Senaste kommentarerna i forumet

Hej igen! Min gamla tråd var tyvärr låst!

Hösten var ganska tuff, varit arbetslös och på landet så det blev en del drickande, men något hände i december! Blev som less denna alkohol mer eller mindre.
Men slutade inte helt av någon anledning. Men drog ner ordentligt. Även om bästa hade varit att sluta helt.
Ser ändå det som mycket bättre. Har nu korkat igen helt sen en vecka. Är fortfarande arbetslös. Så dagarna är lite trista men man får tänka positivt. Har ju mina krämpor jag vill bli av med. O det enda är att vara utan.
Ja det var detta för nu men kände att jag måste skriva några rader.

Ja vet inte om ni sett medberoendets olika steg från sjuk till frisk ? Ja skriver ner den här. Tycker den är bra . Om ni tänker er ett U. En kurva som går neråt. Det börjar med förnekelse högst upp och går ner till utbrändhet. Sedan går vägen upp ❤

Vägen ner :
Förnekandet >skam och skuldkänslor> Skyddar > Kontrollbehov >För mycket ansvar > Isolerar sig >vrede, förbittring > Fysiska symtom> Handlings förlamning > Depression / utbrändhet

Vägen upp :
Önskan om hjälp > medvetenhet >ser sin roll > Delar med sig >slappnar av> rädsla och oro försvinner >skuldkänslor försvinner>ökad självkänsla>Respekt, ökad livskvalitet

Tacksamhet är en känsla som kan bära oss igenom mycket tror jag. En känsla värd att vårda och utforska.

Kram ?

Ja TI det fanns verkligen inte på kartan att ett liv helt utan alkohol kunde bli så här bra. Jag har märkt att du också har kommit in i den här 6- månaders fasen nu, det ser jag på hur du skriver.? När jag nu tänker tillbaka på hur det var för mig runt 3 månaders nykterhet, så inser jag att man var ju knappt ” torr bakom öronen” då. Det är därför jag tycker det är så tråkigt att en del tror att dom är klara med nykterhetsarbetet då, och slappnar av.

Tröttiz, Du får läsa igenom min tråd, så hittar du svaret.? Det blir för långt för mig att beskriva här. Men vi har haft olika bottnar och förutsättningar. Det som vi har gemensamt är att forumet har varit extremt viktigt för oss, och vi har varit väldigt aktiva med att skriva och läsa här.

Lite kort om varför just jag fick nog. Jag insåg vad som skulle hända om jag fortsatte dricka. Förlora mina barn, förlora min fru, förlora mitt jobb. Och viktigast av allt, förlora mitt liv. Det ville jag inte, därför slutade jag dricka.

/Torn

Tröttiz

Ja denna oro.. Därför är det skönt att inte ha kontakt alls. Oavsett vad han gör nu så har det inte med mig att göra. Skulle han duka under- klart jag tänker det värsta. Då kan han inte lägga skuld på mig åtminstone . Eftersom vi har inte ens kontakt. Som medberoende har ja lätt att känna både skuld o skam.. Gynnar inte mig precis.

Det tar lång tid att tillfriskna. Ja håller på att tillfriskna ur mitt medberoende. Det tar TID . O Det är ingen quick fix att bli frisk från alkoholism. De behöver göra allt. För det är svårt o väldigt tufft att möta sig o bli fri . Mycket terapi o AA behövs för dom flesta o hela livet. OM o NÄR min alkoholist blir fri o kan hantera sitt liv. Och när ja är fri i mig själv och hanterar mina gränser o mitt liv -DÅ får vi se om vi har nåt att bygga på. Om känslorna finns kvar o vi kan bygga ihop. Kram

Jag var inte säker alls på hur länge jag skulle vara nykter när jag blev nykter. Jag har verkligen bara tagit beslut en månad i taget. Den drivkraft som var drivande för mig var nyfikenhet. Hur skulle livet bli utan alkohol?

Jag kunde som du TI inte tidigare tänka mig ett liv helt utan alkohol. Jag planerade att vara vit ett tag och sedan dricka kontrollerat. Det var tanken, men jag trodde knappt inte på det själv. Sen förstod jag när jag läste här på forumet att dricka kontrollerat är väldigt svårt när beroendet väl har uppstått. Snudd på omöjligt tror jag. Och jag är ingen gambler, jag vill verkligen inte riskera min nykterhet.

