Senaste kommentarerna i forumet

att det är sant, Mulletant. Jag har nu läst lite varje dag på de sidor du länkar till och jag förstår ju rent "intellektuellt" att det jag upplever och är med om passar in där. Det är också precis som du säger, Lilleskutt, att jag bagatelliserar det inträffade i efterhand. Tänker att "det var ju inte så farligt ändå" och jag sänker tröskeln hela tiden för vad som är ok. Du hade förstås också rätt i att jag igår inte klarade att stå på mig, utan föll tillbaka igen. Höll ifrån mig hela natten, sa till och med rent ut till honom att han är en "jävla alkis" och att jag inte vill vara tillsammans med en alkoholist. Han blev jättearg förstås och slog sönder en golvlampa. Han berättade att en av hans kompisar sagt att jag hade "kåta ögon" och min sambo menade att jag flirtade med allt och alla. Påstod att jag inte hade några tjejkompisar som ville umgås med mig eftersom jag flirtar och stöter på deras män. "Du umgås ju aldrig med några tjejkompisar, det är ju för att du inte har några längre, de vill ju inte vara med dig längre". Jag förklarade då att jag inte vågat bjuda hem någon eftersom jag aldrig vet hur han är, om han är full eller otrevlig, och att jag skäms för att någon skulle se hur jag har det och accepterar att ha det. Att jag är trött på att det aldrig går att planera och genomföra någonting eftersom man aldrig vet hur det blir, om han är full eller inte på humör just då.

Jag kan se mitt eget beteende, att jag alltid ger upp och faller tillbaka. Att han vet om att jag alltid gör det. Jag försöker hålla huvudet kallt, ha mina tankar för mig själv. I mina tankar gör jag upp planer för allt. I mina tankar ser jag februari som vår sista månad tillsammans, då upphör hyreskontraktet och i mina tankar är min plan att flytta hem till en kompis då och bryta kontakten med honom helt och hållet. Under tiden vill jag bara försöka ha det så lugnt det bara går. Får ändå dåligt samvete gentemot honom. Känner mig falsk och beräknande. Känner det som att jag utnyttjar honom. Han har köpt saker till hemmet de senaste veckorna mm och det gör att jag känner mig rutten som låter honom göra det. Som om jag vore den hora han säger att jag är. Är det så? Jag vill inte skylla ifrån mig. Jag vill kunna stå för att jag gör som jag gör. Jag vet att det vore ärligare att säga det till honom direkt och verkligen stå för det. Men jag vågar inte det. Jag är rädd för att han ska slå sönder lägenheten och förstöra den mer än det är nu, det blir bara jag som får ta smällen eftersom jag står för kontraktet. Jag är rädd för att han inte ska lösa ut mina smycken på pantbanken, jag kommer inte att ha råd att göra det i så fall. Där finns ett armband efter min mamma, som betyder väldigt mycket för mig. Jag är rädd att han kommer att ställa till ett helvete för mig på alla sätt han kan. Han anklagar mig för att bara tänka på pengar. Det är inte sant, förutom att jag oroas av att inte kunna betala mina skulder som jag fått efter att vi blev tillsammans, främst eftersom han inte haft någon inkomst och när han haft det så har han spelat bort det och inte bidragit till hushållet ens med hälften. Själv vägrar han att betala räkningar. Jag ser att jag har en möjlighet att betala av allt och bli skuldfri i april. Det förutsätter att jag är ensam. Jag vet att jag oroar mig för ekonomin, men jag ser inte det som ett fel! Jag ser det som ett ansvarstagande som jag vill kunna leva upp till. Är jag en hora då?

Jag kan inte se klart i det här. Jag klarar inte att argumentera mot honom, han villar bort mig tills jag inte vet vad jag har sagt längre eller vad som är min åsikt.

Jag får försöka tänka i små steg. Nu har jag äntligen lite kontakt med min syster och hennes familj igen. Det är ett stort steg framåt. Jag vill försöka träffa henne åtminstone en gång i veckan. Min egen tid som jag ska försöka att inte stressa mig igenom för att jag måste hem till honom. Jag tänker försöka strunta i om han blir sur. Jag måste kunna stå för att jag vill träffa henne och inte ursäkta mig hela tiden. Jag ska också försöka bjuda på middag för alla mina barn och dotterns sambo minst en gång i veckan. Jag tänker också bjuda hem en kompis på alkoholfri middag under julledigheten. Jag jobbar för att bli mer självständig och göra saker som jag mår bra av. Passar det inte honom så får det stå för honom, men jag vill umgås med nära och kära!

