Senaste kommentarerna i forumet

@frihetenfinns Om det finns möjlighet att hitta något att hänga upp sitt liv på, något som är viktigt och som ger välbefinnande och glädje i livet. Tex träning, fritidsintresse, familjen, umgänge, arbete, resor, kultur, djur mm, något som man tycker om och som ger välmående. Att man funderar på hur man vill att livet ska se ut och vad det ska innehålla. Att man fyller livet med innehåll som är värdefullt och också se vad man förlorar, går miste om, när man är självdestruktiv och dricker fast man inte mår bra av det. Kanske måste man komma dit, att det inte längre är värt det som man får utav alkoholen. Att man är rädd för att förlora något pga alkoholen. Att man fått nog av måendet som alkoholen ger. Att konsekvenserna är för stora och förstör i livet. Att värdet att vara nykter blir större än att dricka. För mig var det inte längre värt att offra mitt liv till alkoholen som drog ned mig i mörkret. Det var inte längre värt att få ångest, oro och förlora mig själv och jag insåg att jag måste hitta mina värden i livet som ger mig mening. Att det är där jag ska börja söka. Hitta min värderade riktning i livet utan alkohol.

Jag är väl medveten om att jag dricker för mycket, det var därför jag bad om Campral. Jag hade inte räknat med att det skulle innebära att jag skulle bli av med all annan vård och nekas livsviktig medicin.

Jag bad vården att inte ta peth-prover eftersom den typen av 'sporrar" gör mig avigt instä(ld, nästan trotsig, något som saboterar min goda vilja.
Jag har inga yttre omständigheter som kräver peth typ körkort, arbete,vapenlicens eller vårdnad om barn, jag vill bara sluta dricka. Trots att jag sagt nej till alkohol-prover har vården i samband med övrig provtagning mot min vilja även tagit peth-prover. Jag förstår inte varför, jag ljuger aldrig om hur mycket jag dricker.

Åren går och vårde fortsätter ljuga för mig, numera vågar jag inte inte lämna några prover alls, så återigen drar man in medicin, det hjälper mig inte alls. Jag vet att jag inte klarar mig utan medicin, men det här får mig bara att bli så avigt inställd, som om jag mot min vilja vägrar avstå från alkohol. Numerag dricker jag på ren trots, jag gillar inte ens ruset och jag får inte abstinens, jag är numera mest bara arg, det hjälper mig inte alls.

Jag vet att de flesta andra gillar att tävla mot sig själva, men det hjälper inte mig, jag blir bara bäst på att misslyckas. Jag har svårt att tro att jag är den enda som är så här, så vad ska jag göra?

Hej
Hur går det?
Tänker på din sista mening om hur beroende kan såra..
Ditt medberoende gör att du tillåter dina barn att bli än mer utsatta än de behöver - om du tänker så kan det stärka dig i ditt beslut -att skydda dem o ge dem en trygg tillvaro ?
Uppdatera gärna hur det går❤️

Tackar
Ju de känns bra å varit nykter ett tag.
5 veckor..ska köra på ett tag till.

Ju ha tänkt att vissa polare kommer man behöva släppa.
En rolig grej vi va på grillparty igår.
En av mina bättre kompisar. Hackade på å inte dricka. 👍😃
En notering runt bordet va att det dracks betydligt mindre åå att skillnaden va nog jag. Ha gjort ett klokt val å avstå alkohol nu å bromsa upp..

Bra kämpat allihopa
Ni gör ett grymt jobb

Tackar
Ju de känns bra å varit nykter ett tag.
5 veckor..ska köra på ett tag till.

Ju ha tänkt att vissa polare kommer man behöva släppa.
En rolig grej vi va på grillparty igår.
En av mina bättre kompisar. Hackade på å inte dricka. 👍😃
En notering runt bordet va att det dracks betydligt mindre åå att skillnaden va nog jag. Ha gjort ett klokt val å avstå alkohol nu å bromsa upp..

