Senaste kommentarerna i forumet

@Andrahalvlek Det känns skönt att någon skriver tillbaka. Det hjälper mig att tänka efter. Varför blev det såhär?
Innan jag träffade min exman tyckte jag att jag var väldigt okej. En kul och dådkraftig person som såg bra ut, var vältränad och hade fina barn. När jag träffade honom tänkte jag efter en kort tids bekantskap; Fan, hos honom är det ju party jämt!! Men till det yttre såg ju allt bra ut (villa, snygg bil, fint jobb). Fattade nog egentligen att han drack för mycket redan då. Men jag var förälskad och hoppfull och njöt av kvällar med romantik och rosevin. En god öl i bastun (fast jag tänkte att det var då märkligt att man måste dricka öl för att tvätta sig?) Såklart fina grillkvällar med rödvin och sen en lite cognac på det hela. Allt han gjorde skedde med alkohol som sällskap. Och dumma jag var med och ville inte se, fast jag egentligen gjorde det. Tänk dig själv; en härlig löptur som jag tog med honom på och efteråt hade jag förberett med en återhämtningsdryck; Tomatjuice som enligt forskning är bättre än sportdrycker enligt den forskning jag läst. Genast sprang han och hämtade vodka; för det är väl godare med en Bloody Mary? Åren gick. Jag försökte vara den perfekta frun. Jag hade överseende med hans elakheter, jag förlorade mina vänner. När vi var bortbjudna skämde han ut mig i fyllan så jag ville inte åka dit fler gånger på bjudning. För jag skämdes.
När jag tog upp saker han sade eller gjorde, så flinade han oförstående och tyckte att jag var jobbig eller överkänslig. Hade jag druckit, och då amper av alkoholen, inte gav mig så lätt, så hette det att jag förstörde hans hälsa genom nattliga diskussioner (klockan var väl sådär tio-halvelva på kvällen). Jag vill inte gå in på de mer smärtsamma saker han utsatt mig för. Jag insåg att jag for väldigt illa och att vi drack alldeles för mycket. Jag skilde mig, flyttade tillbaka till min lägenhet och försökte plocka ihop bitarna av mig själv och min överkonsumtion av alkohol. Men jag kunde inte släppa honom, för när det var bra, så var det ju bra. Tillslut dumpade han mig. Jag har förbannat mig själv många gånger att jag inte haft vett att ge honom fingret och gå. Inte så kul att vara medberoende och beroende i samma person.
Det är därför jag nu försöker bena ut min situation. Så jag för någon sorts trefronts rehab både mot alkoholen, ensamheten och psykiskt trauma. Det är väldigt svårt. Det geggar gärna ihop sig.
Men jag tror fortfarande att jag någonstans har lite självaktning och sundhet kvar.

Ta en promenad och tänk på hur det känns för din 10 åring, hur han/hon ligger i sängen och inte kan sova hur han/hon kommer hem o oroligt känner in hur stämningen är.

Inte hur du kan anpassa dig till en aktiv missbrukare.

Tycker du ska tala med skolpersonalen. Nu.

Men snälla du ok om du tycker att det är rimligt att du blir utsatt men att du tillåter barnen att växa upp i detta är det rimligt? Förlåt men blir så ledsen för deras skull!!!
Var tror du de säger om 10 år tror du de tar kontakt?
Hårt skriver men kanske en väckarklocka.
Klicka eller inte - du har inte bara dig själv att tänka på.

Jag slutade tvärt, exakt 2 december 2016. Ja, hela december har jag fokuserat bara på mig själv då. Minimerat alla "plikter". Vilat. Tänkt. Och arbetat med mitt mående. Ärligt talat: jag mådde skit dåligt psykiskt. Problemen eskalerade under 2017 (utan alkohol) och blev mycket tydligare. Jag var inte den som helt plötsligt började vara pigg, sov bättre, var gladare och orkade mer utan alkohol. Det var precis tvärtom. Jag var deprimerat, blev sjuk på alla möjliga sätt (först utdragen lunginflammation, sen diabetes, och något som kallas Cushing, sen allvarlig operation 2018). Jag mådde dåligt, mycket sämre än under drickandets perioden, men nykter kunde jag börja så småningom ta tag i mitt dåliga mående, skaffa mer konstruktiva strategier att hantera verkligheten. Så min väg till nykterheten/måttligheten var inte så rolig. Men nu kan jag säga att jag mår definitivt bättre. Efter ganska många år :)

