärna ringa mig när du känner så, jag ringer dig om det blir kris för mig.
Stor kram!

Det är en tillfällighet, tänker ofta att "När vänder det ", har det inte varit nog med skit nu?.
Men allt elände berodde nog inte på alkoholen, det är kanske det vi "kullisar" börjar inse, med den insikten växer irritationen, ilskan, hopplösheten.
Vad f#n räckte det inte med att sluta, är det ännu mer som ska tas itu med??

Det är väl nykterheten som gör att vi ser det, och det är ju bra. Detta tål att tänkas vidare på.
Kram!

boken (ska antagligen vara lite generad över bristande bildning) - däremot minns jag både Flyga drake och efterföljaren som hette nånting om Tusen solar. Har läst in mig OM den halva gula solen nu och ska läsa. Tack!

Dompa - jag förstår precis vad du menar med "det raka ögat och det slöa ögat"! Jag är också vindögd men så lite att det inte upptäcktes när jag var barn. I så fall hade jag fått svart lapp för högerögat. På den tiden förstod man inte heller att gränsen för korrigering av överbett är 7 mm (har jag lärt mig av nutida föräldrar). Jag tror jag hade tur som fick vara barn utan svart lapp och tandställning:) jag lever hyggligt både med överbettet och mitt uschliga vänsteröga.

Kokar fikon i vin - minns när jag gjorde det för ett år sen. Då korkade och kokade jag upp en flaska dyr Amarone:) I år skulle vi bjuda det åt gäster men så var det då. Idag kokar jag upp några billiga småflaskor som stått på hyllan och blivit "årgångs". Doftar ljuvligt, timjan, nejlikor, saffran och pomerans...

Mannen haft en svår situation på jobbet - talar om det och att det inte triggar lust att dricka varken på trots eller som tröst. Så obeskrivligt härligt att vi kan dela sådant idag!

Lev väl och allt gott till er alla - hoppas rinnandet tjocknar till snart Dompa. Det är asigt, skulle Lilla My säga, att snora. / mt

Ja, någonstans har den smugit sig fram. Insikten att allt elände faktiskt inte berodde på alkoholen. En tuff lärdom, även om den på intet sätt nedvärderar nykterheten i sig. Det är ju den som gör att man ens kan reflektera över detta faktum.

Snyt dig!

Joho du har rätt Stigsdotter. Jag är patetisk. Har sovit hela dagen. I sängen finns förutom mig själv och Lusekatten en toapappersrulle (snacka ungdomsminnen...ofta snuvig då ;-)) och massor med snorpapper som jag inte ens har haft vett att kasta bort. Läser omkring här, du är irro, PP lättretlig, Maria skör, jag minst sagt arg. Och det slår mig...vi är kullsyskon... Varför händer detta nu? Tillfällighet? Jag tror inte det...ett års tragglande och ett års "uppoffring"av inte dricka. Men inget förändras...borde man inte få en belöning? Borde inte ngt gott hända? Borde det inte bli mer? Är detta allt? Vete fan...ska nog sova lite till. /R

Här är det stress på topp, skit tvättmaskin pajade.
Propparna går, vet inte vad! Som är knas, vet att få hit en reparatör inte blir lätt. Idag eller imorgon. Sedan åker vi iväg på lördag 30 mil.
Hem på söndag igen......30 mil.
Sedan julafton, kanske kan laga tvättmaskinen ca tidigast 7 januari, om vi har tur.
Men men, mitt nya ledord : TÅLAMOD.......
Allt löser sig, har varit med om värre.
Kram vännen!
/A

Du har rätt. Självklart så har du rätt, trollis.

Efter 10+ år så är det inte rosa moln att vara ett par. Men jag tycker att det bara är jag som anstränger mig här. Och att när jag inte anstränger mig så händer inget. Men jag är ju givetvis mer eller mindre blind för de ansträngningar som min fru gör. När det inte känns så dåligt som det gör nu så kanske det är HENNES förtjänst, och inte min. Eller så är det bådas. Och nu är båda för stressade och upptagna med detaljer i våra egna liv att det tvåsamma blir lidande.

Bra att få andras input!

Ett förhållande är lite av att vara nära, för att sedan öka avståndet en bit.. för att sedan närma oss igen.
Och precis som när en hundvalp rymmer, så lönar det sig inte att springa efter.. (får i regel motsatt effekt).. Bara att sätta sig ner och vänta (helst med ryggen till) så brukar nyfikenheten ta överhanden..