Bra kämpat allihopa
Ni gör ett grymt jobb

Är det så här livet ska vara nu? Gråta o gömma sig i helvetes lägenheten?
Jag känner mig bitter och avundsjuk.... livet känns på något vis inte menat för mig, jag fick ju liksom aldrig någon chans, det är den jäkla livsberättelsen som satt igång det här.

Jag vet att ansvaret ligger hos mig att försöka finna min väg , men det känns som jag som 2åring blivit satt mitt i Sahara o ser inga vägar varken hitåt eller dit.

Är det så att man måste sörja klart innan någon väg visar sig? Läste i ett annat forum att sorg visar sig olika från människa till människa och att den tar olika lång tid, men att plötsligt en dag är allt ljusare! Jag hoppas ❤️

15v. utan A idag🙏 Jag tycker nu efter 15v. att jag knappt tänker på alkohol har inte känt något sug efter det den sista tiden. Känner att jag blivit så pigg o drar igång en massa projekt, för många ibland 😉Tycker det är så kul nu att fixa hemma o i trädgården. När jag drack orkade jag inte så mycket tog tid att komma igång på helgen då jag så ofta vaknade bakis o allt var jobbigt o tungt o så var jag sååå trött plus all ångest jag hade då. Jag försöker nu att inte vara för uppbokad o försöker se till att få egen tid. En stund på soffan o bara vila o blunda är bra medicin för mig. Nu en dag i taget till v.16 🙏Och mitt mantra Avstå alkohol tills döden skiljer oss åt. Ha en skön söndag 😊

@Varafrisk @Sattva Kan hålla med om att det inte är jämlikt när barnen är små, unga vuxna eller om det finns en psykisk problematik som gör en mer beroende av föräldern. När barnen blivit vuxna och det fungerar bra kan en jämbördig relation skapas. Även här kan det vara svårt att släppa och att man agerar på liknande sätt som när de var små. Men mycket handlar ju om att visa vägen och bereda dem för vuxenlivet och mamma är man ju för resten av livet.

Bra av dig @Varafrisk att kunna se ett samband mellan din känsla av att bli avvisad som du blev som barn och hur det triggas av när din dotter inte vill ha kontakt. Det är dessa känslor som man behöver borra i för att kunna separera de olika situationerna och var känslorna hör hemma. Jag har jobbat med många olika triggers och lärt mig att kunna hantera dem och framförallt stanna upp och fundera på vad som sker i olika situationer, var känslorna bottnar i och var de hör hemma. Det har hjälpt mig mycket att hantera tex en kollega som lätt triggar igång mig med känslor av att inte duga mm. Jag kan nu tydligt se det och förstå vad det handlar om och stoppa mig att gå vidare in i känslan och lägga den åt sidan. På så sätt kan jag hålla en distans till henne och gå in i sakfrågan.

Ha en fin söndag!❤️

Har druckit nästan varje helg sen jag var 15, är 31 nu. Dricker för att känna mig glad, orädd och rolig. Varje vecka väntar jag på helgen för att kunna få dricka och lugna ner mig i mitt ångestfyllda huvud. Min kille jobbar utomlands, kärleken i mitt liv. Igår var jag ute och drack hejdlöst som vanligt. Träffade en man som alltid raggar på mig och de slutar upp med att på något sett sitter han på min soffa 6 på morgonen. Jag var inte otrogen men kunde ha varit. Bjöd väl in till att va flörtig osv fast va tydlig att jag har kille och kommer inte va otrogen. Men idag känns de som jag vart det ändå. Den här dagen får markera början på att bli nykterist. Min pappa och hela hans släkt har vart alkoholister hela mitt liv och jag vet att jag ärvt vad det nu är. Jag mår så jävla otroligt dåligt idag att jag känner att jag inte vill leva. Skäms för hur jag beter mig på fyllan, hur kan jag ens våga riskera min underbara kille? Jag är hemsk! Ush! Jag har ringt min kille, mamma och syster och berättat allt. De tycker jag är okej, jag har inte vart otrogen men det var dumt, och de förstår att jag har problem med alkoholen och stöttar mig i att sluta helt. Det går inte mer, då kommer jag en dag ta livet av mig när bakis ångesten är som värst. Som det känns idag vill jag ALDRIG mer känna. Först måste jag förlåta mig själv för allt, men idag är dag 1, den första dagen på min resa till att vara helt nykter och börja älska mig själv igen.
Kommentera gärna om ni har nått tips… nu ska jag överleva den här dagen.

