Senaste kommentarerna i forumet

Tittar in och ser att de flesta är kvar ?❤️
Vi möter våren med Corona igen, men nu finns hoppet med vaccinet. Hade tänkt att jag skulle ha firat min två årsdag riktigt med en resa, men tji fick jag det blev skogen och hundarna ?❤️
Är lite skumt med årsdagar för det är min viktigaste dag, men den inkluderar bara mig. Borde ju egentligen fira den mer än födelsedagen.
Detta året skall iallafall gå till att städa upp rent praktiskt, sätta bitarna på plats som stressar mig.
Jobbet är svårt att veta om det stressar, Corona gör att vi går på knäna både fysiskt och psykiskt. Så den biten skall jag inte ta förrän vi är i normalläge igen.
Skickar styrka, vilja och hopp, med det går det att ta sig framåt en dag i taget ❤️??Kram Strulan

Vad bra att fruns test var negativt..Är just nu och jobbar på ett sjukhus, och ser hur jobbigt personalen har det med både allt skyddsmaterial, och alla sjuka som finns här på sjukhuset..Jag är med en brukare här, men inte med Covid..Hoppas dina barn är fria från Covid också ??

Mars är en fin månad. Gör lite röj i trädgården och funderar över mitt framtida mål när det gäller alkohol. Känns som det är en ganska oviktig del i livet och har ingen längtan efter ruset längre. Vad händer om jag släpper in alkoholen igen? Har provat några gånger men tycker inte det smakar gott längre och har hällt ur glaset . Funderar nu inför en liten semesterresa nästa vecka. I gamla tider hade vindunkar och whisky tagit stor plats. Nu vill jag vara i min nya position där det inte tar någon plats. Hur tänker ni? Hur o varför ska man släppa in alkoholen igen. Vill egentligen ha det fortsatt avslappnade förhållningssättet men inte alltid avstå. Gräver vidare i rabatterna o funderar. Kram

Tack tröttiz för ditt inlägg! Jag upplever det inte alls hårt, det du skriver. Det att vara medberoende måste vara tufft. Din pojkvän måste vara lycklig som har dig med en sådan människosyn och som kämpar på trots svårigheter. Hoppas han har insett det. ❤️

Det med kommunikation är nog så viktigt. Tyvärr är varken jag eller min sambo så bra på att diskutera jobbiga saker med varandra. Vet inte vad det beror på, det känns som om vi inte är matchade för sånt. Med andra är vi båda dock väldigt öppna och kan nästan berätta vad som helst, vilket är konstigt. Tror att kommunikationen är något som vi måste öva på. Man kan säkert bli bättre på det med.

Nu är jag då snart i mål med mina 2 veckors uppehåll det blev lite nära att förstöra det igår.
Våra vänner ringde och ville komma till oss. Jag som arbetade hemifrån igår sade att jag tycker vi tar det en annan kväll eftersom jag inte skulle bli klar förrän rätt sent på kvällen. Dessutom fortsatte arbetet idag och jag ville vara klartänkt från morgonen. Det förstod de men senare på kvällen ringde de till sambon o frågade om vi inte kunde komma över en sväng. Ett annat par som vi inte träffat på jättelänge hade kommit dit också.
Sambon ville fara men jag sade att jag har ju min vita period och har inte lust att gå över o se på då de sitter o dricker. Det tyckte han va tråkigt och sa men du kan väl ändå försöka dricka måttligt... Då började det snurra i mitt huvud och lusten kom faktiskt på. Normalt skulle jag ha struntat i jobbet (flex) och prioriterat en vinkväll. Men ändå fast besluten sa jag att jag lämnar hemma men att han kan åka dit, för jag visste att det va de han ville. Han sade då att det blir ju jättetråkigt om jag nu börjar isolera mig från omvärlden på grund av detta!
Det gjorde mig ledsen inombords. Jag har inte tänkt isolera mig men jag tycker ändå han borde förstå att jag inte har lust att sitta o umgås med några som pimplar mycket vin, bara 2 veckor efter att jag sagt att jag själv ska försöka skärpa mig och försöka hålla upp nån vecka.. nåja..

