Senaste kommentarerna i forumet

Finns det något annat du kan belöna dig med? Plusskålen för nykterhet behöver väga tyngre än minusskålen. Har du skrivit plus och minuslistor? Både över nykterhet och drickande.

Uppnår du det rus som du vill uppnå? Min upplevelse på slutet var att det krävdes enorma mängder, och ändå uppnådde jag inte den effekt jag ville. Upplevelsen blev bara negativ.

Annars är ju jakten på ruset en vanlig definition av missbruk. Det går före allt allt annat. Jobb, familj, vänner, hälsa, rubbet.

Kram ?

Jag hängde inte riktigt med i exemplet om affekt och känslor. Jag kanske får lyssna på podden. Jag lyssnar alltid på poddar när jag är ute och går eller håller på med hushållssysslor men även om jag har några jag prenumererar på så tar det alltid slut och jag står där utan något nytt att lyssna på.

Bra jobbat med guldstjärnorna :)

Satans förbannade helvetets alla djävlar! Varför måste jag vara en sådan erbarmlig djävla slapptask?
Jag har mått hur bra som helst de senaste dagarna. Jag har börjat vägra att jobba rumpan av mig för att få saker och ting att fungera som vanligt trots att vi är nere på skeleton crew. Mina stapplande nybörjarförsök att meditera gör faktiskt underverk! Jag känner mig lugn, harmonisk och balanserad. Och vad händer?
Schemalagd halvdag i fredags, och det måste naturligtvis firas med ett par tröstlådor från systembolaget.
Varför? Ingen aning! Inga triggers som utlöste beteendet. Jag bara bälgade i mig en BIB i fredags och ännu en igår.
Det är väl dags att inse fakta: Jag tycker om ruset! Det är därför jag faller gång efter annan. Stress och annat är bara ett alibi för att få dricka.
Samtidigt älskar jag att vara nykter. Att ha full kontroll, kunna göra vad jag vill när jag vill.

Jag börjar få en inte obetydlig känsla av självförakt för att jag inte förmår hantera lusten att känna ruset.

Det verkar vara väldigt vanligt att drömma om det långt efter att man har slutat dricka. Är ju konstigt hur det sitter i på något sätt och hur man inte säger nej till att dricka i drömmen ibland. Men det är väl på samma sätt som man kan göra andra saker i drömmarna ibland utan att tycka att det är konstigt som att flyga eller dylikt.

Vi är väl en del här som har lagt rusdrycker på hyllan och har väl alla tagit lite olika vägar dit. Som säkert de flesta andra började mina tankar på att förändra mitt drickande långt innan jag gjorde slag i saken. Jag försökte väl förvisso under en längre tid att skära ner, med varierande resultat. Hade jag kunnat skicka ett råd tillbaka i tiden till mig själv när jag ville förändra mitt drickande hade det varit att hålla upp helt under 3 månader.

Nu börjar du själv fundera över ditt drickande och vet inte riktigt hur du ska göra. Att inte dricka på vardagar är absolut ett bra steg. Vi alla fungerar lite olika, såklart. Men mitt råd skulle vara att inte dricka alls under ett tag. Säg en månad i alla fall. Om du inte klarar det så är det väl ett tecken på att du behöver det.

Det finns ett program här på sidan. Testa att börja med det och var sen här och skriv varje dag och dela med dig om hur det går.

Men med tanke på forumet du har postat i så. Om du inte har fått i dig antabuset av misstag så kanske du skulle fundera på ett annat alternativ än att ha vinprovning? Kan, kan du ju alltid. Har ingen erfarenhet av antabus själv, men har förstått att det går att dricka, även om det kan vara mindre trevligt. Men varför inte ta chansen och låt bli alkohol ett bra tag, medan du har antabus i kroppen?

Melodikryss får du allt börja med, Andrahalvlek. Det hör till :) Samt Bingolotto på Söndag. Just nu är det paus där. Har egentligen aldrig spelat innan, mer än någon gång man köpt en lott till stöd för någons lag till Jul eller så, men även då oftast bara kollar lotten efteråt. Men nu kan jag tycka att det är rätt så avkopplande.

Dock blev det inte så mycket skriva av igår. Efter melodikrysset blev det långpromenad och sen greja hemma och telefonsamtal med min far och bror och sen lite finare middag hemma och film med min sambo. Det blev aldrig tid. Idag gick jag in till stan och handlade och gick tillbaka. Det blev 14000 steg bara där. Men ändå rätt skönt.

Jag försöker att inte ha några måsten. När jag inte får tid att skriva här så får det vara så. Jag har alltid varit en tidsoptimist av rang. Vis av den självinsikten försöker jag planera lite mindre till helgerna, men jag får inte gjort allt ändå och det får vara ok.