Så kan det vara med vissa vänner. Man har bara alkoholen och fyllan gemensamt. Jag tror inte det är bara du som har lite a-problem i ditt gäng. Folk utan alkoholproblem umgås ju gärna med vänner och gör kul saker utan alkohol inblandat. I andra gäng där alkoholen är det gemensamma, hos dom blir personer som inte dricker ” jobbiga” Dom ser och minns ju alla fadäser som händer. ” Rediga och kontrollerande” Fast man egentligen bara vill umgås utan alkohol i glaset. Jag umgås mest med folk som inte blir fulla och jobbiga. Vissa har jag valt bort för att dom har stora A- problem som drabbar omgivning och dom själva, och dom gör ändå inget åt. Bra jobbat med din nyktra tid.

@Varafrisk Det spelar ingen roll vilken diagnos du har tänker jag. Symtomen finns ju...

Ville bara delge vad min terapeut sa sist, ang min o dotterns relation. Att den inte är jämlik. Jag är förälder. Jag är den som behöver stå stadigt, tills jag inte behöver det längre. Det gav mig ett lugn. Japp, jag står här stadigt när det blåser hårt. Så länge det behövs.

Lite samma kanske du kan tänka kring din dotter. (Även om jag förstår att det är något helt annat o tyngre när det är psykisk sjukdom inblandat). Du finns o finns o finns. För att du är hennes förälder. Nej, det är inte ett jämlikt förhållande. Och ja, det kostar energi. Därför måste man ta hand om sig.

Tycker du tänker helt rätt kring avtackningarna.

Kram!

@frihetenfinns jag drack alkohol fredag och lördag. Har konstant en viss ångest som ledsagare i livet och sen har jag druckit när jag når olustiga ångesttoppar. I fredags mådde jag dock rätt bra och tog ett medvetet beslut att jag ville ta mig en drink i min ensamhet i kvällssolen. Köpte en liten flaska och tänkte naivt att jag kunde hålla mig till kanske två drinkar. Det kunde jag såklart inte. Drack sedan även lördag då jag handlade mer. Var inte inne i nån uttalad svår ångest då heller men det kändes mer som att det beslutet togs ”av bara farten” och inte så medvetet.
Har inte gjort bort mig på något sätt, har inga handlingar att ha ångest över, men känns ändå bara så fel idag. Det enda positiva är att jag inte alls är sugen på att dricka idag. Inga tankar på att åka till butiken och bunkra upp med folköl.
Eftersom min ångest bara kommer bli värre om jag slår på mig själv och känner mig misslyckad så försöker jag tänka att det var längesedan jag endast druckit 2 dagar av 16 möjliga. Alltid något.

Hur mår du just nu? Hur stark är ångesten inom dig?

Oj så fort en långhelg går och vad man längtar efter semester nu och tid med familjen. Sa till sambon att jag inte dricker en droppe på midsommar när barnen är med. Känns skönt att ha sagt de så jag någon vet det så jag inte kan ångra mig. Hoppas på sol och värme och massa lek mer barnen 🥰

@vår2022 så sant så sant ♥️ ska verkligen tänka mer så 🥰

@vår2022 Tack för råden! Och tack för de fina orden! Jag behöver lära mig att tänka om. Det är som om eftersom jag inte har fått diagnosen utmattningssyndrom utan tecken på utmattning så säger det till min hjärna att jag är inte lika trött. Jag tror att det är därför jag bokar in för många tider på en och samma dag. Jag blev ju även diagnostiserad med lindrig depression, och depression gör ju ingen människa pigg.

