Senaste kommentarerna i forumet

Bra där, löpning hjälper mig på en massa sätt- skulle nog säga att min sinnesro ökar. Ibland så trögt att ge sig ut, men alltid ljuvligt när skorna är på och de första stegen avklarade! Heja dig! ?

Söndagshej!
Jag håller verkligen med om att lösningarna är lättare att hitta som nykter och det är extremt sällan man stannar i irritation eller liknande, det blir ett sätt att leva, att hålla utkik och alltid spana efter det som är bra och positivt utan att för den sakens skull agera korkat. Vi är ju de vi är, med alla våra ibland jobbiga erfarenheter. Desto viktigare att välja sitt liv från och med nu. Själv har jag ätit bulle både idag och igår. Nu blir det välbehövlig vila och läsning från soffan. Kram ?

Ja ni fattar vinken Vaknavacker och Jullan.? Att inte reta upp sig på småsaker som egentligen inte är ett problem, utan i stället se positivt på det och lösa det. Allt blir så mycket enklare då, och man är glad och nöjd. För min del så var det runt månad 5 som poletten trillade ner på riktigt. Jag har för mig att det var Andrahalvlek som konstaterade att nykterheten hade gjort mig väldigt lösningsorienterad. Innan dess kunde jag bli sur och missnöjd över en så banal sak som om en tallrik gick sönder. Numera så konstaterar jag bara glatt: jaha, då är det är bara att sopa upp och slänga skärvorna, inte det minsta jobbigt. ? Och du @VaknaVacker skrattar ju tom om du får sug efter A.? Det tycker jag är riktigt coolt!

Nu ska jag ta och spola av regnkläderna, för dom blev gräsligt gräsiga efter mitt härjande med grästrimmern ute i regnet i dag.?
Sedan ska jag unna mig en halv kanelbulle framför öppna spisen. Det är ju trots allt bara kanelbullens dag en gång om året. ?

Köpt ett par bra löparskor och pulsklocka. Springer fem ggr / vecka, ca 7 km.
Löpning är kanske det effektivaste hittills mot alkoholsug.

Två väldigt nyttiga böcker: Den stora boken och Leva nykter. Finns på bokbörsen och hos AA.

Här kommer en kram. Visa nu din dotter att du är den förebild du vill vara och som hon behöver! Var är din man i allt detta? Stöttar han er eller grejar han med sitt?

Ola Salo var jag också på. Skulle gå med min son som blev sjuk. I stället hängde min granne på. Han var 80 år. Vi hade hur kul som helst. Sedan dog han några veckor senare...

Kram!

Tror inte jag lämnat något avtryck här hos dig, men har läst i din tråd ibland. Jag har också barn med diagnoserna autism + adhd. Det har varit många riktigt slitande år. Min man hamnade i riktigt djup utmattning för sju år sedan, och börjar nu kännas frisk igen. Så frisk som man nu kan bli efter det. Själv har jag balanserat på gränsen så länge jag kan minnas. Även om det är lugnare nu, när barnen har blivit tonåringar och unga vuxna, så är det fortfarande mycket ”extra allt” och periodvis stora doser oro kring dem. Nu har jag glömt vad jag ville säga med mitt inlägg ? annat än att här finns ytterligare en nersliten NPF-mamma som har slutat hälla vin över stressen. Grattis till 9 månader!

Jag är kanske naiv, men jag tänker inte på gårdagen som ett misstag. Det kändes mer som ett socialt experiment. Tycker ännu mer om nykterheten idag. Och ja, jag skriver till Mic. Men det är ju helt och hållet hans beslut om han vill hänga på eller ej.

Hej Kippe
Hur går det?

att se dig här PP, kommer väl ihåg dig.

Bara det där att andas. Komma ihåg att andas... så bra med meditation och avslappningsövningar. Det gör skillnad!

Men oj, kunde gått illa det där... dessa minnen! Så skönt du slutat med alkoholen. Heja dig ???? o kram

Skulle så gärna vilja krama dig IRL, och berätta hur mycket jag känner igen det du beskriver.
Detta ständiga växlande mellan hopp och förtvivlan, ansvaret, skulden, sorgen.
Det är fan inte lätt att vara människa, och för oss som har barn som mår dåligt är det sju resor värre.
Men du tänker så rätt, och låt oss kämpa, gråta och skratta tillsammans i detta forum.
Stor KRAM!

