Senaste kommentarerna i forumet

????

Fy fan vad livet suger ibland. Önskar så att jag kunde avlasta dig på något sätt. Men det är bra att du kan skriva om det. Skriva har alltid funkat som terapi för mig. Man tvingas sätta ord på vad man tycker, tänker och känner. Sen löser det inget i stunden, men det är värre att enbart bära allt inom sig.

Hoppas innerligt att du får en riktigt bra psykolog. Och skönt att du är hjälpt av atarax. Alkohol hjälper ingenting just nu, tvärtom. Men jag förstår verkligen att det är frestande att ta till. Just den känslan ”Vad spelar det för roll ovanpå allt annat” tror jag skulle kunna vara en fallgrop för mig. Men vi vet ju båda två att det skulle vara som att hälla bensin på elden. Just den vetskapen får vi hålla hårt i när det blåser.

Kram ?

Tisdag igen :-)
Ja ni, jag hinner inte med att läsa i fatt andra trådar, men gör ett litet kort inlägg här "hos mig".

Inte så mycket nytt (igen), kanske för att alkoholhälsan tiger still. I mitt liv är det just nu jobb, fritid, pyssel, och ibland långtråkigt... Tristess och långa kvällar hemma var ju tidigare ett stort skäl tror jag. Men inte nu, vilket är bra. Vet inte om jag är superproduktiv hemma - typ toklagar mat, tränar och har mig, känns just nu som jag mest lever. Äntligen. Jo, ska på 50-årskontroll snart, besiktning... får se vad utfallet där blir, och om frågan kring "hur är din konsumtion av A?", jag vet ju vad jag ska svara... :-) Värst med läkarbesök är nålsticken men men... Jag har inte dött av dem än.

Jag hade tänkt skriva en hälsning till Mic i hans tråd - att ingen här glömt bort honom - men gör det i min egen tråd; Jag hoppas du kommer tillbaka och igen. Kanske med en liten annan ansats? Och kämpar vidare. Det är inte omöjligt, och du är inte hopplös.

Over-n-out.

Är så ledsen och neråt just nu. Sover ändå bra med hjälp med Atarax.
Yngste sonen blev droppen som fick mina tårar att rinna över...
Han gjorde bort sig återigen i helgen och detta på grund av alkoholen såklart??

Igår var jag själv nära att gå till systemet men hejdade mig och tog en Atarax istället.
Är i grunden nog mer utmattad än jag tror, vill bara fly men kan inte.
Sitter fast med min sambo i rullstol som måste ha min hjälp.
Det funkar bra om inte allt annat rasar runt mig.
Tänker på döden, oftast när jag ska sova. Igår såg jag på Fråga doktorn och intervjun med Inger, programledaren som fick en hjärnblödning bara sådär...då tänker jag att det kan drabba mig också.
Och så går jag igenom alla människor som kommer drabbas om jag försvinner...
Måste komma ur det här och har en läkartid nästa vecka. Hoppas på en vettig psykolog.
Kram ?

Du skriver att du upplever djup depression som kräver behandling.
Har du kontakt med vården eller psykiatrin?
Jag har varit där själv, i djup depression, innan jag mötte mitt missbrukande ex. Jag fick hjälp och jag har inte upplevt en depression på 10 år.
Har verktyg för det. Och jag var så illa däran med suicidtankar för många år sedan och lades in på avdelning i några veckor. Då.
Nu måste du ta hand om din djupa depression först.
Och som du skriver, ni kanske kan bo isär då.
Däremot så kan det innebära en fara att bo ensam vid djup depression.
Men det är olika. Kan du bo hos din familj. Har du samtalskontakt?
Om inte, så skaffa det. Ta ditt tillstånd på allvar. Och ge dig all uppmärksamhet i första hand.
Må väl. Med omtanke från en som vet. Och valde min egen hälsa, till slut. Och blev fri från ohälsa och medberoende. Efter många år.

Vad kul att höra att det går bra för dig ? för mig med

Ibland känns det lätt och ibland jättejobbigt. Så är det. Men spara på de bra ögonblicken!

Hej.
Min sambo har missbruk av tabletter.
Vi blev tsm för lite över 3 år sedan, har en liten dotter på 2,5.
Jag fick reda på det tidigt att han hade problem. Har levt länge med att tro och hoppas att han en dag skulle fatta och ta tag i problemet själv.
Efter mycket diskussion och planerande så slutade han i somras men i veckan hittade jag tabletter och nu har jag lämnat och bor hos mina föräldrar. När vi nu har varit ifrån varandra och ilskan lagt sig lite så kommer mina tankar in på saker som hänt och saker som jag har "gått med på".
Jag tänker ex på att jag visste att han inte hade körkort men ändå körde han med oss i bilen. Han har varit själv med dottern även om jag visste om tabletterna. Vi blev stoppade av polisen när han inte haft körkort och vi hade lilltjejen med i bilen (när hon var bebis).
Mycket allvarliga saker och fullständigt oansvarigt från min sida.
Detta är saker som dyker upp i tankar och känslomässigt gör mig svag. Dåligt samvete och rädd för att jag inte kan ge sambon rejäla krav för att jag var med på detta.
Jag vet inte heller ifall jag var med på dessa beslut. Jag var med och det hände, men tvivlar ifall det var han eller jag. Allt gick så fort vad gäller många beslut.
Jag känner mig nu stark över att ha lämnat (har fortfarande kontakt och en plan med fler anhöriga ska göras,) men eftersom jag har varit lika oansvarig så undrar jag egentligen ifall jag kan ställa krav på honom.
Jag är i stadiet där jag klandrar mig själv och fattar inte hur jag kunde gjort såhär.
Min största rädsla är att någon tar min dotter ifrån mig.
Finns det risk för att jag förlorar henne trots jag lämnat? Finns det skäl att klandra mig själv eller hur ska man tänka?

