Senaste kommentarerna i forumet

Heja dig också! Vi peppar varandra! Känner igen mig i mycket. Själv hoppas jag verkligen kunna dricka måttligt, men tar en dag i taget. Vågar inte nu sätta andra mål än att ha fyra helnyktra dagar per vecka och de övriga första vara måttlig. Kommande vecka blir nog svår eftersom jag känt mig så "duktig" denna vecka och då kan man lätt börja resonera att det är ju inte så farligt, behöver slappna av etc.. Men jag ska tänka på er och alla andra i detta fina forum och kämpa på!HA en fin dag!

Jag såg i Vinägers tråd att du har fått en bra start på dagen, härligt!
Det är lite veligt med alla trådar hit och dit i början, och du trodde såklart du skrev i din tråd.? Det gör ju inget, men det blir lättare för dig att ha dina dagliga uppdateringar samlade på ett ställe.

Kram

Jag läser nu ditt inlägg som du skrev när jag drack mitt kaffe och väntade med att skicka iväg!

Igenkänning och då har jag inga barn. Jag tror att du behöver öva på att ta pauser. Och säga nej. Och du behöver inte förklara dig. Det är en utmaning.

Fast då så kommer du orka! Du beskriver att många runt dig har problem. Alla människor har problem. Det gäller att lära sig att få dem att sluta prata om alla problem med dig. När du inte vill.

Du kan säga något som att "idag har jag inget utrymme för dig om du har problem du vill prata om!"

"Idag vill jag bara prata om positiva saker och ha roligt!"

Det kanske låter extremt och vi känner ju inte varandra. Men jag hoppas att du ser möjligheterna att hitta en balans genom att tänka på hur du släpper in någon med sitt problem.

Prova att inte svara i telefonen, ha på ljudlöst. Välj om du vill svara eller inte.

Kanske är du upptagen med en vän och gör något roligt. Då är du inte tillgänglig för andras spontana idéer som kanske inte passar dig.

Just nu.

Hoppas att du får en härlig söndag! Och tänk ändå vilken gåva att dina barn vill umgås med dig och att ni har bra kontakt. Även om det inte alltid är enkelt.

Det är du som behöver sätta ramarna för hur du vill ha det. Och jag antar att vi alla övar på det där med balansen.

Och att du upptäckte ett nätverk som heter rösträtt. Vad intressant!

Jag tillhör dem som är överdrivet optimistisk och jag utmanas ibland av en del som är lagda åt det motsatta. Jag prövar förstå vad som får andra människor att prata om andra människor på ett mindre bra sätt. I vardagen. Om exempelvis grannar. Och så prövar jag förstå varför vissa väljer att tjafsa istället för att bli vänner.

Det klassiska tjafset i tvättstugan. Jag har aldrig varit med om det, tills för ett par år sedan. Det kom in flera nya grannar och en del skulle vara tvättstugepolis om tider och annat.

Jag observerade och valde att låta en del hålla på. Och så tänkte jag vilken tur jag har haft som ofta glömde bort att jag hade tvättstugan förr och hämtade inte min tvätt förrän alltför sent på kvällarna. Det hände att mina torktumlade handdukar och lakan var manglade! Och jag visste inte vem som gjorde det! Detta hände upprepande gånger. Och det var då jag var som mest sjuk i min bipolaritet och verkligen glömde bort att jag hade en tid att passa. Jag brukade promenera när tvättmaskinerna var klara och tvätten upphängd för att torka. Och så glömde jag hämta den torkade tvätten och när jag gjorde det så var den ibland både vikt och manglad.

På riktigt.

Och nu när jag kommer att tänka på detta så förstår jag nog vem det var. Det måste ha varit den äldre damen som levde med en äldre man. Och jag frågade den mannen när hon dog om jag kunde hjälpa honom att handla. Då bad jag honom höra med hans dotter först, så det inte skulle bli konstigt eller några missförstånd. Han var själv uppe i åldern och jag noterade en begynnande glömska. Men dottern handlade åt honom tills han fick hemtjänst.

Det är intressant. Hur det är. Bland generationer. Och kommunikation.

Jag minns att jag blev så rörd av att tvätten var ordnad för mig att hämta och samtidigt så skämdes jag att jag bara hade lämnat den. Men det var i en tid som jag kämpade med balansen och jag glömde bort mycket. Tror att medicinerna hjälpte till. Jag fastnade på vägen, i livet. Nu förstår jag att det är min adhd som fått mig att börja på nya saker när jag inte varit klar med en sak. Och att fastna.

Jag jobbar på det nu. Att fokusera på en sak i taget. Och lära mig planering och struktur.

