Senaste kommentarerna i forumet

Tycker det går bra, inget sug alls & glädjs åt dessa dagar ? En dag i sänder ?
Trött som ett helt ålderdomshem från lunchtid men å andra sidan vaknar jag ca 6 så det är inga konstigheter, tar mig en meditation & sen försöker jag hålla mig vaken till ca 22 innan man stupar i loppelådan ?
Allt gott ?

med all respons!!!
AmandaL: Ja visst ska det vara så att jag bestämmer och inte alkoholen, alltid bra att bli påmind om.

Dee: Underbart svar, du kan verkligen formulera dig och ge kloka ord. Vi har ju faktiskt träffats två gånger live, och jag är så glad och imponerad över dina två år. Så tänkvärt vad jag ska fokusera på för att vilja sluta. Mkt att tänka på nu och min plan är att söndagen ska bli ett avslut på alkoholen. Ska bjuda en gammal vän som varit nykter i 33 år på middag och vi ska köra bil dit på söndag kväll så det inte ska finnas några alternativ. Så ska jag klara dag1.
Stor kram från stora Fenix!

FinaLisa: Ännu en vän från träffen. Så kul att du är kvar och kramar från mig!

Miss Lyckad: Varm kram tillbaks! Har följt dig och är så glad att du finns kvar här på forumet. Peppa till fortsatt frihet, så fint uttryckt!

Börjar känna hopp, så glad att jag återvänt till forumet.

Jag är ensam hemma ikväll, min man är med kompisar på puben. Har jobbat en del och kollar nu på tv med en alkoholfri dricka på bordet. Och, ja, Kennie det får mig att känna mig avslappnad - så varför inte göra det till en god vana (eller det är det nog redan). Ganska skönt att vara ensam ibland så jag slipper vara social och bara grotta ner mig här i forumet.
Har haft ont i huvudet till och från en längre tid, fick ta en Alvedon imorse. Kommer inte ihåg när jag tog en värktablett sist - inte ens dagen efter en festkväll. Jag har varit utomhus, druckit vatten och ätit och sovit okej. Var kommer denna huvudvärk ifrån? Sist jag hade en sån långvarig huvudvärk var när jag slutade dricka kaffe - fast då var den sju gånger värre. Hoppas den går över snart. Beror det på att jag slutat dricka? Det är ju trots allt snart en månad sedan...
Andrahalvlek - så tråkigt att din pappa gick bort så tidigt! Den förbannade alkoholen! Jag vill verkligen inte heller trampa i min fars fotspår. Hellre i min mammas - hon sökte hjälp och har nu varit nykter i 17 år. Men jag är fortfarande inte säker på om jag kommer att ta beslutet att aldrig dricka igen - jag är dock helt säker på att jag ALDRIG vill dricka som jag gjort i perioder. Det är förödande för både kropp, själ och relationer. Liksom det att gömma alkohol och smygdricka i tron att ingen ska märka. Det vill jag inte tillbaka till!

Som anhörig, med egen lång sjukdomshistoria av neurogen smärta och kognitiva svårigheter som följd av all STRESS, har jag insett att jag måste få distans.
Jag önskar hitta ett ställe dit Regionen kan skicka en remiss och därmed stå för den största delen av kostnaden. Ett ställe hittade jag, där är egenvårdskostnaden ca 5.000. Det är okej, men ligger i Norrland. Österåsen.
Kännner någon till nåt ställe på Västkusten eller i Skåne?
Tacksam över alla tips.
Läget känns akut då jag nyss kommit hem från sjukhuset dit jag skickades akut för misstänkt stroke. Efter utredning visade det sej inte vara det. Men, jag förstår att nu SKRIKER min kropp. Nästa gång kan det bli tvärstopp. ?

Japp vi kommer igen och det med råge! Visst har man dåliga och ledsna dagar ibland men flest bra dagar. Kram tillbaka ♥️

Jättebra att du funderar över hur du dricker. Har du fått bearbeta det jobbiga du varit med om? Det låter ju som en sorts flykt, att vilja bli lite bedövad. Och det är lätt att trappa upp när det får grepp om en, det är verkligen en varningssignal när man börjar planera för hur man ska få dricka.. Sluta drick under en bestämd period, till exempel tre månader som de rekommenderar på Alkoholhjälpen, och läs på mycket om alkohol under tiden. Sen kan du ta ett nytt beslut. Tror du har enormt mycket att vinna på att ta tag i detta innan det hunnit gå längre, det blir bara svårare ju längre tiden går. Berätta om din oro för din kille också tycker jag. Att vara nykter är en stor befrielse. Ångest skapad av alkohol försvinner, vardagsglädjen kommer tillbaks, livet börjar glittra igen.. Styrka och värme till dig!