Han ville åka och försäkrade sig många gånger att det va ok för mig. Det kändes inte jättebra, om jag ska va ärlig, men jag ville inte stå ivägen för att han ska ha en trevlig kväll så jag sa att det var absolut okej. Så jag körde dit honom men mådde inte alls bra under den korta bilturen. Hade inte ens lust att gå in o säga hej till vännerna, vilket säkert verkade konstigt men det struntade jag i. Kändes som om jag bara ville hem o deppa en stund. ? Väl hemma ändå va de skönt med några timmars solitude. Det blir inte mycket ensamtid under coronan då vi båda jobbar hemifrån, så det gjorde bara gott.
Och så skönt att vara den som vaknade upp tidigt utan skallebang.
Allt är ok idag. Inte det minsta sur på att han for heller eller nåt eftersom det bara gjorde gott med egentid och egna tankar en stund.

Att hålla sig undan spriten verkar inte va så svårt, även om en lockande tanke kan smyga förbi då och då.

Det som petar just nu e bara det att sambon anser att jag har alkoholproblem men det känns som om det inte finns så mycket stöd att fås från hans sida för att kunna göra nåt åt det.
Det är ju inte hans problem i sig och han skall inte behöva bära mig genom detta och jag vill inte heller att mina problem skall påverka honom eller hans levnadssätt, men det är nåt som fattas här som jag känner att jag kanske behöver vissa stunder.

Nu har de dessutom redan planerat in träff med polarna nästa helg igen och denna gång hos oss...
Men ok. Jag hade ju tänkt att testa se om jag kan begränsa intaget så kanske jag gör det då.

Tack tröttiz för ditt inlägg! Jag upplever det inte alls hårt, det du skriver. Det att vara medberoende måste vara tufft. Din pojkvän måste vara lycklig som har dig med en sådan människosyn och som kämpar på trots svårigheter. Hoppas han har insett det. ❤️

Det med kommunikation är nog så viktigt. Tyvärr är varken jag eller min sambo så bra på att diskutera jobbiga saker med varandra. Vet inte vad det beror på, det känns som om vi inte är matchade för sånt. Med andra är vi båda dock väldigt öppna och kan nästan berätta vad som helst, vilket är konstigt. Tror att kommunikationen är något som vi måste öva på. Man kan säkert bli bättre på det med.

Nu är jag då snart i mål med mina 2 veckors uppehåll det blev lite nära att förstöra det igår.
Våra vänner ringde och ville komma till oss. Jag som arbetade hemifrån igår sade att jag tycker vi tar det en annan kväll eftersom jag inte skulle bli klar förrän rätt sent på kvällen. Dessutom fortsatte arbetet idag och jag ville vara klartänkt från morgonen. Det förstod de men senare på kvällen ringde de till sambon o frågade om vi inte kunde komma över en sväng. Ett annat par som vi inte träffat på jättelänge hade kommit dit också.
Sambon ville fara men jag sade att jag har ju min vita period och har inte lust att gå över o se på då de sitter o dricker. Det tyckte han va tråkigt och sa men du kan väl ändå försöka dricka måttligt... Då började det snurra i mitt huvud och lusten kom faktiskt på. Normalt skulle jag ha struntat i jobbet (flex) och prioriterat en vinkväll. Men ändå fast besluten sa jag att jag lämnar hemma men att han kan åka dit, för jag visste att det va de han ville. Han sade då att det blir ju jättetråkigt om jag nu börjar isolera mig från omvärlden på grund av detta!
Det gjorde mig ledsen inombords. Jag har inte tänkt isolera mig men jag tycker ändå han borde förstå att jag inte har lust att sitta o umgås med några som pimplar mycket vin, bara 2 veckor efter att jag sagt att jag själv ska försöka skärpa mig och försöka hålla upp nån vecka.. nåja..

