Senaste kommentarerna i forumet

är ju ett sätt att möta sig själv och "se" sitt liv lite utifrån. Jag, som också läst din berättelse, förstår din förskräckelse... och ärligt har jag svårt att förstå att man stannar kvar och att man fortsätter älska... Men jag vet att det är så och att det är bara du som kan förändra ditt liv.

Otaliga gånger har jag satt länk till tuvaforum - det är nog många som inte kan föreställa sig att våld i relationer har ett mönster som kan beskrivas och kännas igen. Och hur vanligt det är, tyvärr, och dolt inom hemmens väggar.

En bra blogg är Carina Bångs Information och stöd för medberoende - läs hennes nästsenaste inlägg Att gå på tunn is http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/att-ga-pa-tunn-is.html och fundera om det stämmer på dig.

Ta hand om dig! Kram / mt

Jag har klarat av dagen mycket på grund av att det inte finns någon alkohol kvar hemma.Har haft besök av min bror och det känns faktikt skönt att prata om det. Jag klarar inte av hantera alkoholen och nu vet ju de närmsta runt mig om det, vilket jag förstår är ett måste för att jag ska lyckas. Nu ska det bli kämpa av.

för frågan och förtroendet !

Jag ska försöka beskriva lite hur det funkar när du kommer dit och en vanlig dag på Gården. Allt kan inte beskrivas utan måste upplevas som klyschan säger men det är i detta fallet i allra högsta grad relevant.

Du välkomnas av den terapeut som utsetts att var din egen kontakt och får genomgå en liten hälsoundersökning och en liten intervju av en sjuksyrra och får där överlämna dina ev mediciner och mobiltelefon o dyl. Medicinutlämning sker sedan på bestämda tider.

Därefter lotsas du till din avdelning av en gruppkompis som visar dig tillrätta och var du ska sova de följande 4 veckorna. På min tid fick man inte ha med privata böcker,tidningar el likn och jag tror att det är så fortfarande. I gruppen utses sedan de som får sköta städning, frukostframdukning och tillika fixa helgmaten (inte laga utan ställa fram), kvällsmackan (jösses vad med mycket gott man kan göra då !!) och div andra smågöromål allt enl ett rullande schema (reservation för att det ändrats på senare år). Det finns 2 herrgrupper (Kamelen och Dromedaren :-) JAAA, jag veeet! Dagisvarning, men namnen är en gammal tradition härstammandes från alla Minnesotahems ursprung i Hazelden, USA), tjejgruppen kallas för Sländorna.

Första veckan är du där med restriktioner dvs du får inte ta kontakt med någon utanför Gården och du får inte gå på promenad på egen hand. Anledningen är att du nu ska koncentrera dig på dig själv och koppla av allt utanför, du ska påbörja ditt livs match mot förändring och till det behövs all kraft. Att du inte får gå själv är ju en säkerhet för dig själv OM din kropp skulle slå bakut och nåt hända.

En vanlig dag börjar alltid med finfin frukost, städning och bäddning (lite lumpenkör över det)och sen morgonsamling där man delar lite över hur det känns och vad som rör sig i skallen. Alla samlingar, föreläsningar, möten avslutas med Sinnesrobönen för att den ska nötas in och att man ska få förståelse hur den kan användas. Efter morgonsamlingen blir det olika former av möten ,föreläsningar, gruppmöten där vissa saker delas mellan gruppens medlemmar och faktiskt rätt mycket dötid där medlemmarna själva diskuterar och framförallt : Skrattar !! Skratten är många och ljudliga och alltid är det så att vi skrattar MED varandra och åt alla tossigheter vi gjort och som vi trodde att vi var ensamma om. Lunch och middag av väldigt hög kvalitet serveras och sen på kvällskvisten den så goa "nattamaden" :-) +2 kg i veckan visade vågen på mig :-))) Och självklart kaffe, enorma mängder kaffe, brutala mängder kaffe !!! Tyvärr bara Zoegas! Skånerost förstås !

Vissa kvällar går en buss till AA-möten i regionen och det brukar vara ett trevligt avbrott i lunken men ack så skrämmande första gången ! Och andra kvällar kommer sk AA-talare till Lotusen (stora samlingslokalen, samma lokal som vi lånar på våra vår- och höstträffar) och berättar om sitt liv. Även Al-anonmedlemmar brukar komma. Dessa personer gör detta helt ideellt enl AA's (Al-anon's) 12e steg. Och kön för att få komma dit och prata har stundtals varit halvårslång !

