Senaste kommentarerna i forumet

så hade det gått 2 veckor av min tid på behandlingen.

Från att vara i kaostillstånd invändigt så började jag att landa och kunde mer och mer ta in, och lära mig av, vad andra sa. En grupp på ett behandlingshem är ju en ständigt föränderlig grupp eftersom en del skrivs ut, andra tillkommer, och vissa bara drar iväg ut i kylan. Rekordet var mannen som drog dagen före han skulle skrivas ut !!

Den förändringen stämde utmärkt för mitt tillstånd eftersom det alltid blev nya bekantskaper och nya erfarenheter från vitt skilda ställen i livet. Jag hade dock ett litet problem : Jag insåg inte alls kraften av att tillhöra en grupp med allt vad det innebär. Jag, som alltid styrt och ställt helt själv, skulle helt plötsligt lita på att andra kunde fixa sina liv utan min inblandning. Det var en aning obekvämt om jag säger så.....

Som "straff" (fel ord, jag vet men...) blev jag ålagd att gå ner till det som kallades Bubblan och sitta där själv i nån timme (eller fler, kommer inte ihåg !) per dag. Jag klarade inte ett enda tillfälle !! Jag insåg snabbt att jag ville tillhöra gruppen och jag behövde gruppen och det var en lättnad att inse det. För mig var det ett stort steg !

Vi hade möte en gång i veckan när nån, eller några, skulle redovisa sin life-story och det sågs fram emot med skräckblandad förtjusning !! I dessa historier fanns allt mellan himmel och jord som personerna skämdes för, skrämdes av och gett dem svår ångest men det viktiga var att få ur allt som trängdes i hjärnan så att den liksom nollställdes.

Jag insåg mer och mer att när det var dags för min life-story så fick jag inte gömma/"glömma" nånting utan allt måste ut ! Vilken jävla dag det var men så oerhört skönt det var efteråt !! Efter det har jag lärt mig att min absolut bästa medicin är i 3 steg :

1) Prata
2) Prata
3) Prata

Jag påminns om det nu när jag ser en bok som givits ut av KSAN och heter "En liten bok om stora känslor" !

Idag vet jag ju att om jag inte rensar mitt ångestförråd i skallen så bygger trollen bo där ända tills det spricker. Att tömma ur sig regelbundet är så viktigt för att få behålla min sinnesro så jag inte bara lallar omkring med vita knogar och är spritfri. Jag vill ha en nykterhet med sinnesro och den kommer inte av sig själv, jag måste jobba för den.

Nåväl, nu hade det alltså gått 2 veckor och jag var fortfarande skakig av alla känslor och nya intryck men jag visste inte då att jag hade det absolut bästa framför mig ! Men jag hade ju redan lärt mig att ta en dag i taget så det var ju bara att knalla på :-)) Jag kan faktiskt än idag känna saknad över mitt liv på behandlingen ! Inte minst de där goa nattamackorna med starkt kaffe och limpa med riktigt smör och leverpastej :-)) Och sen sova som en stock !!

Under min nykterhet så har livet varit helt kaosartat ett par gånger och jag är så otroligt tacksam för att jag haft folk jag kunnat ringa till och som klarat av att jag vräkt ur mig mina snurriga känslor. Utan dessa personer hade jag inte levt idag ! En av dessa personer är faktiskt en kvinna som var med här på forumet i tidernas begynnelse och jag är för evigt tacksam för hennes stöd <3

Så skaffa er pålitliga kontakter som ni kan häva ur er hos och var inte rädda för att ta emot hjälp ! Eller be om hjälp !! Ni vet inte hur mycket det kan betyda i framtiden !

Kram på er !!

Vin Santo. Hälsningar från "andra sidan" ? För min partner får jag dricka, "jag som kan" så att säga. Dock har jag dragit ner på det rejält då jag sett de följder alkohol har.

Skulle inte förvåna mig om jag blir nykterist snart, emellanåt har jag sådan avsmak mot alkohol ...