För varje nykter månad som gick blev jag mer och mer anti alkohol. Så jävla mycket som alkoholen fördärvar - för individen, familjer och samhället. För att företag ska tjäna pengar på oss! Den skatten som dras in täcker inte ens en bråkdel av alla alkoholrelaterade skador. En hel generation håller delvis på och super och knarkar sönder sin framtid, vi borde alla vara jättebekymrade över det. De som är unga nu ska betala våra pensioner sen. Med vilken utbildning i ryggen då?

Idag förstår jag inte alls varför jag skulle vilja dricka. Varför skulle jag vilja äventyra känslan av att vara grundglad och grundnöjd? För att dricka gott? Det finns goda alkoholfria alternativ typ överallt. För att bli lite dum i huvudet och göra saker som jag ångrar? Nej tack.

Det är ingen mänsklig rättighet att dricka alkohol. Jag har druckit mig till ett beroende, och nu tar jag konsekvensen av det. Och jag kommer att stå på barrikaderna så småningom, jag känner det på mig. Jag ska bara ha lite mer nykter tid i ryggen först, för trovärdighetens skull.

Till Tröttiz: Jag fick nog när nackdelarna övervägde fördelarna. När jag inte ens en liten stund blev glad och nöjd av vinet utan bara kände mig jagad att hinka i mig mer och mer. När jag märkte att min tolerans hade ökat enormt, och jag fick minnesluckor nästan varje gång, och enorm ångest till följd av det. Då fick jag nog.

Kram ?

Idag är jag på arbetet. Ur askan i elden - helt dött.
Det är klart att du/vi kan ändra oss (inom rimliga gränser). Jag är också 50+, visst kanske går det inte lika lätt som för en tonåring.
Heja dig!
Kram

Känner att det är dags för en inre avstämning gällande min långa resa mot ett sannare liv.
När jag började skriva här nu senast hade jag redan tidigare nått någon form av botten, runt årskiftet 19/20 och våren 2020. Under nästan tio år hade mitt liv inte känts som något annat än en plikt och en börda.
Att jag gick upp på morgonen var bara av en enda anledning – att andra behövde mig. Men jag gick upp. Och gick upp. Och gick upp. Och gick så klart samtidigt under inombords.
Jag hade inte en enda sjukdag, som egen företagare funkar det helt enkelt inte med utmattningssyndrom. Men sedan blev jag akutopererad för ett livshotande tillstånd. Dessa dagar på sjukhuset var så befriande. De bästa på tio år. Jag blev omhändertagen, någon annan tog över ansvaret, jag kunde inte göra annat än att ligga i en säng och överleva. Tills veckan var över och det var dags att axla verkligheten igen, trots stramande stygn och en elak tarminfektion som jag dragit på mig på sjukhuset. Där och då fick jag ånyo insikten om att jag nog borde sluta använda alkohol som raketbränsle...

Sedan dess har det hänt mycket inombords, både när det gäller mindre alkohol i blodomloppet och de mer svårgreppbara känslorna.
Även om jag inte kan ståta med epitetet absolutist så är mina vita dagar numera flerfalt fler än de vinindränkta.
Jag har börjat skönja min egen ryggrad, och är fast besluten att stärka den så mycket att den får ta den plats som den är värd i framtiden.
Jag vill leva resten av mina dagar lika mycket för min egen skull som för andra.

I spegeln i morse såg jag plötsligt en (numera) normalviktig kvinna med fast blick och fräsch hy.
Jag är snygg igen. Kul, ju.

Jag är blott på en av de första destinationerna på min förändringsresa. Men jag har förhoppningsvis lämnat hopplösheten och medberoendet bakom mig för gott.

Tacksam!

TappadIgen, Seklart, Torn och Andrahalvlek. Vad var det som gjorde att ni till slut tänkte att nu får det vara slut med alkoholen?
Så skönt att ni jobbat er bort från ett destruktivt leverne.
Må så gott.
? Kram.

Det verkar ju som att alla ni, Se klart, Torn och Andrahalvlek alla känner något liknande.