Och då har jag också tid att komma på det här bortglömda minnet.

Jag tror att andra som läser och som inte förstår kanske lär sig eller blir nyfikna att lära sig nytt. Det är en viktig fråga du har. Och jag hoppas att fler skriver går in och skriver i denna fråga.

De som vet något. Och så hoppas jag att fler är benägna att lära sig om det som det inte vet. Oavsett om vad.

Angående det som dyker upp.

Jag tror att vi människor behöver bli mer varsamma i vår kommunikation. Oavsett vad det gäller. I vardagen.

Vi borde kunna prata om allt som bekymrar oss på ett bra sätt. Alla borde kunna lyssna, mer eller mindre utan att säga något. Att bara finnas där genom att lyssna.

Och tack för att du tackar. Det värmer.

En timmes snabb promenad med Annie Grace i lurarna. Tänkvärt.
Känner mig starkare och ska fixa morgondagen med men inga maratonpass på 13-15 timmar på jobbet.
Behöver landa i mig själv och få må bättre innan allt rasar.
Kram på er?

Lämnat sonen vid bussen. Snabbhandlat lite för jag kom på att jag skall göra en redig lasagne till dottern som jobbar i helgen. Tyckte så synd om henne igår när hon skulle jobba med mensvärk och elände. Hon har varit som en ängel för mig senaste tiden så det minsta jag kan göra för att återgälda det gör jag så gärna. Sen skall hon få en chokladkaka också. Det behöver man när man har mens.

Ensamheten är något jag tidigare försökt supa bort, men konstigt nu är att jag inte känner mig ensam. Ibland kan det såklart drabba mig att jag på min andra halva av livet väljer att skilja mig. Tänk om ingen kommer att vilja ha mig igen? Men vad gör det egentligen? Skulle jag vilja ha någon att dela livet med? NEJ, absolut inte idag, men det kan ju såklart ändras. Men aldrig att jag låter någon flytta in! Värdesätter mig och mitt liv mer än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv. JAG vill må bra och om det kommer att innebära att jag måste leva ensam så är det så det får bli.

Har också funderat på detta med det sociala drickandet. Det liksom förväntas av en att man skall dricka ett glas vin. Var på mitt tidigare arbete ju för ett tag sen. Då pratade vi om årets julpyssel som vi brukar ha hos mig. Och det återkommande vinlotteriet. Jag deklarerade då att jag inte dricker längre. Jösses vad många frågor. Det kommer troligtvis inte att bli samma uppsluppna stämning i år på julpysslet, men framförallt så kommer ingen att sitta kvar här för att dricka upp det sista vinet. Om inte annat kommer det att bli en intressant studie.

Dags för lunch och sen en promenad med den yngste sonen i skogen!

Kram

Välkommen hit?

Vad strong du är?? Va bra att du kunde få antabus. Jag kan inte få det pga leverpåverkan. Hur får du medicinen? Måste du gå t bereoendemottagningen? Blåsa för att se att du är nykter?

Heja heja dig!

Ha en fin söndag??

Det är så härligt att läsa vad du skriver, Charlie70??Det gör mig varm i hjärtat❤️ Du är så strong??

Önskar dig en fin söndag??

Just detta att dricka för att trubba av känslorna. Hunger, sorg, ångest. Har tänkt mycket på det och den glädje man finner för stunden går ju så snabbt över och sen är cirkusen igång igen dagen efter. Med MER ångest, sorg och hunger. Det är en oändlig spiral, men inte omöjlig att ta sig ur.

Den sorg och ångest jag känner idag får ta plats. Jag ältar och ältar och vet att det kommer att ge med sig.

Starkt gjort med 6 km!!!

Kram

Idag brast det - kan man bara inte få dricka kaffe enda avkopplingen i livet. Så känns det och jag vet hur dumt det låter men jag tåler det inte längre och allt beror väl troligen på stress och kaffet blir en utlösande faktor.

Det brast idag. När min son ringde, ville ha lite småsaker och undrade hur jag mådde, märkte att allt inte var okej, då sa jag att jag orkar inte med alla problem hela tiden. Aldrig kan det få vara bra. När han äntligen blivit drogfri, börjat jobba då börjar han höra röster. Självklart lider jag med honom, det är väl det som är problemet, men det är detta att alltid behöva tycka synd om någon som har problem. Far åt helvete med alla era djävla problem skulle jag vilja säga idag, men det får man absolut inte säga. Känns självklart inte bra att säga så till min son att jag inte orkar med alla problem, han har det ju svårt, men även jag har det och ingen tar hänsyn till det. Det jag kanske kunnat göra hade varit att uttrycka det i något annat sammanhang, men samtidigt kan man inte ställa krav på att även sjuka människor visar lite hänsyn och intresse för andra?