Han ville åka och försäkrade sig många gånger att det va ok för mig. Det kändes inte jättebra, om jag ska va ärlig, men jag ville inte stå ivägen för att han ska ha en trevlig kväll så jag sa att det var absolut okej. Så jag körde dit honom men mådde inte alls bra under den korta bilturen. Hade inte ens lust att gå in o säga hej till vännerna, vilket säkert verkade konstigt men det struntade jag i. Kändes som om jag bara ville hem o deppa en stund. ? Väl hemma ändå va de skönt med några timmars solitude. Det blir inte mycket ensamtid under coronan då vi båda jobbar hemifrån, så det gjorde bara gott.
Och så skönt att vara den som vaknade upp tidigt utan skallebang.
Allt är ok idag. Inte det minsta sur på att han for heller eller nåt eftersom det bara gjorde gott med egentid och egna tankar en stund.

Att hålla sig undan spriten verkar inte va så svårt, även om en lockande tanke kan smyga förbi då och då.

Det som petar just nu e bara det att sambon anser att jag har alkoholproblem men det känns som om det inte finns så mycket stöd att fås från hans sida för att kunna göra nåt åt det.
Det är ju inte hans problem i sig och han skall inte behöva bära mig genom detta och jag vill inte heller att mina problem skall påverka honom eller hans levnadssätt, men det är nåt som fattas här som jag känner att jag kanske behöver vissa stunder.

Nu har de dessutom redan planerat in träff med polarna nästa helg igen och denna gång hos oss...
Men ok. Jag hade ju tänkt att testa se om jag kan begränsa intaget så kanske jag gör det då.

Känner väldigt mycket igen mig i det du skriver TappadIgen. Drickandet eskalerar på ett sätt som känns oroväckande. Som framgår av mitt första inlägg, är min önskan att kunna dricka ”lagom”. För mig innebär det att det inte ska vara givet att det ska serveras vin både fredag och lördag och framför allt att jag, när jag dricker, dricker med måtta. Igår delade min man och jag på en flaska vin. Hade tagit fram en flaska till, men valde att inte öppna den. Hade inget behov av att bli onykter. Kändes så bra! Att kunna dricka ett par glas vin, men inte känna suget efter ”fyllan” är mitt mål. Måste säga att stödet av att ha tagit klivet in i detta forum känns väldigt viktigt. Jag har erkänt för mig själv att jag har ett problem. Tror ni att det är en möjlig väg att tillåta sig att dricka ”lagom”, dvs att inte avstå helt, men inte söka ”fylla”? Tack alla för värdefullt stöd!

Gjorde degen igår kväll till kalljästa frallor. Använde ett annat recept än förra gången. Så det blev nygräddade frallor till frukost idag. De blev lyckade och väldigt goda! Godare än förra gången. Nu löser jag Melodikrysset och lyckas lösa ganska mycket utan googla. Min mamma löste alltid Melodikrysset. Minns när jag bodde hemma hos mina föräldrar hur man absolut inte fick störa henne samtidigt bakade hon sockerkaka. Det var alltid nybakad sockerkaka eller rulltårta till eftermiddagskaffet på lördagar. Då blev det på något vis helg i mitt hem, pappa var färdig med sitt arbete ute med djuren och på gården. Tror att jag tyckte att det var bästa stunden på hela veckan! Nu tycker jag nog att fredag är bästa dagen, bästa eftermiddagen och bästa kvällen därför blir jag så ledsen på mig själv när jag dricker alkohol för då tar jag inte vara på kvällen och kvällen försvinner bort i en rasande fart (oj, det blev en lång mening!!