Nej

Låter som en jättebra början :)
Ts hjälp av sidan, titta in här och läs lite om suget knackar på dörren.

Har du fått någon hjälp tidigare med ditt betroende ?

Jag har själv suttit där med vin i glaset och känt att det var det enda som kunde hjälpa mig. Jag blev grundlurad. Istället ökade min tolerans, jag behövde mer och mer vin för att få samma effekt, och jag gick över fler och fler gränser.

Så jag satte stopp. Jag vill inte traska i min pappas fotspår mer. Han dog pga leversvikt vid 61 års ålder. Jag fyllde 51 år nu i höst. Det är nog nu. Kan jag så kan du! Läs min tråd ”Behöver all hjälp jag kan få”. Där finns en massa tips på böcker, poddar, Youtube-klipp. Du måste hjärntvätta dig med nyktra argument.

Men sluta slå på dig själv är du snäll, du behöver krama dig själv snarare ❤️

Kram ?

Inget sug alls idag. Otroligt trött istället. Tror att man kan känna sig utmattad av suget och stressen den medför? Tröttheten går ju att hantera. Glad att det gick bra denna helg.

Sisyfos...tror att du har skrivit om detta någon gång tidigare eller annars är det någon annan. Jag håller med dig om det här när andra lanserar sin lösning som sanning...jag har så svårt för det. Jag tänker att man kan berätta hur man själv gick tillväga för att bli nykter men att tänka att det är den enda sanningen och lösningen tar jag inte så lätt till mig. Men, din tanke om järnbrist kanske vore något att testa även om jag inte tror att det är lösningen för jag tänker att det sitter så i mina tankar. Äter sedan länge B-vitamin och tar D-vitamin under det mörka halvåret vet inte om det gör skillnad fast å andra sidan har jag ju inte testat att vara utan. Äter även Omega-3. Fast även om mycket sitter i tankarna så tänker jag att är alla värden så bra de kan vara, man äter en bra kost och försöker att motionera då har man bättre förutsättningar för att klara att bli nykter.

Jag har vid många tillfällen tidigare skrivit att jag behöver hejarop i motvind men vet att det är många som tycker att det är svårt att heja då. Och...vi alla tänker och känner olika...och var och en gör som den vill...det är ju frivilligt om och när man vill skriva här. Men vad du skrev Charlie70 var ändå..."Häng kvar, Varafrisk" och det är ett slags hejarop för mig. Visst, jag skulle kunna testa att skriva före men jag tänker att när jag väl har bestämt mig för att dricka alkohol är det svårt för att få någon att få mig på rätt bana...utan det handlar mycket om mig själv där. Fast jag kanske tänker fel eftersom jag inte har testat att skriva före.

När jag skriver att jag behöver hejarop när det blåser motvind så tänker jag lite på hur det var när jag arbetade i skolan eller på mina barn. Det är kanske inte jämförbart men elever/barn som misslyckas med sina uppgifter behöver väldigt mycket uppmuntran för att fortsätta med det som är svårt för att inte ge upp ...kanske börja skolka osv. De behöver ju lika mycket uppmuntran om inte mer än de elever som redan lyckas. Fast de som lyckas behöver givetvis uppmuntran för att gå vidare på sin stig.

Hur som helst jag är glad för varje inlägg jag får och det betyder oerhört mycket. Jag har inte lyckats med att få mer än fyra nyktra dagar i rad men har iaf av Novembers dagar hittills lyckats vara nykter 10 dagar av 22 och mitt mål är att de ska bli fler. Det är svårare att vara nykter på ett vis för jag känner inte riktigt yippee-känslan som jag har gjort tidigare men jag tänker att det får väl vara som det är. Även om det inte blir yippee så är det bättre att vara lite låg/avtrubbad än att vara onykter. Tiden vi lever i just nu påverkar mig också väldigt mycket....om man visste om och när det blir ett slut på den här pandemin skulle det kanske vara lättare att stå ut men nu känns det väldigt gränslöst. Så är det...

Hur som helst...inte läggdags ännu......men kommer att somna nykter!

Ja, jag försöker verkligen tänka framåt nu. Påverkar genom att rensa bort bilder på henne på min telefon och ta bort allt annat som påminner om henne. Måste försöka släppa och gå vidare nu, det finns inget alternativ. Men det är fruktansvärt jobbigt att gå igenom alla bilder jag har på oss tillsammans, jag ser ju att kärleken fanns där förr. Att det är det sista året som det verkligen inte fanns något kvar. När jag var i dåligt fysiskt skick och inte kunde träna så blev det inte ens bra för oss över sommaren i år, det var nog verkligen det som avgjorde allt.