Fick också ett sms från min dotter som fick syrebrist under förlossningen och som en följd av detta en hjärnskada. Också synd om och nu är jag elak eller? Hon ville hälsa på tillsammans med sin pojkvän och förväntar sig då en läcker måltid och helst att jag även hittar på någon trevlig sysselsättning. Skulle dessutom ha pengar till något, mycket pengar och jag orkade inte diskutera detta just nu.

Att hälsa på min friska "problemfria" dotter och mina "problemfria" barnbarn orkar jag bara inte, men jag ska försöka ta mig samman och göra det.

Så har jag en del vänner som det är synd om på riktigt pga olika anledningar, men som sagt kaffet var den utlösande faktorn och det är uppdruckit nu och som en protest dricker jag kanske en kopp till.

Har gnällt färdigt nu och mår betydligt bättre. Om någon orkar läsa tack!

Vi ligger fortfarande ungefär lika i våra nykterheter. Jag har också börjat jobba 100% sen en tid tillbaka, men jag tar någon dag här och där när jag lägger ner efter lunch och gör något kul istället.
Kul att det går bra!

Har inte varit inne här så mycket denna vecka. Mitt initiala ”halleluja moment” kring att inte dricka mer har avtagit lite och förbytts i känslan av ”jaha och nu då”. Känner igen det från de tidigare gånger som jag slutat dricka en period. Först känns det så jävla självklart och sen...inte lika självklart. Men fortfarande beslutsam på ett intellektuellt plan även om någon sorts reptilhjärna kämpar för att ta över. Lyssnat en del på the Naked Mind Podcast som jag tycker är inspirerande. Har verkligen ett stort behov av att höra om andra som lever härlig(are) liv utan alkohol.

Trevlig söndag!

Kul att läsa om din fortsatta nykterhet :D
Angående glass så vill jag tipsa om lidl som har glass med smaker av Marianne, Turkisk peppar, Tutti Frutti, Dumle och Geisha. Personligen så är min favorit Turkisk peppar, med massa knapriga bitar i. ;)

Jag är inte speciellt aktiv här längre men jag kommer att logga in lite då och då för att påminnas .
Fortfarande nykter och jag känner fortfarande inget som helst behov av att dricka.
Jag har slutat äta antabus sedan ett par veckor tillbaka.
Jag jobbar heltid igen och det är helt underbart med rutiner igen, det är inte det minsta jobbigt att komma upp ur sängen tidigt på morgonen längre.
Dessutom har jag gått ner 10kg!
Jag har vart lite dålig på att gå på AA möten men det är något jag ska bättra mig på, gillar att träffa folket där och dela lite historier.
Tack för att ni finns och fortsätt kämpa .
Kram till er alla .
Mvh Kontentan, 27årig småbarnspappa som nyss har funnit livet tillbaka.

@rule74, vissa dagar är mittemellan men på rad så bildar de ett nytt och bättre liv.
Något annat är inte möjligt för mig, jag kan inte dricka alls.
Och det låter väldigt basalt såhär 9 månader in i nykterheten men tål att repeteras enl andra halvleks faktametod.
Idag grundar jag med brunch ?
Det händer då och då att jag glömmer äta, är inte så hungrig om dagarna. Ska bättra mig!
Idag är jag nykter - oj jag är en mil och ett liv från att tänka tanken på att dricka. Njut av söndag! Kram ?

Tack Vinäger, Se klart, Wasabi, Kennie, FinaLisa, Blenda m.fl för era inlägg:)

Jag blir SÅ glad när ni skriver i min tråd. Jag läser, begrundar och tar till mig vad ni skriver. Även om jag inte har lyckats få till det med min nykterhet så slukar jag allt vad ni skriver och det är så betydelsefullt för mig:)

Förra söndagen var jag så himla ledsen...tårarna rann nästan hela tiden...jag gråter inte idag men känner mig ändå tyngd. Och för att vara ärlig mot mig själv så är det mitt drickande som tynger mig mest...och det är jag endast jag och ingen annan som kan och ska få bukt på det. Min hjärna spelar mig ofta ett spratt och det är följande...jag har alltid tyckt att det var mysigt och gott med att laga mat och dricka ett gott vin till det eller att åka bort över en helg ...bo på hotell...äta gott och dricka gott. Men det funkar inte längre på det viset....jo...jag kan äta god mat...men drycker med alkohol fungerar inte. Det blir inte så mysigt..och jag dricker inte på samma vis som förr...dricker många fler glas..mycket fortare. Nästa dag när jag vaknar tänker min hjärna...ALDRIG MERA...nu får det vara slut.....men efter några timmar så är det en annan del av hjärnan som försöker locka...och locka med myset...och beroende på hur jag mår den dagen...så kan den delen av hjärnan vinna som lockar med det mysiga.