Han sa förut idag att han skulle ringa beroendecentrum imorgon om han inte fått någon kallelse då. Jag tyckte att det var bra för det visar att han är angelägen. Sen börjar jag ju ändå se att han har så mycket större problem än så, som stämmer väl in på det som stod i tuvaforum.se om narcissism. Det konstiga är att jag läste om det redan för ett år sedan, såg likheterna men slog ifrån mig. Nu kan jag inte göra det längre. Jag måste våga se saker för vad de faktiskt är. Det är sorgligt men sant. Han har tagit från mig min självkänsla, mitt självförtroende och raserat min tillit. Han har fått mig att dra mig undan från vänner och familj. Han har förstört relationen till min syster och övriga familjen. Han har förstört min ekonomi. Och ändå tycker jag synd om honom. Och ändå tycker jag att det är mitt fel. För nånstans är det ju det - jag har låtit honom göra det. Jag har inte sagt ifrån. Jag har anpassat mig.

Förstår dina tankar och känner samma uppgivenhet ibland. Tror nog att det kan vara bra med samtal som NyMan så klokt formulerat det.
Och så länge vi håller oss nyktra, så kan det ju inte bli värre, eller kan det det? Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till ibland, men det jag inte ska ta till mig just nu är -alkohol. I allt jag inte vet, så är jag i alla fall, att jag är helt säker på det!

Tills jag mår bättre, så sitter jag hellre här själv och mår liksom "inte alls". Känns bättre än att umgås med dom som kanske skulle få mig att dricka. Eller såhär kanske: Då umgås jag hellre med er alla, som får mig att inte vilja dricka!

Tack som tusan för er och du, m-m!

Läste i sent går kväll "Anfäkta" som Buzzz har en länk till i sin tråd (14. december 2013). Tack för den! Gav mig både lite underhållning (till en början) och sedan insyn i vad 12 stegs modellen innebär. Det ger mig hopp att det går att klara det här, men även oroliga funderingar på om min strategi att "klara" det här bara genom att var fortsatt nykter, kommer att ge resultat?

Jag är ju kanske en person med en inneboende skeptisk syn på allt från terapier, andlighet, AA osv. Varför det? Är det för att jag är rädd? Är det för att jag är rädd att det skulle vara jobbigt? Kanske är det som att jag sett det som att byta en drog mot en annan, men om det hjälper att komma vidare när det gäller det stora problemet alkohol, så kanske man ska skjuta med bredsida?!

Det jag menar är att min strategi att vara "min egen lyckas smed" kanske är något som ligger i min historia att en bra man hjälper sig själv? Kanske är det så för oss som hade far och morföräldrar som var uppvuxna på 20 talet? Inget j----la daltande här inte! Ja så kan det ju vara, men kan "en bra man" som hamnat i mitt läge klara av det? Känner det som om jag fått huvudrollen i en dålig film (fast på film kan man inte beskriva alla känslor och tankar som rusar genom hjärtat och hjärnan.

På något sätt är det som att den oro jag känner inför vad som kanske hänt rent fysiskt med mig, blir utbytt av osäkerhet när jag funderar på hur jag hållbart ska lösa nykterheten, och komma ur det svarta hålet som drickandet har hjälpt mig att hamna i, och inte minst bli en bättre person för min omgivning.

Nåväl, nu in i dagen. Ta vara på er där ute!

Tack Buzzz!

Läste inatt, och det det var både underhållande och skrämmande läsning. Vet inte riktigt vad jag ska tänka efter det. Verkar ju inte som om det finns någon bra statistik på att klara sig på egen hand ur detta?
Om en tredjedel grejar med hjälp av 12 stegs metoden, med den genomgående "makeover" som krävs, hur många klarar det då genom att bara lägga nyktra veckor till varandra, genom en dag i taget? Dom funderingarna gör faktiskt att man känner sig lite nedslagen i skoskaften.