@Sattva Och tack för dina råd! Så som jag skrivit ovan har det nog varit/så är det nog. Jag tänker att jag när nog inte lika trött så jag kör på. Jag har ju varit van att köra över min gräns i synnerhet när min dotter var i sitt maniska skov under fyra månader. Minns hur jag låg sjuk i feber men när hon ringde och hade tappat saker, behövde ny mobil, skulle till polisstationen och apoteket...ja då körde jag runt som den värst taxi och hjälpreda. Inte lyssnade jag till min kropp! Så många gånger som det har hänt när jag tänker efter. Ska försöka lära mig den strategi som du berättar om.

Det är som om nu när jag har varit sjukskriven i 5,5 månader börjar förstå hur jag behöver ta hand om mig. Jag kommer troligtvis börja jobba 75% i slutet av veckan vilket ändå känns bra. Jag har företagshälsovården med mig vilket känns skönt. Jag förstår att fysisk aktivitet är viktig för mig och att jag håller den takt som ergonomen har sagt till mig att göra varken mindre eller mer. Jag gör övningar för nacke och axlar. Jag mediterar..det är kort..men jag gör det. Men jag inser kanske först nu att jag behöver se över hur många tider jag kan ha inbokade på en dag för att orka. Det behöver inte vara saker som är väldigt krävande men det är saker som ska passas och göras. Som nu på torsdag tex då kommer jag troligtvis jobba 75%. Har en tid på banken för att diskutera pension. Kl 17 finns ett förslag om att gå ut och äta med jobbet för att avtacka tre kollegor. Jag brukar alltid vara med på sådana galej men faktum är att jag tror att jag avstår. Efter besöket på banken så tror jag att jag är ganska trött. Även om jag inte blir så trött av massa människor runt omkring mig så är det tröttande att sitta i ett stort sällskap och försöka hänga med i någon form av diskussion. Här behöver jag tänka på mig först inte på kollegorna som ska avtackas. Så jag lär mig hela tiden...tror jag.

När det gäller min dotter så var det en sak som blev tydligare för mig och det var den här känslan att vara avvisad som jag bär med mig från min barndom. När vi har haft ganska intensiv kontakt under lång tid till att kontakten är mycket sporadisk finns det flera saker som väcks inom mig. Det är dels hjärnspökena som jag har berättat om tidigare men det är även känsla där jag känner mig lite arg/irriterad. Vi finns och vi finns men så kommer något in i hennes liv och då behövs vi inte längre. Förstå mig rätt! Jag är glad för hennes skull om de kommer in nya bra människor in i hennes liv och jag vet att hon behöver oss. Men på något vis är ändå hennes beteende lite omoget tycker jag för nu vill hon ju inte bli störd. Vad som blev så tydligt för mig var även att min känsla att känna mig avvisad dök upp...den där känslan som finns från barndomen. När den känslan dyker upp blir jag ofta både ledsen och arg. Jag har ju svårt att låta bli att höra av mig för jag är ju även orolig. Och där någonstans behöver jag släppa taget...för jag kan inte ha koll på henne varje dag. Dessutom handlar det även om att jag kan sätta mina gränser. Himla skönt att träffa terapeuten imorgon så kan vi reda lite i detta plus att jag tänker att hon vill ta itu med mitt kroppsminne.

Ha en fin söndag oavsett om det är i solen eller i regnet!

Kram!

@Varafrisk Tack Vara frisk!
Ja, min terapeut har en förmåga att liksom ta mig steget vidare. Jag har stor tillit till henne!
Jag började med yogan tidigt, runt år 2000, men blev inte inbiten förrän runt 2010. Yogalärare 2014.
Men det var inte förrän jag började gå fördjupningar med inriktning mot bla yogafilosofi som den djupare resan började. Transformation pratar vi om i yogan, och det känner jag att jag verkligen håller på med.

