Senaste kommentarerna i forumet

Drygt 3 månader nu.
Trött och oftare ledsen, men också glad och lättare. Tror, nej jag vet att jag dämpar trötthet och sånt med alkohol och nu känns det jag känner.
Jobbar mindre en period nu och bäddar för en mindre hektisk tillvaro år 2025!
Allt är som det ska vara...

För exakt två år sedan var jag full för sista gången. Jag är så övertygad om det att jag vågar påstå det, samtidigt som jag om någon vet vilken makt alkoholen kan ha över en.

Den där sista dagen var slutet på en flera veckor lång fylla, som mest innehöll starksprit, men även Alcogel. Det var tredje gången i mitt liv som jag tog till handspriten. Skillnaden var att jag nu drack den flera gånger om dagen och under ett par veckor. Det var nog då jag insåg att mitt alkoholmissbruk inte bara var farligt - utan livsfarligt!

Vid det tillfället hade jag på allvar försökt att sluta med alkohol under minst fem år. Jag startade min tråd hösten 2017 och från den stunden ville jag sluta helt, hade ingen önskan om att kunna dricka lite då och då, det vi kallar normalt.

Redan från början märkte jag att jag inte hade några problem alls att sluta. Det gick lekande lätt och mina nykterhetsperioder varade i allt från någon vecka till några månader. Varje gång jag började om drack jag dock värre än när jag slutat. Trodde att jag nått min botten i november 2018, då det var illa. Det är riktigt smärtsamt att läsa mina inlägg från den perioden, så fruktansvärt dåligt jag mådde. Den respons jag fick från forumet är obeskrivlig. Passar på att rikta ett tack igen, om någon av er läser.

Tyvärr höll det inte den gången heller. Efter några månader var det dags igen. Inget mysdricka precis...

Efter cirka tre år orkade jag inte med alla återfall och smygande inför min älskade man. Under semestrar och andra "tillåtna" dagar klarade jag ofta att dricka utan att bli stupfull. Det var som att jag visste att om jag fick dricka i morgon också kunde jag ta det lugnare. Detta resulterade i att jag testade att dricka kontrollerat under cirka två år. Jag höll mig till lördagar, fester och semestrar. Problemet var bara att lördagarna blev alltmer blöta. Jag började redan under tidig eftermiddag och drack till minst midnatt. Jag blev fullare för varje gång och mitt kontrollerade drickande handlade mest om att låta bli under veckorna. Däremot var förväntan inför helgen stor då jag äntligen fick dricka igen.

Efter de här två åren började mängden bli så stor att jag skadade mig så gott som varje helg. Jag hade också svårt att hålla igen om jag var på fest eller annan sammankomst, då jag liksom måste utnyttja tillfället. Fick jag bara dricka en gång i veckan ville jag passa på.

När jag skadat mig rejält en helg bestämde jag mig ännu en gång för att det måste bli helnyktert. Som vid tidigare tillfällen var det inga problem att sluta.

Efter ca två månader började jag dock igen. Liksom tidigare var inte heller detta återfall planerat. Det kan naturligtvis ses så, men för mig var upplevelsen att så gott som samtliga slog ned som en blixt från klar himmel.

I vilket fall dröjde det den här gången inte länge förrän det blev så illa som jag beskrev i början av inlägget. Efter bara ett par veckor drack jag dygnet runt och precis vad som helst. Det gick så fort.

Men nu är det alltså över. Skillnaden är total. Jag har fått ett nytt liv. Helt och hållet.

Mitt första inlägg i min tråd är förhållandevis kort och jag frågar mig då varför. Varför jag som lyckligt gift sedan massor av år, varför jag som har en massa (vuxna) barn, varför jag som har god ekonomi, ett bra jobb, helt enkelt ett välordnat liv, ja, varför just jag hamnade i den här situationen med smygdrickande. Ja, det vet jag faktiskt inte riktigt. Även om det säkert spelat in att jag hade en riktigt tuff uppväxt och många år med panikångest.

Just nu grubblar jag inte så mycket över varför. Jag är mest tacksam för att jag är nykter. Njuter av känslan av frihet. Funderar mera över hur jag ska förvalta mitt nya liv på bästa sätt.