Det är som att jag har ett inbyggt motstånd mot allt som har med tro och andlighet att göra. Liksom "ensam är stark" tankesättet eller att var "sin egen lyckas smed". Tror inte jag är ensam om det, men hur bra har det gått med den strategin fram till nu?!

Men som sagt, tack ändå!

Det är så lätt att tolka en annan människas handlingar på olika sätt. Den flyktiga puss jag fick igår kan betyda så olika saker beroende på hur man väljer att se på det. Min första reaktion var att han genom den visade att han förlåtit mig. Problemet är bara att jag kan inte att jag har gjort något fel. Jag var orolig för honom och brydde mig om honom. Sedan att han blir på sin syster och min mamma är inte mitt fel. Det andra sättet att se på det är att det skulle vara hans sätt att säga förlåt. Han har dock inte tidigare varit så benägen att erkänna att han har gjort något fel. Detta gör att alternativ ett ligger närmast tills hands för mig. Det gör mig förvirrad och förbannad. Han säger att jag hotar att flytta, men han säger åt mig att flytta. Ja, det är inte lätt att hänga med.

Ikväll är det Tv-spel med kompisen igen. Detta har de senaste 6 åren (minst) inneburit... ÖÖÖÖLLLL!!!! Men inte ikväll. Inte förra gången vi sågs heller. Min vän känner inget begär men dricker gärna om jag gör det. Det var fan så mycket trevligare sist då vi avstod så ikväll ser jag fram emot ännu en nykter TV-spelskväll. God mat blir det men inget supande. Ser fram emot det.

Ser även fram emot lite julledigt snart.

Att bli så illa behandlad och förbisedd är inte lätt. Jag förstår att du känner dig besviken, ledsen och förvirrad över hans beteende.

Tyvärr är det inte ovanligt att personer som dricker för mycket tappar såväl medkänsla som moral och hyfs. Jag tycker att det är bra att du har bestämt dig för att du inte vill vara tillsammans med honom. Försök att stå fast vid det.

Om ett förhållande är på det ojämlika viset redan i ett tidigt stadiumav relationen så är det stor sannolikhet att det fortsätter så. Jag kan tänka mig att det du går igenom nu är mycket uppslitande och att du mår dåligt. Det kanske är en liten tröst att veta att man ofta upplever känslor starka under en graviditet, detta kan komma mycket tidigt pga av att man får ändrade hormonnivåer. Troligtvis kommer du att känna dig bättre efter en tid när antingen kroppen har vant sig vid de ökade nivåerna eller om du gör abort efter att de sjunkit till normal nivå igen. Jag tror inte att du kommer att må toppen eller att dina känslor beror på hormoner men man upplever de ofta starkare.
Jag tycker att det låter som att din pojkvän, om du ursäktar, är en riktigt skitstövel rent ut sagt. Låt ingen behandla dig så! Gå vidare i livet och försök att glömma honom. Det finns så många fina empatiska och ansvarsfulla människor därute som är bättre att slösa sin tid, energi och kärlek på. Lycka till! Kram lilleskutt

Kloka ord, NyMan. Ja, det kanske är så det är. Mer liv att ta hand om. Jag tänker att det här måste få ta tid, och precis som du skriver - vara sann mot mig själv. Men om jag inte vet vem jag är?? Men det är väl som med andra saker,ibland är det lättare att definiera vad man inte vill än vad man vill.

Samtalet jag bokat är ett sk inledande samtal. Känna på lite, liksom. Vet inte om jag vill gå i samtal någon längre tid, men jag känner att jag vill prova ett bollplank som är neutralt. Känns det inte bra bokar jag ingen ny tid. Det jag är rädd för nu är att trilla ner i ett depressionshål, eftersom jag varit där tidigare i samband med stressreaktion. Att hamna där vill jag ungefär lika lite som att trilla tillbaka i alkoholdrickandet... Men, jag ser ändå med förhoppning mot framtiden. Efter helgen vänder det och blir ljusare igen. Bara en sån sak. Och att avstå från alkohol kan ju på sikt iaf inte ha några negativa effekter på kropp och själ, det har jag mycket svårt att tro... Ibland måste det väl göra lite ont, och att ha tråkigt behöver man också ha då och då.

