Senaste kommentarerna i forumet

Bra jobbat Jullan!

Kram!

Igår hemsk stämning, prat om piller och sug precis hela kvällen. Jag gick i panik och låste förrådet där han förvarar sitt knark. Vi hade gjort en deal att han skulle hålla sig nykter ett par dagar så vi kunde prata i lugn och ro om framtiden utan att han var påverkad. Men såklart ville han inte hålla den överenskommelsen. Jag inser att det är typiskt medberoende att försöka kontrollera hans intag, men jag är så desperat av att få träffa min nyktra roliga man och prata med honom och känna igen hans tankar. Nu växlar han mellan emotionellt avstängd och arg (när jag uttrycker åsikter om hans intag). Han blev mycket arg av att jag låst. Han blir aldrig våldsam men han säger elaka saker. Försöker dock hålla det ifrån vårt barn och hen verkar inte orolig eller rädd (sitter ex gärna i pappas knä osv).

Imorse sa han förlåt och att vi ska försöka hitta en väg som fungerar även för mig....... sen sa han att han behöver ta ett piller. Jag orkade inte ytterligare en konflikt, gav honom nyckeln. Jag kan inte hålla på och försöka begränsa hans intag. På tisdag blir han förhoppningsvis testad på sin beroendeklinik, hoppas då att han har räknat fel och att se ser resterna.

Jag är så själsligt trött av att försöka parera dessa kast. Och jag är så ledsen över att min omtänksamma kärleksfulla man verkar så långt borta.

Ja, jag hör ju hur det låter när jag läser vad jag själv skrivit.

Medberoende är läskigt!

Jag har sagt åt honom att jag blockerar honom om jag måste men det är kanske för mesigt av mig...

Han kan ju balla ur när som helst igen och jag vill inte vara inblandad då. Jag har ju inget med hans problem att göra och när vi var ihop ville han inte ha min hjälp heller.

Svårt att inse att nån kan må så dåligt och inte vilja ha hjälp men så är väl den här sjukdomen efter vad jag har läst mig till här. Det är så värdefullt att ta del av allas erfarenheter och inse att man inte är ensam!

Tack för att du hjälper mig att få rätsida på detta. Jag våndas verkligen över att behöva ta det steget, men å andra sidan så är det ju som du säger. Han behöver hjälp, han verkar ha rätt begränsad sjukdomsinsikt och hans metod är att låtsas att problemet inte finns.

Jag tror absolut han skulle få hjälp, arbetsgivaren måste väl agera om man får höra att någon super. Frågan är väl om han riskerar sitt jobb, men det är kanske inte mitt problem att fundera över. Utan vård lär han riskera jobbet förr eller senare ändå, gissar jag...

Det är då du behöver oss som allra mest! Jag tror också att du behöver antabus kanske. Då KAN du inte dricka. Du behöver känna av fördelarna med nykterheten, verkligen uppleva det. Igen. Du minns ju fördelarna, men det bleknar ändå snabbt.

Visst hade du fått hjälp via din arbetsgivare tidigare? Kan du be om detsamma igen? Få hjälp via Företagshälsan att få antabus tex. Annars kan man få det via primärvården väl? Min ex-sambo fick antabus utskriven av en läkare på vårdcentral, men han fick en burk i handen så han kunde bara låta bli att ta om han ville. Han visade mig glatt burken. Efter några månader klarade han sig utan antabus sa han, och efter ett halvår tog han ett återfall.

Men om man tar tabletten varje morgon, för att man vet att man måste för att låta bli att dricka, så har man ju det ”skyddet” senare när man känner sig svagare, eller? Var det Jullan som tog antabus inför en helg som hon kände lite oro inför då hennes man skulle resa bort? Som extra livrem liksom.

Kram ?

Tack alla för era svar.
Ja det är sant, det är inte ok att barnen ska ge tillåtelse. Det är faktiskt väldigt egoistiskt. Tänkte inte så igår....
Ja fy sjutton, jag ÄR innerligt trött på detta. Tänkte på det förut idag, vilket lidande detta är. Först stress-smyga till systemet efter jobbet. Livrädd bli påkommen av någon jag känner el kollegor. Sedan konfrontationen av sonen och hans besvikelse. Sedan inte må så bra idag på något plan, varken fysiskt eller psykiskt. På det stora hela en väldans massa lidande. Jag ser det klart.
Har en telefontid nästa vecka med coachen, för att lägga upp en plan. Har slutat 1 jan varje år i flera år, och vet att det går. Det är efter ca 3 veckor som det brukar bli tufft och spricka.