Ett förhållande utvecklas också och ibland är man inte riktigt i fas med varandra.. Det hör till utvecklingen.
Se det som att man hjälps åt att skjuta på, för att sedan luta sig ner och räcka ut handen, så att den andre kommer upp i samma nivå.. Detta gör man växelvis.
Om man slutar, står visserligen båda kvar på samma nivå, men inget händer..

Sedan gäller det ju att man kan lita så mycket på varandra, att man inte blir rädd, när man ser hur den ene klättrar uppåt.. Nästa gång är det ju den andres tur..

Det var lite av mina "fundringar"/ trollis

Bra jobbat Stigsdotter! Vad det verkar utbrett med stress nu. Även jag som inte tror att jag är julstressad ligger ju nära gå-in-väggen-nivån utan att ha gjort många knop i veckan. Vad är det som sker? Är det alkoholrelaterat eller är det något de häller i dricksvattnet? Bra att ringa AA-sponsor, bra att skriva av sig här. För om man börjar pimpla nu, då vet man hur hela julledigheten kommer att se ut... Bättre då att vältra sig i julgodis och ta kampen mot vågen.

I den kurs i återfallsprevention som jag haft förmånen att delta i, fick jag lära mig att man skall ge akt på sig själv, sina tankar och sitt agerande. Ett återfall är oftast inte en impuls utan förbereds mer eller mindre undermedvetet.

Hela denna vecka har varit stressig. Har inte jättemycket julpyssel att skylla på, men det är mer eller mindre hysteriskt på jobbet. Den nya chefen jagar oss angående slutfaktureringar som om vi aldrig hade varit med om ett årsbokslut tidigare. Jag är lite irriterad på henne.

Jag känner att jag börjar irritera mig på allt och alla. Folk luktar illa och är i vägen, antingen går de för fort eller för sakta. Igår satt jag på tunnelbanan och tänkte att hon som satt framför mig såg ut som en gris och verkligen inte borde rynka tryn, förlåt näsan, på det där sättet. Jag menar hur normalt är det att tänka så här? (varsågod, så himla trevlig är hon inte alltid den där Stigsdotter ;-)

Är irriterad och sur på ungarna, för att inte tala om maken därhemma (som tack och lov inte är hemma så mycket, det var väldans vad mycket efterjobbet-aktiviteter det är nuför tiden!). Igår kväll kände jag verkligen för att "trösta" mig med ett glas. Kollade om maken druckit upp de öl han gömt i bokhyllan och där fanns en kvar. Sa till mig själv att det där var ju en liten flaska och den gör ju faktiskt varken till eller ifrån - skulle helst vilja ha en hel dunk. Ringde till min sponsor som inte svarade. Kändes dock bättre att ösa ur sig lite på hennes telefonsvarare. Jag fattar ju att jag inte har varit tillräckligt rädd om mig själv. Tar mig inte tid riktigt för eftertanke och självanalyser, prat med min högre kraft. Det är lätt att glömma när det är mycket som snurrar. Bara att tänka tanken "jag är tacksam för att..." gör att det lättar.

Jag spelar hela filmen till slut, vad som skulle hända om jag tillät mig själv att dricka... nä, dit vill jag inte!

...och det är DEN man skall vårda och har ett ansvar för. Det är inte OK att skita i avkommans välmående för kärleks skull. Nej, det är det verkligen inte. Man har skapat ett liv tillsammans som man har ett ansvar för, de vuxna har förutom det ansvaret, ett ansvar för sig själva - var och en.

Så himla lätt att säga, jag vet. Tyvärr.

Men nej, detta gör mig lite arg också för JAG KAN INTE FÖRSTÅ hur en del kvinnor (utan att ha något vetenskapligt belägg för detta tror jag att det oftast är kvinnor) kan stanna hos en man som så uppenbarligen inte tar ansvar för den egna personen eller det nya liv han varit med att skapa.

Idag gråter du. Men så kommer det inte att vara för all framtid. Att gråta ger dig en ren grund att bygga vidare på. Gråten kan stå för både en känsla av hopplöshet där du tycker att du misslyckats med vad du företagit dig. Den kan också stå för saknaden efter något som varit en stor del av ditt liv tidigare, dvs vinet och alkoholen. Ni är färdiga med varandra, och det som pågår nu är ett farväl. Du har lärt dig massor under de tre månader du skrivit här. Nu har du kommit till en punkt där du förstår att du kommer att behöva leva helt utan alkohol för resten av ditt liv. Den insikten hade du inte från början här. Det är en hårdare linje, men samtidigt en som är mer sann mot dig själv. Du har plötsligt hittat svaret på hur du ska kunna må mycket bättre, men samtidigt är det en stor utmaning att komma dit, till nykterheten. Läget har förändrats, försvårats, men ändå så borde det kännas desto klarare att det verkligen finns en "rätt väg" att gå.