Känslan av att inte ha konstant sug är fantastisk, att det var så lätt att bli av med det. Kanske för lätt? Njuter av stunden iallafall ??

Så många kloka insikter och smittande livsglädje ❤️ Alkoholens tunga draperier tycks dras ifrån framför livets scen i rasande takt för dig. Jag är glad för din skull ?

Kram ?

?????

Bad moms 2 måste jag se!

Faktum är att skratt och humor är befriande ibland. Och så gott som jag skrattar i nykterheten har jag nog inte skrattat sen jag var barn. Jag skrattar så jag kiknar. Och jag kan börja om igen flera gånger, bara genom att se samma sak igen. Det är nog samma sak som ”drabbat” dig ? Och jag håller med om att det är magiskt!

Kram ?

Hej,

Idag går funderingarna kring kompromisser i livet. Tidigare har jag tänkt att jag inte kan bo kvar där jag inte trivs. Att jag inte kan jobba med något annat än mitt drömjobb. Att jag inte kan bara vara hemma. Att jag inte kan ha ett bra liv. Att jag inte kan vara nöjd.

Att jag måste bort. Jobba utomlands. Tjäna pengar. Skaffa erfarenhet. Vara duktig på mitt jobb. Men framför allt att jag känt att jag måste bort. Att jag inte kunnat kompromissa med mina tidigare partners. Att jag satt mig själv i främsta rummet. JAG, JAG, JAG.

Jag inser mer och mer nu när jag både är själv och har fått tillbaka mycket av min självkänsla att jag inte alls måste bort. Att jag inte måste jobba utomlands. Att jag inte måste fly mer. Det är okej som det är. Jag är okej som jag är.

Jag har fått insikten att det viktigaste för mig är att ha någon att dela mina bra stunder med. Skratta med. Dansa. Träna. Laga frukost. Plocka svamp. Vara ute i skogen. Åka skidor.

Helt enkelt göra saker med någon som tycker om mig för den jag är. För jag duger. Jag är bra. Jag tror på mig själv och min förmåga.

Då måste man också kunna kompromissa för att vara lycklig. I mitt liv har jag kompromissat alldeles för lite och velat att andra ska göra precis som jag. Det är inte bra för någon. Jag lär mig varje dag nu i nykterheten att jag måste utgå från mig själv och att JAG mår bra. Det är då jag är som bäst och vill dela med mig till andra.

För nu är första gången jag känner att jag har energi att dela med mig. Jag orkar både ta hand om ett hem, jobba på ett krävande jobb, laga mat, träna och njuta av naturen. Och dela med mig av min energi till andra.

November har alltid varit min värsta månad. Nu säger jag åt regnet att bara KOM IGEN! Mig rår du inte på.

Jag är starkare än någonsin.

Jag är KLAR.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Heja dig, låter härligt

Jag har varit inne och läst, skrattat.. läst... skrattat... jag tycker att vi är ett sånt härligt gäng här och speciellt Andrahalvlek, vara frisk, kennie, vinäger med flera med flera...

Jag får läsa om konstiga saker man sagt till alla på fyllan, som man borde ha väntat med kanske eller inte säga alls! Jag får ångest först men sen tvingar jag mig att skratta åt det och göra en lite mer snabbare stil än med huvudet i golvet eller kroppen på sängbottnet. Upp o hoppa och vara glad att man lever och är lite annorlunda. För det är glömt om några år! ?

Sen följer jag med diskussion mammaroll här inne innan jag börja se filmen bad moms 2 och då fick jag se Andrahalvleks mamma på film efter att ha läst här inne ? Helt magiskt!

Och alla möjliga diskussioner finns det som jag njuter av! 2 månader nykter här! Men jag och mannen var över till en restaurang förra helgen och beställde in en 1000 kr vinflaska och den smakade gudomligt! Perfekta glaset så man kände alla atomer och smaken var som en sensation av lycka. Men vi klara oss, drack långsamt och dela på en flaska och allt gick bra. Det var värt det, kände jag då. Men vi lyckades komma överens om nästa högtidlighet med en sådan flaska får bli vid nyår.

Fortsätt som ni gör! Det är så underhållande! ?

Ja så rätt du har. Sen att man själv suttit där och tjatat är ju oxå rätt avskräckande ?sköt om dig, det ska jag göra. Jullan

Grattis till din helvita månad! ??????

Kram ?

Att göra så gott man kan är alltid tillräckligt!