Ja, Sisyfos..jag är så lik dig..tänker på andra först och jag är ganska långt ner på listan. Igår när jag arbetade hade jag fått ett sms av min sons sambo vid 9.10, jag läste det vid 9.30. Hon frågade mig om jag hade möjlighet att köra in henne till akuten för hon hade sådan smärta annars skulle hon ringa ambulans. Jag ringde henne och sa att jag kommer. Skyndade mig att hämta henne och körde henne till akuten men det var lite bökigare att komma in pga Covid-19. Men det kom en sköterska med rullstol och tog emot henne. Det är tur att jag har min arbetsplats på sjukhuset så jag var snabbt uppe på mitt jobb igen. Hann inte med att dricka kaffe för jag skulle ha besök kl 10. Kan vända in och ut på mig själv för att det ska funka för det närmaste, för de föräldrar som jag möter i mitt arbete. Som tur var fick min svärdotter snabb hjälp och man röntgade njurar och lever. Visade sig att hon har en stor cysta igen och inflammerad äggledare ,operation på måndag. Pratade med min son igår. Han frågade hur jag hade det på måndag och jag sa att jag har inte möjlighet att köra henne. Han sa några tråkiga saker och jag la på luren. Blev så ledsen. Annars brukar han vara väldigt tacksam. Vet inte om han hade druckit någon öl. Hur som helst så var det inte ok att säga så som han sa till mig! Jag tycker att det är trist att det blev så men jag tänker att det ligger hos honom nu att ta kontakt med mig. Han är en vuxen man. Men ofta är det jag som försöker rätta till situationer för att alla ska må bra för att jag själv ska slippa ha en känsla inom mig att allt är inte ok.

Och igår var nog första dagen på evigheter som jag inte hade kontakt med min dotter. Sedan hon flyttade hemifrån har vi väldigt mycket kontakt både att hon kommer till oss, via telefon och via sms. Mår hon bra och jag vet att hon har det bra då är det lättare för mig att inte ta kontakt men eftersom hon behöver mycket stöd i sin vardag och har sin bipolaritet så är det svårt att släppa kontrollen även om jag behöver göra det. Nu är hon mer stabil i sitt mående är inte så orolig för att hon är suicidbenägen. Fast hon beskriver själv att hon känner sig ganska tom inuti, svårt att känna känslor...och människor som tar sitt liv gör det ofta när det verkar lugnt omkring dem när andra slappnar av. Hon kommer alltid behöva mycket stöd av oss. Så jag har svårt att släppa kontrollen. Fast som sagt var igår skrev jag inget till henne och igår arbetade hon hela dagen. Idag börjar hon vid 15.30 och jag tänker att jag ska inte ta någon kontakt. Men, jag/vi finns alltid där så fort de ber om hjälp...

Just nu skriver jag knappt i någon annan tråd..dels för jag orkar inte riktigt dels för att det känns som om när man inte har lyckats själv..att man inte kan råda andra...och kanske jag inte så ofta ger råd..mer att jag bekräftar känslor och peppar oavsett mot- eller medgång. För även om de flesta har haft liknande beteende som jag har just nu så är det lättare att beskriva det man hade och det man gjorde än det man har och gör...för skriver man att man hade det beteende eller gjorde så...ja då har man ju troligtvis gjort någon form av förändring. Det är ju som när min dotter är i det maniska tillståndet då vill man gärna inte berätta hur hon beter sig men när det har gått över och alla förstår att hon gjorde massvis av dumheter pga sjukdom ja då är det något annat. Jag skriver i alla fall för att kanske inspirera andra att våga skriva inte behöva vänta i flera år med att skriva eller att ha varit nykter en vecka för att kunna skriva. Jag förstår att jag inte är så lätt alltid eftersom jag inte tar till mig av alla råd som jag får...jag är inte heller den typen som går all-in..även om det troligtvis är det allra bästa...fokus på nykterhet! Har en kollega som gick med i Viktväktarna i oktober för då var hon förberedd och redo...har gått ner 20 kg sedan dess. Helt otroligt, men hon beskriver att hon var förberedd och hon har tagit en sak i taget.
Kanske är jag mer typen som Miss MP beskriver...behöver dricka färdigt...vissa dagar när jag har köpt alkohol..gråter jag också...och det där med att dricka girigt..jag känner så väl igen det. Det är girigt, det är snärjigt och snårigt!

Fast...jo...några råd har jag väl tagit till mig...köpt Annie Grace bok eller boken Skål...fast jag har inte blivit så fascinerad av dem...kanske beror det på att jag bestämt mig eller?? Fast jag har en annan bok som jag tycker är bra men minns inte namnet utantill...kanske ska börja läsa den igen.