Fast jag vet...inte bara genom att läsa i andras trådar utan i egenskap av att snart ha levt 58 år...att mys finns i så många andra former än i alkohol...där kanske det minsta myset finns. Mys kan ju bestå av en kopp te eller kaffe i min fina mugg eller en utflykt till sjön med kaffekorgen eller att sitta i fåtöljen och sticka eller äta god mat med ett glas äppelmust...ja det finns många många sätt att mysa på...det är bara det att jag behöver ta kommandot över min hjärna!!!

Igår var min dotter hemma..hon sov hos oss från fredagen...och vår son kom även han hem igår...vi åt rester och matlådor till lunch och det var väldigt mysigt. Dottern hade en bättre dag och igår kväll gick hon ut på krogen. Har inte hört ngt från henne idag ännu men det är alltid så skönt när man får ett livstecken...att inget har hänt henne. Vi väntar på att det ska komma en person som köpt vår gamla spis och diskmaskin. Jag trodde verkligen inte att någon skulle vilja köpa dem men det var många som var intresserade. Efter det åker vi kanske ut på en liten utflykt...till ett mysigt café som ligger några mil från där vi bor.

Idag blir en nykter dag...och jag önskar att det blir fortsättningen på flera...min kropp behöver vila från alkoholen...och jag tänker det är ännu mer viktigt nu om det inte ska gå helt åt skogen....så är det...om två veckor har jag ett läkarbesök inbokat och det känns bra. På torsdag i veckan som kommer är det dags för mammografi...alltid pirrigt eftersom jag har 50% risk att få bröstcancer eller om vi väljer det positiva 50% att inte få det. Har gjort en genetisk utredning så pga familjeträdet så ser det ut så här. Desto större anledning att sluta dricka alkohol!

Ska dricka kaffe nu och ta en promenad sedan. Gillar hösten. Alla de olika färgnyanserna på träden.

Ha en fin söndag alla:)

Och välkommen! Bara att logga in här är ju ett steg i rätt riktning. Jag känner igen känslan av att vilja ha något avslappnande, det är en väldigt lättillgänglig och kortsiktig enkel lösning för att i stunden må bättre. Jag vet inte vad du varit med om men det låter som du haft det tufft, då tror jag det är extra viktigt att du inte är för hård mot dig själv. Ta varje ny dag som en nystart och en chans att göra ett val för att må bättre, det kanske låter klyschigt men jag får verkligen ta varje dag i taget just nu. Det är enklare att lösa en dag i taget än en vecka/månad/år. Vi finns här av samma anledning och det är skönt att kunna både få och ge stöttning när det är som tuffast.

Kram på dig!

Precis som AH säger, vi finns här. Skriv i dag också. Ge INTE upp!

Kram!

Vill bara säga hej och önska dig och med flera här i tråden Lycka till!

För min del har det inte gått alls så bra..några nyktra dagar här och några nyktra dagar där men jag vet att jag behöver vara helnykter först och främst för min hälsa men för att få tillbaka mitt liv. Eftersom jag var van att dricka öl/vin/bubbel till helgen var det lätt att ta ett glas vin eller två under veckan. Ute i samhället började det även bli legitimt så när livet blev fyllt av kriser..sorger..så var det så enkelt att dricka mer....för jag visste ju att det var så avslappnande och nu har det gått överstyr. Nu finns det ingen möjlighet för mig att dricka kontrollerat..jag måste sluta så är det.

Kämpa på...och heja heja!

Ha en fin söndag:)

Min sambo är alkoholist, jag har kommit till det stadiet där jag lider av kraftig ångest och depression. Vi har levt med varandra jättelänge, många många år. Han vill inte söka hjälp, han är envis och han verkar inte inse hur mycket jag lider. Han är annars snäll och omtänksam men när vi ska försöka ta itu med något kan han bli irriterad och sur. Jag känner att jag kanske gjort fel livsval för att sen tänka att nej jag stannar, vi har ju varit ihop så länge, han tycker ju trots allt om mig och valt att vara med mig och jag tycker ju om honom mycket. Jag är så rädd att ta det steget. Han har druckit i många år, hemmet är stökigt och vi kan ej bjuda hem vänner eller nära. Jag har blivit ett nervvrak utan självförtroende. Känner mig på något sätt att jag får tassa på tå. Han är väldigt bestämd med sina åsikter och hur vissa saker ska vara Det brister i kommunikation och samtal blir till bråk då åsikterna är olika. Jag känner inte igen mig själv längre, känns som jag tappat bort mig själv helt. Vet varken ut eller in.