@vår2022 Tackar! Jo man får hoppas det ger sig med tiden för nu är jag mest trött. Igår kväll kändes det tydligt att jag brukar ta en fylla efter kvällsjobb, för det sög till ordentligt när jag kom hem. Rörde inget iaf, så det får man vara nöjd med. Och idag ska jag inte dricka. Just idag ska jag inte det.💪

Tar en paus från forumet ❤️
Känner att jag blir triggad av allt jag läser, det handlar bara om mig själv och de reaktionerna hjälper varken mig själv eller någon annan.
Ska bara ägna mig åt det jag mår bra av och fokusera mer på det.
Var rädda om er alla, ni är värdefulla allihop.
Le, gör det som känns bra mer, livet är för kort.
Kramar 🌹❤️

@bella70
Tack detsamma ❤️
Jag tänkte ta lite paus och bara fokusera på att må bra just nu.
Kram

Precis så är det, men skönt att du känner att det blir bättre och bättre.
Kände en enorm ilska mot mig själv ett tag men det börjar släppa.
Att jag möjliggjorde att bli utsatt men även indirekt möjliggjorde hans fortsatta drickande.
Ha en fin dag!

@Flarran Bra att du komponerar! Punk låter ilsket, det är nog ett bra sätt att kanalisera sina känslor.

Kram 🐘

@Denlillamänniskan Så sant. Du bestämmer i ditt liv. Inte alkoholen. Det är först när man har varit nykter en tid som man inser hur mycket tid som gått åt till att planera/göra inköp, dricka, vara bakfull och reda upp allt man ställt till med på fyllan. I början tyckte jag att helgerna var aplånga. Vad skulle jag göra med all denna tid? Jag blev dessutom kvällstrött och morgonpigg. Så jag fick börja odla andra intressen. Snart är det fyra år sedan, och det är verkligen ett helt annat liv. Jag mår tusen gånger bättre ❤️

Kram 🐘

Jag vet att många av er öppet räknar dagar och redogör för "enheter".
Jag har fört statistik över drickandet sedan sista veckan i november.
Så jag vet hur det står till.
Men att räkna nykterheten offentligt är som de dagar jag "bötat".
Jag sätter ett litet hjärta på köksalmanackan för varje nykter dag. Det viktiga är inte fokus på att jag inte dricker den här dagen heller. Det viktiga är innehållet och progressen dag för dag.
Har precis satt dit ett hjärta idag också. Det får räcka så.

@vår2022 Det där med förträngda, förminskade, förstorade eller bortträngda känslor kan jag tydligt relatera till. Det är mycket som bubblar upp till ytan just nu. Jag försöker omfamna mina känslor och förstå vad som faktiskt har bäring på mitt liv, och sortera bort det som inte har betydelse. Problemet är att den processen oundvikligen gör att ångesten knackar på dörren. När jag väl får ordning på mina känslor kan jag förstå om det är något som jag måste bearbeta eller bara kan slänga på livets skräphög.

För många år sedan drabbades jag av en utmattningsdepression och gick till en psykolog under nästan ett års tid. På den tiden drack jag kontrollerat, så alkoholen var av underordnad betydelse. I retroperspektiv undrar jag om jag inte borde tagit upp alkoholen redan då, men till mitt försvar såg jag inte alkoholen som ett problem. Om jag pratat om det då kanske jag inte hade haft de problemen som jag har idag. Det positiva från den resan var att psykologen gav mig en verktygslåda som jag har mycket nytta av än idag, inte minst just nu när jag brottas med känslor som jag inte är van vid att hantera.

Jag var inte beredd på vare sig de fysiologiska eller de mentala effekterna som avvänjningsprocessen skulle föra med sig. När det blåser full storm är det till stor hjälp att prata med er veteraner och läsa i trådarna här på AH. Bara att skriva av sig hjälper. Utan AH hade jag nog redan korkat upp en vinflaska.

Tack för att ni finns här för mig!