Hej Peter!

31 december har jag varit helt nykter i 11 månader, och jag tänker att vara nykter i minst 1 år till.

Det vore otroligt synd för dig själv, om du dricker igen. Mig eller oss andra spelar det självklart ingen roll för, men jag är helt övertygad om att du sviker dig själv.

Orsaken till att du vill dricka, är därför att du säkert tror att du missar något, men det vet både du och jag, att du inte alls gör. Däremot så undrar nog mer dina kompisar som dricker vad de missar, eftersom de inte dricker, och de missar MYCKET medans du inte missar någonting. Ställ dig följande frågor:

Vad får du ut av för att dricka?

Du drack, men sedan slutade du, eftersom du antagligen inte tyckte om det, varför vill du börja igen? Det låter inte som en bra hobby.

Njuter du av att dricka?

Är det värt att betala för en fyllerisk?

Är ingen psykolog, men så tänker jag!

Och känslan i kroppen och knoppen att ngt kommer hända imorgon..men att jag vill dricka ngt finns här och har funnits starkt idag. Förutom då jag lekte med mitt barn förut. Men känslan är här och den känner jag starkt igen. Vill såklart inte och kommer kämpa imot. Men så kommer morgondagen och så vips är msn där igen. Om inte så mycket kanske men ändå..j..vla tankar och gift. /ta hand om er alla fina starka människor

Du har precis beskrivit för mig hur det är att vara människa, speciellt en människa som bestämt sig för att inte fly något mer. Helt plötsligt finns det betydligt mer liv att hantera och då behöver man både tålamod och vanligt mod...

Min erfarenhet är att det gäller att vänta ut en del faser i huvudet. Hjärnan behöver tid för att processa nya livsbetingelser. Du har ju ändrat förutsättningarna och spelreglerna för ditt eget liv. Det påverkar även din omgivning och ditt förhållningssätt till densamma. Visst fan är det tråkigt ibland! Men jag ser på mina barn att tråkigheten är en förutsättning för kreativiteten och livslusten och det har jag försökt låta dem lära mig. Jag gillar inte heller att ha tråkigt, men förstår att det är en fullkomlig nödvändighet ibland för att jag ska få igång drivet framåt, så jag börjar röra mig i den riktningen igen.

"If I may be so bold?": Ta det lugnt, stressa inte fram någon slags validering eller utvärdering av ditt liv. Det kommer att växa och bli större och starkare om det får lov att hämta andan, precis som du. Försök att vara rädd om de vänner som du tycker förtjänar det och skit i de relationer som bygger på enbart alkoholumgänge. (Var på lite av en sådan slags träff i helgen - Boooooring!)
Psykolog/kurator/samtalsterapeut/KBT.. allt blir bra med rätt person i den andra stolen, men kom ihåg att det är ditt liv det gäller, så försök vara så sann mot dig själv som du bara kan. Har själv suttit där i stolen och märkt hur svårt det kan vara.
Och framförallt - Lär dig tycka om dig själv, för det är du absolut värd! Du är ju en riktig människa! Hur fantastiskt är inte det?!
KRAM!/NM

Igår bad han mig flytta och idag får jag en puss. Jag har aldrig tyckt om berg o dalbanor och har inte för avsikt att börja nu. Trots det känns det som om jag åker i en av jordens största. Jag håller i mig förtvivlat, skriker i alla nerförbackarna och hyperventilerar på väg upp.

att du har en alldeles superbt härligt avkopplande resa. Att du upptäcker din man på nytt och kanske även nya/nygamla sidor i dig själv. Må det bli en spännande färd, både känslomässigt och geografiskt. Låt Den Goda Anden följa dina steg och ge efter för de ingivelser som ger dig något tillbaka. Jag ska tänka på dig här hemma och när jag ser dig framför mig på en vitskimrande strand vid ett azurblått hav så lovar jag att jag ska le med hela ansiktet. Med andra ord: Ha det bara bäst!