Låt det ta tid! Prova att gå helgkurser. Prova dig fram. Jag har haft många lärare o provat många olika former. Allt har ju samma grund. Men precis som medmänniskor, stämmer pusselbitarna bättre med en del o sämre med andra.
Kram!❣️

Nu är det söndag och solen skiner utanför mitt fönster och luften känns lite lättare att andas på något sätt nu när jag dricker ett glas med kallt gott kolsyrat vatten. Har just ätit en god tomat och känner mig rätt nöjd över att vara nykter och alkoholfri. Det var allt skönt att det blev lite städat igår och att man blev av med en massa tomma öl, vin och spritflaskor som legat och skräpat i förrådet så länge. Har för en gångs skull sovit rätt gott i natt. Funderar nu allvarligt på att ta mig en liten cykeltur och kanske köpa nån fryst fiskgratäng, limpa, mjölk och kanske lite mer av en god inlagd sallad som jag gillar för tillfället. Delvis soligt kan jag läsa att det ska vara enligt väderleksprognosen, och det kan jag faktiskt hålla med om att det är utanför mitt köksfönster i denna stund. Det ser ut att vara ett helt perfekt cykelväder alltså.
Ha en fin dag!

@Se klart Tittar in en sväng idag också!
Jo, det har hänt mycket i det inre dessa nyktra år. Maken har mist sin drickarkompis. Och mist någon att gnälla ihop med.
Jag känner faktiskt att jag är den jag egentligen är nu. Jag har varit trasig, börjar bli hel. Vad hette den där lagningen nu igen?!❤️🌸💕

@Sattva Jag är så tacksam för att jag har fortsatt att följa din resa för det finns så mycket klokt där. Och som du vet så är jag otroligt tacksam för att du tittar in till mig varje lördag med kloka råd men ibland bara tittar in...det är omtanke!

Din familjeterapeut verkar betyda för dig så som min terapeut betyder för mig. En mycket klok person som hjälper oss på vår resa. Du är ärlig i dina inlägg och jag tror att ärligheten hjälper oss vidare.

Hur länge har du hållit på med yoga? Hur började du? Jag kan inte göra allt på en gång men yoga är något som jag tänker skulle kunna passa perfekt i mitt liv så småningom.

Önskar dig en fin söndag! Kram!

Glömde skriva med tanke på sömnen...i början av min nykter så sov jag och sov och sov...äntligen kunde jag sova en hel natt...men jag var lika trött när jag vaknade....Jag är fortfarande mycket trött och det är väldigt sällan eller aldrig som jag vaknar pigg och utvilad. Fast under det senaste året har det berott mycket på att min dotter har varit sjuk/är sjuk. Det är ett gott tecken att du kan sova...jag tänker att kroppen reparerar sig. Berätta gärna mer om din resa.

God förmiddag @danisa! Härligt att du kan sova så bra och att du vaknar utvilad och pigg!
Du kan läsa om min resa i mina trådar fast det är vääääldigt många inlägg. Jag kan försöka att göra en sammanfattning här på något vis. Vi får se hur det går....
Jag drack ca 12-13 år. Tiden går och det är svårt att minnas exakt. Jag försöker hänga upp det på olika detaljer. Jag förstod tidigt att så som jag drack var inte "normalt"....jag förstod att jag använde alkoholen som medicin. Alkohol som jag drack var till 99% öl, vin och bubbel. Någon enstaka gång whisky och ibland snaps vid högtider. Jag började på äldre dagar att dricka säg att jag var 47, 48 år när alkoholen blev ett problem. Min son hade en oerhört tuff tid i skolan, tonårstid även min dotter fast på ett annat vis. Idag har hon bipolär sjukdom. Hon är vuxen men vi tror att den började när hon var 16, 17 år. Under 3,5 år dog mina föräldrar och svärföräldrar. Min syster hade insjuknat i äggstockscancer och dog 2,5 år efter min mamma. Min man insjuknade i matstrupscancer 1,5 år efter att min syster hade dött. Sommaren 2020 hade vår dotter en svår manisk period. Jag hade en kuratorskontakt på rådgivningscentrum under ett års tid alldeles i början av mitt drickande men jag var inte där att jag kunde bli nykter. Hela tiden fanns det i min bakhuvud att jag måste sluta dricka det var en väldig stress. Jag gick på vårdcentralen för att kolla mitt blodtryck då kunde man även se att min lever var påverkad. Jag minns inte i tid men låt oss säga att det var ca fem, sex år sedan som jag hade en läkare som ville att jag skulle ta kontakt med Rådgivningscentrum igen. Jag ville väl det också men eftersom jag arbetar inom socialt arbete kände jag då många s om arbetade där. Den läkaren ville inte ge mig antabus pga mina levervärden. Under våren -21 fick jag en ny läkare. Jag tror att jag under hösten -20 hade tagit kontakt med Rådgivningscentrum och fått vissa samtal med en kurator men man kunde endast få ett visst antal sedan var man tvungen att söka hjälp via bistånd. Läkaren som jag träffade tyckte att jag kunde testa antabus. Så under 58 dagar tog jag antabus, tre dagar i veckan gick jag till Rådgivningscentrum för att få medicinen fick dessutom samtal. Nya prover togs och det visade sig att min lever tog stryk av antabusen och jag fick sluta med medicinen. När jag antog att antabusen var ute ur min kropp var återfallet ett faktum. Det var ju ngt jag hade planerat. Jag förstod inte det då men jag vet det nu. För att få ha kvar samtalen på Rådgivningscentrum var jag tvungen att gå via Socialsekreterare som gjorde en utredning el via min arbetsgivare. Jag vill absolut inte att min arbetsgivare skulle få reda på något så jag vände mig till soc.sekreteraren. Jag ville inte heller gå någon behandling för då skulle jag vara tvungen att berätta för min chef. Så jag fick ngn "specialbehandling" som inte hjälpte mig. Jag mådde riktigt dåligt under hösten -22 och förstod att jag varken kunde eller orkade leva det liv jag levde. Jag levde ett dubbelliv. Gjorde allt för att ingen på jobbet skulle förstå. Och min parkbänk var mitt vardagsrum. Jag har alltid skött mig utåt men druckit i mitt hem. Jag hade fått en ny socialsekreterare under hösten som var tuff men mycket bra. Före nyår sa jag till henne....att jag är 98% nära att jag ska berätta för min chef. Jag visste att det skulle börja en öppenvårdsbehandling på hemmaplan i feb -23. Jag drack varje dag. Jag drack på ett sådant vis så att jag kunde sköta mitt jobb och köra bil dagen därpå. Under fredags- och lördagskvällar drack jag mer för då skulle jag inte upp till jobbet nästa dag. Den 13/1 berättade jag för min chef och därefter för alla på mitt jobb. Ingen hade anat något. Någon trodde att jag var nykterist. Jag var en fantastisk duktig skådespelare men det hade sitt pris. Den 20/1 var sista dagen jag drack! Jag har skrivit hela tiden här på forumet. Många slutar att skriva vid återfall. Jag tog ju inte återfall för jag drack ju hela tiden förutom på söndagar. Man får ju inte skriva på forumet när man är onykter så 99% av gångerna har jag varit nykter. Jag behövde mer hjälp än vad forumet kunde ge mig. Forumet är jättebra! Det är så otroligt många kloka människor med massvis av erfarenheter som skriver här och ger massa råd. De råden är fantastiska men hjälpte inte mig. Jag förstår att kroppen skadas mm mm men beroendet var starkare. Så i slutet av februari -23 påbörjade jag en behandling på nio veckor på hemmaplan och under ett års tid har jag gått på eftervård varje måndag tom 8/4. Min dotter var svårt sjuk under fyra månader i ett maniskt skov men jag klarade av att vara nykter. Jag har varit nykter i 1 år 4 månader och 2 veckor. Jag har varit sjukskriven sedan 1/1 och från 19/2 50% men kommer troligtvis gå upp till 75% i veckan. Jag känner mig fri från alkoholen. Jag har inget sug. Tyvärr så har jag nog fått ett sockerberoende men jag håller på med min resa. Glömde att säga att när jag påbörjade behandlingen började jag även gå på NA-möte i stan för då fanns inte AA. Jag har en sponspor och jobbar med stegen i tolvstegsprogrammet. Går numera på möte ca en gång varje el varannan vecka. Jag är inte en inbiten tolvstegsprogrammare men jag behöver gemenskapen som mötena ger. Det påminner mig även om mitt beroende.