@Tröttmamma En otrohet är såklart inte en liten grej men med det sagt.. Inte skall väl Någon konstant få sota för sina misstag och fel i livet. Det är inte sunt på någotvis. Han liksom du har val att göra i livet. Att beskylla dig för sitt eget drickande äger inga som helst grunder Alls!! Han är vuxen med ansvar för sitt eget liv och mående. Han väljer att självmedicinera istället för att söka hjälp eller lämna. Du likaså så. Du har också val. Stanna som en martyr eller straffa dig själv genom att stanna. Inget av det får händelsen ogjord , "lagar" något osv
Den beroende hittar alltid bra ursäkter för sitt dåliga mående. Ursäkterna lutar oftast på någon annans agerande istället för deras egna eller på händelser "utanför" deras egna kontroll.. tex polarna ville ju, det är ju semester, helg ja listan kan göras lång.
Det Han gör mot dig är osunt, orättvist Ja klassas t.om som våld. Han utövar kontroll och skuldbeläggande.
Jag har själv levt under liknande förhållande och kämpar än idag med att försöka se situationen för vad den faktiskt är. Man blir liksom sakta hjärntvättad även av sig själv. Det mesta kan normaliseras och man får svårt att själv se de med sunda ögon. Fortsätt gärna skriv här det är ovärderligt att få andras input , läsa om andras situationer osv.
Kom ihåg att du förtjänar att vara respekterad och älskad . Misstag i livet gör alla , ibland stora ibland små men det betyder inte att vi måste gå med på att vara någon annans " slagpåse" resten av bara liv pga det.
❤️

@hoppfull2024 inte sådär bra. Ska försöka mig på att boka en tid till vårdcentralen men sitter bara och stirrar på numret och känner panik!! Att det ska vara så svårt att göra det mer tillgängligt att få modet att få hjälp. För mig med ångest är bara ett väntrum rena skräcken.

@ISE Hur är det idag? Din väg är inte spikrak vilket inte min väg heller var därför vill jag uppmuntra dig till att stanna kvar…skriva.
En dag kommer du stanna kvar på den nyktra vägen…så skriv och berätta❤️❤️❤️

@Ny dag Jag undrar så hur du mår. Jag vet inte om du tagit ett återfall? Jag tänker att det kan vara så när du inte skriver. Men skriv, kom tillbaka🙏🏻Det är ingen som klandrar dig i så fall. Oavsett hur det är …kom tillbaka…saknar dig❤️❤️❤️

@Himmelellerhelvette Ja, du har alldeles rätt! Beroendedjävulen pratar ständigt med mig ständigt och jämt, och jag måste hela tiden påminna mig om att den är en förbannat bra säljare som bara försöker kränga på mig något som jag absolut inte vill ha till en kostnad som jag inte vill betala! För mig är det väldigt viktigt att bryta upp min resa i små steg, att bara sätta upp målet att bli nykter skulle vara helt överväldigande för mig och skulle säkerligen resultera i ett återfall ganska omgående. En månad i taget är min melodi. Naturligtvis har jag i bakhuvudet att jag förmodligen måste bli permanent nykter, men det målet får vänta ett tag till (länge). Att hitta sin egen strategi som passar tror jag kan vara en nyckel för många som försöker att bli nyktra, Idag är det dag 11 och jag känner mig helt ok just nu.

@Tröttmamma Herregud vad medberoende du är. Vet du vad det är förnågot? Om inte tycker jag du ska läsa in dig på det för din egen och barnens skull för du behöver ta dig ur detta. Det finns jättebra stöd att få till exempel genom Al-anon, det finns även grupper som inriktar sig på barn till föräldrar med alkoholproblem så att även dom får hjälp.

10år efter en otrohet är inget man super på, det är bara ett sätt att få dig att må dåligt och känna att det är ditt fel. Han har alla andra problem än din otrohet för 10år sedan.

Du kan börja med att lyssna på medberoendepodden kanske? Jag har lyssnat både en massa på den och andra poddar som tar upp medberoendet samt några ljudböcker som finns på storytel. Det var genom att lyssna på det som jag förstod att jag var medberoende, så många Aha upplevelser och igenkänning och det kändes så skönt att inte vara ensam och att det inte var fel på mig. Hoppas du kan känna så med och börja jobba på att bli friskt från detta. Kram

Och allt mörkande och ljugande om alkoholen.
Slutat köpa boxvin. Går till glasåtervinningen och kastar mina tomflaskor för att "göra mig av med bevisen". Förhandlat med mig själv om hur mycket och hur ofta jag får dricka. Och det har oftast gått bra, men all denna planering och ett ständigt bedömande om jag dricker på en "safe" nivå är en plåga.
Har jag druckit för mycket så "bötar" jag med nyktra dagar. Har jag gjort bort mig/ blivit för full så försöker jag bättra mig.
Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte att alkoholen ska vara en så viktig del i mitt liv.
Livet är svårt nog ändå.