På ett sätt känns det ju som att vi har ett eget litet hörn här i Alkoholhjälpen. Vi som redan är frälsta. Jag vet inte hur många av de som fortfarande är i förändringsstadiet som läser detta, men jag tänker att en sak vi kan bidra med är just att det kommer bli bättre. Alla har såklart inte exakt samma erfarenhet, men speciellt en förändring har skett hos mig som jag inte trodde var möjlig.

För ett år sen hade tanken på ett liv utan alkohol framkallat ångestkänslor för mig. Det hade känts å omöjligt! Det där med guldkant och allt. Men idag är jag så otroligt nöjd med det. Men jag vet inte vad jag hade tänkt om jag hade suttit här för ett år sen och läst de frälsta skriva om detta. Jag hade förmodligen tänkt "De fattar nog inte vad alkoholen betyder för mig. Det där funkar inte för mig. Mitt liv kommer bli tråkigt". Jag hade nog inte kunna ta in att de frälsta skulle ha varit i samma situation som jag var i. Helt omöjligt, hade jag nog tänkt.

Men jag lovar! Jag var verkligen i den situationen. Jag tror att ni andra frälsta också kände att tanken på ett liv utan alkohol var skrämmande innan det blev av, som du säger Se klart, man är ju verkligen inte alltid på topp, och alla andra problem man har finns ju fortfarande kvar, såklart.

Tack till alla som var med på mötet och till er som bidrog med frågor och reflektioner. Det känns bra att det blir en blandning mellan deltagare som skriver, pratar eller bara är med och lyssnar. På så sätt kan alla välja att vara med på de sätt de vill.

Vi återkommer snart med inbjudan till nästa möte. Det går fortsatt bra att skriva här kring eventuella önskemål. Jag ändrar rubriken på denna tråd så att den går att använda till kommande möten.
/magnus

Har nyss kommit in från min promenad. Sitter nu med mitt kaffe och ett tänt ljus. Om jag hade kunnat delat m mig av mina foton fr Vänerns strand så hade jag gjort det. Naturen är magisk och balsam för själen?❤️??

Du skriver klokt och känslan av att nu får det vara nog är skön, ger 2 steg framåt. Jag tänker som du, men dom är specialister att nästla sig in och då är då iaf jag chanslös, tills jag vaknar upp igen. Det är ju det som är djävulsdansen. Sinnesfriden och återhämtning kommer i eget boende för mitt uppe med ungar, middag och högtider är det en tufft match att leva med psykisk misshandel, för gemensamt för nästan alla oss här så viker vi sällan ner oss i första taget fast vi skulle egentligen göra det på en gång, säga tack men nej tack och gå ❤

Hej Morgonsol.
Känner så mycket igen mig i det du berättar ?. Tänker ofta mycket på min pojkvän.

Någon gång har han planerat vår framtid, men dit har JAG ju inte kommit, för jag fokuserar och har fokuserat på honom - hur han mår. Men kanske det inte blir någon framtid alls för han har "gått upp i rök". Han svarar inte på telsamtal eller meddelande. De senaste två gångerna han ringt var han onykter, ena gången en vardag mitt på dagen. Och nu är jag orolig för vad han gör. ?
Han ser säkert att jag ringt och messat. Jag tänker att bollen ligger hos honom att kontakta mig. Men denna oro ... ?

Jag, liksom du har också haft svårt sätta gränser ... Ångrar mig nu att jag inte gjorde det för hans och egen del för nu är jag trött, avtrubbad och har till och med gått ner i vikt. Men, då man är inne i något är det ju en annan sak. Med facit i hand är det ju lättare att se vad man kanske borde ha gjort i vissa situationer tänker jag.

Kom dock fram till att ringer han mig och är onykter, så lägger jag på! Vill inte ha mera fyllesamtal. Det räcker nu.

Ringer han inte och "låter det rinna ut i sanden" så kanske han gör mig en tjänst, en tanke som faktiskt slog mig idag! För jag har någon gång funderat på att släppa taget om honom för att inte själv gå under. Och han vet om min oro.
Förra helgen tänkte jag några sekunder på om jag skulle dricka en mängd öl för att han inte skulle dricka så mycket. Han kan få i sig ett flak öl under en dag ...
Jag gjorde inte det, men detta visar ju på att man som anhörig är väldigt desperat fastän man inte gör allvar av vissa tankar.

Allt gott och styrka till dig.
?