Vet inte om jag behöver kunna lite mer om fröer innan jag sätter dem...för tomatfröerna som jag satte ser väldigt ledsna ut...behöver nog läsa på lite grann.

Blir ingen vaccination på onsdag pga att 65-åringa kan få Astra Zenecas vaccin. Kanske blir det veckan därpå.

Har fortfarande eksemaktigt utslag på hals och bröst. Kliar. Troligtvis beroende på stress.

Ok...det här inlägget håller kanske inte en röd tråd...inte den bästa svenskan men nu har jag skrivit det i alla fall.

Grattis till Alla som som kämpar, som firar massa nyktra dagar och ha en fin lördag:)

Kram:)

Stort stort GRATTIS Torn till dina 14 månader??Det är så jäkla stort och strongt gjort??

Kram?

Kan du dras till minnes hur du mådde innan. Hade du mer energi? För när jag drack så var jag också trött. Men då visste jag varför. Bakis tvingar en att vila.

Hur som haver.. tror inte A skulle ge oss mer energi så lika bra att fortsätta på den nyktra vägen ??

Nykterheten öppnar ögonen och det är inte alltid vackra saker som kommer fram... ❤

Idag har jag jättesvårt att komma igång och göra något överhuvud taget. Trött så in i norden, sovit uselt. Inser att jag har suttit i flera timmar med "alkistankar", nej inte tankar om alkohol, men såna där tankar som bara går i negativa cirklar och allt är jobbigt.
Behöver verkligen göra något istället för att bryta "apatin". Börjar med att skriva här.

Tack Sattva och Sisyfos!
Jo, jag har bestämt mig, eller snarare, jag har verkligen ingen lust att dricka idag. Hade inte i torsdags eller igår heller även om tankarna fanns där, ingen lust alls att agera på tankarna.
Jag är nog helt enkelt för trött, jag vill bara ta det lugnt och vila, bara sova. Häromkvällen när jag skulle lägga mig dök det upp en överraskande tanke från ingenstans "Jag är inte längre rädd för att lägga mig och sova nykter!". Så många år som jag varit det... Vad har jag varit rädd för???
Väl medveten ändå om att tröttheten är min absolut största risk...
Fortsätter jobba med mig själv för att minska risken, fortsätter skriva här.
Det kändes verkligen konstigt igår när jag inte kunde "träffa" er! Kanske är jag lite väl "överengagerad" i min förändring... Men det får vara så ett tag till. Som världen ser ut nu så är det ju svårt att skaffa nya sammanhang utan alkohol, vilket jag annars kanske "borde".

Nu ska jag nog ge mig ut i blåsten en stund, se om det går att blåsa rent skallen från allt ludd.

Kram!

Är det första dagen eller 6e? Hade du det bra igår? Ha en fin lördag ??

Välkommen! Berätta mer ??

En vän köpte mig Odd BIRD A-fri bubbel från Italien. Tänker öppna den idag och njuta. Har också lite choklad ??❤

14 månader, mäktigt mycket. Jag tror att jag har varit nykter 400 dagar nästa måndag. Utgår från min app där, kollar lite mer noga när det närmar sig. Jag tänker fortsätta fira jämna 100-dagar ? Minns någon som skrev ett inlägg om 600 nyktra dagar, och det kändes så häftigt.

Jag tänker också tillbaka ett år, på den första svåra och intensiva nyktra tiden. Hur jag verkligen gick all in. Varje morgon tänkte ”Idag ska jag vara nykter”. Hur jag slukade böcker och Youtube-klipp, poddar. Verkligen all-in på alla sätt. Och att det betalade sig i slutändan. Det var länge sedan jag kände sug eller längtan efter alkohol, nu är jag väldigt anti alkohol. Förstår inte alls vitsen med att dricka alls.

Chill helgkram ?