Det är blev långt och kanske även lite rörigt men det här är verkligen ett sammandrag . Du får ställa frågor på vad som är oklart.

Ha en fin dag och kram!

@Geggan Så skönt för dig att ha landat ner där du känner att du kan bo livet ut! Det är verkligen livskvalitet. Härligt!🌸🌸🌸

(Jag vaknade alltså 04 och började skriva men somnade om som tur var… )

@vår2022 Tack för allt du skriver. Det är relevant för mig alltihop, det underliggande skavet, såret som måste läka inifrån (mkt träffande bild), hur det ena påverkar det andra osv. När jag läser ditt svar kommer jag att tänka på ett tillfälle för väldigt länge sedan när jag kraschade pga påfrestande arbete och mkt dålig relation, jobbet skickade mig till en kurator i andra änden av stan, och minns hur jag kollade upp Systemet på vägen dit genom en galleria, och hur jag efter samtalet (där jag var många år ifrån att tala om alkohol på det här sättet) gick till systemet och köpte tre flaskor vin och åkte hem och drack upp dom. Då hade jag inga barn, han jag hade en relation med var någon annanstans, och en kompis kom på natten och körde mig till psykakuten. Så dåligt som jag mådde då gör jag inte längre. Nu är det ett annat lågintensivt ångesttillstånd som aldrig tycks försvinna hur mycket jag än anstränger mig och jobbar med det.
Så jag vill fråga både dig och er andra: Vad är det som motiverar er att inte dricka när en del av er vill det? Jag menar inte det givna svaret att minnen av olika katastrofer och vetskapen om hur bra det är att inte dricka hjälper, utan mer exakt: hur lyckas ni motivera er till att låta bli? Vet inte om jag kan förklara vad jag menar, men när jag ramlar ner är det som om jag inte vill må bra, som jag gjorde förra veckan när jag inte drack något alls utan bara kände mig övertygad. Trots att jag minns den känslan väldigt starkt så tar andra mörker över.

Godmorgon @sattva
Yogatid är det för den mest yogiska kompis jag har… hon vaknar alltid 05 och går och yogar kl 06.
Min sömn var dock för kort denna natt så jag räknar med att gott somna om.
Jag tänkte nu när jag läste ditt inlägg- att vilken förändring du genomgått under de här åren, det är som en annan människa som skriver- jag minns ju så väl din process in i nykterhet.
Det är spännande, fint, och det slog mig plötsligt att även du har blivit ”en annan” utifrån din mans perspektiv. Han har inte hängt med på den fördjupande resan- och jag menar nu inte att ta honom i försvar men mest reflektera över hur män ofta reagerar på förändring. Främst om förändringen berör hans kvinnliga partner.
Vill också passa på att säga att jag blir så glad när du kikar in på lördagarna. Det betyder mycket för många av oss att få en omtanke från dig. Stor kram 😊🧘‍♀️