Ja, så sant det du skriver om hur man matchats ihop med mig som inte lärt mig att sätta tydliga gränser tillsammans med en alkoholist som behöver tydlig gränsdragning. Hans förnekelse kostar mig och mitt liv.
Oavsett så vill jag aldrig mer leva i lögn längre, jag har alltid stått upp för det jag tror på och kontakt med honom innebär att ljuga för mig själv, det är inte jag. Jag vill leva rent, ärligt och i balans för att jag tycker att jag förtjänar ett gott liv. Är så trött på att tillåta andra människor kladda sina problem på mig för att de själva inte orkar ta ansvar. Mitt problem och ansvar är att aldrig mer tillåta det. Träna på att sätta sunda gränser för vad som är ok för mig och inte.
Sanningen är ju samtidigt att även om alkoholism är en sjukdom som är det inte ok att behandla en annan människa illa och gör man det så får man reaktioner tillbaka, det är människor som inte vill ta ansvar själva som tycker att alla är dumma mot en. Jag får inte fastna i hans sjuka beteende utan jag får ta ansvar här och göra klart att det här är inte ok för mig och du är inte välkommen i mitt liv mer. Han har liksom nästlat sig in i mitt liv trots att jag satt gränser så har han försökt att hitta vägar tillbaka utan att göra det jobbet han behöver göra med sig själv.
Jag bara skriver, rörigt, ofiltrerat men jag behöver få ur mig det. Har överanpassat mig en sjuk människa alltför länge inser jag. Urs, man får en chock för varje fylleperiod för det är så oerhört galet.
Du är klok morgonsol och när jag läser dina inlägg så är det som en kompass när jag förlorar min egna kompass.
ta hand om dig. kram <3

Tomen, hur går det för dig? Jag håller fortfarande 0:an vad det gäller A. Igår kände jag ett litet sug när jag passerade bolaget under en shopping tur. Gick stolt förbi och det är jag tacksam för idag.

Inte inne här så mycket just nu. Fokuserar mycket på livet och att försöka må bra. Tänker nästan inget på alkohol alls pga av antabus därför har jag nog inte behovet att vara här så mycket.

Har inte hört något om utredningen från socialen än. Känns som jag fortfarande har mycket jag har att ta tag i som jag inte orkar.

Ville bara ni ska veta att jag fortfarande håller mig nykter. ❤

Gros tack för dina rader, ja jag har nog förstått att jag behöver en anhörigvecka. Har också förstått att Nämndemansgården är ledande inom området, men tyvärr för långt bort. Så jag söker något närmare MellanNorrland. Själv ska jag på reatret nästa helg, tystnad, meditation och yoga plus stresshantering ingår, känns mäktigt och lyxigt ? Och hoppas jag inte behöver sova själv i ett slott ?
Jag läser bland beroende och här. Bland dom som kämpar mot suget ser jag vanliga människor som i text är tacksamma i kampen, när den väl startat. Vi som skriver här önskar inget hellre än att våra anhöriga blir nyktra och att vi får tillbaka tilliten och slippa oron. Vi kämpar dagligen med att lära oss hur vi ska förhålla oss till A, fast vi är så svikna. Men A verkar kunna dundra på, visa ilska, vara oförskämd, bedra och kasta all skuld på oss och det knäcker oss, psykisk misshandel hela vägen många gånger.
Jag har tänkt så många gånger, om det hade varit jag som gjort alla dessa dumheter så hade jag ju självklart försökt vara snäll åtminstone, gett fan i dumheter när man vill ha kvar sin respektive. För dessa personer är ju oftast väldigt trevliga och omtyckta utåt sett. Jag får inte det här att gå ihop..... min man känner sig sviken av mig, att jag aldrig ville ha honom. Vilken jävla dyngsur offerkofta att bära. Tänker är det verkligen bara en sorts alkoholist, eller finns det med och utan ilska, med eller utan dumheter? Eller har det att göra med jaget och beroendepersonligheten, att ju längre sjukdomen framskrider desto mer maskhål i hjärnan. Det är så mycket surr om skuld och skam, ja men gör något åt det då. Vi har haft en del fina samtal på mitt initiativ, men dagen efter så verkar varken information el känslan att förändra finnas kvar. Jag tror man inom beroendebehandling måste lära sig att läsa av den sjuke, att krutet måste läggas på 4:e steget, att ta ansvar för dom i sin närhet, annars kommer inte tillfrisknandet kunna ske, kanske lägga in i programmet att minst en månad måste den anhörige få vara i första rummet för att kunna släppa, gå vidare tillsammans. Lägga mera krut på relationsfrågor, slå näven i bordet och säga "va alkoholist men ge fan och bete dig som en skitstövel mot dom du säger dig älska så ska du nog se att livet kommer tilbaks." Vi känner ju också skuld och skam i det här, men vi tar ansvar inför anhöriga, vänner. Ja nu blev det nog luddigt......

