Senaste kommentarerna i forumet

Tack för din kommentar, och grattis till 1 månad! Har suttit och läst runt lite på forumet under kvällen och känner direkt att det kommer vara till stor hjälp. Känner igen mig i det du beskriver jag kan vara helt trygg och nöjd i nykterheten och verkligen vilja vara nykter men sedan tvärvänder det och jag hinner liksom inte med att fånga mig själv om jag ens vill... man blir nästan schizofren när man försöker skriva hur man känner! Men nu har jag varit nykter 24h iaf och ska ta det dag för dag och fortsätta läsa här!

Lycka till du med!

Vill bara förtydliga...vill absolut inte skrämma...det kändes som om jag gjorde det för du nämnde körkort och dina barn...och var rädd för anmälningar. Jag vet det är läskigt med anmälningar...jag har varit där ..när min dotter drog iväg ca 16 år gammal. Jag har inte jobbat med barnutredningar men skolkurator och familjerättssekreterare...så jag vet att det krävs ganska mycket innan man omhändertar ett barn...men det är läskigt! Föräldrar har skyldigheter och barn har rättigheter...och för barn så är föräldrarna SÅ viktiga....därför jobbar Socialtjänsten för att barn och föräldrar ska kunna vara tillsammans. Och, om då föräldrarna på något vis har problem så försöker man hjälpa till...lever du ensam med dina barn eller tillsammans med barnens föräldrar?
Så ...bästa hjälp mig snälla...det finns hjälp att få:)

Stor kram och styrka till dig:)

Du är på rätt plats för att ta tag i ditt alkoholberoende.

Om du vara visste hur mycket jag känner igen mig i din beskrivning - förutom att jag sällan dricker tills jag däckar. Men detta med att hålla uppe i förhållandevis långa perioder för att sedan "plötsligt" börja dricka igen. Det hade kunnat vara jag som skrivit det. Och det har jag faktiskt gjort flera gånger i min tråd.

Jag brukar säga att det svåra är inte att sluta dricka. Det är att inte börja igen.

För tillfället har jag varit helvit en månad och det känns bra. A-hjärnan har börjat viska lite om att det vore tråkigt att aldrig mer få dricka. Än så länge ingen fara alls, viljan att inte ta något är mycket starkare. Men hur länge till? Jag tror helt ärligt att det är annorlunda den här gången. Men... Tvivlen dyker upp ibland.

Om jag ska ge något råd så är det att inte tänka "Aldrig mer", då det kan trigga oerhört. Säg till dig själv varje morgon: Just i dag ska jag vara nykter. Ta en dag i taget. En del bestämmer att de ska vara nyktra t ex en månad eller tre, med risk för att A-hjärnan sedan tänker att det är fritt fram efter det. Andra fortsätter/förlänger av bara farten sin nyktra period.

Men allt det här är högst individuellt. Du har säkert koll på vad som kan passa dig bäst.

Lycka till! ?

Kram

Öl har bytts ut mot Loka och i helgen togs steget att byta ut Loka mot en Sodastream. Vinflaskor har bytts ut mot Gymkort med Spa möjligheter. Kändes helt rätt i lördags sen em att ta en bastu (och dricka vatten) efter ett träningspass för att sedan kunna ta bilen och köpa hämtamat

Allt känns ok. Trots pågående pandemi. Vilket år att bli nykterist på!! 2020! ?