Gillar inte pekpinnar, men vill ändå rikta en varning till alla här på forumet som vill fortsätta dricka, det vill säga försöka dricka kontrollerat. Det kan gå fort på slutet, oerhört fort. Från en dag till en annan kan det slå över och då kanske inte ens handspriten får stå orörd. Men, tänker någon, det skulle aldrig hända mig. Nej, kanske du har tur att det aldrig blir så. Dock kan jag säga att jag aldrig i min vildaste fantasi kunde tro eller tänka tanken att jag skulle dricka Alcogel. Ändå var det precis det jag gjorde.

Två år i dag!

Ta hand om er! 🩷

Hej!
Har ni varit alkoholfri i 25 dagar och känner mig fortsatt motiverad. Det främsta beror på mitt mående som gradvis blir bättre och att träningen flyter på bra. Passade även på att sluta röka och har tre dagar utan cigg. Idag känns det tomt och lite nedstämd och tror att det är nikotinet som spökar. Kanske inte bra att ta allt på en gång men litar på min ADHD som säger att jag skall kämpa vidare.
Var starka och målinriktade❤️

@Lonely Man stort tack! 😊 Känns bra att bara skriva av sig. Jag ska kolla på hjälphjälpsprogrammet och även kika hos AA. Tack 😊💞

@TessanTuss Tack så mycket. Känns skönt att veta att man inte är ensam och att det finns folk i samma situation 💞

@Molnet Tack!
Jag ska kika på självhjälpsprogrammet 😊

@Utmaning2022 TACK fina att du frågar!
Värsta helgen ever! Nu börjar västa ångesten lägga sig. Det var ett litet sällskap och jag pratade igår m en vän som var med. Rädd att min man o andra ska få veta!!!! Fyyyy! 😩 Förbereder mej (igen) för att allt kan rasa!
Försöker tänka att det blev fel, men att jag börjar om. Vill bara glömma men ändå komma ihåg så det aldrig ska hända igen!!!!

Jag har också börjat skriva ! Ska vara här oftare. Mitt nya jag: Jag dricker inte! Punkt! INGEN förhandling!
Ska på terapi samtal nästa vecka!

Tack för omtanke o pepp! Ta hand om dej! Vi hörs ! 🥹🙏💕

@Alkoholistmamman
Hej och varmt välkommen hit.
En bra början är att du skriver här.
För många hjälper det att bara läsa o skriva här.
Jag säger som Molnet gör självhjälpsprogrammet här.
Det finns också stöd inom AA om det passar dig.
Bra att du tar tag i detta innan det går för långt.
Ta hand om dig🥰🙏

@Alkoholistmamman Här är vi många som känner som du 🥹! Läs o skriv! Vi hjälps åt!
Se varje nykter dag som en framgång! 💕

@Alkoholistmamman Hej & välkommen hit till detta fantastiska forum där man kan få många tips & igenkänning.Här finns också ett självhjälpsprogram som du hittar under stöd.En jättebra start att du erkänner för dig själv att du dricker för mycket & vill ha en förändring.

Jag är ny här.
Jag dricker för mycket, för ofta. Vardag som helg. Jag skäms för mitt drickande och vet att jag gör fel som dricker men kan inte sluta. Min sambo vet att jag dricker men jag har ljugit och sagt att jag slutat fast jag inte har det. Jag dricker på dagtid, innan han och barnen kommer hem. Borstar tänderna och försöker vara den mamma och sambo som förväntas av mig. Ingen märker något och jag andas ut varje gång.. Men inom mig känns det inte bra.. Jag är rädd för att vara ensam men samtidigt är det det ända jag vill vara. Jag har flertalet gånger bett om hjälp via 1177 men avbokat för att jag ångrat mig, vill inte visa mig svag, vill klara detta själv.
Jag vet egentligen vad jag vill uppnå med detta inlägg utan bara mer skriva av mig, erkänna för någon om mina tankar och känslor.

@Sweden092 Hej 😍 Glad för din skull att du lyckats klara suget sedan den 24/10 🙌✨ då är du typ 2 veckor före mig.

Det du skriver om VARDAGEN är så jäkla sant. Precis det som hände mig i början av året när jag hade ca 45 dagars nykterhet. ”Jaha-ska det vara så här nu?!” Känsla av tristess och att ”missa” saker - så sjukt när det egentligen är precis tvärtom.

Så - jag har lyft det med min kontakt och hon är så lugn och trygg. ”Alla (nästan) klarar av att sluta, det är att hålla i och förändra som kräver det riktiga jobbet. Och det är det vi kommer jobba med - återfallsprevention” Yes!
Så ja - jag måste verkligen hitta nya vanor, nya saker att fylla min tid med. Än så länge är jag för trött för att ens orka tänka på det. Orkar inte ens träna just nu…
På mitt KBT möte imorse pratade vi om det och hon sa att just nu är good enough fullt tillräckligt, på alla plan. Det var så skönt att höra och jag ska verkligen ta till mig det.