Ja tänkte på honom 80-90 % av min vakna tid. Då.inser man att ja kan knappast vara närvarande i nuet, i mina egna känslor. Njuta . Leka med dottern, finnas för andra människor, etc. Det är så svårt detta med medberoende. Har man som ja aldrig känt mina gränser så blir det väldigt farligt för mig ihop med en alkis. Det går att manövrera mig o köra över mig eftersom ja själv inte vet var mina gränser går. En alkoholist behöver tydliga gränser. Knappast det ja är bra på ☺ Kram

Ja hejar på dig ! Bolla med en terapeut är ett bra sätt att få syn på sina känslor o tankar. Svårt när man har allt i sitt eget huvud endast. Våran relation handlade mest om sjukdomen o den låg som en skugga över hela vår relation. Vill dom inte göra allt då är det inte mycket att hurra för. Ja kan inte leva i en relation där ja måste va på min vakt. Beredd att gå i försvar. Hålla på o analysera mig om ja varit dum mot honom som han tycker, vara otrygg. Inte ha ork att leva ! Att bara ta sig igenom dan i princip men inte vara " där" . Hur kul är det ? Kram . Ja hejar på dig

Onsdag...ledig dag...⭐️

Ätit en tallrik m youghurt/miniyoggi och flingor samt druckit te. Fixa på diskbänk och bädda säng. Ut m hunden i det minusgradiga och frostiga vädret.

Koppla upp mig på zoom på workshops med couchen Annelie fr Viktväktarna sedan t lokal för att väga mig. Var ifrån det några veckor och även om det inte händer så mycket på vågen behöver jag den sociala kontakten. Helt svältfödd på sociala kontakter?

Kl 11 samtal m min terapeut. Ska bli så himla skönt??

Sen får vi se vad som händer...kanske åker och köper en fin bukett blommor?

Öva mig på att vara här och nu??

???

Grattis till ett livsviktigt rekord! Skönt att det går bra för dig. Vilka är dina viktigaste aha-upplevelser under ”The alcohol experiment”?

Kram ?

Grattis till dina 27 dagar!
Blir nyfiken på vilket alkoholfria rödvin du dricker? Har inte testat rött än, har bara hört att de ej är goda. Jag tänker att det inte behöver smaka eller vara likt vanligt rödvin, men smaka gott helt enkelt. Är ju trevligt att ta till vid festliga tillfällen.
Ha en fin onsdag!

Det ramlar in insikter på löpande band här ser jag, bravo!

Det är lite magiskt faktiskt när man inser att man inte måste agera på sina tankar och känslor. Att det aldrig är suget som lyfter glaset. Att det faktiskt är du som bestämmer - och du gör det utifrån rationella insikter, som att du inte vill deala med ditt beroende.

Precis så känner jag också, det är inte värt risken. Jag avstår gärna från de där fåtal glasen med ”guldkant” om det innebär att jag får fortsätta vara grundglad och grundnöjd.

Kram ?

Jag har sedan jul tappat kontrollen över mitt drickande helt. Till saken hör att jag nyligen har gått igenom en kris på ett privat plan och brutit med min familj.
Mitt jobb går annars bra, jag älskar vad jag gör och känner att jag utvecklas i min karriär. Jag är också gift och är väldigt lycklig i mitt äktenskap. Jag är dock rädd för att min deppighet på den sista tiden har dragit ner min make i drickandet! Jag mår så dåligt över detta! Jag har tidigare haft kontroll över alkoholen och varit utan i flera månader till och med. Men nu är det som att jag har fastnat i någon ond cirkel.

Vad ska jag göra? Jag vill inte känna mig beroende av alkohol!