Du har verkligen gjort allt du kunnat låter det som. Verkligen obegripligt att din man inte erkänner sitt problem. Och att han är den som ska sura dagen efter... Men det är ju ett klassiskt beteende att lägga över ansvaret för det egna beteendet på någon annan. Det är han som äger problemet när han beter sig på ett sätt som kränker dig och andra, det är inte du som borde överse med det för relationen skull. Frågan är väl om du är kär i honom. Om inte får du väga för-och nackdelar för dig med att stanna kvar eller bryta upp. Ska du offra din livskvalitet för att hålla honom flytande? Kan någon av era gemensamma vänner konfrontera honom? Vet inte om man gör det i verkligheten, men nån typ av intervention där flera som sett hans beteende är med och konfronterar honom kanske kan få honom att släppa sin oförstående attityd? Kan du inte bolla lite med någon gemensam vän? All styrka till dig, nöj dig inte med att bara stå ut....

Jag fick oväntat många timmar i ensamhet då jag skickades akut för utredning stroke. 2 dygn på sjukhus. Passade på att lyssna på djävulsdansen. Som är mycket bättre och mer träffande än vad jag har förväntat.
Maken har skjutsat och hämtat mej, så jag tycks stå i tacksamhetsskuld. Jag kommer hem vid middagstid och vet av erfarenhet att någon mat har han inte tänkt på. Trots att sjukhusets lunch, var för mej oätlig ( förlåt, mi som älskar brunabönor och " kokt sidfläsk" ) Maken visste att jag inte ätit.
Direkt vi kommer hem rusar han till källaren, fyller på sitt glas, bokar sej framför dataspelet.
Känner mej mest besviken på att han väljer att dra sej undan för att dricka istället för att sitta tillsammans med mej. Men som vanligt säger jag ingenting.
Efter några glas kommer han, undrar hur det känns för mej att vara hemma?
Jo, det känns mycket bättre än att vara på sjukhuset ( läskig upplevelse där medpatienterna faktiskt hade stroke och hjärnskador)
Men det känns lite ensamt....tillade jag.
Han utbrister -DU Kan då aldrig vara nöjd! Här skjutsar man å far. Kan du inte vara nöjd nån gång???

Ynkligt svarar jag, jamen jag vill ju bara vara med dej.....
Då säger han....OCH vad ska vi prata om då???
Sen går han sin väg, med sitt vinglas.
Lite, lite hopp hade jag lurat mej att få. Tänkte att nu när jag så akut blev sjuk och man befarade Stroke, MS eller Tia. Borde han inte bli rädd att mista mej då?
Nej, naturligtvis är han mest rädd att förlora alkoholen!!
Jag har såååå mycket mer att lära mej om mej själv!!
Såå många fler insikter att få!!
Att jag ens kom på tanken att NU, kommer han att visa kärlek!
Det finns ju inte i hans hjärna eftersom alkoholen är NR1
Jag ber verkligen om sinnesro,
Att acceptera det JAG inte kan förändra och förändra det som JAG kan förändra....
Ungefär så...är väl sinnesrobönen..
Jag har beslutat mej för att kämpa för att åka till ett Hälsohem som finns för människor med stress och smärta. Nåt som är subventionerat från Regionen. Även om det är en viss egen avgift. Jag måste bli HEL!
Har du tips på nåt ställe?
Tar tacksamt emot förslag.

Tycker också det är sorgligt när syskon inte kommer överens. I mitt fall har jag väldigt många syskon..Varje gång vi träffas, så känns det som igår..Vi har även gemensamma vänner. Många som känner flera av oss sen barndomen..Att jag ibland väljer glesare kontakt har nästan alltid med alkohol att göra. Orkar inte se när familjer hamnar i missbruk, och inte vill/ vågar ta hjälp..Jag väljer att umgås med dom när dom är nyktra..Dom flesta jobbar, och flera av oss har valt nykterheten..Det känns skönt..Kram..?