Eller har livet alltid varit såhär tokigt? Hehe.
Mitt minne genom de senaste ca 8 åren är inte glasklara. Har nog mest varit dämpad av gift. Igår frågade jag min man om vi inte skulle ha lite av frysmaten i frysen nere i källaren. Han är van vid att mitt minne brister och sa ”vi har inte haft den på flera år”. ? Såna grumliga minnestabbar gör jag emellanåt. Jag har liksom inte hängt med i alla detaljer. Mest gått med ett glas vin i handen, en liten gömma i garderoben och dessutom smygsmuttat på mannens glas också. Ingen vet nog hur mycket jag faktiskt druckit. Tänk att jag inte var rädd om min hälsa. Eller, det var jag nog. Ständig ångest över mitt drickande. Det tog mig så många försök. Så många år. Så många böcker. Så många terapisamtal. Att komma hit. Nykter hela 2020! Galna 2020. Ett utmanande år att bli nykter på. Jag hoppas för allas vår skull att läget lättar. Att vi kan få slappna av snart, leva, ute i världen. Men jag måste säga att för mig, som lider av oro och ångest, är det skönt att få slippa så många sociala tillställningar och så mycket semesterhets med flygresor (rädd) och annat skrämmande. Nu kan jag liksom få vara lite mer introvert och jobba med mitt inre. Så mitt i det trista finns bra aspekter.
En annan tanke som slog mig idag är att det är tack vare helvetet vi gått igenom som vi kan vara så tacksamma och känna den ljuva smaken av nykterhet. Så vi ska inte vara bittra över alkoholdjävulen som fångade oss. Den lärde oss att känna denna ljuva känsla av att vakna nykter. Så kan man inte känna om man aldrig varit fångad.

Jag hoppas att vi får komma ut i världen till våren, blomma ut i ett nyktert liv.
Kämpa på alla medkämpar!?

Och så mycket skönare morgnar, håller med...

Hur är läget hos dig ?
Dag 84 för oss idag.
Själv har jag haft en period av trötthet och lite deppighet.
Skyller på mörkret och klimakteriet ?
Kram⚘

Tittar in här på forumet ibland. Men loggar ofta lika fort ut igen. Skamsen. Ledsen. Ibland bara avundsjuk. På alla er som lämnat och kunnat börja läka. Som starkt tagit ett beslut och kunnat gå vidare, även om det ibland gör ont. Med barn i bilden blir jag aldrig fri. Många år återstår innan den yngsta är så gammal så jag på riktigt kan strunta i mannen. Drickandet håller på och eskalerar. Fylla 2-3 dagar i veckan har blivit det nya normala, ofta nån dag i början på veckan och alltid till helg. Han fortfarande i total självförnekelse. Distansarbete, tack för det. Nu kan han oförtäckt dricka sprit en tisdag från morgon, logga in på datorn och göra sitt jobb tills han slocknar, ofta innan jag ens hunnit hem från mitt. Han håller allt oftare till över natten i gästvrån i garaget. Jag låter honom hållas. Ingen ide att ens bråka om det. Mitt hjärta brister för vår yngsta, ser hens blick när insikten än en gång ramlar ner att även denna fredag är pappa ”sån där”. Den djupa sucken får mig tårögd. Hen är förståndig och vi hittar på nåt annat, men sorgen finns ju ändå där. Jag läser Djävulsdansen, men i små bitar då jag tycker boken är som en spark i mellangärdet, så obehgligt igennkännande så det är som om någon krupit in i huvudet på en och skrivit ner ens tankar! Blir arg, ledsen, förtvivlad, uppgiven, irriterad...allt på en gång när jag läser. Försöker ta hand om mig och barnen, men det är tungt att känna sig så ensam. Utan lösningar. Jo lämna går väl men med barn som soc tvingar hålla kontakt och träffa den andra, så blir det bara värre. Balanserar på en slak lina genom dagarna, på jobbet är man framgångsrik och ingen kunde ana vad man ibland går hem till. Trevlig helg! Denna fras som vi medberoende får ont i magen av. Nästan så man hoppas han skulle bli allvarligt sjuk, få nåt akut så han skulle fatta att ta itu med sitt liv. Lär inte hända, jag vet och elakt att önska det men det skulle rädda min familj. För den enda som blir sjuk just nu är jag.

Tack för att du delade med dig. Det är ju precis så som du skriver. Min sambo är ju en person med många fina egenskaper trots att han är alkoholist. Många har sagt att de aldrig skulle acceptera att deras sambo var alkoholist. Det är ganska lätt att säga så då man inte varit med om det själv, han var inte alkoholist från början då vi blev tillsammans. Det utvecklades efter ett par år. Det kan vara ganska svårt för vissa att förstå varför man stannat kvar...