Nu har jag legat i sängen tillräckligt. Mår mycket bättre, ingen feber sen i fredags. Det räckte nog att sluta jobba typ för att kroppen skulle få jobba med förkylningen istället.

Så idag tänker jag skrämma liv i kroppen igen. Med cykelrunda, hittaut-kontroller och trevligt sällskap. Tre trevligheter på samma gång - och precis vad jag behöver. Men jag ska lyssna på kroppen så det får gå i maklig takt.

Blev influerad av Adde att köpa en ljuslampa. Jag mår verkligen dåligt av mörkret. Tillhör dem som alltid tänder upp när jag kommer in i ett rum. Blir påtagligt nedstämd varje höst, ibland med depressioner till och med. Kan motverka en del med fysisk aktivitet, men en viss nedsättning i min grundstämning har jag alltid under vinterhalvåret.

Jag ska googla på ljusterapi och ljuslampa!

Kram ?

Efter tips från Alkispodden har jag lyssnat på några avsnitt av 2 fyllon och 1 sanning. Lyssnansvärt definitivt även om inte heller denna podd är skapad av proffs, utan "vanliga" människor som vill nå ut med sitt budskap kring alkohol. Testa om ni har lust!

Solen skiner. Efterlängtat. Har sovit länge. Jobbstarten har visst ökat sömnbehovet igen. Minst 10 timmar behöver jag. Jag kommer att skratta åt detta när jag är igenom utmattningen hoppas jag. Det jag inte kommer att skratta åt är min tidigare alkoholkonsumtion. Ryser vid tanken på om jag fortsatt som förr. Hur lite vila hade min kropp inte fått då? Och hur negativt det skulle vara för min utmattning. En kostnad för samhället och inte minst för mig. Det är så oerhört skönt att leva utifrån att lyssna på kroppens signaler och inte utifrån när jag ska få nästa glas rödvin.

Jag göder barnen med våfflor och vispgrädde till frukost. Gläder mig åt att båda har gått upp rejält i vikt. Den ena 13 kg och den andra 10 kg. Ingen av dem har växt nämnvärt på längden och de ser fortfarande ut som sparrisar. En hel del arbete har det varit kring maten under våren och sommaren. De har inte ätit ordentligt någon av dem på skolan av olika skäl. Det var någonstans där våfflorna (bl.a.) kom in i bilden.

Livet utan alkohol är på något sätt så fulländat som livet kan bli med sina upp och nedgångar. Jag hinner tänka, känna, reflektera, glädjas och vila.

Kram!

Stockholm har idag strålande solsken och +10 grader på termometern. Vi ska ut och vandra i skogen. Vi tar med lite fika i form av kaffe och mackor. Är otroligt tacksam för att jag även Idag vaknade till liv utan bakfylla och ångest. En dag i taget ?

Både på jobbet och hemma minst sagt. Jag har en kollega som dränerar mig på energi. Hon är också go och glad och trevlig, men shit vad hon gnäller. Jag är allergisk mot gnäll. Vill alltid säga till henne och andra som gnäller: ”Kan du göra något åt det? Gör det! Annars får du förhålla dig till situationen typ, eller avvika.” Men det är inte alltid läge för att säga så.

Jag är väldigt handlingskraftig på den punkten. Och medveten om hur jag påverkar andra med mitt eget prat. Det är inte min kollega.

Nu känner vi varandra så väl att jag kan säga ”Snälla K, ditt prat om allt som är fel gör mig helt ledsen och uppgiven inombords. Kan vi inte prata om något roligare?” Hon tar det alltid på rätt sätt, och anstränger sig verkligen.

En variant på det kan man väcka på en arbetsplatsträff tänker jag. Ha en informell diskussion om hur vårt prat påverkar andra, och om hur man ska förhålla sig till gnäll. Det kan förpesta en hel arbetsplats annars. Fler tänker sannolikt som du.

I ett tidigare arbetslag jag haft var gnäll ett ständigt pågående problem. På en arbetsplatsträff föreslog jag att vi skulle införa en halvtimme per dag då alla fick gnälla järnet, men sen skulle det vara färdiggnällt för den dagen. Bara att jag väckte frågan gjorde att vi kunde skämta om det och det blev mycket bättre.

Angående din man så ska du nog bara låta tiden mogna. Min erfarenhet är att så fort man tänker tanken fullt ut ”vi kanske ska separera”, så är det bara en tidsfråga.

Kram ?

????