Ha det fint!

?

Hur mycket drack ni och hur ofta? Jag drack/dricker i snitt en vinflaska om dagen men vissa dagar i veckan tappar jag kontrollen och det blir mer. Jag når liksom inte upp till berusning på samma sätt. Såklart toleransnivån och sedan ångest. Jag drack dock bara 1 glas igår och tänker att jag skall försöka vara utan idag men kommer att köpa hem en liten flaska. Känns lättare att avstå om jag vet att jag har, annars blir det nästan panik. Och sedan det att jag tror att jag skall dö av abstinensen när hjärtat rusar iväg. Men oavsett hur lång och krokig denna resa blir så måste jag sluta, det är det jag önskar mest. ????

Tror dock att ni kanske missförstod mig lite... Jag har inget problem med att min fru eller vem som helst ibland njuter av vin ibland, känner bara att hon kanske inte skall ta för givet att jag ser till att det hela handlas in och bli sur när det inte görs - det är ju bara att se till själv att det handlas in.
Jag har läst mycket här på forumet kring partnerns beteende när man skall försöka sluta och jag har nog en annan inställning där än de flesta här:
För mig är det viktigt att mitt drickande inte spiller över och blir någon annans begränsning eller fundering. Jag känner att jag vill sluta och det räcker - andra människor får göra som dom vill. Söker de min uppfattning eller råd berättar jag gärna vad jag tycker men jag är noggrann med att detta är mitt problem och jag reder ut det utan att begränsa andra. Jag förstår att jag är skör men alkohol kommer alltid att finnas runt om mig och alla andra så det är lika bra att förhålla sig till det tänker jag. Igår kom dottern på besök och käkade och det blev ett par glas vin för hon och frun framför brasan medans jag tog en "ginger beer" (tips härinne ifrån) - jättemysigt. Boxen står kall och god i kylskåpet och det får den gärna göra för min del just nu iallafall - känns bra att kunna se den där och tänka "nej, inte idag iallafall..." HA det fint alla!

Jag blir så rörd av att läsa era kommentarer, att ni förstår, värmen och vänligheten. Jag vill verkligen ta tag i detta och jag borde som ni skriver ta hjälp. Det som oroar mig mest är hälsan men jag tror att mycket beror på ångesten, att jag känner mig som jag gör. Och givetvis abstinens. Jag har i snitt druckit 1 flaska vin om dagen det senaste 2 åren. Hemskt men sant ? Jag har tänkt skriva på denna sidan länge men aldrig vågat. Bara att skriva här känns bättre, så tack ❤

Det är det enda positiva du behöver säga till dig själv jobbiga, tråkiga och nedstämda dagar. Du är nykter - och det är det enda som betyder något. Allt annat faller på plats när det är dags. Tålamod. Inte en alkis bästa gren, men ack så viktigt att träna på.

Kram ?

Vad fint att du har kommit igång med din förändring Majaela!
Mina återfall kan se ut på väldigt olika sätt, och jag tror inte jag ska skriva så mycket om dem här, eftersom jag är rädd att det skapar sug hos andra på detta forum. Jag är medveten om att jag vandrar på en väldigt slak lina som jag absolut inte vill att andra ska testa. Jag kallar det "kontrollerat missbruk", vilket förstås är ironiskt menat. Jag driver lite med mig själv, eftersom det självklart inte går att kombinera dessa båda ord :)
Men för att göra en oändligt lång historia kort – det år som står framför mig kommer att innebära så tuffa utmaningar att jag inte vågar lova mig själv total nykterhet. Jag är rädd att ett sådant löfte gör att jag ger upp och släpper taget helt om jag faller någon enstaka gång. Istället strävar jag efter att direkt bryta ett enstaka dryckestillfälle med riktigt långa vita perioder. På det sättet har jag alltid garden uppe, och tappar inte bort klarheten som nykterheten ger. Men som sagt, det är en farlig strategi som jag inte vill rekommendera. Om ett år hoppas jag stå på stabilare grund i livet, och då kanske även jag väljer en helnykter framtid. Time will tell.

det är bara en person som vet hur jag har det. Jag tar en dag i taget. Så länge jag inte tar första glaset går det bra. Igår gick jag en långpromenad efter jobbet, ringde en vän och pratade om allt möjligt, Det kändes bra. Tänker att jag ska vara stark idag, Jag har en positiv känsla i kroppen, Ha en fin dag alla som kämpar,
Kram!