Till hjälpmigsnälla:
Välkommen hit! Jag kan inte svara varken angående svår abstinens eller leverskador, men jag vill välkomna dit hit!

Ring sjukvårdsupplysningen till att börja med kanske? Vårdcentralen är nog van vid den typen av samtal annars.

Till Tappadigen:
Otroligt bra att du delar med dig av allt du har lärt dig! Minns dina första inlägg och hur otroligt orolig du var för hur skadad din lever möjligen hade blivit. Skönt att det inte var så illa som du hade befarat.

Det gör mig riktigt glad att jag delar månadsdag med dig ? När jag firar 9 nyktra månader den 9/11 så firar du 3 nyktra månader ⭐️⭐️⭐️

Kram ?

Vill bara dela med mig av min erfarenhet.
I flera år försökte jag dölja situationen med en sambo som dricker. Jag plockade bort, hällde ut alkoholen. Försökte få honom att sluta på alla sätt och vis. Till slut kom jag till ett skede då jag förstod att det hjälper inte. Jag insåg att att jag blivit medberoende. Till slut blev jag utbränd, deprimerad och fick en rad problem med mitt eget mående. Jag kan inte få honom att sluta dricka helt. Det har jag insett. Det är heller inte mitt ansvar. Jag gjorde vad jag kunde.
Nu försöker jag bygga upp mig själv igen, då jag hamnade i en djup depression för en tid sedan pga flera år av stress och ångest. Nu ska jag försöka hitta mig själv igen och bli stark. Tacksam att denna sida finns. Ta hand om er <3

Det är huvudsaken!

Suget kommer och går, men det blir allt glesare mellan gångerna. Se på suget som en jobbig granne som gnäller om allt. ”Jaha, du tycker så. Men tyvärr. Hej då!”

Kram ?

Blir alldeles varm av ditt inlägg ?

Kram

Efter flera år åkte jag till min hemort på landet , litet samhälle och hälsade på mina föräldrar syskon och syskonbarn . Mysigt att träffa dom.
Första gången på länge vi inte drack alkohol . Pga att jag går på antabus . Det har alltid blivit konflikter mellan mig och mamma . Men den här gången har vi lyckats hålla sams . Jag håller igen allt hon kristiders med .Hon anstränger sig och är snäll men ibland kommer det loppor Så ..

I dag var jag ute och åkte bil . Såg min gamla skola , ställen. Jag varit på . Byggnader och det grep tag i magen med ångest och knipp . Blev låg efter bilturen och känslan att få dricka alkohol väcktes .

Det ska jag och detsamma till dig. Vi hjälper varandra på traven framåt
Kram

Läser dina inlägg och det härligt att höra att du har ett gott liv.

Ja idag blåser det verkligen. Min man och jag hade tänkt att åka iväg t kusten men det blev en tur i närområdet istället. Och temperaturen där jag bor har varit uppe i 15,5 grader. Känns inte så bra med tanke på klimatet och vår jord.

Allt gott t dig och hoppas att det går bra m din svärfar??

Kram❣️

Läser dina inlägg och det härligt att höra att du har ett gott liv.

Ja idag blåser det verkligen. Min man och jag hade tänkt att åka iväg t kusten men det blev en tur i närområdet istället. Och temperaturen där jag bor har varit uppe i 15,5 grader. Känns inte så bra med tanke på klimatet och vår jord.

Allt gott t dig och hoppas att det går bra m din svärfar??

Kram❣️

Välkommen hit?

Jag är inte medicinsk kunnig men har druckit alkohol under kanske ca tio år. Har under många år tänkt att sluta men inte lyckats pga olika anledningar. Tror dock att jag kommit t en punkt då min kropp även blivit fysiskt beroende så jag behöver verkligen sluta. Är överviktig och har högt blodtryck.