Så, iväg med dig nu!/NM

Hej LillPer! Låter som att du har det jobbigt. Du skriver att du önskar att du skulle råka ut för en olycka, och det låter ju inget vidare... Du skriver vid ett par tillfällen om att söka hjälp. Har du provat det? Någon att prata med eller en läkarkontakt? Bara en undran.
/m

Angående svagdricka... som jag inte har provat,men om alkoholhalten. Jag dricker (någon gång) cider som innehåller 2,2% och även glögg med den alkoholhalten. Jag känner inte att det triggar igång något alkoholsug. Jag är inte sugen på cider eller glögg att fyllna till på, isf ska det vara vin i någon form. Tror att det är mycket individuellt hur det känns och vad som triggar igång suget. Bara en tanke, och det finns säkert andra som har andra åsikter.

Bra gjort med fem veckor, klart du ska vara kaxig!

Ja, dagarna och veckorna går. Nu har jag inte druckit något på 9 veckor. Har överlag gått och går fortfarande bra. Sista dagarna har det dock varit mera tankar på alkohol igen, och på det där lite längtande sättet. Som att: "ska jag aldrig mer få…", eller att "åh vad gott det är med…" och "nu när vi ska ut och resa över julhelgen så kommer det kanske att bli för jobbigt att avstå...". Sådana små viskningar har dykt upp i mitt öra. Och nej, jag tänker inte falla till föga och tappa bort det jag jobbat mig fram till hittills, tänker inte låta mig planera ett återfall.

Problemet nu är inte alkoholen, iaf inte direkt. Jag känner mig vilse i livet. Vet inte vem jag är och vart jag vill längre. Vinet har fungerat som en tankeflykt, en avslappning och tankedödare. Alla tankar blev på något sätt lite mer lätthanterliga, en stund i alla fall. Nu irrar tankarna runt och jag får liksom inget fäste. Det är inte så att jag tänker att det skulle lösa sig om jag hällde upp ett glas vin och tömde det, och börjar på nästa.

Jag försöker tänka att det handlar om årstiden, både mörkret, och jobbmässigt är det tungt såhär års. Även relationsmässigt är det sådär, inte med min man, men med skröpliga föräldrar som behöver hjälp och stöttning, och där jag känner att jag ger och ger och ger. Vi, maken och jag har dessutom hamnat i något av en relationskris med andra, och tappat bort några av dem vi umgåtts mest med tidigare. Dels pga att vi befinner oss i någon form av vakum efter att flera av våra vänner har genomgått skilsmässor, flyttat och vi har inte hittat tillbaka till varandra igen. Vissa har vi också utvecklats bort ifrån, där det varit mycket alkohol inblandat, där har vi backat undan redan för något år sedan, eftersom umgänget i stort sett byggde på festande och alkohol. Nu har jag inte något jättebehov av att umgås med andra varje helg, jag träffar mycket människor i jobbet och behöver tid för mig själv, men ibland tror jag att jag håller på att bli eremit på fritiden. Gömmer mig hemma och undviker att ringa till de vänner jag faktiskt har kvar, och som kanske har mycket mer att ge nu när inte hela umgänget har alkoholen som en central punkt där allt kretsar runt om. I alla fall för mig. Är lite vilse där också.

Det blev inget av med mitt inbokad läkarbesök förra veckan, doktorn blev sjuk... Det blev lite antiklimax, hade oroat mig lite för vad som skulle hända och så blev det uppskjutet ett tag framåt. Men jag känner att jag behöver prata med någon, och i fredags tog jag mod till mig och ringde och bokade in ett samtal till en psykolog, som jobbar med bl.a. beroendetillstånd. Känner att jag behöver bolla mina tankar med någon, och detta tror jag blir bra. Har träffat honom i ett annat sammanhang, och tyckte att han verkade sympatisk, så jag hoppas att det kan lyfta tankarna en nivå över fotknölarna, där de just nu är. Fastnade i förra veckan i Tusculanums övning om positiva sidor, och kände att jag kan inte komma på något som någon skulle kunna tycka var positivt. Till och med jag hör ju hur eländigt det låter. Så det finns ju lite att jobba med...

Ja, det blev ett långt inlägg men det är mycket som vill ut.