Än så länge är mitt bästa ”knep” att skriva. Skriva när jag känner sug, skriva när jag är ledsen, när jag är arg osv. Riktigt skönt och bra. Funkar så klart att prata med någon av mina två vänner som jag berättat för också men det är nåt med att skriva av sig som är väldigt skönt.
Idag jobbar jag hemma och ska tvinga ut mig på en promenad på lunchen.

TACK för att du tittade in och hejar på. Stödet här inne är verkligen så viktigt och också härligt!

Heja dig - vi kämpar på. För mig är det fortfarande väldigt mycket 1 dag i taget ✨

Onsdagskram ✨🤗

@TessanTuss Hej 👋 🥰 Ja det är ju så otroligt skönt.
Hur har det gått för dig? Såg att du hade en jobbig helg? ♥️

@åträtthåll Jobbigt att minnas men nyttigt!!!
Mitt värsta är minnesluckorna! Vet inte vad jag gjort, vad jag sagt, vem jag träffat!!!
Vidrigt! Ska sätta upp en kom-i-håg lapp🥹🥲
Vi hjälps åt - tillsammans!!! 🙏❤️

@Flarran Oj, där satte du huvudet på spiken. Att leva på själva livets vita knogar. Exakt så känns det för mig i mina mörka stunder.
Och jag kände mig så värdelös och förlorad i min behandling när inte nykterheten hjälpte mig (såsom AAs nionde löfte lovade).
Vi måste nog helt enkelt lära oss att acceptera och omfamna vårt svårmod.
Har en vän som beskriver det som att vi människor är födda att spela olika på livets klaviatur. En del är lyckliga (?) nog att endast spela och höra en oktav i mitten. Kram och kämpa på ❤️

PS samt kanske en rent fysisk alarm-reaktion efter SÅ många år där jag konkret väcktes av telefonen och faktiskt behövde rycka ut, först för mitt barn och sedan för min mamma.

Tack fina ni @Andrahalvlek och @vår2022.
Ni har såklart rätt, men har försökt även detta. Somnar lätt till poddar o ljudbok men vaknar efter 10-20 minuter. Hela tiden.
Har även försökt lura mig själv ”det blir som det blir, ska bara vila lite”.
Tänker att det kanske är samma fenomen som Annie Grace beskriver, det undermedvetna är inte så lätt att lura och är inte med på sovtåget.
Hoppas det blir bättre efter pension, det kanske fortfarande är prestationsångest och min långa historia av att ”behöva vara behövd för att räknas och vara älskad” som spökar.

Det är väl ingen konst att vara nykter och alkoholfri bara man låter bli att dricka nervgiftet alkohol. Självklart egentligen, men så himla svårt när vardagen är som den är. Har läst en del trådar och uppdaterat mig även denna morgon och försökt att fokusera på det viktiga att inte ens fundera på att bara kanske prova att dricka en gång till. Detta för att inte falla för dumheter som att köpa nån skit som man sen bara mår dåligt av. Något man sedan medicinerar mot och sedan bara kör på med rakt in i kaklet liksom.

För när jag tar mig en öl eller en slurk med vin så har jag i princip släppt ut en ande ur en flaska som sedan får mig att tappa fattningen helt. Det blir lugnt och skönt först. Får även energi först att göra en massa grejer som jag inte annars orkar bry mig om att göra. Får då även inspiration till att skapa instrumental musik som jag inte har haft ork och energi till att pyssla med alls knappt som ny-nykter. Saknar faktiskt skaparglädjen som fanns tidigare.

Men har ju nu hunnit att analysera mig rätt väl och förstår att när man väl har halkat in i alkoholdimman så blir hjärnan även seg som en deg. Det är liksom som att man har fyllt skallen med ett klibbigt klister. Jag bryr mig inte om hur jag mår då, det får gå som det går, det känns inte alls så himla tungt och mörkt. Jag bryr mig inte, jag slipper tänka och känna så himla mycket av det mörkt jobbiga som jag som dystymiker gör för det mesta. Det är inte klokt att det ska vara så här.