Att man inte inser att man är mitt i en depression förrän efteråt gör mig väldigt ledsen. Jag hade 70 dagar nykter förra hösten, sen gjorde jag illa mig och sket i det. Det gjorde det värre än någonsin tidigare, jag tappade det helt med alkoholen och mina prioriteringar. Usch fy fan vad jag ångrar mig ibland. Men det är som det är, inget att göra åt nu. Måste gå vidare och ett steg i det är att rensa ut allt som påminner om henne. Sen behöver jag träffa någon och kramas lite.

Bullret

Du har så mycket gott i livet, och man märker att du själv ser problemet, bra utgångsläge för förändring. Och vardagen blir så mycket skönare. Visst kan man sakna ett gott glas, men det finns så mycket annat man kan äta och dricka och göra, saker som inte riskerar att förstöra hela en tillvaro. Kör på nu, släpp sargen, du kommer bli förvånad över hur skönt det är att slippa dricka..

Ta med dig den segern, och kom ihåg att du kan!

Så bra du är, Illaute, som har klarat att vara nykter så här länge! Jag själv har inte gjort det men jag kan känna igen den känslan du beskriver...att det är liksom inte toppen...men jag tror att det kommer att bli bättre!

Heja heja dig!!

Jag slåss mellan att hålla min ångest över det gapande svarta tomma hål där du en gång var placerad, till att vilja ropa rakt ut att det hela är ett missförstånd, till att tänka att det kanske är bäst ändå.
Så loopar jag i dessa känslor om och om igen, dag ut och dag in.
Så kommer känslan av att känna att jag svikigt dig. Och känslan av att jag är fri.

Är det såhär det ska kännas när det är på riktigt?
När man är nykter och måste ta hand om sina känslor?

Jag hade inte riktigt förväntat mig det översaltade svaret du skickade mig idag när jag hörde av mig.
Till en början stirrade jag bara på smset och tänkte att det inte kunde stämma.
Är du såhär känslokall?
Jag fattar ju att du inte alls är känslokall med ditt snudd på spydiga svar utan det är din gard i kombination med stolthet och din rädsla som talar åt dig.

Jag lät ditt svar sjunka in under dagen och tog mig upp från mina geggiga känslor. Jag kände instinktivt att jag skulle hem och skriva dig ett svar på ett mejl, men allt eftersom dagen fortlöpt har jag känt att jag kanske ska backa undan. För min egen skull.
Jag måste fundera, ordentligt, på varför jag hamnade i den här situationen från början med att känna mig trängd och kanske ställa mig den svåra frågan - är det värt att kämpa för?

Det är alltid en bra början om du tycker att du dricker för mycket i stort. Man måste börja någonstans. Gå in och läs och skriv här när det blir tufft, kan hjälpa lite i rätt riktning.

Inatt drömde jag att jag drack alkohol och jag var jättefull.
I drömmen tänkte jag,det var inte värt det.
Och det var så skönt att det inte var verklighet?
Pilla

Har beslutat att inte dricka på vardagar, steg ett

Mhm...
Svårt nog förändra sig själv, och helt rätt att föregå med gott exempel. Det kan vara så det går trycka in en expert eller något annat i gruppen (som är två personer), de övriga exemplen är inget jag alls har problem med, utan det är nästan alltid ett gott o trevligt samtalsklimat. Förutom den situationen jag mår dåligt över, då samtalet väldigt ofta är bra, men det blir alltid jag som får göra allt jobb och personen är expert på smita undan utan reaktion. Fick ska jag säga... jag har ju börjat reagera och säga ifrån, tyvärr ibland skämtsamt men ibland mer rakt än jag trodde.

Skriver igen; Det är lite svårt skriva ner alla detaljer på några inlägg. Faktiskt är det nog bara en jobbrelation som är jobbig, de övriga jobbigheterna jag skrivit om var bara exempel på hur samtal i bland kan vara.

Det verkar som att insikten finns där Tretorn! Mitt problem var länge, länge likadant. Vägrade helt enkelt acceptera det jag innerst inne visste sedan länge tillbaks. Nämligen att det i princip aldrig längre stannade vid en mysig whiskeypinne och 1-2 glas vin. Risken för ännu en morgondag i ånger, bakfylla och orkeslöshet var, ja typ 100%. Ändå, med en dåres envishet, hittade jag en ny förklaring framåt fredag att denna helg blir annorlunda.