@Andrahalvlek Tack för uppmuntran
Läste igenom min gamla tråd från 2019. Livet vände tyvärr inte mot det bättre.
Jag har sagt upp kontakten med min mor. Min bästa kompis slutade höra av sig och nu har jag inte sett henne på några år. Min exman ville ta upp en relation igen, men det blev bara dåligt och sedan dumpade han mig och gick vidare med nya kvinnor. Vi har haft fortsatt kontakt då han tar hand om hunden medan jag jobbar, men jag har mått jättedåligt varje gång jag hämtat eller lämnat hunden.
Jag har tappat mitt hopp och självförtroende. Jag har försökt kämpa vidare i livet men inte lyckats. Till slut har jag insett att alkoholen varit en stor anledning till att det gått som det gått. Jag har liksom gradvis sjunkit in i ensamhet och alkoholproblem. Hållit folk ifrån mig. Dragit mig undan och stött bort. Inte velat att någon ser mitt mörker, men ändå längtat efter medkänsla och tröst.
Min stora skräck har alltid varit att hamna där jag är nu. Men nu är jag i mörka hålan.
Jag är iallafall glad för att jag har mina yttre förmågor intakta. Jag har ett fint hem som är välstädat, jag har bra kontakt med mina barn. Jag har ett jobb där jag känner mig uppskattad.
Att skriva här känns tudelat; Jag ställer ut mig själv i ett tittskåp. Vet inte hur du som läser tänker:
-Åh, vad skönt att jag inte har det som hon. (Jag gläder mig att de finns de som lyckats bättre än jag).
- Om hon bara kunde göra som jag säger, så skulle hon inte behöva vältra sig i självömkan. (Ja, varför är jag så barnsligt trotsig och vill gå min egen väg ?)
- Nej, usch!! Kan hon inte bara hålla käften istället för att skriva om sitt elände? (Jo, tanken har faktiskt slagit mig)

@Snödroppen Exakt så är det. När jag är på jobbet så börjar min ångest komma smygande vi 12 (när han är ledig) då ringer jag och kollar om han har druckit. Oftast får jag till svar att nä då inget, men jag hör direkt på honom.
När jag är på väg hem har jag en klump i magen för jag vet inte vad som möter mig. Det kan vara en sovande sambo i soffan, en glad, en sur eller en konfliktsökamde. Jag försöker att hålla ett glatt humör när jag kommer innanför dörren för att inte trigga något men sällan hjälper det. Oavsett vad jag gör så blir det en triggar till att starta bråk eller hamna i onödiga diskussioner. Om inte jag tar dom blir det barnen (10 och 14 år) och det vill jag undvika så mycket som går.

@Letlive Jo det har jag men jag får så dåligt samvete när jag gör saker, dels för jag bet att han tror att jag träffar andra och dels för att om han inte jobbar, så dricker han när han är med barnen.

@bella70 Nej skola.psv vet inte något och jag har inte något samtalsstöd. Har sökt samtalsstöd men ett par gånger men har inte könt förtroende för dem jag fått prata med. Jag är inte så bra på att prata om saker, blir väldigt inbunden men har försökt jobba på det. Så den jag pratar med behöver jag "klicka" med om du förstår vad jag menar. Skriva går bra, då hittar jag ord och formuleringar.

@Åsa M En väldigt bra fråga som jag inte riktigt har svaret på. Jag är väl lite som en beroende person i det avseendet. Jag hittar anledningar och ursäkter till att stanna. Ekonomi, hus, bil, barn, var ska jag ta vägen och trots allt älskar jag honom. De korta perioder när han är nykter så har vi det bra tillsammans.

@Himmelellerhelvette Det var länge sedan, 10 år sedan det hände så inte färskt direkt. Men när han är ledig och inte gör någonting så ältar han det och dricker för att lindra (enligt honom) Jag anser att det blir värre när han dricker och jag märker ju att de perioder när han inte dricker, mår vi mycket bättre och har det bra tillsammans.