Alltid på kvällen ska man skriva DUVan (daglig utvärdering), en form av AA's steg 10 där man kollar in hur dagen har gått och vad jag kan ändra på i mitt fortsatta liv. Jag tror inte att jag nån gång under 4 veckor lyckades fylla det där pappret med nåt vettigt :-) Annat än att idag har jag varit nykter :-)

Terapeuten håller sig rätt mycket i bakgrunden om det inte är så att de ser att du behöver extra puff för att komma vidare. Det absoluta merjobbet gör man själv i samarbete med de andra kompisarna, vi lär av varandra. Men jag har varit med om att de knäckte en kille för att sen bygga upp honom igen och det blev en helt underbar förändring hos den mannen. Alla som jobbar där har själva varit i vår sits så man micklar inte speciellt mycket med dem för allt är redan använt.

Numera tror jag att alla primärpatienter får vara med i en anhörigvecka (tis-fredag) dock aldrig tillsammans med sina egna anhöriga.

Det finns en kiosk typ lanthandel, dvs med det mesta man kan tänkas behöva i hygienväg, lektyr(allt inom AA-Al-anon-litteratur) och självklart GODIS och GLASS !!! Kontant eller kortbetalning.

Fyra veckor gick oerhört fort och jag hade mycket svårt att pallra mig iväg fast jag var utskriven. Och varje gång jag kommer tillbaka på våra föreningsträffar så känns det som att komma hem till fäderneshemmet. Jag fick ju de facto min pånyttfödelse där.

Jag tänker ofta tillbaka på hur sanslöst bra jag hade det där. Det var enbart min tid som jag hade valet att göra bästa möjliga av och det var inte svårt att må gott i den miljön. Efter primären följer sen 11 efterbehandlingsdagar, en per månad, där vi i just den gruppen stämde av hur månaden gått under ledning av en terapeut. Det var också såna där dagar som bara var mina, alldeles egen tid enbart för mig och mitt välbefinnande. Vi var några som reste och samlades på torsdagskvällen och tjattrade och, igen, skrattade så underbart härligt förlösande. På den tiden kunde vi övernatta på det sk Blentarp Hilton dvs rum i storlek större garderob ovanpå garaget. Numera får man sova på ett BoB i Veberöd alt vandrahemmet i Blentarp.

Ungefär så se det ut ! Hoppas jag täckte in det du undrade över Berra ?

Ha det bra du ålderman i gänget :-)

gått med i AA Mulletant :-)
Fenix

Vad roligt att bitarna börjar falla på plats!
God jul och grattis!
/A

..och slänger in en kommentar då och då, futtiga eller sorgsna, jag läser innebörden av meddelandet, inte alltid vad orden säger...
Och era små tillrop stärker mig i min fortsatta livsvandring förutan alkoholen, utan er och forumet vore jag...ingenting...

Funtar en hel del på konferensen i Stockholm den 2:à Februari på Riddargatan, vet precis var den ligger..
Var några portar brevid för 5-8år sedan och gjorde en massa undersökningar hos en privat klinik, de ultraljudade aortan,
Fick sova med en logger som kollade syremättnad av blodet och kroppsrörelser, fysprov osv...
De kom fram till att jag led av RLS (RestLegS disorder) dvs jag sparkade med benen var 2-4 minut under natten, inte undra på att man sover oroligt.
Har redan tagit bort gomspalten, så tungan kan de inte ta bort för att minska snarkandet, då blir det svårt att svälja framledes.

Men åter till konferensen, tänkte anmäla mig, men vet inte så här initialt vad jag ska göra där...
Tänk om jag avslöjar min identitet?, det som har varit självaste grundstommen i forumet, anonymiteten har gjort mig frispråkig...
Skulle släkt o vänner kollegor veta om forumet så skulle blixtlåset runt mina läppar snörpas ihop omedelbums..
Kritik från mina närmaste och deras oinvigda fördjupning om hur dagens alkoholister ser ut i verkligheten skulle tysta mig,
De skulle nog precis som jag gjorde, förvänta sig en tandlös uteliggare på någon parkbänk och inte en som fungerar i samhället.
Är livrädd för att beblanda mig med mitt anonyma jag på Facebook bl.a, de skulle nog snabbt mixas ihop.
Mina syskon och mamma lever kvar i en annan dimension fullt av gamla satta ideal, likaså mina kollegor, fördomsfulla!

Och sedan så, vidare efter att ha lyssnat på alla presentationer, sörpla lite kaffe och gå hem, utan att ha tagit någon kontakt med andra?
Adde hjälp mig, hur funkar det på NM gården?
Är så nyfiken, men ändå så reserverad, och jag vill verkligen fördjupa mig inom området, mer kunskap ökar också förståelsen.
och kan ge mig bättre förberedelser inför mina reaktioner på nya händelser..
Men men, vet inte ännu hur jag ska göra...

Igår och idag har jag hållit mig hemma, sjuk!
Förkylningen som normalt ska gå över på ett par dagar, närmar sig nu en vecka, och jag vet varför...
Jag tillåter mig inte att ta det lugnt när jag är sjuk, kroppen får aldrig återhämta sig, och det straffas jag för nu...
Och ska här bli någon jul att minnas (..tänker på krösamaja) så måste de kureras innan, har sovit som en klubbad säl..
Men för att inte vända på dygnet, satt uppe till fyra i morse, så måste jag stiga upp nu, paddan i sängen ni vet...
Katten ligger ihopkurad här brevid, hela hon ligger som en enda kanelbulle med nosen och svansen in under benen,
Öronen fladdrar lite oroligt för varje nytt ljud, och andningen talar för att hon ändå sover ganska så djupt, hon ser trygg ut.
Blott hennes närvaro gör att man känner sig mera till freds med livet, djurens påverkan på känslorna är väldigt starka ändå.

Nu är det dags att ordna med lite morgonkaffe eller rättare sagt eftermiddagskaffe, har lite pyssel att fixa med innan kommendorskan kommer hem
Och uttrycker .." ..har du bara legat och sölat bort hela dagen, Carpe Diem!"
Hon som tycker att man aldrig är så sjuk att man inte kan göra något nytta, tvätta köra diskmaskinen osv..
Men vhila får man göra i graven tids nog, hoppas man hinner med allt man hade tänkt sig innan dess bara...

Berra

skrev ett långt inlägg som försvann när jag gjorde någon klantig tangenttryckning...

Men, läser min tråd och förstår inte att det är jag som skrivit. Känns som att det är påhittat, att det inte händer mig, att jag överdriver... Men också som att jag inte berättat ens i närheten av allt som hänt. Oj, det har hänt så mycket under åren att jag inte har ord. Tänk om någon annan berättat om allt det, då hade jag skrikit högt "FLY!!!! Han är galen".

Men nu är det lugnare och jag vet inte vad det innebär. Dels vet jag att det är för att jag är distanserad, blir arg om han säger "dumheter" till mig osv, dels tänker jag att han kanske insett att han sagt/gjort dumma saker mot mig. Men han har ju kvar "grundbeteendet": kan ignorera mig, kan bara läman mig och åka iväg.

Såg i någon tråd någon som hänvisade till Tuvaforum, och jag har nästan inte varit inne där och läst, för jag har bara känt att det där handlar inte om mig, men så läste jag:
http://www.tuvaforum.se/snabblista-narcissism-aggression.asp och fortsatte till:
http://www.tuvaforum.se/skydd-egoister.asp
Och nu bara dör jag ju... Å ena sidan vet jag att han mår dåligt från uppväxten (nertryckt hemma) men samtidigt stämmer detta så väl: han anser ju sig vara för bra för att bli så illa behandlad som han blir av mig... Åh, fy faaaan, blir så jävla ledsen. Jag som försökt så himla mycket att anpassa mig, att vara till lags, och samtidigt så j-a dum som trott att jag ska kunna ändra sig så att han ska vara nöjd och glad med mig.
Men mer och mer känner jag att alkoholen är inte hans/vårt enda problem: han kontrollerar mig, han styr mig och han har en oerhörd aggressivitet inom sig. Till viss del har han blivit mindre fysiskt utagerande under åren, men förnedringen, hoten, kraven finns kvar i allra högsta grad. Och jag tror inte att det är alkoholen som orsakat det, och det har jag nog alltid vetat egentligen, sedan den där allra första gången när vi precis blivit tillsammans och han blev så vansinnigt arg för att jag "flirtade" med en kille på gatan...