Ja, det där med att komma till skott... Min kanske minst utvecklade färdighet av alla. Men är ganska bra på att hålla i när jag väl kommit loss.
Skilsmässan är på g.

Att dricka sansat i sällskap kan jag. Men dricker typ aldrig i sällskap, så varför jag med tar sällskapsdrickande i beaktande är knäppt. Träffade en vän i helgen, då drack jag totalt 2 öl. Helt normalt. När jag kom hem och var ensam drack jag 7 till. Helt onormalt.

Tisdag idag. Har en antabus redo.

Jag gick faktiskt en meditationskurs för några år sedan. Vi höll på 3,5 timmar under kvällarna. Otrolig upplevelse. Kunde inte avgöra om jag varit där 15 minuter eller fem timmar när vi var klara. Hade ganska lätt för att komma in i meditationen. Men att nu få in det i vardagen känns knepigt. Ska ge det ett försök. Tror att sen eftermiddag passar mig. ?‍♀️

Tack för mötet i går! Tycker också det är toppen att Alkoholhjälpen tar på sig att arrangera även denna typ av möten. Första gången var vi 4 pers, i går var vi 12. Är vi kanske 30 pers nästa gång?

Jag känner mig helt tom idag. Vad ska jag skriva?
Jag är gnällig fast jag inte vill vara gnällig.
Försök att hitta något positivt...
Sömnen vill inte infinna sig. Jo, jag har sovit. Bara "lite" för lite. Tröttheten känns som domningar i huvudet...
Många säger att de får mer tid när de inte dricker. Jag upplever det motsatta. Det tar sådan tid att göra allt jag behöver för att kunna hålla mig nykter på lång sikt. Eller rättare det tar tid att "göra ingenting" för att få avkoppling istället för att fixa undan saker medan jag häller i mig avkoppling. Det snöade igår. Normalt hade jag utan problem skottat undan snön direkt på kvällen, hade bara behövts några glas under tiden så hade det gått lätt och jag hade fått avkoppling samtidigt. Nu är det fortfarande oskottat... Det går inte att skotta snö nykter och tro att man kan gå raka vägen och sova efter det, då hade jag behövt tid att varva ner efter och klockan var sent. Sömnen måste prioriteras.
Känner mig uppsvullen så jag ställde mig på vågen i morse. +3kg på mindre än en månad... H..vete! Jamen inte konstigt. Dålig sömn är den vanligaste orsaken till övervikt. Kroppen skriker efter energi hela tiden. Dessutom alkostopp som ger sockersug. Ett sockersug som jag medvetet bestämt mig för att ge efter för enligt devisen "socker är iaf bättre än alkohol". Har inte orkat träna med full intensitet heller...

Något positivt var det. Okej.
Det kom bara ca 1 dm snö. Inte hela världen om jag kör ner den. Det blir isgata... Jajjamen, bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja.
+ 3kg. Så bra att det inte hann bli mer! Så bra att jag kan det där med näringsfysiologi så at jag vet vad jag ska göra för att få bort dem utan att börja med en massa tramsdieter.
Sömnen... Jag har ju faktiskt inte mardrömmar längre de stunder jag sover. Det är sååå skönt!

Jag är nykter! Inte illa!

Jag gör så gott jag kan och det räcker bra.

Jag är okej som jag är.

Sätter helst inte min fot där, i början var det nästan mindre problematiskt men ju mer jag inser att alkoholen tvingat mig att ta tag i (jo jag är tacksam över det) men ju mindre vill jag gå på Systembolaget. Lika lite som jag vill gå in i en affär med barnarbetare. Mår illa av dessa överlastade kärror med flak, flaskor. Känns patetiskt att se folk packa in märkliga boxar som heter typ ”gosa”. Gosar inte med en bib ej heller någon som druckit en halva.
Säg nej bara. Som du skrev är det knappast din livsuppgift- du verkar ha annat, bättre, att stå i! Kram.

Absolut tycker jag hon kan köpa sitt eget vin om hon nu vill ha det.
Hon kanske inte riktigt förstår hur mycket du kämpar för att stå emot alkoholen, skulle hon veta det skulle hon
kanske det inte skulle vara din uppgift längre.
Jag hade som vana att alltid gå att handla, fick alltid en chans att sneaka in och ta ett par bira på puben, öl med hög alkoholhalt så man inte behöver vara kvar så länge, jag skulle ju bara handla. Var det innan 18 kunde jag stanna till på bolaget innan, sjukt beteende egentligen. Jag har alltid varit den som köpt ciggaretter till min fru, fastän jag inte längre röker själv, hon tycker att det är ok att skicka mig att handla dom åt henne. Men jag tycker inte det är ok, jag tycker inte om hur illa hon luktar när hon rökt inte heller tycker jag om att hon luktar så illa när hon är med vår dotter. Jag har börjat nu att tänka om, jag köper en ciggaretter åt henne, bara inte dom hon vill ha! Tar ett annat märke, sämre kvalité och säger att hennes märke var slut.
Om en vecka eller så kommer hon att handla sina egna ciggaretter tror jag, för om jag gör kommer det bli fel! ;-)
Kanske kan det vara ett ypperligt tillfälle ett ta upp det med frun, säga att du känner att du mår så mycket bättre när ni är tillsammans utan alkohol och ser gärna att alkoholen tar en paus i er relation. Personligen tycker jag inte att det är för mycket begärt. Du har kommit väldigt långt i ditt resonemang kring alkoholen och varför du drack så jag tror att du kommer gå igenom detta alldeles utmärkt.
Att våga erkänna brister och lära från dem är en av de viktigaste egenskaperna för att lyckas tror jag.

Fortsätt din resa framåt!

Jag skulle vilja lägga mig under förnekelsens filt. Stoppa huvudet i sanden. Hålla för öronen och skrika högt. Sätta på favoritmusiken, discolampan och dansa som om det inte finns någon morgondag. Låtsas som om mitt faktiska liv just nu inte finns.

Så kommer sorgen och sköljer över. Luften går ur och jag blir helt tom. Och trött.

Det är måndag. Och i eftermiddag när jag ringde mannen för att kolla status på hämtning och mat hörde jag att det var alkoholisten som var hemma. Tänk så fort en glömmer att det faktiskt finns en alkoholist därhemma.

Jag kände hur luften gick ur mig. Jag orkar inte parera alkoholen. Det finns inte energi för det. Och ingen som helst lust. Jag försökte förhandla med alkoholisten. (Alltså på riktigt, hur tänkte jag? I efterhand inser jag hur överrumplad jag blev).

Konsekvenser! Du måste ge konsekvenser som känns, ekar mitt inre. Jag tänker att jag måste ta sonen och övernatta någon annanstans än hemma. Förbannar Corona igen. Vi har inte knutit an till någon förutom svärmor eftersom vi flyttade i februari /mars förra året. Och de är 70+. Dem har vi inte hälsat på inomhus på väldigt länge. Och hur hysteriskt verkar det inte att åka och sätta sig någonstans utan packning? Vår alkoholist har inte varit arg när han dricker sedan han var på behandlingshemmet. Han är trött. Försöker knyta kontakt. Vill vara med. Vill vara nära. Vill prata. Om mjuka saker. Vill kramas. Vill ligga i knä.