Man kan verkligen undra när det vänder och planar ut och åtminstone blir till en neutral känsla i alla fall. Nykter på vita knogar är ju något som man har hört talas om. Men lever nog faktiskt trist nog ända sedan jag var rätt ung eller till och med rätt liten på själva livets vita knogar i grunden utan att det beror på alkohol, och tycker och känner väl som oftast att allt bara är ett meningslöst och jobbigt tvång. Har det egentligen materiellt sett rätt så bra. Har inga krav längre, ingen yttre stress och press som ligger på.

Har medvetet valt bort sådant som stressar och splittrar mig för att orka existera. Men har ingen ork, ingen energi, och ingen egentlig motivation till att göra någonting alls. Det får gå som det går, det får vara som det är. För jag känner inte att jag kan göra något åt hur det är. Som sagt det får gå som det går, för det gör det ju i alla fall. Dystra tankar en dag i november, men inte jagad av någon alkoholdjävul i alla fall. Mest väl bara naturligt trött på det mesta.

Borde väl kanske inte skriva så mycket som jag gör känns det. Men hade det inte varit för detta eminenta forum så hade jag nog inte suttit här i köket alls vad det nu ska vara bra för. Nej, nu börjar mitt nedstämda jag och sinne bli lite för djupt och nu får jag fokusera på att få upp persiennerna här i köket och att kanske än en gång ta mig en kopp med varm choklad och några limpmackor. Kanske är det bara näringsbrist som gör att jag gnyr och gnäller igen. Borde väl egentligen skämmas för att jag inte känner mig så tacksam över tillvaron som man väl borde göra.

Förresten, @Molnet, det var trevligt att du tittade in igår. Sånt uppskattas kompis. För det är inte lätt att vara människa alla gånger som en bekant man hade brukade säga, och nog hade han rätt i det. Minns en annan bekanting man hälsade på ibland som rätt ung, vilken sade att man får dra ett streck och gå vidare. Det ligger nog en hel del i det också. För att bara sitta och älta sådant som man inte kan påverka gör ju ingen människa glad alltså.

Nykter och alkoholfri det är jag då trots alla dystra odds och det är väl något att vara tacksam för och vem vet, kanske blir den här dagen en fantastisk sådan. Något som blir till en ljus bild man sedan vill spara i sitt minne för att kunna plocka fram i tanke och känsla när det kanske blir mörkare tider. Men se där, man lyckades än en gång hitta en hoppfull gnista till sist.

Ha det gott!