Det är inget man brygger i garderoben Fia :-)
Du upphör inte att förvåna.. och det är uppfriskande.
Om du googlar hittar du det säkert (på Flashback)
Om inte kan du ju bara gå in och köpa en flaska på Coop.
Finns säkert till extrapris när du landar i januari.

Tror nog du har en inbyggd kompass, och riktningen pekar
ju (närmaste tiden) söderöver. Så var beredd till
kölhalning när du sitter där under palmerna Sjörövar-Fia!

Kanske är det så att relationer - även i vuxen ålder - mår lite bra av spänning och viss oklarhet? Lite som när man är ung och nyförälskad och inte vet om det är helt säkert att man blir ett par, och inte ens om känslorna är besvarade? Om det sker på ett sunt sätt så kanske det även efter en lång relation, kan var början på en nystart? Ser man värdet i varandra så finns det ju alltid mycket hopp!

Så när väskan är packad så är det väl bara att trycka i sig ett piller (Piller-Fia :-)) så är ni ju snart på väg.

Ha det så skönt då, och kom lika stark tillbaka!

Här har du min hand!
Denna helgen var helt vansinnig, jag fungerar inte ihop med alkohol.
Blev rädd som f-n för att jag gjorde detta, och förstår inte vad som hände riktigt.
Nära och kära reagerade också, då de på telefon märkte att jag var full mitt på dagen.
Dag 2 idag, om några dagar så mår vi mycket bättre.

Kämpa på du med!

Hej LillePer! Din vän raketforskaren här! Försök att inte se allt så svart och vitt. Som en vän skrev till mig så finns det en stor gråskala därimellan. Du jobbar ju på att sluta straffa dig själv. För det som vi stundtals ser som belöning är ju i själva verket ett straff. Det är lätt att ge upp och tillåta sig själv att falla. Men erkänn att fallen blir mindre och med längre uppehåll. Jag hoppas verkligen att du kan repa mod och plocka upp dig även denna gång. Det är trist ibland att vara nykter. Att aldrig få stänga ner. Men det är även värt det. Att inte behöva bry sig ifall man hinner till Systembolaget. Att slippa passa på och köpa "billigt" på taxfree. Att slippa undra hur man luktar nästa morgon. Att slippa känna skam och ångest. Att kunna gå rak i ryggen och se folk i ögonen. Även du är värd det.

Kramar Fia

Du skrev rätt ut men det kändes som om en del av orden var riktade till mig och de hjälpte mig.
Jag blev förbannad istället för ledsen.
Jag har följt din tråd och beundrar din beslutsamhet och ärlighet.
Hoppas din resa blir bra!
Spes

Suger på mitt kaffe och läser i trådarna. Jag inser mer och mer att det finns ett mörkertal av sociopater där ute. Riktigt otäcka män (oftast) som väljer att förtrycka sin partner. Ibland sublimt men andra gånger med ren nävkraft.

Jag inser mer och mer att detta forum är och har varit nyttigt för mig. Inte bara för min nykterhet men även för mitt äktenskap. För mitt groende. I början var jag så förbannad på min man som inte ville sluta dricka när jag gjorde det. Jag stormade ut och skulle göra en statement. Idag är jag lugnare och mer tacksam. Jag ser vad jag har. Kanske dricker gubben, men han är aldrig elak. På sin höjd lite spydig men å andra sidan var det ju en del av det som jag förälskade mig. Att han till skillnad mot mina tidigare män aldrig har lallat med utan vågat uttrycka en åsikt som kanske inte alltid stämmer överrens med min egen.

Jag ser mer och mer att jag är jävligt lyckligt lottad. Många människor skulle inte kunna ta det som jag har utsatt honom för under min resa till nykterheten. Att ha en hustru som flyr hemmet för att bosätta sig i en kolonistuga kan nog väcka skam och mindrevärdskänslor i hans värld. Men han bara skrattar och säger att jag får ta tid. Att jag är värd att vänta på. Att jag är bäst på att vara Fia. Jag önskar att alla kunde ha det så. Jag tror att mt och Santorini har det. Starka män. Och jag ser det även här i en del killar.