Ringer svärmor och berättar status. Säger att jag ska vara förberedd imorgon. Packa en väska. Och det var bra att jag uttalade det. Så det blev gjort. Annars hade jag förnekat att jag hade tänkt den tanken och blivit lika överrumplad imorgon.

Jag lyckades uppbringa energi vid 23 och packade en väska. Och nu ligger jag här. I en tom säng. Sonen som jag vill skydda från sin pappas härliga dofter och dåliga omdöme ligger och sover bredvid sin pappa. Det var helt omöjligt för sonen att somna. Ville såklart ha uppsikt över pappa och känner oro.

Mannen vaknade till precis och sökte upp mig. Ville vara nära och prata. Är rastlös. Förstår hur det kommer sig att sonen ligger där och känner inte stolthet över det.

Imorgon är en annan dag. Jag skulle vilja ta timeout. Ligga under förnekelsens filt. Gärna under en palm. På en sandstrand.

Men tack vad fint att få ett meddelande av dig här i min tråd. Det finns absolut inget som säger att du inte skulle vara ”här” om ett år. Det fanns inte mycket som sa att jag skulle här- för ett år sen.
Idag blir jag en blandning av känslor när jag tänker tillbaka på den där - vad som kändes som- paniken. Nånstans i mitt bortersta skrymsle av huvudet visste jag att det skulle gå illa om jag fortsatte.
Hade liksom trätt över spärrar som jag tyckte var overkliga, inte jag.
Nu- det går inte att föreställa sig att livet kunde bli så.. rikt, roligt.
Jamen du har massa fint framför dig ju! Små segrar, och stora.
Läs och skriv här, det är bränsle för livet. Kram ?

Ja en mix av diverse receptfria piller petar jag i mig till kvällen, får se om det har nån verkan på mitt morgon-mood. Har nu skippat att hämta ut sömntabletter för att jag vill känna att jag klarar mig utan.
När allt är ok och lugnt kring mig (för det mesta) märker jag att jag inte har några problem att somna, men när jag är stressad så tsr jag en halv för att få mina timmars sömn.
Jag tänker då att det inte borde vara ”beroende”. Men jag vet inte riktigt vad som är rätt här.. är ödmjuk. .
Glad i mitt jobb idag, överkomligt, rolig också till och med att jobba ett par timmar extra.
Godnatt januari-kämpar ?

Absolut går det lättare för varje dag som går och varje vecka blir bättre och bättre.
Relationen med frun går bra, men visst kan jag säga att när vi bråkar eller argumenterar hetsigt så kan jag
klart minnas att det var ett av skälen då jag drack. Inte för att jag på något sätt lägger skulden på henne, för så är det inte.
Det jag vet som förändrats är att jag blev en aning "Jag gör det, jag ordnar det" med mer, en släng av dåligt samvete och överkompensation för det misstaget jag gjort. Men det har jag satt stopp för nu, det håller inte i längden. Jag har ett eget företag, visserligen bara jag och en anställd i det men som den enda inkomsten vi lever på kan jag inte tillåta mig ta mer ansvar än jag kan bära. Det var en anledningarna till att det gick som det gick innan tror jag. Jag har alltid varit lite för mjäkig och snäll av mig, tagit på mig mer ansvar än jag borde, inte bara inom arbetet utan även privat.
Relationen med min dotter har aldrig varit dålig tvärtom. Vi har en väldigt fin kontakt, visserligen är hon bara tre men vi har alltid vår tid på morgonen tillsammans.
Jag är sist i säng varje dag och alltid först upp på morgonen, det var jag även då jag drack.
Min dotter vaknar alltid när jag lämnar sängen och går upp och sätter mig i soffan för att jobba vid 7-8, vi har en mystund, sitter och pratar myser och sedan har vi frukost, min fru vaknar vid 10 och då går jag ut med hunden för att sen åka till kund på jobb. Min personlighet har förändrats, jag har blivit både gladare och positivare som person och tar motgångar med en klackspark istället för att bli f-bannad som jag minns att jag blev tidigare.