Jag såg att du skrev så i ett inlägg här på forumet i dag Mary. Tack för påminnelsen! Då har jag varit nykter i 14 månader i dag! Något som jag tycker är så gött nu när man har passerat ett år är att om jag tänker ett år tillbaka, och minns vad jag gjorde då, så var jag nykter då.?

Allt lugnt här, frugans provsvar var negativt, ingen covid, men det är ju inte garanterat att barnen inte har det, så de fick testa sig i går. Om deras provsvar är negativa, så kan jag åka till jobbet igen. Det spelar egentligen ingen roll om jag jobbar eller är ledig, huvudsaken är att frugan och mina barn inte är jättesjuka.

Ha en härlig lördag!

Vad härligt med en heldag "passion" och vänner!
Jag livet är fullt tillräckligt som det är, utan alkohol.

Ha en skön dag!
Kram!

Igår kväll lämnade jag dottern hos hennes pappa. Precis när vi skulle åka utväxlade sig följande snack:

- Jag kommer till dig nästa fredag.
- Ja, du kommer till mig nästa fredag. Men snart kommer du inte till mig på fredagar längre. Snart stannar du hemma i din egen lägenhet hela veckan och hela helgen. Alla veckor.
- Härligt!

Tji fick jag som försökt fiska lite ? Samtidigt är det så otroligt skönt att hon har den inställningen. Åtminstone just nu, cirka en månad innan flytt. Tuffare känslor hos henne lär vi få hantera när det väl är dags. Eller så är hon så präglad av sin mamma att hon väljer att fokusera på fördelarna i alla lägen ?

Kram ?

Jag och barnens pappa separerade hösten 2013. Den 1/12 den hösten flyttade jag till egen lägenhet. Drygt åtta år sedan. Första veckan satt jag ensam i lägenheten, det var cold turkey direkt. Jag grät och grät och grät. Sen dess har jag varannan vecka kört först båda barnen och sen bara yngsta dottern till sin pappa, och gemensamt har vi ätit ihop. Samma sak när han har lämnat barnen hos mig den motsatta veckan.

Det slog mig som en blixt igår - nu upphör ju våra gemensamma middagar också. Vi kanske får införa en tradition med gemensam middag ihop med barnen en gång per månad åtminstone? Det här känns ju väldigt abrupt annars.

Jag minns känslan i början, det kändes som jag åkte mot min egen avrättning varje gång jag skulle lämna barnen. Men sen när jag såg deras glädje ihop med sin pappa så släppte det, då var jag enbart glad för deras skull. Tomt som sjutton var det förstås, men jag stod ut eftersom deras relation till sin pappa var superviktig. På samma sätt minns jag den euforiska glädjen inför att de skulle komma till mig, så där hoppsa-steg-glad kände jag mig då.

Men jag tog mig igenom de faserna - och jag gjorde det väldigt bra och hyfsat snabbt dessutom. Jag tillät mig inte fastna i den där gyttjan av känslor. Jag levde ut känslorna som en värsta drama-queen, mest på min kammare faktiskt. Det var inte så mycket känslor som någon annan fick se. En hel del vin hällde jag på de känslorna också. Under mina ensamveckor var det ju ”fritt fram” att dricka vin. Ingen drabbades, ingen fick ens veta.

Rätt snabbt valde jag att fokusera på fördelarna med varannan vecka. Under mina ensamveckor slapp jag passa tider efter jobbet, laga mindre mat, mindre stök, mindre tvätt, tänka en tanke till slut, full kontroll på tv-kontrollen, full kontroll på val av utflykter och så vidare.

Så ska jag fixa den här övergången också. Jag ska gråta på min kammare och fokusera på fördelarna. Fördelarna för dottern är ju enorma - hon ska få ett eget hem ? Och jag är så lycklig för hennes skull, den känslan trumfar allt liksom. Men de andra känslorna finns också - och de behöver få synas och märkas. Klappas lite på, tröstas. ”Det blir bra ska du se.”