Jag har ju inte kommit så långt att jag ser tydliga förbättringarna utan alkohol än...är på dag 3, en dag som snarast präglats av den förväntade rastlösheten.
Men jag känner mig fast förankrad i mitt beslut. DET är positivt!
Jag passade även på att (förhoppningsvis) förankra min nyktra närmaste framtid än mer, genom att berätta för mina barn och en av mina bästa vänner (som jag dessutom älskar att dricka vin tillsammans med).
No big deal. Jag sa att det hade varit för mycket för länge, och att jag behövde mental och kroppslig återhämtning utan alkohol i tre månader. "Kaffe är också gott" var vännens kommentar, så det blir fika istället för vinkväll nästa gång.

Tack till er alla som tror på mig <3, imorgon blir det en ny nykter och positiv lucköppning :)

Som det låter - utmaning gällande bägge tillstånd ... Jag känner av ett ovant läge. Känns mestadels bra, fastän det ibland gnagar oro att han trillar tillbaka. ? Men - jag försöker landa i allt det här nya och ta det lugnt. Han har sina utmaningar, jag har mina.

Från att han som onykter varit uppe dygnet runt, hinner jag knappt hem från jobbet före han somnar ... Men hellre den biten.
Från att ha farit fram som en duracellkanin och t ex börjat projekt onykter, ibland mitt i nätterna är det rysligt lugnt må jag säga. Inser då jag jämför, vilket kaos tillvaron verkligen bestått av. ? Samtidigt har han onykter inte varit snäll alla gånger, stingslig och fräck. ? Nu har jag en annan person bredvid mig. ? Jag kan förstå att han är trött ...

Det är väl det jag får satsa på ett bra tag framöver - alltså att försöka förstå och att också lyssna om han vill prata. Och våga tro.

Sköt om er. ?

Hej och välkommen! Känner igen mig i mycket av din resa, har druckit ungefär som du, och är nu nykter sen fem månader. Och det är verkligen en befrielse, bra trådnamn! Jag har precis som du varit hungrig väldigt ofta.Trodde jag behövde förmiddagsfrukt, mellanmål och kvällsmacka utöver de vanliga måltiderna. Bestämde mig för att bryta den vanan och upptäckte att det tog ungefär två veckor, sen slutade jag vara hungrig i tid och otid. Tar ett glas vatten, the eller kaffe istället, det funkar jättebra. Och unnar mig vissa kvällar en rad mörk choklad minst 70% kakao. Känner en stor frid i att min kropp inte hela tiden kräver något. Jag älskar mat och äter alltid god frukost, lunch och middag, men jag har blivit av med den hetsiga hungern du beskriver. Kanske inte är läge att förändra just i början av nykterheten dock, men det kanske kommer av sig själv sen, det ena hälsosamma valet leder liksom till det andra..

Starkt att bryta mönster som säkert präglat ditt liv. Och fint med stjärnfallet... Angående att ta en alkoholfri drink så tänker jag att det är något man kan fortsätta med med gott samvete. Att sätta sig i lugn och ro med något gott att dricka är ju inte förbehållet alkoholkonsumenter. Precis som kaffe blir även en alkoholfri dryck en symbol för att man unnar sig en stunds vila. Och gör man det alkoholfritt tycker jag att det är en god vana.

jag har läst igenom din tråd och blir väldigt inspirerad. Håller på att ladda för att söndag ska bli min Dag1. Så får vad som helst. hända, ingen alkohol. Ska försöka hitta någon aktivitet där jag måste köra bil på kvällen. Är inte rädd för fysisk abstinens, men desto mer psykisk. Jag finns i det vidare livet, trodde att jag var kvitt alkoholen, men i mars i år blev jag varse att så inte var fallet. Ha de, Fenix

Jag har läst igenom din tråd. Redan tidigt tänkte jag att detta var ganska likt mitt liv. Det fanns så mycket - dubbelheten, önskan, hemligheten och hoppet som jag upplevde var likt.

Den stora skillnaden på vårt liv här och nu, är hur reaktionen blev när vi till slut gav upp. När vi valde att gå.