Visade sig att det inte var så ”farligt” som det först kändes, blev några samtal men ingen uppföljning där utan det kommer ske via beroendeenheten. Läkarbesöket där gick bra och troligen kommer jag få gå i kbt. Allt gott! ?

Vet inte hur mycket mer jag orkar med. Driver eget och får konstant avboka och boka om mina klienter pga att sonens pappa super bort dagarna han skulle haft sonen. Dessutom denna pandemi på det som redan totalt raserat flödet av kunder. Ekomin är i botten och han tjafsar om underhållet i vanlig ordning....
Han ska bara ha honom 2 dagar i veckan dagtid men kan inte ens hålla det! Vågar snart inte lämna sonen där överhuvudtaget. Tänk om han skulle börja supa medan sonen är där?
Han är extremt instabil och opålitlig och trakasserar både mig, min mamma och mina stora barns pappa via sms på fyllan. Sen får han ångest när alkoholen går ur kroppen. Ångrar sig och ber om ursäkt. Lovar söka hjälp. Sen tar det nån vecka eller 2 så är vi på ruta 1 igen.
Detta har pågått ända sen graviditeten och jag känner mig totalt urlakad.
Har försökt vara ett stöd och hjälpa honom att söka hjälp. Har försökt sporra honom med att om han slutar dricka så får han mer tid m sonen. Han förlåtit honom 1000ggr men orkar inte mer.
Jag vet att jag har ett slags medberoende och jag önskar att jag bara kunde bli fri från det! Men vet inte hur??

Någon som har tips?

Det går inte sådär lysande. Någon skrev att Varafrisk drabbas av strömavbrott, jag har väl hamnat i ett läge med rolling blackouts. Är nykter några dagar sen trillar jag dit igen. Jag har inte gett upp, men det går tungt just nu. Skulle kanske må bra av Antabus eller Naltrex-någonting om man kunde få det utskrivet. Inte roligt att skriva när man bara står och stampar på samma ställe hela tiden. Det känns lite misslyckat.

Ligger visst en dag efter....

Ha en fin torsdag, hörrni!

Berätta för chefen. Han behöver hjälp, och vad jag förstått är arbetsgivare tvungna att på något sätt erbjuda hjälp.

Blocka honom i olika forum.. Låter hårt, men jag upplever att du gör det för att inte gå under själv.

Kram. ?

Tänk på hur nöjd och stolt du kommer att vara efter samtalet med mannen. När du har klarat det, utan ”dutch courage”. Det är faktiskt så att soldater historiskt har druckit alkohol för att våga strida - och för att göra dumdristiga och livsfarliga saker. Riktigt sorgligt faktiskt.

Inför samtalet råder jag dig att skriva ett brev till honom, med det du verkligen vill säga till honom så konkret formulerat som möjligt. Säg till honom att han kan börja med att läsa brevet, och först därefter kan ni prata. Säg också till honom att det är viktigt att ni inte börjar gå till angrepp på varandra - utan att ni måste utgå från er själva. ”Jag känner/tycker/vill....” osv. Säg åt honom att du kommer att avvika om han bryter mot den regeln. Och gör det också, avvik alltså.

Ibland är det viktigaste att vara överens om HUR man ska prata med varandra, för att man ska ta sig vidare och inte stampa på samma ställe.

Och sen håller jag med Torn. Bygg inte upp varken positiva eller negativa förväntningar/farhågor innan samtalet. Oroa dig inte i förskott. I värsta fall oroar du dig helt i onödan. I näst värsta fall blir det svinjobbigt två gånger - både när du oroar dig och när det sker. Tänk inte så mycket - gör det bara!

Kram ?

Det hade jag gjort. Han behöver hjälp. Har du älskat honom någon gång åtminstone så vore det en kärlekshandling faktiskt.

Jag blev själv sambo med en alkoholist som hade lyckats ”dölja” sitt missbruk. Även om min magkänsla larmade som sjutton så ville jag inte tro att det var så illa. Min pappa var alkis så jag såg mönstren, men ville inte ta in dem ordentligt.

Det slutade med kaos och panik förstås. Sen slutade han dricka med hjälp av antabus och vita knogar. Efter ett halvår tog han ett återfall och nästa morgon fick han flytta ut ur min lägenhet. Sen bröt jag kontakten totalt, blockade honom i alla forum. Det är enda sättet.

Kram ?

Misstag är okej så länge vi lär oss något av dem, så vi inte gör samma misstag om och om igen. Var det något speciellt som triggade dig att dricka? Är det något du kan hitta strategier för att undvika?

Kram ?