Oron som ständigt gnager... Den förtvivlade önskan att barnen ska må bra... Hoppet som fladdrar i bröstet efter en tid utan katastrofer att parera... Maktlösheten som sänker sig över tillvaron som en våt, kvävande filt med jämna mellanrum... Det är så hårt att vara mamma till barn i svårigheter ? Hur kan man bli något annat än medberoende? Här är det ganska lugnt nu, om man använder vår måttstock iaf. Med någon annans måttstock mätt är vårt lugn säkert panikläge dock. Man ska aldrig låna andras måttstockar. Glädjas över det som går att glädjas av. Han hade inte druckit så mycket som du trodde. Du dricker inte alls. Gott så ❤️

Alltid skönt att höra att det är fler än jag som förknippar eskalerat missbruk av barn med psykisk ohälsa!
Ja, mitt tålamod och humör hålls mer stadigt och jämnt om jag inte dricker, att va nervig och stissig när man är inne i missbruket gynnar ingen, allra minst henne. Det är som att gå på ett minfält hemma, ibland är hon glad och gosig och vill hålla handen när vi kollar på tv, för att i nästa stund få ett utbrott för minsta lilla och börja skrika och sparkas. Jag älskar ju henne till döds såklart men ibland får jag bita mig i tungan och bara gå undan och andas, jag älskar verkligen inte hennes beteende.
Mitt mål är att förbli nykter, nåt annat går inte, jag kommer att dricka mig sjuk, både psykiskt och fysiskt.
Tack för stöd och pepp!

Kram.

Alkoholdrömmar är väldigt vanligt i början. När vi dricker har vi inte den viktiga rem-sömnen, då vi drömmer och processar. Det lugnar ner sig med tiden.

Kram ?

Lider verkligen med dig ❤️

Kram ?

Lider verkligen med dig ❤️

Kram ?

Misstag gör alla, huvudsaken är att man lär sig något av dem. Och det verkar som om gårdagskvällen gjorde dig än mer förankrad i ditt beslut.

Locka med dig Mic nu på dag 1 också! Vi kan skåla tyst i julmust både på julafton och på er nyktra 100-dag ??

Kram ?

Det är så tydligt att det är just träning det handlar om. Träna på att vara nykter i tidigare onyktra sammanhang. Skapa nya nyktra rutiner för fredagsmys efter jobbvecka.

Just det har jag tränat massor på, har just passerat helg nummer 34 och jag har ju jobbat hela tiden förutom under semestern.

Nästa fredag blir suget lite svagare, och sen blir det svagare och svagare för varje fredag. Smart att återkalla minnesbilden av sonens blick av besvikelse. Mer motivation behövs inte.

Och även om det är tufft så kan det vara skönt att tänka att suget lyfter inte glaset till munnen. Vi är inte tvungna att agera på suget. Vi ska inte agera på suget.

Tänk på suget som en tjatig granne som har synpunkter om allt och alla. Ringer på din dörr i tid och otid. Och när du öppnar dörren lyssnar du förstrött, hummar och säger: ”Jaha, du tänker så. Hej då!” Utan en tanke på vad grannen ens har sagt stänger du sen dörren igen.

Kram ?

Tack för din text! Den ger perspektiv och det är faktiskt inte mitt problem utan han har nu 6 månader på att tillfriskna och hitta nytt boende. Ja tiden får utvisa och jag jobbar med mitt tillfrisknande och mina barn så länge.

Hej!

Veckan som gick blev inte som jag ville ur sett ur nykterhetens perspektiv....och kanske inte heller för övrigt. Har skrivit det tusentals gånger tidigare ..alkoholen styr mitt liv...och jag sätter inte mig själv i första hand. Man kan ju tycka att det borde vara på tiden...och vad väntar jag på?? En signal? Att någon ska gå bredvid mig?? Så är det inte...och så kommer det aldrig någonsin bli..och som ni vet så teoretiskt är jag oerhört duktig på vad jag bör göra men jag gör det inte fastän det enda som gäller är GÖRA...och prioritera mig själv därefter kan jag vara ett stöd för min dotter.

Min dotter var väldigt arg på mig i fredags...att jag inte genomför det jag har bokat. ..att jag inte tränar. Hon hade sagt till min man att jag kommer dö av min övervikt. Och när hon grälar på mig så är allt sant vad hon säger och jag har inget att sätta emot. Och, jag kan definitivt inte säga något till henne om att jag tycker att hon inte ska festa...osv...det får jag tillbaka direkt i ansiktet. Då tänker jag...jag ska minsann klara det här med att bli nykter så jag kan vara stolt över mig själv och att göra henne trygg.

Idag känner jag mig lite låg...fastän jag var på en helt fantastisk konsert med Ola Salo igår. Det var en konsert för 50 personer med tre rätters middag. Han hade dessutom med sig en mycket skicklig pianist. Som jag hade längtat efter att få gå på konsert och så äntligen blev det av!! Jag har många filmklipp som jag kan njuta av:)
Men att jag är låg beror till stor del på mitt alkoholmissbruk men även min oro för min dotter. Inatt har jag sovit dåligt för jag oroar mig för henne...att hon ska råka illa ut. Oroar mig också för hennes ekonomi. Hon har jättestora skulder och det kommer att ta många år innan hon har betalat av den skulden till Kronofogden vilket både oroar mig och gör mig väldigt ledsen. Jag känner att jag är så trött på söndagar...samt att det är en dag då vi på något vis väntar på att vår dotter ska höra av sig för att sedan ta hand om henne. Det blir liksom inte heller VI dvs min man och jag. Känner att jag befinner mig i en bubbla där de som ingår i denna bubbla är mina kollegor och min familj. Känner att jag saknar andra sociala kontakter...och detta beror inte endast på Coronan utan att så ser nätverket ut.