Tänk på Annie Graces tre råd:

1) Tro på att du klarar av det.
2) Fokusera på fördelarna med nykterheten,
3) Identifiera dig som nykter.

Du klarar detta! En dag i taget. Och när alkoholdjävulen visar sitt fula tryne ska du ryta ”NEJ” direkt. Inte börja förhandla. Absolut inte börja förhandla.

En dag i taget och inom överskådlig framtid är rätt lagom. I början känns framtiden som imorgon typ. I eftermiddag när det är riktigt illa. Först efter några månader vågar man tänka några veckor eller kanske en månad i taget. Minns hur jag nästan våndades när jag skrev antal veckor en månad i förskott på väggalmanackan. Vågade jag det? Skriva upp antal nyktra veckor i förskott? I söndags nådde jag vecka 39 ?

Sen förstår jag verkligen att du känner dig ödmjuk inför sugets krafter. Och du behöver nog kartlägga dina triggers så att du kan förbereda dig bättre. Märka när det börjar dra åt fel håll, hitta sätt att styra upp på rätt köl igen.

Kram ?

Nu gäller det att försöka hålla i det här. Det börjar ju nästan bli lite tjatigt detta av och på gång efter annan. Tillbaka till en dag i taget. Någon som har hört det förr? Men någon gång måste ju vara den sista. Förhoppningsvis denna.
Tappa tron på att det skall gå kommer jag inte att göra, men man blir ju lite ödmjuk när man inser hur bräcklig nykterheten kan vara. Jag avstår gärna stora ord och löften, jag kan bara göra mitt bästa och hoppas på att det skall räcka.

Visst är det viktigt att tänka på det som en progressiv sjukdom. Och tråkigt är så mycket bättre än missären som väntar där nere på nästa botten.

Sköt om dig!

Hej och välkommen, vad bra att du hittat hit. Det jag kan säga är att kroppen har en stor förmåga att läka. Och det kommer din kropp oxå att göra. Vilka och om det blir bestående skador är omöjligt att svara på. Vi är alla olika och reagerar på olika sätt. Jag kontaktade beroende centrum och har gått där i ett 1/2 år. De tar kontinuerliga leverprover och peth prover, jag hade inga anmärkningsvärda provsvar, men de har ändå sjunkit över tid. Om du går till beroende centrum eller vc, är jag ganska säker på att du får den hjälp du behöver, de är väldigt duktiga, inte minst på abstinens. Så gör dig själv en tjänst och sök hjälp är mitt råd. Du är värd ett bättre liv och du kommer tacka dig själv för tjänsten. Det är jobbigt de första veckan, veckorna, men man känner sig rätt fort bättre. Lycka till och kämpa på. Jullan

Ja, som i musikgenren alltså, inte som efter några öl. ? Visst har jag hittat på dikten själv. Lite enkel dock, behöver aldrig tänka när jag präntar ned liknande. Men roligt är det i alla fall. Har gett mig på betydligt djupare grejer, men vågar inte publicera...

Tack som alltid för respons. Och pepp. Och omtanke. Jag är sååå glad och tacksam över att ha er här. ?

Som nämnts flera gånger är igenkänningen en av forumets storheter. Alltid hittar man någon likasinnad. Och det är så himla himla viktigt. Att känna att man inte är ensam. Om det konstiga. Om det onormala och onaturliga. Om det onämnbara.

För det är ju så det känns. Innan vi hittar hit är vi ofta övertygade om att det bara är vi som är annorlunda. Sedan förstår vi att det finns flera. Många. Men det är ju inget vi pratar om. Där ute. I det så kallade verkliga livet. I verkligheten.

I dag är det en månad sedan jag drack någon alkohol. En helvit månad. Jag är glad. Nöjd. Stolt.

Tankar om att dricka igen någon gång smyger sig på. Ännu så länge är min vilja att vara nykter starkare. Men jag är rädd. Livrädd om jag ska vara ärlig - och det ska jag ju.

Dock försöker jag leva i nuet. Det nyktra livet. Njuter av varje vit dag som passerar. Visst, jag klurar på strategier. Hur jag ska hantera det sug jag vet kommer att smyga sig på. Men jag låter det inte ta över. Just nu vill jag bara vara i min övertygelse. Ska försöka vila, Sisyfos. Jag behöver det. Jag har kämpat så länge nu

I dag är jag nykter. Gott så.

Kram på er

Du har så rätt @akilles, det är helt klart en utväg, att bara stänga ner när det blir mer än vad man orkar.
Idag har jag varit både ledsen och orolig för min pappa.
Sällsynt att jag gråter, det är bra. Livet känns. Vi blåste nästan bort jag och hunden. Alla barn har rest hem, bara jag och en människa jag älskar mycket som har lagat spagetti carbonara och tröstat med lite fix och ljudbok. Mörka dagar och man får bända isär himlen som en apelsin och låta ljuset komma in, ändå. Det finns alltid där bakom.
Nu blir det pyjamas och tofflor och tv och glass. Besvärjelser. Kram.

Dina tips är alltid bra?
Kram⚘

✔️ Gick bra idag också.

Godnatt