Jag minns ju också hur otroligt häftigt det har varit att etablera en vuxenrelation med min äldsta dotter. Nu hänger vi för att vi vill hänga. Nu gör vi saker ihop för att vi gillar varandras sällskap. Inte så ofta av geografiska skäl, men när vi väl gör det går vi all-in. Och den glädjen och stoltheten jag känner inför vilken modig, klok ung kvinna hon har blivit är enorm.

Och nu är det dags att göra samma resa med min yngsta dotter. Hon flyttar inte till månen. Jag är god man till henne så vi kommer att ha en massa kontakt. Sannolikt kommer jag att besöka henne eller hon mig minst en gång per vecka. Nu är det dags för henne att bli så självständig som hon bara kan bli, med andras hjälp. Nu är det dags för henne att kapa förtöjningarna.

Jag hann tänka mycket igår när Alkoholhjälpen låg nere.

Kram ?

Det blir Mello här också! Barnen brukar få bestämma vad vi ska äta för gott. Oftast blir det popcorn, ibland blir det godis.
Vad blir det för TV-godis hemma hos er andra?

Vi är olika härinne, har olika bakgrund, erfarenheter, liv. Vissa kan ta tag i nykterheten och ha det nästan som ett heltidsprojekt. Gå All-in. Egentligen kanske alla kan göra det. Egentligen kanske det är det enda rätta att släppa allt annat och bara fokusera på sig själv i nykterhet. Det är kanske det som krävs.
Mitt mönster ser ut som så: jag gör ofta saker för andra, ibland utan att de frågar eller begär det, ganska ofta. Jag kommer långt ner i prioriteringslistan. Samtidigt funderar jag över mina vinster med att ”vara snäll och omtänksam”. För de finns ju också där. Jag tror att alla i min familj mår bättre nu när jag inte längre försöker förutse och uppfylla deras behov innan de ens är uttalade. När jag har mer fokus på mina behov. Jag får för mig att du befinner dig lite i det livsmönstret VaraFrisk och att du är för trött. Det är inte så enkelt att ta sig ur och förenat med identitet, egenskaper som man gillar hos sig själv, och i ditt fall också ditt yrke. Du skriver att du är dålig på att ta hand om dig själv men det är kanske där just du behöver börja. Alkohol får väldigt många negativa bieffekter, så helt klart skulle du må mycket bättre utan.
Jag tror att det går bättre och bättre ju fler nyktra dagar du samlar. Jag tror att du får mer och mer styrka. Sömnen var ju också bättre och där har du kanske också en stor del i varför det inte går att kontrollera impulserna. Det går framåt! Tänk inget annat. Sakta framåt, ett steg i taget. Eller släpp allt annat och gå all-in i nykterhetsjobbet. Just det kan jag inte identifiera mig med, men kanske är det möjligt för dig.

Att hon ringer betyder att hon ser något hos dig som är värt att investera på ❤

Tänk hur du om några år tittar tillbaka dessa månader och är så jäkla stolt över dig själv ?❤ vilken kämpe du är!!! Men ingen är stark ensam. Ta emot all hjälp du kan få ?????

Ja, så tänker jag också.. vi har 35 dagar framför oss innan vi ens vet hur bra det kan bli.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag börjar glömma hur det var i december. Varför jag ens drack. Och när jag tänker på det så VET jag att redan i sängen på lördagsmorgonen bestämde jag ungefär när jag fick börja dricka. Men hur det kändes och varför jag gjorde det, det minns jag inte.

9 veckor är sååå grymt 👊💚❤

Haft värsta suget i flera dagar nu. Mycket oro om ev förlängning, oro för besöka läkaren på beroendemottagningen. Jag är verkligen orolig för flytta hem är livrädd för börja missbruka igen. Ska ansöka om boendestöd är inte så pigg på det men gör det som krävs för hålla mig nykter och som min terapeut föreslår. När jag inte kan fatta bra beslut själv el lita på mig själv så får jag lita på min terapeut. Känner verkligen att hon står på min sida, de är skönt. Hon har ringt mig varje vardag i över 2 månads tid få terapeuter gör sånt.

Lördagen är här! Dag 6 på mars. Bra jobbat ??