Jag hoppas och tror att du kommer att känna dig bättre redan imorgon. Du kommer att känna dig redo för en riktigt vit och lugn jul!

Sitter, fortfarande mycket förtvivlad, darrig och tittar ut över snötöcket. Tänker på hur vackert allt är utanför i naturen och att istället för att ta in allt det sköna ser man till att bedöva sig bortom sans och vett.

Tack för ert stöd (senast Fenix och trollis). Ni har båda så rätt. Ny dag och ett nytt beslut. Jag har gudskelov ingen alkohol hemma och som alltid en tid efter senaste fyllan känner jag bara äckel och förakt för denna djävulens drog. Jag kommer att vara helt ensam på julafton av olika anledningar vilket både oroar mig och känns bra. Oroar mig för att jag lätt kan gå in i någon form av depression, känns bra för att jag vet att jag inte frestas dricka.

Trollis, jag har en kontakt på en beroendemottagning som jag ringde för en stund sedan. De ringer mig under förmiddagen. Ensam är inte alltid stark och du har så rätt när du säger att man ibland behöver "yttre" hjälp. Jag ska försöka ta de riktiga besluten, fortsätta skriva här och försöka få mig stärkt i min kamp genom era kloka inlägg. Det är inte många andra personer som vet hur det känns att känna den bottenlösa ångesten och känslan av att man inte ska komma på fötter igen.
Ha det så bra allihopa
Tjalle

...men det är verkligen patetiskt. Snyt dig karl!

I bästa välmening, kram!

Mt, jag vet ju att dte inte är bra varken för mig, sambon eller barnet att ha det som vi har det. Jag måste låta julen ha sin gång och sedan får vi se igen. Vi har ett lugn, men sex-sms och arbetsnarkomani och shoppingbegär gör ju att jag emellanåt inte kan hålla tyst, men då blir vi ju bara ovänner och jag borde ju bara vara tyst; kommer aldrig vinna mot honom.
Tack för länken, det är så sant, så sant.

Sorgsen: när jag läser ditt inlägg så ser jag hoppet hos dig och tolkar det så här: ni har haft det mycket bra, älskat varandra och haft respekt för varandra och sedan har det blivit kaos i ordets alla bemärkelser och du försöker lägga kaoset åt sidan pga att det är sjukdom som orsakat det och jobba framåt, mycket förenklat, men kan man säga att det stämmer på ett ungefär?
För när jag ser tillbaka på vårt liv så kan jag knappt säga att vi haft det bra: alltså vi har haft fantastiska stunder, men hans sätt att hota mig, kasta ut mig, ignorera mig, kontrollera mig osv det har ju funnits ända sedan dag 1: han har ett typiskt narcissistisk sätt att han är värd beröm och komplimanger, trycker ner andra, det går inte att diskutera fö rhan har alltid rätt och han väljer själv när vi kan prata eller inte, han förlöjligar mig & hånar mig, han vänder saker jag sagt i förtroende till honom emot mig osv osv. SÅ har det varit hela tiden, men det är först nu jag insett att det faktiskt varit så... Känner mig sååå misslyckad för att jag inte sett det, velat förstå & inse, misslyckad för att jag kanske kommer bryta upp ett äktenskap...

Tårar, när tar de slut egentligen?

tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

Tre månader utan alkohol- fel rubrik. Det kändes ganska långt då jag bestämde det, men jag har under den tiden fått mer insikt hur illa detär. Jag har duckit hejdöst ca tre dagar. Hällt i mig det jag kommit åt, vet inte vad jag har sagt när jag ringde till jobbet osv. Alltså det här går ju inte, jag har ju fyra barn också. Idag är jag på dag två. Och jag bara gråter...

Du har helt rätt: stå på dig!! Känner du att du älskar honom så har du inget att förlora: som det varit kan ni inte leva och står du på dig så kan ni ju ha en chans!!

Jag önskar att jag ahde stått på mig så starkt (förstått hur allvarligt det var) tidigare så hade vi kanske också haft en chans, nu känns det som jag accepterat så mycket att mina känslor dött.

Kram

Igår var ungarna (åtminstone den ena) på sitt allra värsta humör. Och med min icke-existerande stubin så blev det ju bara skit. Jag var arg så jag kokade, tills jag bröt ihop och gav upp. Då lugnade sig ungen. Efter två timmar lyckades jag få på henne pyjamas och natta henne. Men då hade jag ju redan tappat masken och koncepten totalt som far.