Hur går det för dig nu? Har saker och ting börjat falla på plats?
Hur är suget? Hur går familjerelationen?

Fist bump!
;-)

Ni som också har barn med en aktiv alkoholist.
Låter ni barnen träffa sin andre förälder under former som alkoblås innan och efter umgänge? Ett förkläde som följer med och övervakar nykterheten? ”Barnvaktar” ni själva alkoholisten medan den träffar barnen?
Mina barn saknar sin pappa. Han vill träffa den men vill inte bli nykter. Jag står rådlös.

Kom just fridfullt över mig igen idag. Förstod när jag ringde min man efter jobbet för att kolla status med hämtning och middag att det inte var någon vidare dag.
Full en måndag. Det var länge sen. Hade förnekat att det är möjligt...

Hamnade tillbaka till hur det var för ett år sen och allt handlade om konsekvenser som skulle kännas. Min första tanke var att vi inte skulle ses ikväll. Att jag måste skydda sonen och vi måste åka någon annanstans. Men helt oförberedd. Inte en pinal nedpackad. Och sen dök ordet "fridfullt" upp. Och jag hämtade sonen och åkte hem. Och gick in i min fridfulla bubbla.
Lagade mat. Dansade och sjöng. Busade med sonen. Tränade framför tvn. Försökte natta.

Sen någonstans gick luften ur mig. Fortfarande fridfullt. Och i förnekelse.

Sen tog jag mig i kragen och nu finns en packad väska för övernattning. Det känns inte fridfullt. Det gör mig så ledsen.

Hoppas att du har en fin start på 2021.
❤️

En dag i taget är bästa sättet! I början är varje dag en evighet, men efter en tid kan man knappt hålla ordning på veckorna - och nu senast räknade jag fel på en en hel månad. Med andra ord, det blir så mycket lättare med tiden om man orkar kämpa den första svåra tiden.

Fyll ditt liv med trevligheter, för du vinner en massa tid som nykter. Helgen känns otroligt lång i början, men man vänjer sig. Söndagsångesten är dock i princip borta, för man hinner så mycket mer på helgerna nu.

Kram ?

Fast det skulle varit dag 4 om jag inte druckit ett glas vin i lördags.
Mår förhållandevis bra men tar en dag i taget. Då och då kommer ett väldigt sug men då dricker jag juice eller tar en frukt. Imorgon är dag 3 som visst skall vara jobbig enligt andra här.. själv var det så länge sedan dag 3 att jag har glömt. 2018 tror jag. Helt galet ju..

Helt rätt - dricker alkohol av artighet gör jag INTE! Den gränsen överskrider jag inte.

Ex-svärmor har förresten blivit influerad av barnbarnets colarestriktioner, så nu har hon infört liknande vinrestriktioner. Hon är helt klart obekväm med sitt drickande, men det är skönt att hon pratar om det öppet.

Det är nog lätt hänt när man går hemma med en tjurig gubbe hela dagarna ? Det märks att de går varandra på nerverna, när de i princip bara ser hemmets fyra väggar och bara har varandra att prata med. Så coronaisolering i tvåsamhet behöver inte vara bättre än i självsamhet.

Kram ?

Nu har jag läst det mesta i din tråd och kan bara säga GRATTIS ?
Jag är i fasen ” DÅ skulle jag drabbas av den allra värsta förbannelsen, och det var att sluta dricka HELT” som du skrev tidigare.
Kanske kanske kan jag någon gång i framtiden, vara där du är??

Det måste ha tagit sin tid att läsa alla 1590 inlägg ? i min nya tråd är jag inte uppe i 1000 inlägg än, men snart så ? Vad glad jag blir att min resa kan inspirera dig! Det har hjälpt mig enormt mycket att vara ärlig och långrandig, det har funkat som självterapi för mig. Att min resa sen kan inspirera andra att påbörja och/eller fullfölja sin nyktra resa är verkligen vinn-vinn.

Kram ?