Vi alla är olika individer, lever i olika situationer..en sak har vi gemensamt här på forumet och det är att alkohol har blivit ett problem för oss. Eftersom du är starkt oroad tänker jag att om jag vore du skulle jag ringa vårdcentralen säga att du har ett alkoholberoende, är orolig för din hälsa men behöver hjälp.
Har du tur träffar du en bra läkare som lyssnar på dig och ställer de frågor som behövs/gör de undersökningar som behövs och kommer fram t något dom hjälper dig vidare. Det krävs även att du är ärlig för att få rätt hjälp. Första gången som jag skulle berätta hur mycket och hur ofta jag drack kanske jag talade 60% sanning dels för jag inte ville inse hur allvarligt det var dels för att jag skämdes. Nu talar jag va 98% sanning.

Jag tänker att ditt körkort tar ingen från dig såvida du inte sätter dig bakom ratten onykter eller har en sjukdom då det är farligt att köra bil. Kör du bil onykter?

Läkaren frågar säkerligen om du har barn vilket man har frågat mig men jag har vuxna utflugna barn. Om läkaren känner stor oro för hur dina barn har det är han skyldig att göra en anmälan vilket inte är detsamma som att hen gör det eller att Socialtjänsten tar dina barn. Du kan även be om hjälp på en beroendemottagning. På vissa orter finns de inom landstingen men min erfarenhet är att på mindre orter är det inom kommunen.

Här på forumet kan du få stöd men att få medicinskt stöd är på vårdcentralen.

Lycka till❣️

Jag tänker att den person ens anhöriga reagerar på är den sida som inte är ens "sanna, riktiga" partner. Det är den som dricker och kanske blir fräck.
Då menar jag att då ens partner dricker blir ju den en annan person.

Som flickvän har jag ju sett flera sidor. Jag vet hur det kan vara. Och jag antar att jag inte är ensam om den tanken. "På riktigt" är han ju klok, omtänksam och vill väl. ? Det är för mig bland annat därför jag stannar kvar.
?

Jag slutade alltså själv för 12 veckor sedan. Jag har inte tagit någon hjälp egentligen, men har nu hittat hit och läser och skriver här då jag vill fortsätta att vara nykter. Både för min hälsa men också för att jag mår mycket bättre på andra sätt också.

Men jag vet hur det kan vara med alkoholen. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig mer angående din rädsla för delirium. För jag tror det är viktigt att du slutar så snart som bara möjligt, men där finns ju en risk.

Det första du behöver göra, är nog att sluta. Jag drack också större mängder, men vet inte om jag periodade tillräckligt för jag hade aldrig några abstinensbesvär. Således, när jag drack sista gången den 8 augusti i år, så gjorde jag ingenting. Jag fick dock feber och magbesvär efteråt som började med feber 24 timmar efteråt, vilket väl förvisso kan vara abstinensbesvär, men inte skakningar, illamående, huvudvärk, o.s.v. Så det kanske inte var tillräckligt illa.

Jag borde kanske ha oroat mig mer för möjligheten till delirium. Jag förstår din oro. Har du inte hållt upp en dag på 5 år? Jag har ju som sagt inte erfarenhet av just denna biten. Det jag vet är att beroendecentrum har tillgång till medicin när man går igenom en avgiftning. Jag har läst om andra som har trappat ner själv, bland annat här på forumet, men det är förmodligen mycket mer riskabelt. Det är väl kanske främst av den anledningen jag har svårt att ge mer råd om detta. Jag hoppas att någon annan kan hoppa in.

Däremot det där med levern och leverprover då. Jag tycker att det får bli nästa steg för dig och ta det där med att sluta först. Det jag kan säga som kanske kan kännas lugnande är att jag efter att jag slutade fick ner mina levervärden och jag har även fått göra andra undersökningar som ultraljud. Det jag har blivit diagnostiserad med är fettlever, vilket du garanterat också har. Det är dock reversibelt så länge man avhåller sig från alkohol och lever förhållandevis sunt i övrigt. Det är många saker som påverkar levern utöver alkohol, som skräpmat och smärtmediciner.