Jag förstår inte, utåt sett är jag ju den lugnaste killen i världen. Men när någon triggar mig, trots att jag gör allt i min makt för att behaga, då brister det. Mitt i allt det där värsta med självförakt och grubbleri så önskade jag mig bort, som vanligt. Bort till en stuga i skogen, utan krav och stress. När jag visualiserade denna dröm så testade jag tanken att jag skulle ha några öl där, men det ville jag inte. Jag ville inte ha några julöl där i den verkliga stunden heller, jag ville bara att ungen skulle sova.

Så inte ens mitt i det mentala kaoset önskar jag att få dricka. Inte jaget i alla fall. Vad detet har för planer har jag dock ingen aning om. Men antagligen så är det detet som ställer till det på något sätt. En vis man sa en gång: "Där detet är, där ska jaget också vara." Men det låter som pure bullshit. Fast kanske ändå, drickandet kanske bara är ett derivat från en djupare önskan om att få frid. Hur når jag då dit utan omvägen via flaskan?

Ja, det stämmer Dompa, att jag och frugan åter glidit ifrån varandra. Jag tyckte att vi hittat en gemensam väg igen, och det var riktigt bra under kanske ett halvår. Men nu tycker jag att vi löses upp alltmer. Jag vill känna en synergieffekt av att vara ett par. Just nu känns parskapet bara som ett snäpp sämre än att vara ensam. Jag har försökt att analysera vad det är som är den stora skillnaden. När man blir ett team så klarar man utmaningar från barnen, stress, yttre "faror" och sådant riktigt bra. Man har stöd i varandra och ser sig som starkare än omgivningen. Men det är vad som gör att denna teamkänsla uppkommer som är gåtan. Jag tror att det handlar om de små detaljerna där man visar en intention som går ihop med bådas intressen. När man söker stöd hos varandra istället för inom sig. Men det är hårfint, små steg i en annan riktning gör att teamet upplöses. Och där tycker jag att vi står nu. Min fru har gjort några justeringar i sitt liv, där jag tycker att samtliga är ett steg ifrån vår gemensamma väg. Därför känner jag mig exkluderad, lämnad och ensam. De enskilda sakerna är inte stora, inget att lyfta på ögonbrynen över. Men sammantaget saknas det en balans som väger upp för dessa saker.

Det var en massa svammel, men jag har ingen bättre plats att bevara sådana här tankar på.

Örtte med mynta och timjan är slemlösande... Undvik mjölk och mjölkprodukter som är slembildande..( där kan vi avliva myten om att varm mjölk med eller utan honung skulle vara bra vid förkylning!)

Hav tröst Dompa! Jag blir också kinkig vid förkylningar.. Eller rättare sagt, jag har inget tålamod alls när jag blir sjuk.. har liksom inte tid ;-D (fast jag veeeet, att det bara är att härda ut och låta det ta den tid det tar..)

Klart att vi ska använda forumet, som ett livsforum också. Allt i våra liv hänger ju ihop!

Ibland, är det bra, att kunna veta att även "vanliga" människor har samma typ av problem och funderingar som vi.. Att vi inte är så jättekonstiga eller udda, för att vi råkar vara beroendemänniskor i större eller mindre grad..

Kanske är det så, att vi rentav har ett försprång, när vi börjat titta på våra missbruksbeteenden?
Det tvingar oss att titta på "hela oss"..

Vi skulle inte utvecklas, om vi "bara" tog bort den lilla (nåja, stora..) biten alkoholproblemet i våra liv. DEN, hänger ju ihop med andra olika saker i det som är vi..
Det är lite av ett detektivarbete, för när man börjar nysta i en sak, brukar det dyka upp fler "tåtar" att dra i..

Hur vi gör och vad vi tar tag i, är upp till oss själva.

Kram /trollis

Kan inte sova. Har surfat omkring på anhörigtrådarna (där jag ytterst sällan kommenterar trots att jag läser allt) och jag blir så ledsen. Uppgiven? Förbannad! Nu närmar sig julen och jag undrar...hur många kvinnor ska bli misshandlade (verbalt eller fysiskt) i helgerna? Hur många barn ska behöva se på? Varför kan man man inte bara (stort ord...bara) släppa när man ser att partnern inte älskar tillbaka? Känner själv att jag är "otrevlig" där. Men detta är min "dagbok" och detta är mina tankar..."Hur mycket får man älska"?. Är det ok att glömma sig själv? Är det ok att skita i sin avkommas välmående för kärleks skull? Är tvåsamhet till varje pris en helig bibel? När tar dumhet slut.

Obehagligt? Kanske kan man känna så....men jag menar inte att såra. Jag tänker att på ett livsforum kan allt diskuteras...jag vill verkligen förstå/växa. /R