Men jag lsnakr så att vi kunde prata ihop oss, bli eniga och lösa detta...

känner så igen mig i det där att sambon ignorerar mig: han kan vara sur i dagar och då är han sååå go', glad och trevlig mot flickan (oftast, när han orkar och inte somnar av på soffan, trots att han inte druckit på nära två månader), men mig ser han inte åt, han går omvägar för att inte möta mig i hallen, tittar inte på mig, säger inte varesig hej eller hejdå, och jag känner mig som värre än pesten...
Och när han väl pratar så är allt mitt fel: jag stöttar inte, jag är kall och sur osv. Det gör så ont. Och jag bara fattar inte: vi har knappt aldrig haft ett normalt gräl.
Normalt för mig är att man tycker oliak om en sak och smågnababs om det och kanske surar en stund, men sedan inser man att dte kanske inte är såå viktigt att vara ovänner om och så lägger man det bakom sig och accepterar att man kanske inte alltid tycker lika.
Men våra gräl är normala, enligt sambon; jag säger eller gör något som han tycker är fruktansvärt ogenomtänkt, kallt, elakt eller dum, och sedan börjar han småskälla på mig, vilket jag ofta bemöter med att säga förlåt för att jag var dum, uttryckte mig klantigt eller liknande, och sedan bemöter han det i bästa fall med tystnad, men oftast säger han att jag inte menar min ursäkt, och sedan fortsätter han skälla, kalla mig saker, dra fram gamla gräl och påtala hur kärlekslös, kall och okänslig jag är, att flickan inte vill vara med mig, att jag är ond osv.
Det är inte ok. Men nu har jag nästan glömt hur det är, för nu är han rätt vänlig... (för att jag är argare?!) Men jag kanske ska stänga av mina äckelkänslor och vara lite nära och lite "lugnare" så att han kan få en chans att trycka ner mig igen, så att jag får bekräftelsen igen... Fy f-n.

Ta hand om er.

Och du är stark! Du har tagit ett bra beslut: du kan inte ändra honom, det måste han göra själv, och den biten som du inte vill ha är så stor att han måste ändra den för att du ska kunna leva med honom, stå på dig!!
Men jag förstår att det är svårt, dte gör ju såååå ont, den man älskar vill man ju vara med, men inte till vilket pris som helst. Jag har hotat många gånger med att lämna, eller snarare bett, "om du dricker så kan vi ju inte vara med varandra (och sen stannar jag ändå) och om du säger så till mig så kan vi inte var med varndra (och så gör han just så och jag stannar ändå) och så kan det hålla på i det oändliga, om du stålsätter dig så kan du få en förändring till det positiva!!
Lelas har skrivit till mig att jag möjliggjort hans beteende och det är ju så: när vi hotar/bönar/ber/skäller/gråter men ändå på ett sätt accepterara (genom att stanna)så låter jag ju honom hålla på...
Styrkekram

...när jag sätter mig i ett eget hörn, som nu, då är jag bara med mig själv och mina tankar. Eller, jag är mest tom, ekande tom, liten och ensam. Så skönt ha er alla här inne. Jag läser, hittar mig i många, förstår alltid lite mer av mannens sjukdom genom alla berättelser här. Sagt det förut och säger det igen, det är ovärdeligt för mig att få ta del av alla erfarenheter. Ni är mina skyddsänglar! Tack!

Sonen sover här denna månaden pga jobb. När maken var ute och "tankade" kom sonen hem. Vi har bra kontakt men jag vill inte ställa detaljerade frågor, ja, ni förstår, han är vuxen-jag vuxen- Blir mer prat om dit-o-dat, har pratat med mamman ett par gånger och hon vet hur det ligger till.
Men igår...oj, vilka berättelser jag fick!!!! Tycker jag sett mycket elände och är inte rädd för att se skiten i ansiktet...men att sonen fått ta del av så mycket, inte bara nu, utan hur sjukt det varit när han var liten. Tror han gått och väntat på tillfället få berätta för mig.
Maken däremot, känner sig bara mer och mer pressad över att de få han har runt sig gärna pratar med mig. Jag är förmodligen hans största fiende!

Svärmor har dålig koll på vad som händer dock, han mörkar mer än jag förstått. Hur som, så har jag kört över mannen nu och bara sagt vi åker dit efter mitt inbokade läkarbesök vid lunch. Damen är 82 år, kan bli hennes sista jul!