Men jag ser även motsatsen i en del anhörigtrådar och även alkistrådar som jag läser. Och jag försöker att nypa mig själv mentalt i armen för att inte tycka till. För vad hjälper det? Vi kan alla göra våra val och att ifrågasätta de valen är ju att idiotförklara vederbörande. Jag kan bara maktlöst se på. Tror AA har något om det. Inse skillnaden när man inte kan förändra. Är det sinnesrobönen?

Nu bör jag verkligen börja packa. Jag är nog genuint lat. Eller så är jag en person som bara kan agera under "måste" och lite press. Vilket gör min man bra nervig. Och jag har en elak ådra för jag brukar driva med hans nervighet. Säga att jag ska bara när det gäller något viktigt. "Jag ska bara gå på toaletten" när det är last call på flygplatsen. "Jag ska bara packa" när taxin står utanför på gatan. Idag ska han få en överraskning när han kommer till katthemmet. Väskan ska vara packad, för det är han värd.

Jag är nog väldigt nykär just nu. Och det passar ju bra när vi ska bo så nära varandra i fyra veckor. Ser till och med fram emot det. Att upptäcka min man på nytt. Men samtidigt vill jag förbli singel. Att äta kakan men ha den kvar. Kan man göra det?

Fia

Tänker, tänker och tänker, vill inte tänka, vill vara normal, vill sluta, vill inte, vill! Kaos i hjärnan hela tiden. Jag är sårbar, trött och rädd, rädd för mig själv, vad jag gör med mig själv och vad jag inte gör.

Inom mig så finns det en rebell som vill säga emot, vill diskutera saker, analysera skeenden och kunna ha egna åsikter. Jag är bestämd, envis och ibland lite stridslysten. Denna rebell har jag motat bort med alkohol. Jag går på tå och när jag någon gång vågar säga emot eller be om något så drabbas jag av iskall tystnad, hämnd eller så sticker han iväg i timmar och jag vet inte var. Beteendet gör mig så orolig att jag för det mesta avstår att yttra mig. Min man säger att han ska göra saker men gör de inte eller så påbörjar han saker men avslutar dem inte. När jag hör arbetskamrater prata om hur diskussionerna går hemma angående rust, semesterplanering och städning så förstår jag hur kuvad jag blivit. Jag vågar knappt nämna sådant. Gör jag det när han är på bra humör så berättar han allt han/vi ska göra men oftast gör han det inte. Om jag föreslår att vi ska städa så har han ett ärende han måste göra först, han förhalar och tills sist städar jag själv. Är han på dåligt humör så anklagas jag för att tjata eller för att läsa av situationer dåligt. Han vill helst inte släppa fram sin ilska men jag ser ofta hur det blixtrar till i hans ögon innan han hejdar sig och istället väljer att spotta ur sig något sarkastiskt eller något elakt slag under bältet. Till sist blir jag arg och då anklagas jag för det. På sista tiden har jag helt slutat be honom om något och i stället tittar jag i flaskan.

Nu är det ju så att det är jag som dricker och att en alkoholist hittar tusen olika orsaker till att dricka. Visserligen eskalerade mitt drickande när jag träffade honom men jag läser på anhörigsidorna där många har partners som både dricker och har psykopatiska drag utan att de för den sakens skull dämpar ångest med alkohol. Det är jag som dricker, väljer att dämpa min ångest med alkohol. När jag träffade min man så var han egentligen för bra för att vara sann. Egentligen kunde jag se att han manipulerade mig men jag lät det ske. Efter att ha haft män som jag alltid fått ”ta hand” om så var det skönt med en man som verkligen gjorde allt för mig, skulle fixa saker och brydde sig om mig. Men det var inte äkta, det fanns ingen riktig empati, allt var ett spel. Jag står ofta på håll och ser hur han manipulerar människor som han kan ha nytta av. Han är alltid trevlig men jag ser också hur han i lönndom hämnas på folk som går emot honom. Själv så har jag nästan inga vänner kvar. Jag törs inte ta med honom till dem eftersom den personen som mina vänner känner kan jag då inte visa. Istället så lutar jag mig mot min nya bästa vän, flaskan, som tyvärr visat sig vara min värsta ovän och istället för att bota min depression så har den gjort mig mer deprimerad och beroende.