Vilken omtumlande insikt. Förstår att du vill lära dig mer och se sammanhangen, men försöka att hia dig lite. Det är ingen panik - låt kropp och knopp hänga med i svängarna. Lägg några pusselbitar i taget och låt hjärnan processa och ”sova på saken”. Du behöver hushålla med din energi.

Klokt att du instruerade väninnan att inte informera er gemensamma vän. Tacka Gud för att du kom undan med din psykiska hälsa i behåll ??

Kram ?

7 månader firas en dag för tidigt, eftersom jag lovat 24 timmars nykterhet känns det tvärsäkert. Firandet går i jobb tecknet, kanske jag ska unna mig en saffransbulle på jobbet idag. Summa summaron....allt är inte lätt med nykterheten, men sammantaget vida lättare än min dryckeskärriär. Inget är omöjligt och en dag i taget. Thats it. Kraaam Jullan

Hej Onkelf, tittar in för att höra från dej. Är allt ok? Jullan

Har några vänner som faktiskt tjatar på att jag ska dricka. Till dem har jag bara sagt halva sanningen att jag slutat dricka pga av mina mediciner. Inte för att jag är en alkoholist. Alla varningsklockor ringer också ang deras drickande.
Jag vet att det är deras problem om dom tycker att jag är tråkig som inte dricker men det tar hårt ändå att höra tjatet. Måste nog lägga korten på bordet. Dels för att få tyst på tjatet men också för att kanske få dem själva att se på ditt eget drickande med lite mer kritiska ögon.

Tycker faktiskt att livet börjar kännas lite ljusare och liiite mindre grått de senaste dagarna. Tack alla som hejat och peppat på mig. Visste väl att jag skulle lita på er!
Kram och ha en fin Lill-lördag!

Hej och välkommen, tolkar det som att du nu dricker 1 flaska vin på 3 dagar o därmed minskat din konsumtion. Det är nog en abstinens du har med skakighet, det kommer inte bli sämre utan bättre på någon vecka eller två. Faran med att minska sitt drickande är att man snabbt kommer tillbaka till ruta ett och lite till, om du utvecklad ett fysiskt eller psykiskt beroende, är vägen med kontrollerat drickande tämligen omöjlig, i mina ögon sett. Men klarar du det är det bara att gratulera. Bra att du har börjat fundera och vill ändra dina vanor till det bättre. Jullan

Hoppas på fin fångst?

Tänker på mina egna sug, som var värst i början. Man kan resonera lite med det som... jag noterar att du ( suget) är här, och det beror på blabla ( om man vet varför ex stressad), jag gör ingen affär av det, accepterar att det finns, vet att det går bort snabbare om jag inte förstorar det. Jag hjälper min hjärna till nya atomatiska tankar genom att minnas den hemska upplevelsen som a resulterade i sist. Jag tänker ( fast jag kanske inte riktigt känner) Att jag slipper dricka, att jag är tacksam och stolt över mig. Jag är värd det bästa. Det funkar 9/10 ggr, annars får man bara härda ut, det går över och det blir lättare. Kram Jullan

Innan jag åker ut och fiskar. Är det något som jag har lärt mig under min resa så är det att man
ska inte oroa sig för saker och ting i förväg/onödan. Det blir som det blir, och allt fixar sig.
Tro på dig själv, du är nykter nu och alla dina sinnen är skärpta. Alltså är du starkare
och bättre än din man. Det är lugnt, eller ingen ko på isen som jag brukar säga.

Kram ?

Inspirerande! Önskar att jag kan ha samma relation till alkohol som du i framtiden. Just nu är det helvitt ett tag till.

Vad intressant att bytet alkohol mot choklad finns beskrivet, jag blev själv helt besatt när jag slutade dricka. Första veckorna tillät jag mig, men det blev snabbt ohållbart. Min självkänsla tar stryk även av mat/godismissbruk, och övervikt. Och då pratar jag inte alls om något fanatiskt kroppsideal, lite gäddhäng och lovehandles är okej i min ålder, men har helst inte BMI över 25 :)
Så jag stängde nyss dörren även där. Finns många bra program till hjälp, man har sina poäng/kalorier att hålla sig till, det finns plats för ett par chokladbitar då och då men inte för det osunda moffandet. Ganska likt det stängda förhandlingsläget gällande alkoholen.
Och din pappa verkar väldigt lik min man, tillika mina barns pappa tyvärr. En stor sorg.

Vilken resa du är på!?
Jobbiga insikter men så utvecklande och spännande!
Att få förklaringar på varför man mår som man gör är en ofantlig lättnad. Då kan man gå vidare och bygga upp sin inre människa.
Lycka till ???

Kram
???