Men alltså. Jag blev så trött på alla förbannade tankar och känslor som flänger runt i kroppen och knoppen.
Jobbar med en depression som jag haft till och från under måååånga års tid. Jag äter skrattpiller, men min förra "medusin" (som Pippi långstrump kallsr det) hade tydligen slutat fungera så nu har jag en ny. Läkemedelsindustrin skrattar heeela vägen till banken. Så vem är jag då...
Jag är 40+ (jag har lite svårt att tro farsan när han säger att man inte blir äldre än 26) är gift (jag orkar f×n inte räkna åren) och har 2 barn. En tonårsaktig tjej på 11 och en åttaåring med mamma-abstinens. Båda barnen är placerade i ett familjehem (det var frivilligt för att jag och guben skulle få avlastning och "hitta oss själva" igen. Vilket är ett rejält hästjobb.
Förresten... skulle man bara skriva en liten kommentar här eller hur var det.
Aja, jag får väl prova mig fram.
Jag bodde i 08-land innan jag flyttade upp till Västernorrland 2012. Man kan säga att jag gjorde allt som lite bakvänt. Träffade min man via en sån där dejtingsida, och tjoff.. fyra månader senare så var jag gravid med vår nu trotsiga dotra. Hon är såå lik mig och jag kan tänka och le när hon är en riktig sur-fis och känna igen mig. Så tillbaka-kaka på den du morsan.. haha.
Så, 4 månader... gravid och så jajjemän.. vi tar en förlovning på den också när vi ändå håller på. Och då.. skulle jag presentera min älskade fästman (haha vad roligt det låter) dör min familj.. stackarn, han måste ha varit sjukt nervös. Men fixade det galant. Flytten från mina nära och kära har tärt på mig, och tär på mig. Visst, vi har ju telefon men det är inte riktigt samma sak. Vi i familjen håller alltid ihop...
Innan det blev bestämt att barnen skulle flytta så var det kaos här hemma. Vår son fick aggressiva utbrott och kunde slå både mig och min man och häva ur sig saker som:jag hatar dig mamma, jag vill inte ha dig. Och än värre saker.
Inte så mysigt...
Förr i tiden så drack jag starksprit.. det var ett jädra festande, men så träffade jag guben och starksprit blev till vitt (blä) vin. Billigaste sorten..
Jag drack varenda helg när barnen hade gått o lagt sig, på fredagen och så lördagen. Så var det varenda helg. Jag kunde med glädje se fram emot det. Men.. min man gillade det absolut inte och har aldrig gjort.
Dessutom, för att få det där "goa ruset" som man som beroende vill åt så var jag ju tvungen att köpa en extra tetra vin som jag kunde hälla i mig "i smyg" (som Madickens lillasyrra säger) för att få det där ruset. Jag visste och var fullt medveten om att inte guben gillade mitt drickande men körde över honom ändå. Fast jag ändrade mitt dryckesmönster och började smygdricka istället. Long story short.. jag kom till insekt (förbannade himla autokorrekt) nä, insikt för över ett år sen då jag fan inte orkade mer. Utan drog till bolaget, köpte en 3 liters vinbox och drog ut i skogen i djupsnön och hällde i mig. Jag mådde så förbannat dåligt och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag behövde ju finnas där för mina barn... jag kan ju inte ge upp bara sådär. Jahapp.. en kvinna hittade mig liggandes på marken och det var ren och skär tur att hon fick för sig att ta den vägen genom reservatet och snön, för hon brukade inte gå där.
Annars hade jag inte skrivit detta idag. Jahapp, så det blev plingplongbil in till vårdcentralen... (Jag tror att klockan var två på eftermiddagen). Ett samtal med en läkare, Naltrexon utskrivet och så hemskickad.
Ojoj jaa du. Mådde jag inte dåligt innan så fan om jag inte gjorde det efter. Det är som rätt svårt att försöka förklara varför man gör vissa saker när personen ifråga (min man) enbart fokuserar på själva alkoholintaget och inte vad som föranledde till det hela.
Jag måste göra en input här och berätta varför jag mått/mår så dåligt. Jag har ju som sagt all släkt och vänner kvar i Stockholm. Jag känner ingen direkt häruppe i Norrland och är rätt så ensammen på den sociala sidan. Så är det det klassiska att det är mamman som fixar o donar här hemma. Jag har inte fått det stöd som jag behöver från min man. Ja, jag vet.. det klassiska...
Men, jag älskar den lunsen iaf. Han har blivit mycket mer hjälpsam och mer förstående efter mitt skogsbesök. Men jag kanske är för krävande, vad vet jag..
Hursomhelst, jag har haft 3 återfall. Nu senast för två dagar sen. Jag behöver ingen alkohol, jag tycker inte ens att det är gott. Det finns mycket godare saker att dricka om man säger så. Men igår så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Japp, ännu en gång.
Allt känns bara mörkt.. men som jag antagligen skrev för eoner bokstäver sen så vill jag ju inte dö. Vill bara slippa känna såhär blä-igt varenda jädrans dag när man vaknar och tänker att: Ja jädrar, idag mår jag br.... nä, ännu en dag med den där Jonny Däpp..
Aja, jag kanske ska göra som Madickens lillsyrra, och gå in i en av våra garderober och svära och leva om utav bara helv€%@ och sen får det vara bra med det!
Garderoben.. here I come

@Blenda God morgon! Ja, usch det är verkligen jobbigt när man inte får sova på natten. Det tog sina månader för mig att börja sova bättre om nätterna och det går fortfarande lite upp och ned, men nu handlar det mest om uppvak, gå på toaletten, men jag somnar alltid om. Jag minns att jag i början varje kväll önskade att jag skulle få sova gott, men till slut försökte jag strunta i det och bara låta bli som det blir. Och på något sätt hjälpte det, även om jag sov dåligt så försökte jag tänka att det kommer att bli bättre och fokusera på det. Jag liksom ignorerade tankarna på att jag sov dåligt och fokuserade på att det skulle bli bättre. Det blev det också till slut.

Jag tänker att man kanske undermedvetet spänner sig och oroar sig för att få dålig sömn och att det också lätt blir så. Jag har ju motto ”dit uppmärksamheten går sker tillväxt” och tänker att i mitt fall så gick uppmärksamheten och mitt fokus på att jag nog kommer att sova dåligt och då skedde det tillväxt i mina tankar på det liksom i mina oroskänslor på att sova dåligt.