Värdelöst alltså och det blir värre, tro mig. Jag var funktionell alkoholist under många, många år, bra jobb, fint hus och fin familj. Men för varje år snäppade jag upp min dysfunktionalitet lite grann i taget. Tillräckligt lite för att att kunna hitta en ny modell som lyckades förklara mitt drickande och varför det fortsatt nog var en bra ide´ att mysa på med min fredagswhiskeypinne. Tillräckligt lite för att på nåt magiskt sätt trolla kvar jobb och familj. Tills en dag, när allt rasade och jobb, familj och hus bara puts väck försvann.

Nu inträffade en ny fas i min drinkarkarrär. En mer destruktiv fas, utan något riktigt bra värt kvar att fajtas för. Ja, förutom den enda kärlek som alltid fanns kvar, fredagens whiskeypinne, som nu bytt skepnad från pinne till helrör och dessutom såg till att vi träffades nästan varje dag. Till slut gärna 3-10 dagar i sträck, mer än så orkade inte ens jag.

Till slut träffade till och med en såpass envis själ som jag på mitt vägskäl, där alkoholen fortsatte åt ena hållet men jag till slut svängde åt det andra hållet. Det jag har att säga om detta vägval är att det var synd att jag inte gjorde detta val 15 år tidigare, men för mig krävdes att jag hittat botten och hundra procent kapitulerade. Det visade ju sig också att all den rädsla och ångest jag hade inför ett tomt och spänningslöst alkoholfritt liv var totalt obefogad, det visade sig i mångt och mycket faktiskt vara tvärtom. Kikar jag i backspegeln så var ju en väldigt stor del av även min funktionella period som alkis väldigt tråkig och förutsägbar, med många gråa och tunga lördags- och söndagsförmiddagar. Det enda som förändrades under den tiden var att konsekvenserna blev fler och ångesten blev större.

Nu säger jag inte att ifall du fortsätter så kommer det att bli så här även för dig. Men utifrån din historia så tror jag att det finns en risk här som inte alls är försumbar utan högst påtaglig. Är du villig att ta den risken för att få fortsätta hänga med din whiskeypinne över helgen? Även om det så bara handlar om den minsta procents risk så skulle jag idag om jag kunnat få vara i ditt ställe, lätt välja bort den samvaron. Du har ju fortfarande det bästa hänget mitt framför näsan på dig, som make och pappa. Lycka till!

Andrahalvlek För ditt svar. Tackar alla som svarat såklart men detta berörde mig verkligen ur samvetskvaltänket?
Ja, jag är så medveten om att alla här hemma är medvetna om det egentligen.
Jag har en väldigt nära relation med mina barn och de tre stora har en annan pappa än de tre små. Två av de ”stora” 12 och 13 åringen har autism och adhd. Plus några till diagnoser ( avskyr det ordet) på 12 åringen, adhd gånger mer.
Det finns inget jag gör förutom att försöka få de att må bra. De bor heltid hos mig, varannan helg hos sin far som försöker göra allt för att fortfarande visa sitt har mot mig efter att jag lämnat honom.
Min 13 åring med Aspbergers ( jo jag kallar ff autism1 det för det är precis vad det är) mår sämst av mitt beteende. Mina små... är tre små som jag vill Inte ska se detta i framtiden och jag önskar att jag kan göra detta. Så mycket.
Mina barn är min främsta källa till självförakt och helt ärligt sån besvikelse över mig själv.
Jag som lovade mig själv när jag stod som 7 åring och sa till mig själv att det här ska INTE mina egna barn behöva gå igenom....
Jag höll många punkter. Ett hem, kärlek kärlek kärlek, respekt och inte ha dåligt samvete. Våga vara den du är. Tillit och trygghet. Vi älskar verkligen i våran familj, iaf mina stora och jag. Min sambo har aldrig haft förhållande förr och inga barn och förmodligen med diagnos han med. För han förstår inte.
Men där brister jag ju nu... De är ff trygga men min ena son kan inte ens med att jag tar ett glas vin. Det är för mkt för honom även om jag inte ens är påverkad. Jag gömmer och smyger.
Det är så mkt här hemma och så mycket från mitt förflutna kommer ikapp dagligen.
Jag trodde jag var stark men jag är en skit.
Skitmänniska som inte kan fixa det jag vill och egentligen kan. Jag vill fly.
Jag vill svara er andra också men kan inte just nu. Kram på er?

Era ord är som en varm hand på min panna..
Vill verkligen lyckas den här gången.
Orkar inte falla tillbaka ner i alkoholträsket ännu en gång.
Just nu vet jag att där är det ännu värre än den känsla jag har nu. Är rädd att börja glömma bara. Ska göra som Torn skriver, hålla mig kvar här för att bli påmind..

Jag har fått mens idag. Utan att ha känt de minsta pms-besvär veckan innan. I november dessutom. Min hjärnkemi har verkligen stabiliserat sig, tjoho!

Kram ?