Vi har gjort slut ett flertal gånger och jag vet att jag med mina 42 år med halvvuxna söner skulle ha en bra framtid. Varför lämnar jag då inte på allvar? Hittills har det varit för att jag har haft hoppet om att den mannen som jag blev kär i och som tittar fram ibland skulle finnas där mestadels av tiden men honom ser jag mindre och mindre av. Jag är ägare av huset och alla skador, halvfärdiga projekt som han lovat ta tag i och avsluta har bara har förvärrat husets värde. Dessutom bor en av min två söner hemma fortfarande och jag vill skaffa mig en bostad som passar mig när jag väl flyttar. Jag vet, ursäkter, ursäkter och ursäkter, hela tiden. Jag bor dock i södra Sverige och skulle vilja flytta till Stockholm, ge mig av och börja om på nytt.

Det där med att han har en hållhake på mig, att han vill att jag dricker, finner jag två orsaker till. För det första så gör det mig sämre än han, det stärker hans eget ego. Dessutom så kommer alla tycka synd om honom och han har en godtagbar anledning att bryta förhållandet när han så vill. Jag är egentligen en starkare person än han och det vet han om men han har hittat rätt maktmedel för att bryta ned mig och jag har hittat fel ”botemedel” för att bryta ned mig själv. Det måste till ändring!

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte vet vad svagdricka är. Är det samma som det där konstiga som man brygger i garderoben? Har ett minne av hur jag i ungdomen (20+) försökte brygga något hemma med massor av jäst och citron. Den dunken lät jag sedan i min enfald ställa in i linneskåpet (den renaste platsen i hemmet och bakterier ska man ju akta sig för) med resultat av att jag fick tvätta om allt. För min dryck stank och fick dessutom en otrevlig grön hårig beläggning. Men jag tror att det kan ha varit alkohol i eftersom våran dåvarande hund faktiskt drack det och däckade. Sima hette det kommer jag ihåg nu. Något utländskt otyg som jag drack som barn. Min mamma var nämligen utlänning och i henns kultur så ger - eller gav på 60-talet - man sina telingar både alkohol och kaffe i mycket ung ålder. Det ansågs inte konstigt då. Men vad är svagdricka? Får väl googla.

Skrattar när jag läser om din kommentar till systemkillen på Coop. För den var mindre rumsren, men jag tror nog han förstod. Själv hade jag en ganska otrevlig episod för ett tiotal år sedan på krogen. En tjej som jag aldrig sett kommer fram och hälsar; "Vad kul att se dig här, dig känner jag igen från Systembolaget vid Sveavägen. Jag jobbar där". Ja, skitkul eller? Jag skämdes som en hund. Jag tycker faktiskt att systembolagspersonal ska ha samma tystnadsplikt som läkare. De ska inte hälsa på vare sig Coop eller krogen.

Vad bra att du har blivit kapten på din egen skuta nu. Jag är väl också det på min. Men jag har varken kompass eller färdriktnig. Däremot beredd på att kölhala en alkoholdjävul. Som du skrev så är det trevligt att ha stiftat din bekantskap men trist att det behövde ske här.

Önskar även dig en bra dag. Din kämpe!

Fia

Tjenis
Tyvärr ingen sex rapport idag. Legat sjuk i helgen så den tanken har inte kommit för mig!
Men jag konstaterar att jag skriver 56 dagar i motboken!
Livet utan alkohol ter sig rätt schysst. Det finns gånger då viljan att ta en jävel är stor. Har tex alltid kurrerat sjukdom med Whisky.
Men vid närmar eftertanke har jag kurrerat, firat eller "tyckt synd" om med Whiskey i all evighet.
Fy fan vilken idiot man vart!
Börjat med dyr whisky medans det smakade för att avsluta med vilket märke som helst.
Det var ju inte smakerna jag ville åt, kamouflerat fylle när man dricker finwhiskey. Det var ju ruset!
800 liter whiskey på 10 år.... samt några ton öl, några ton vin, några hundra liter gin. Obegriplig!
Allt, till att börja med, gömt bakom dyra sorter för att legitimera supandet!

Nåväl, Reflektionen angående sex kommer nästa måndag, när jag skriver 63 dagar i motboken.

Kämpa på där ute - Ha det!