Jag hoppas att du snart ska få sova bättre, du gör ju verkligen så mycket rätt för att sova bättre. Jag tror att det kommer att komma bättre sömn med tiden, med tålamod och tolerans❤️

@Blenda Ibland kan stressen över att sova göra att man håller sig vaken. Fortsätt med allt som du gör men försök att mer tänka ”nu ska jag vila kroppen och ögonen” än att ”nu måste jag sova”. Sätt på en bra ljudbok eller podd, lyssna aktivt. Just anspänningen inför att man måste sova kan trigga stressystemet. Jag lider med dig, har själv långa perioder av insomni i mitt bagage. Ljudböcker funkade för mig, då lyssnade jag aktivt och somnade mitt i handlingen. Man kan sätta timer på 30 min och vissa kvällar kunde jag ställa om timern upp till två timmar.

Att varva ner ordentligt är också viktigt. De sista två timmarna på kvällen ska man nästan ha det lite tråkigt, inte titta på spännande serier eller scrolla.

Kram 🐘

Tack! Imorgon ska jag lämna blodprov och sen tror jag att det kommer släppa lite. Ha en fin dag alla!

Dag 30

@TessanTuss Tack ❤️

Denna text skrev jag för ett tag sen i min första tråd efter att jag tagit ett snedsteg och hade en fruktansvärd bakfylla. Tänker att den ska få påminna mig om den fruktansvärda känslan nu när jag vacklar lite i allt detta (som att efter 1-månads-stolpen så blev det helt plötsligt jättelångt med 3 månader. Även fast denna tid gått så snabbt och varit så bra??)

Blir nästan illamående av att läsa och minnas 🤢

————-

Tänkte lägga in några rader om just bakfylla som sporre så att jag aldrig glömmer känslan eller förfinar den när motivationen tryter;

- Huvudvärk så att det nästan ilar i hela hjärnan
- Snurrig känsla som att åka berg-och-dalbana, hastiga rörelser går inte.
- Plufsigt ansikte
- Skam i kroppen
- Glansiga ögon, äcklig smak i munnen
- Kläder och saker huller om buller från gårdagen.
- Illamåendet (min senaste fylla så spydde jag, usch. Den kommer jag aldrig glömma)
- Latheten, ligger bara på soffan och får absolut ingenting gjort.
- Vill bara äta, äta och äta. Allt som jag kommer över.
- Får direkt hjärnspöken och ångest.

Detta händer mer eller mindre varje gång och det är jag nog inte ensam om att känna igen mig i. Usch, blä!!
———————

Med det sagt så känner jag ruggig avsmak för bakfyllan och det är tillräckligt för att inte dricka! Så nu tar jag onsdag på det!

Jag kan verkligen inte sova.
Det gör mig för tillfället nästan galen, och definitivt gråtfärdig.
Lång nykterhet (just nu ett par-tre månader innan återfall, men innan dess över åtta månader) gör inte min sömn bättre. Inte heller KBT, Propavan, Atarax, melatonin…och jag vågar inte ta något beroendeframkallande med min beroendehjärna.
Är ute i dagsljus, äter D-vitamin, mediterar, snittar totalt 7 km promenad per dag, lägg till det yin-yoga, ridning och stallarbete.
Jobbar minimalt just nu och har egentligen inget som borde stressa mig.
Ber till min Gud varje kväll om en natts sömn, och lägger mig i förtröstan och en stark tilltro ”I NATT, i natt ska jag få sova”.
Men jag får aldrig det. Inte mer än högst ett par timmar i taget. Det är tortyr.
Och i natt tänkte jag att det kanske kan vara en (av många) anledningar(ar) till mina återfall.
För även om jag med förnuftet vet att både hjärna och kropp återhämtar sig dåligt med alkohol-sömn, så kan det ibland kännas som att det kvittar, bara man får några timmars vila just där och då.

@kiira @lotus111
Ingen dömer och ni är välkomna hit 🎈Jag säger som @lonely man - ingen dömer. Vi har alla våra personliga issues med alkoholen och det finns ingen universallösning utan vi måste hitta våra egna vägar för att nå våra mål. Jag tänker tipsa om min husgud Marcus Enochsson som pratar i "en beroendepodd" avsnitt 68. Gör självhjälpsprogrammet. Gör upp en målbild och sätt upp kortsiktiga och mätbara mål. Fyll i alkoholkalendern. Gör en plus- och minuslista över alkoholen och dess inverkan på ditt liv ekonomi, ork, lust, socialt liv etc. Skriv här och skriv skriv skriv... läs. Det är många som är hjälpta här.
🩵