Det tycks alltså som att jag lyckades sluta i tid och kan vända på detta. Levern är förhållandevis väldigt förlåtande på det sättet, men den har en gräns och den kan jag lova att man inte vill passera. Dina värden, baserat på min erfarenhet, bör du ta på allvar. Dock är det inget som tyder på att det skulle vara försent. Om du lyckas vända på det, som jag, så kommer du nog också att bli frisk och få normala värden, även om det kan ta ett tag. När du väl lyckats sluta med alkoholen blir det nog aktuellt att ta mer specifika blodprover för levern. Det tar sin tid, men är inget jag tycker att du ska vara orolig för.

Jag har samtalat med många med leversjukdomar och läst om många fall. Man kan googla på internet om symptom o.s.v, men tycker jag ger inte så mycket. Jag har tyvärr talat med flera som fick en varning från levern, som du har fått nu och jag fick innan, men som inte tog den på allvar. Det slutar aldrig väl. Samtidigt har jag läst om andra som har gjort slag i saken och slutat dricka som har blivit bättre av det. Jag har många anekdoter på lager.

Är ny här på forumet och hoppas väl kunna få höra om det är fler som upplever samma problem som jag då man försöker sluta dricka. Jag vet sedan ca 6 år tillbaka att jag är alkoholist och inte kan dricka en droppe utan att jag vill ha mer och sedan dricker tills jag tuppar av. Gick till mitt första AA möte för ca 6 år sedan då drickandet hade spårat ur och jag drack dagligen 4-5 öl och sedan tog riktiga bläckor på helgen då jag var ledig. Kroppen sa ifrån och jag har förstått att jag inte kan fortsätta problemet är bara att jag lyckas hålla mig nykter i ca 2 till max 3 månader sen händer det nåt i skallen som gör att jag måste sänka mig och dricka för att sedan må dåligt och börja om på den nyktra vägen igen. Låter helt sjukt när man skriver det men det har varit såhär sista 5 åren och jag förstår inte hur jag ska lyckas ta mig vidare utan återfall.. nån som upplevt samma problem och har något bra tips på hur jag ska ta mig förbi svackorna utan att dricka? Hur kommer man vidare då viljan blir så sjukt stark att dricka?

Min pojkvän har dragit ner på alkohol. Han är så trött, och jag kan mycket väl förstå det! Kan man så där bara uppsöka vård och ta prover? ? Om han vill förstås. Kan tänka mig att kroppen tagit skada efter allt drickande. Avsevärt mycket lugnare höst. Till exempel innebar sommaren över 60 stycken cirka 5 % öl i veckan och någon whisky på det ...

Åter igen tack. Jag tar gärna emot råd kring levern ändå om du har några på lager. Förstod inte riktigt vad du menade kring att vissa värden var närmare referensvärdena men det kanske inte är av vikt. Jag funderar på att ringa min vårdcentral i morgon. Men vad 17 säger man? "Hej, jag dricker alldeles för mycket alkohol och har gjort det en längre tid - jag behöver hjälp?" Egentligen så tror jag att jag kan sluta själv, bara så nedrans rädd för delirium.

Hur har du gjort för att sluta? Har du slutat själv eller med hjälp?

Börjar med att säga att du är långt från knäpp & dum samtidigt är du också långt ifrån ensam om att känna så. Att leva med någon som har ett problematiskt drickande eller använder tabletter på det sätt du beskriver är tufft.

En del vittnar om de kan börja tvivla på sin egen verklighetsuppfattning i mötet med lögner eller brist på uppriktighet. Det låter som att du tvivlar på relationen och det låter klokt att du stannat upp för att fundera på vad du varit med om och vart du vill. Jag gissar att ni båda står inför ett behov av uppriktighet oavsett vilka steg ni nu tar, gemensamt eller på var sitt håll. oavsett om det är ett gemensamt mål eller skilda. Du har tagit ett stort steg genom att skriva här och be om stöd. Andras erfarenhet kan ibland guida oss eller få oss att tänka i nya perspektiv.

Det var ett par dagar sedan du skrev, ibland tar det tid innan en tråd får fart. Berätta om du vill hur det är nu.

varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet