Senaste kommentarerna i forumet

@dalbana
Hej. Ledsamt med den situation du är i med giftermål, i sådant önskar man ju ha de närmaste hos sig. Förstår att du resonerar som du gör.

Kom att tänka på hur läget är just nu mellan hans "fylletillfällen". Är han mottaglig hur du känner dig om hans drickande, att du då når fram och han säger att han ska bättra sig/dra ner m.m. Men att det sedan ändå barkar iväg?

Bästa Carina, känd från Alkoholhjälpen !!,
https://www.svtplay.se/video/jn4pX2b/fraga-doktorn/anhorig-till-en-som-…

@widad
Hej.
Med en beroende av alkohol, hm, numera ett ex ... Men vi är vänner i nuläget, och jag har lärt mig vaka över läget som en hök. Att fundera på vad som gagnar honom och också mig samtidigt.

Att prata då han är onykter gör jag inte, och jag försöker tänka att vissa saker han gör är pga en beroendedel han har utmaningar att styra. Att det är en demon som pratar.

@Sofia_83 Allt du vill fokusera på är ju möjligt och inom räckhåll om du fokuserar på dig först.

Dag 1 är piss (men det vet du redan) verkar som att de flesta tycker att dag 3-4 är värst. Jag vet inte hur du har med frekventa sug? Har du gjort självhjälpsprogrammet?

Om du tror att det är behandling du behöver så finns det ju hjälp att få komma till ett? Imorgon är en ny dag - förhoppningsvis en bättre.

"Utan mörker kan man inte se stjärnorna"

Du har ju ljuspunkter i tillvaron. Läk idag och sov så mycket du behöver. Imorgon är en ny dag..
🩵

Förstår vad du menar has.
Att ge sig själv ickeaktivitet några timmar per dag för att läka och återhämta sig.
Känner mig inte deprimerad och låg.
Mer bedrövad att det ska vara så svårt att mötas i relationer på ett bra sätt så att båda får vara sig själv och växa.
Mitt "nya" ex har inget alkoholberoende.
Däremot hade mitt gamla det.
Men mönstret är lika om än inte lika våldsamt som förra vändan.
Övergivenhet och sorg blandat med djävlar anamma.
Så det blir nog bra.
Att skriva här ger mig stadga och påminnelser om att gå på min egen stig.

Hej på mig 👋🏼
Checkar in såhär på tisdagen. Preppat lite middagsmat här och har bla gjort grönpepparsås- så skulle det vara konjak i 😂 Såklart jag har konjak i tänkte jag. Drog ihop såsen och ställde tillbaka flaskan i spritskåpet och skickade ett meddelande till gubben och frågade om jag skulle räkna in såsen i budgeten eller avstå såsen ☺️ (allt på skämt såklart). Så.. nu när jag skriver så reflekterar jag över att jag inte ens övervägde/tänkte tanken på att ta mer än 2 msk till såsen. Å andra sidan är det inte så jag gjort innan heller. Så ingen trigger där. Ingen trigger i spritskåpet? Nix! Bara nöjd & glad en ledig dag. Imorgon jobb igen 🩵

@Varafrisk @Vinägermamman Gulliga ni! Mår sådär men är fortsatt nykter. Önskar bara jag kunde slippa mitt dåliga mående. Ena dagen är det frid och fröjd, nästa dag vaknar jag och livet känns bara jobbigt.
@Vinägermamman Hoppas det går fortsatt bra för dig! Det är vår tur att få bli alkoholfria nu! 🙏🌱

@Andrahalvlek Åh.. jag bara följde ditt nick... var inte meningen att trampa in på fel tråd. Fastnade mest bara för kommentaren om aktiviteten. Alkoholfri är fel tråd för mig i nuläget.. jag nystar vidare i rätt tråd..
🩵

@ElleW Hej.. jag har nån vecka mer än du här.
Jag blev nyfiken - vad har du för mål? Blir du triggad att dricka av dina mål? Jag blir triggad att inte dricka av mina - utan vita knogar.

Jag vill inte bli alkoholfri - men jag vill heller inte att alkohol ska styra mitt liv. En smal stig kanske men jag försöker finna den men har också i bakhuvudet att OM jag inte hittar den, och klarar av att gå på den, så finns det ingen annan väg än den alkoholfria - men då får det vara så. Det jag skulle förlora på att välja "fel" väg är jag inte villig att offra.

Hittills har jag haft en alkoholfri period innan jag hittade forumet och därefter långt under min budget och två alkoholfria veckor under min tid här. Jag tänker inte så mycket på det längre. Jag fyller i min alkoholkalender, är aktiv i forumet, gör självhjälpsprogrammet och checkar in på min lilla tråd 🧵

Hur ser dina planer ut?
🩵

Förstår dig. Behovet att dra en gräns blir snabbt stort. Det är inte alltid som den sjuke förstår själv hur sjuk hen är.
Mitt ex blev inlagd och sa efter ett par dagar att han var frisk - han fick panik av tanken att vara föremål för behandling, trots att det var uppenbart för alla att han behövde det. Jag vet inte hur man ska hantera det. Jag kunde inte göra det. I mitt fall var det han som avslutade vår relation under en nattlig ångestattack och jag har aldrig sett tillbaka efter det - jag bara gick och avslutade all kontakt. Jag orkade inte mer.

Hej @Ullabulla & @Kärringen! En sak men samtalskontakt tog upp sist jag var där var att när man befunnit sig i stress under en alldeles för lång tid hamnar man ofta i en tid av utmattning/nedstämdhet innan man kommer tillbaka till ett mer ”normalt” läge.

Själv kan jag se att jag viljemässigt gärna vill pressa upp mig själv till stressnivån igen, eftersom jag måendemässigt hellre befinner mig där än i utmattning/nedstämdhet. Troligen känner jag mig mer hemma där (då jag varit där under långa perioder av min uppväxt och resten av livet). Med lite självironi kan jag ju nästan fnissa åt mig själv när jag hör mig själv tänka ”men det är ju så tråååååkigt att känna sig låg och energilös”, för det är så jag tänker. Vilket gör att jag gärna försöker elda upp för att ta itu med något, om så en ommöblering eller annat praktiskt att lösa.

Hans förklaring var att kroppen mer eller mindre kräver återhämtning efter så långa perioder av stress, och det bästa jag kan göra är att vara vaksam på att inte pressa mig själv och tvinga upp energin som egentligen inte finns där. Att istället låta kroppen vila, acceptera tårarna, uttråkningen och låta saker vara. För att på så sätt invänta att energin faktiskt får komma tillbaka, på riktigt.

Vet inte om detta känns hjälpsamt för någon av er, men jag fick en känsla av att det skulle kunna vara så när jag läste i tråden.

Ta hand om er❣️

@Carisie Just här under forumdelen ”Det vidare livet” hänger vi som har varit nyktra en tid. Själv har jag varit nykter i 4 år och lite till. Vi avhandlar allt det som kommer i nykterhetens spår och när vi har lugna perioder, eller stressiga för den delen, så är aktiviteten rätt låg här. Under forumdelen ”Alkoholfri” är det betydligt mer aktivitet! Starta en tråd där är mitt tips! Så kan du komma hit när du har varit nykter ett tag 😍

Kram 🐘

Min erfarenhet är att det inte går att må bra ihop med en alkoholist. För mig var enda lösningen att inte ha kontakt.

@Kennie Har testat. Ska testa igen, men vet inte om det gör någon skillnad. Nöjer mig oftast med en folköl, men gillar inte hur girigt jag får i mig de tre första klunkarna. Det visar mig tydligt hur fast jag sitter i vanan. Men det är värt att pröva. I kväll får det bli bubbelvatten med en citronskiva. Tack för att du skrev.

@Carisie jag tycker att jag dricker för mycket. Jag skulle till en kompis i söndags och ta ett vinglas. Det hela sluta med att jag blev kanonfull, vingla hem och sen ringer jag en kompis som kommer med ännu med alkohol. Så jag va full i över 1 dygn. Sen fortsätter jag leta efter alkohol. Och killen sitter flera mil bort och är uppgiven för jag blir elak. Så han tröttnar ju ur. Och vill att jag slutar med det här. För han orkar inte mer.
Jag vill sluta dricka alkohol. Fokusera på min träning och mina barn, och hund såklart. Och försöka reparera mitt trasiga förhållande. Men killen har börjat ge upp 🥺 och de gör så ont. Jag har legat i sängen i stort sett hela dagen. Bara varit ute med hunden några ggr. Tagit en kaffe sen lagt mig igen…..
Hur ska man orka ta sig upp igen? Jag skäms. Hur gjorde ni andra ? När man bara ser mörker? Hur ska man orka kämpa? Jag känner att jag skulle behöva bo på något behandlingshem.

@S.Franzen Tack för din uppmuntran! Det går sådär. Problemet är att jag egentligen inte vill sluta, och har så svårt att slappna av. Intalar mig när suget sätter in vid matlagningsdags, att det inte spelar någon roll med en öl, eftersom jag håller mig under antalet ”tillåtna” glas per vecka. Men jag behöver en helvit period och är förbannad på mig själv.Äter medicin som dämpar suget, Hjälper en del. Det var ett stort steg att söka vårdhjälp och det tog åratal och flera läkare innan jag togs på allvar. Nu känns det som om varenda krämpa jag har ska skyllas på alkohol …

@andrahalvlek @LillaVideung74
Jag började undra om det var mina inlägg som tystade kafferepet?! 😵‍💫😂 Men jag tänker samtidigt att alla har sina liv. Hade faktiskt hoppats på lite mer forumaktlvitet? Jag kanske bara är på fel ställe????
🩵

@Ullabulla ja man får hålla taget.
Dock blir jag galen att det ska gå så upp och ner ...

@Sture86 Hej 👋🏼 Jag har kanske tillkommit sedan du var här sist - så välkommen åter (eller vad man nu säger) 🩵

@Sofia_83 Nej, jag har en terapeut jag pratar med. Din & min situation verkar skilja sig åt utom det faktum att vi båda konsumerat för mycket alkohol - var och en på sitt sätt. Jag läste bara tidigare svar & förstod det som att du inte vågade ringa. När man är uppriven, vilket jag tolkar att du är, tycker jag inte man ska göra nåt man inte vågar eller känner sig obekväm med. Jag brukar ge mig själv 24h om det är kaos.. försöka landa något (utan alkohol) och sedan ta ett djupt andetag och ta tag i mig själv/min situation oavsett vad den består i. Jag tyckte det var ett bra förslag du fick att skriva ner vad du vill prata om.

Tycker du själv att du dricker för mycket? Eller bara din partner? Om du själv tycker det - är det nåt du VILL ändra på? Inte för någon annans skull utan din egen? Vad vill du att förändringen ska bestå i?
🩵

Det är så mycket att jobba med att det inte ens är någon ide' att försöka. Ja, så tänkte jag väl den där gången för snart åtta år sedan då jag besökte en rätt så oförstående psykläkare på en lokal liten öppenvårdsmottagning. Jag hade gått dit för att jag kände att jag inte mådde psykiskt bra.

Jag upplevde att jag inte hade lust att existera. Var deprimerad, hade ingen energi och allmän krypande ångest inombords. Jag drack även för mycket alkohol för att stå ut med min situation. Men jag kunde väl inte formulera riktigt vad jag kände. Tror att jag till 95 procent cirka hade gett upp hoppet om allt liksom. Hade mest i en naivitet sökt mig till sjukvården då jag trodde att de hade nån medicin eller terapi som skulle kunna bota min nedstämdhet, ångest och enorma energilöshet som jag dras med än idag.

Minns att en utländsk läkare som knappt kunde prata svenska satt och ointresserat lyssnade och väl mest tittade på klockan och väntade på att besökstiden skulle ta slut så att han slapp att lyssna på det som han väl uppfattade mest vara svammel. Det fick jag senare veta att han verkligen tyckte då en svensktalande psykolog nämnde att den tidigare psykiatrikern jag besökt tyckte att jag bara pratade en massa.

Men hos psykiatrin är det väl just att tala om sin situation, och hur man mår psykiskt som är rätt så centralt för att man som patient ska kunna få en vettig hjälp liksom. Hur som helst, så pejlade väl en annan rätt nybakad psykläkare in att jag kanske eventuellt överkonsumerade alkohol. Men varför jag i så fall gjorde så och bakgrunden till detta, var det ingen som verkade så värst intresserad av att få reda på. De bara skrev ut lite olika piller som förutom diverse biverkningar var helt verkningslösa.

Sedan när det hade gått drygt sju år som patient hos dessa ”experter” efter att i alla fall ha fått hel sjukersättning, eller förtidspension som det hette förr. Blev jag överflyttad som patient till en helt vanlig vårdcentral. Detta då de psykologiska experterna väl hade gjort sitt bästa kanske. Efter deras experthjälp blev jag alltså överskriven till en ung allmänläkare som väl var lika duktig på det psykologiska han med. Där någonstans insåg jag väl plötsligt att jag själv var bäste dräng liksom.

För det finns ju alltså ingen annan än jag som kan få mig att leva på ett någorlunda hälsosamt sätt. Detta så att jag då kan må någorlunda skapligt trots alla mina numera genom läkarintyg dokumenterade diagnoser så som Dystymi och väl delar av ADD, GAD, Social ångest samt väl även lite av det Bipolära området som jag nog ärvt från min mor som drabbades av manodepressiv sjukdom när jag var sex år gammal. Man kan väl diplomatiskt säga att min barndom och uppväxttid var lite speciell.

Det som har varit, det har varit. Tror och känner att man nog får acceptera att man är som man är, vilket är det enklaste liksom. Det enda som gäller är nuet kom jag på utan att jag riktigt förstod det hela när jag lämnade vårdcentralen sist. Det var väl självbevarelsedriften som kickade in tror jag. Men jag har ju också alltid haft känslan av en nära andlig kontakt med den kraft som jag känner som min skapare och Gud. Nämnde det också hos den nye läkaren som jag nu har fått som fast vårdkontakt vid behov.

Men han log mest lite överseende om mina ord om min andliga känsla och visste väl inte riktigt hur han skulle gå vidare för att kunna hjälpa mig till ett bättre psykiskt mående. Men en enkel blodtrycksmätning lyckades de på vårdcentralen ändå bistå mig med, och det låg vid tillfället tack vare blodtrycksmedicin rätt så skapligt, vilket ju var bra.

Det är märkligt att man ska behöva vara sin egen läkare alltså. Men det är väl så det är tänkt att vara kanske. Men nog verkar det lite märkligt. Förutom ovan nämnda deldiagnoser så har jag alltid varit oerhört stresskänslig, så fokuserar nu dagligen medvetet på att ta det rätt lugnt. För annars rusar man väl snart in på bolaget igen liksom. Kämpar då vidare på som alkoholfri fast det inte är det lättaste. Förresten, @vår2022 och @Andrahalvlek, det var kul att ni tittade in en sväng här mina vänner.

Ha en fin dag!

@Carisie har du pratat med dom från stödnumret?

Ett tag sen man var in här.. Klarade några veckor + hela påsken (där det dracks en del från övriga) så har man börjat falla tillbaka i gamla hjulspår... Förstår inte varför.. Men men, nya tag med en handlingsplan via KBT-samtal och program.

@Sofia_83
Andas, ta en promenad, ät godis, gråt i 24h och skriv av dig här. Som @Insikt_24 skrev. Samla frågor och ring stödnumret. Det finns alltid någon som kan stötta dig även om du själv får göra grovjobbet. Det kan bara bli bättre nu 🩵

@dalbana
Jadu där är vi i samma sits. Men är det vårt ansvar att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp? Om dom super ihjäl sig....är det vi som gjort så det blev så? Svaret är så klart nej....men vägen att acceptera det fullt ut är snårig 😔