Pratade med en LSS-handläggare i förra veckan i min roll som kurator...jag berättade för henne att jag varit sjukskriven och att min dotter har fått bipolär diagnos. Hon sa att när hon jobbade som LSS-handläggare inom psykiatrin var det många anhöriga som inte orkar...att det är oerhört slitsamt. Det är skönt att prata med någon som förstår vad det handlar om...att man inte bara en orolig morsa..utan att det faktiskt finns anledning att vara orolig. Något av det svåraste som jag känner är de här växlingarna mellan depressiv och manisk samt däremellan även den "vanliga dottern". Det känns även så tufft att hon kommer aldrig kunna vara så fri och självständig som hon önskar utan hon kommer alltid behöva stöd av andra som god man, boendestöd och personligt ombud.

MEN....jag vet att det finns en annan sida...om jag bara lyckas hålla mig kvar där...och på den sidan...där är det alkoholfritt...där finns naturen...träningen...böckerna...mysiga utflykter tillsammans med min man...och då tänker jag på att ta med fikakorgen ut i naturen...gå någon vandringsled.....om jag klarar av att stanna kvar på dennasida då känner jag mig inte lika ensam...grubblar inte lika mycket...så jag vill vara kvar på den här sidan.

Idag söndag blir det nyktert...imorgon måndag..blir det en timma i taget.....

Kram:)

Hej Kippe
Vad är det som gör att det är det bästa du vet? Vad är det som gör att du vill trappa ner?

Dock glad och förvånad att någon svarade så svabbt, tack

känner mig så sjukt jävla dålig. Trots att jag inte har problem som i andras ögon

I fredags fick jag utredningen som ligger till grund för att dottern ska få en plats på LSS-boende, så kallat gruppboende. Åtta sidor totalt. Jag kan peka ut tio meningar som är ”mina” ord om saker som vi pratade om under de 20 minuter som vi träffades i tisdags. Resten är hittepå.

När LSS-handläggaren sa att hon skulle ”klippa och klistra” i gamla utredningar trodde jag i min enfald att hon skulle göra det i dotterns gamla papper. Det här är klippt och klistrat ur någon annans papper. En del detaljer är så skrattretande fel att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. På ett ställe står det till och med fel namn.

Ni förstår att sanningssägaren inom mig utbrister i ett avgrundsvrål. Så här får det inte gå till. Så här oproffsigt får inte en LSS-handläggare jobba. Jag vill just nu vända upp och ner på hela kommunhuset typ.

Samtidigt var handläggaren så tydligt på ”vår sida”. ”Vi gör så här, och sen fattar jag beslut, och hon anvisas en plats på boendet ni vill ha, det är snabbt fixat.” Vilket jag också tycker är så jävla fel. Ja, vi tillhör de priviligierade. Jag har bra årslön och en tjänst på ett företag som åtnjuter viss respekt. Det är lätt att låta oss glida på en räkmacka genom systemet, medan någon annan som är mindre priviligerad kan få det mycket svårare. Och det är inte rätt!

Pratade med äldsta dottern igår. Hon fick läsa papperna. Hon har sommarjobbat i flera år inom funktionsstöd och psykiatrin på olika boenden. Pluggar sista året till psykolog. Hon är klok som en bok dessutom.

Hon sa att jag ska fråga om utredningen ska ligga till grund för dotterns inskolning på boendet, för då är det viktigt att den verkligen stämmer. Hon sa att jag ska be att få stryka de direkt felaktiga meningarna, och lägga till något som inte kändes tillräckligt tydligt.

Sen sa hon också att det är så tydligt att hennes lillasyster har rätt till LSS-boende - att det bara är formalia att handlägga frågan. Och att det är viktigare att handläggaren lägger mycket mer av sin arbetstid på att utreda de som jag brukar kalla ”gråzonsbarnen”. De som kanske klarar att bo i en helt egen lägenhet om de får adekvat stöd.

Jag gillar verkligen att min äldsta dotter vänder på hela kakan - får mig att se på situationen på ett helt annat sätt.

Men sanningssägaren inom mig vrålar fortfarande högt. Imorgon måste jag maila handläggaren, och jag vet inte än vad jag ska svara henne. Vilken infallsvinkel jag ska välja.

Jag har skickat papperna till dotterns pappa också. Dottern byter hem ikväll och vi föräldrar lär ha att prata om under vår gemensamma middag.

Kram ?