Fy, så tråkigt det var att åka till bostaden. Oasen...i em kommer jag till dig igen, hos dig kan jag andas fritt!!!

Nu nya tag! Hur och vad har jag ingen aning om. Sorterar i tankarna...julklapparna, de ska jag fixa, så var den kortsiktiga planen, den håller jag mig till...den långsiktiga var det där behandlingshemmet...önskar han var där, ja, redan igår!!!!!

Andas, in och ut, in och ut....lugnt och kontrollerat...in och ut....

Tack för ni finns! särskilt tack till Anonymt och mulletant...skönt känna jag inte är helt ensam....

Inte bara att du dricker för mycket, och i smyg osv.
Kanske finns en bakomliggande anledning till varför du dricker.

Som hon med din hjälp får prata dig fram till.

Att man har denna sjukdom är ju inte anledningen till att du började dricka.
Gömde flaskan och ville ha alles för dig själv.
Det kan ju vara så att det gav en viss tröst åt dig att sväva iväg lite.
Bli så där skönt lullig och bara glida med i "flowet".

Vet inte hur din bakgrund/barndom har haft för inverkan eller så.
Men nu är du hos en expert, hon kommer nog grotta lite i ditt inre och tillsammans kanske ni kommer fram till varför du började att gilla att dricka i din ensamhet.

För det, är inget bra förhållande. Alkohol är lite av en gemenskapsdryck, man dricker till festligheter ihop med andra. När man börjar dricka för sig själv då skall det höjas ett varningens finger.

Men vad vet jag? Jag är ju bara en vanlig svenssonAlkis....... Men vänta?
-Då är dt ju det som är experten!

Funkar det inte hos hjärnskrynklaren så kom till mig skall jag berätta vad det är för fel på oss....... *blink

(jag skojade till det hoppas jag du förstod!)
Kram hjärtat, nu kör vi.....igen!
//A

.

tid.....!

Faktum är att jag aldrig tyckt speciellt mycket om att gå på firma- eller julfester överhuvudtaget. Inte ens när jag var aktiv och det oftast var fri sprit på dessa tillställningar. Jag har skött mig bra förutom en gång där jag gjorde bort mig något så kapitalt så jag valde att inte gå mer på det företagets fester. Men annars har jag alltid tyckt illa om att nån dragen människa prompt måste berätta om livets allvarligheter fastän de inte kan prata utan bara sluddrar och stänker saliv. Och såna är så svåra att komma bort från, de hänger efter som en igel.

Jag har varit med på många julfester i nykterheten men alltid tackat för mig efter maten och dragit. Jag tycker det är synd om jag ska få negativa erfarenheter med mig som svärtar ner den oftast mycket goda förtäringen som någon jobbat hårt med. Tråkigast är det när fd arbetskamrater redan har fått för mycket när de kommer och ska fylleflåsa mig rakt upp i nyllet och vara kärvänliga. Då mår jag illa rent fysiskt, fyllelukten är vidrig.

Jag ser att Unionen har kollat hur folk gör med sina fester och det visar sig att hela 10 % avstår att gå på dessa fester just på grund av fylla. Jag hade ingen aning om att det var så många men jag har full förståelse för det. Och samtidigt kan jag tycka att arbetsgivarna borde börja dra ner på alkoholen i omtanke om sina anställda.

Jag mår bra i min nykterhet och försöker göra det som är bra för mig idag. Jag kan se hur djävlig alkoholen är i min närhet och där jag är fullständigt maktlös. Blir det ingen förändring den närmsta månaden så blir det begravning nån gång i vår/sommar. Kroppen har nu tagit så mycket stryk så läget är akut och tyvärr är det väl så att läkarna inte har nån större lust att hjälp till när personen själv väljer sitt destruktiva liv. Alkoholen är sannerligen listig, falsk och stark. "Anonymt" beskrev det så bra i "sorgsens" tråd om alkoholdjävulens sista kamp. Och jag blir återigen påmind om hur viktigt det har varit (och fortfarande är) att fokusera mig på min relation till alkoholen än att splittra mig på andra i sammanhanget fullkomliga oväsentligheter.

Lång time- no se.. ;-D
Kul att höra att det går vägen för dig!

Styrke och jul-kramar tillbaks! /trollis

Jag tror att du är på rätt väg!
Det låter som om du är beredd att ta fullt ansvar för dig själv.
Jag blir glad, stolt och rörd när jag läser i din tråd!

Du har så rätt i att vi människor gärna vill att problemen ska vara lätta att lösa (helst av någon annan)

Men du verkar också ha insett, att det inte finns några qicka fixar i RL.. ;-)

Bra att du inte ger upp. Nu håller vi varandra i händerna och fortsätter..
Bamse-kram / trollis

Tack ni som kommenterat och läst!

Ja i går gick jag då till psykologen första gången. När en äldre kvinna öppnade dörren fick jag plötsligt lite ångest, herregud...ska jag berätta mina innersta hemligheter för denna totala främling! Kändes väldigt märkligt, och jag kände för att vända i dörren. Men det gick bra ;) Jag sa direkt att jag måste läsa upp listan jag skrivit med vad jag ville ta upp (så jag inte skulle försköna ngt när jag väl satt där). Hon lyfte såklart inte ens på ögonbrynet åt mina "chockerande" avslöjanden ;)

Vet inte än vad det ger, har bokat in 2 tider till. Helst av allt vill man ju ha någon som löser ens problem åt en. Någon som säger "jaha, du dricker för mkt, jamen då gör du bara så här..."! Men så enkelt är det ju inte :( Men tror att genom att sätta ord på hur man mår, berätta högt om sina problem för någon så kan man nog många ggr själv höra svaret i det man säger. Det är väl det som är tanken med att gå dit, hon sa inte mkt men ställer ledande frågor så att jag själv måste svara på min fråga.

Jag fortsätter, ger inte upp! Och inte ni heller!!
Kram

Har inte skrivit så mycket på sista tiden.
Har varit mycket jobb och renovering hemma.
Trivs med mig själv, men känner att jag har för lite tid ensam.
Som tur är så har jag fått chansen att gå ner i tid till våren.
Så från och med januari kommer jag ha ledigt på fredagar!
Känns så bra, ska skrota omkring hemma i myskläder, städa lite och läsa och kolla på film.
A känns som långt bort och som ett helt annat liv.
Jag, mannen och barnen åker till solen två veckor under jullovet och mannen har sagt att han oxå hoppar A den här semestern. Känns så himla bra att han oxå gör det.
Till sist vill jag skicka lite styrkekramar till alla ni som kämpar på.
Håll er till julmusten!!

för att allt var ok!
Jag brukar försvara mitt intag av godsaker med att jag "spänner ut rynkorna innifrån" ;-D (billigare och skonsammare än plastic surgery..)
Kram! /trollis

uppdatering skriver av mig ( kanske inte har så mycket med alkohol att göra men har ingen annanstans att ta vägen)

va på fest igår... undvek en förträff där jag visste mannen va. ( vi är inte alls osams men ja kämpar för att distansera mig o det märker han)

han kom till festen sen.. vi pratade om div saker, han gled in lite emellanåt om oss, ville hela tiden hålla om... det märkets hur han tycker om mig. han sa sen att ja va distanserad... att ja säkert ska hålla va ja sagt till de andra. ( han vet inte va ja sagt men han har rätt !! ja har sagt att det är över o att ja ska gå vidare!!han sa han märkte hur alla kollade, det märkte jag med...många som va där va gemensamma vänner till oss, o många av dem tycker inte om det har gjort...

han pratade om att han vill skärpa sig, vilket triggar igång mitt hopp... ja sa inget... de va svårt att avika från honom, men tillslut va ja tvungen att gå hemmåt... när jag kom hem fall jag ner o storgrät... det gjorde så ont o så ont har ja inte haft på länge...

de kändes så sorgligt att 2 människor tycker om varandra men det hänger på att han är som han är... jag blir så ledsen så jag blir galen...

Naturligtvis vill vi att våra barn ska växa upp till ansvarstagande harmoniska människor..
Det svåraste som finns är egentligen att vara förälder (är man sedan två föräldrar som inte "snackat ihop sig", är det ä n n u svårare)

Kanske var det lite enklare förr..? Det fanns inte så mycket "utanför" som distraherade..
Idag, när vi i jämlikhetens namn jobbar heltid båda två, så finns inte mycket tid kvar till barnen.. Den tid som finns, fylls av alla dessa "måsten".
TV, är nog den minsta delen av det idag.. Datorn och mobilen(paddan?) tar det mesta.. Dessutom ska ju barnen "sysselsättas" med vettiga aktiviteter..

Ingen förälder, vill känna sig som "polis", utan idag är allt fler inne på att vara "kompis" istället för förälder till barnen..

Tyvärr så funkar det sällan friktionsfritt.. Vi som är föräldrar, måste våga vara just föräldrar. Vi måste faktiskt våga sätta gränserna och stå för dem!
Samt förklara, att konsekvenser av handlingar i n t e är något "straff", utan just en konsekvens..

Jag möter många unga idag som rabblar ett automatiskt "förlåt, förlåt", det var inte meningen..
Det blir som en sorts mantra.. Men sedan f o r t s ä t t e r de att göra samma sak..!?

De blir jättesura, om de får ta en konsekvens av sina handlingar, för de tycker att det räcker med att säga förlåt.. Vilket tyder på att de egentligen aldrigt behövt ta konsekvenser..
Och varför har de inte det? Det kan ju bero på att föräldrarna helt enkelt inte orkar ta fighten, utan låter saker bero..
Vi vill ju alla vara så lyckliga.. Vi har dåligt samvete över att vår tid inte räcker.. Och mest dåligt samvete har vi om vi är "beroende"..
Barn och ungdomar är inte dumma, de lär sig ganska snabbt vilka knappar de kan trycka på..
Och ju mer vi ger efter i början, desto svårare blir det senare..

Sedan ska vi komma ihåg, att föräldrar faktiskt bara är människor de också!
De felfria föräldrarna existerar inte! De gör så gott de kan..

Visste ni föresten att grått hår är ärftligt?
.. Föräldrar får det av sina barn ;-D

Till sist är det väl tur att jag yrslar runt i min egen tråd..*fniss*
kram /trollis

Har läst en konversation ovan om forum. Om vad man får skriva om...om allt måste handla om alkohol. Håller med Stigsdotter och Berra att.... NEJ! Iaf. inte under denna rubrik. Livsforum... Kram/R

Mannen kom hem från mötet och berättade att han lovat koka kaffe på fredag. Det ställer till bekymmer för en annan sak vi tänkte göra, han har redan valt bort en personalmiddag och vi hade lite löst planerat att gå ut och äta på tumis. För min del gör det ingenting alls att han åker tidigare och kokar kaffe - jag känner verkligen att han lever enligt devisen "Det viktigaste först". För ett par veckor sen sa han att han vill gå på möte juldagen och nu tillkom att också det kan inkludera kaffekokning. Helt okej för mej! Gör mig bara glad.

Det blir den tredje nyktra julen nu.
Den första i återhållen vrede - inte riktad mot mig men enorm inre kamp. Jag minns situationen - scenen - just då vi skulle åka iväg till julaftonsmiddagen och jag klargjorde, påminde, att jag förväntade mig nykterhet - iofs klart uttalat tidigare MEN just i det ögonblicket var det verkligen ingen självklarhet. Kändes inte kul just då. Nej, nej:(
Förra året - helt annorlunda men inte självklart avspänt glatt inför middagen.

Och jag förstår utmaningen. Snaps, öl och konjak var de givna tillbehören - som inte skapat synliga problem i umgänget.

Det har tagit tid för alla att hitta sin plats i vår nykterhet. Det har tagit sin tid!
Jag har skrivit förut att den tid som är behöver den tid som har varit. Så känns det nu... eller... nåja, några år tidigare kunde vi ha vänt väg men det är inget jag grämer mig över. Det är bra så här. Riktningen sen 6.12.2010 har hela tiden varit helt klar. "Det viktiga är inte var vi står utan åt vilket håll vi går" står det på ett kort hemma hos oss. Det är så gammalt och urblekt att orden knapps syns men de speglar verkligen den väg vi gått mot det nyktra livet. / mt

är det bästa kaffet! God morgon på dig, så klokt att du övar på tålamod.
Jag bjuder på några visdomsord till morgonkaffet

Ta det lugnt
Gör det enkelt
En sak i sänder
Det viktigaste först
Lev och låt leva

Kram, lev väl! / mt

Jag tror inte du blir ensam här på julafton Dompa. Jag tror en hel del julhälsningar kommer att virvla omkring. Så minns jag att det var förra julen. / mt

att du inte orkar vara i det där spänningsfältet, berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan. Ge dig själv lov att ge upp just nu, släpp taget om du kan. Om du hittar filmen When love is not enough så rekommenderar jag den. Kram, kram! / mt