(Också lite annan praktiskt situation, men det blir en sidohistoria i sammanhanget)

Men måndagen den 24 aug så kastade jag in vårat liv. (Med tre små barn under 6 år). Jag sa att jag tog dem med mig och att jag gärna vill att han skal få ha dem 50%, men då måste han bevisa att han är nykter.

Detta har jag fått stöd av från «experter» som menar att jag kan kräva det. De säger till och med att det är min plikt att se till att barnen blir omhändertaget av personer som är lämpade till det. Det är inte personer som upprepande är onykter. (Han är inte våldsam eller nått, bara onykter)

Men jag tror det var det ultimata hotet. Han älskar barnen mer än sig själv. Det fanns inget värre jag kunde göra mot han. Att ta barnen.

Så han kapitulerade. La sig helt flat. Bad om hjälp. Inga ursäkter. Inga undaflykter. Inga påhopp. Ingenting. Bara tårar. Skam. Ånger. Förtvivlan.
Han är 41 år. Har ett vanligt liv, med jobb, resor, vänner, intressen. Allt rasade nu.

Kanske han insåg.
Kanske han har tröttnat.
På allt planläggande.
På skammen.
På att vara trøtt.
På att ljuga.

Jag vet inte.

Han startade på antabus några dagar senare. Jag bokade tid hos vår fastläkare och vi pratade alla tre.
Där kom vi överens om att från och med nu måste lämna blodprov en gång i månaden som bevisar att han är nykter.

Det är min trygghet. Och mitt hopp. Om inte før oss, men før han. Att han kanske kan vara en av dem som klarar det? En av de få, som verkligen förstod konsekvenerna och som till slut valde ett annat liv.

Igen - Jag vet inte.

Jag är fortfarande inte säker på om vår relation går att rädda. Men oavsett vilket, så känner jag att jag har gjort det jag har kunnat før säkra att barnen får det bra, och om vi går ifrån varandra och han får ansvaret halva tiden så känns det lite bättre. För han är ju helt topp som pappa. Jag hoppas att han tar chansen nu.

Jag skriver mest før att jag känner igen mig så mycket. Ville nog bara säga det.

Jag hoppas att du finner din väg, och att ni finner ut av det bästa, för barnen och eran skull.

Stor kram - Lycka till vidare!!

Jag har läst igenom din tråd. Redan tidigt tänkte jag att detta var ganska likt mitt liv. Det fanns så mycket - dubbelheten, önskan, hemligheten och hoppet som jag upplevde var likt.

Den stora skillnaden på vårt liv här och nu, är hur reaktionen blev när vi till slut gav upp. När vi valde att gå.

(Också lite annan praktiskt situation, men det blir en sidohistoria i sammanhanget)

Men måndagen den 24 aug så kastade jag in vårat liv. (Med tre små barn under 6 år). Jag sa att jag tog dem med mig och att jag gärna vill att han skal få ha dem 50%, men då måste han bevisa att han är nykter.

Detta har jag fått stöd av från «experter» som menar att jag kan kräva det. De säger till och med att det är min plikt att se till att barnen blir omhändertaget av personer som är lämpade till det. Det är inte personer som upprepande är onykter. (Han är inte våldsam eller nått, bara onykter)

Men jag tror det var det ultimata hotet. Han älskar barnen mer än sig själv. Det fanns inget värre jag kunde göra mot han. Att ta barnen.

Så han kapitulerade. La sig helt flat. Bad om hjälp. Inga ursäkter. Inga undaflykter. Inga påhopp. Ingenting. Bara tårar. Skam. Ånger. Förtvivlan.
Han är 41 år. Har ett vanligt liv, med jobb, resor, vänner, intressen. Allt rasade nu.

Kanske han insåg.
Kanske han har tröttnat.
På allt planläggande.
På skammen.
På att vara trøtt.
På att ljuga.

Jag vet inte.

Han startade på antabus några dagar senare. Jag bokade tid hos vår fastläkare och vi pratade alla tre.
Där kom vi överens om att från och med nu måste lämna blodprov en gång i månaden som bevisar att han är nykter.

Det är min trygghet. Och mitt hopp. Om inte før oss, men før han. Att han kanske kan vara en av dem som klarar det? En av de få, som verkligen förstod konsekvenerna och som till slut valde ett annat liv.

Igen - Jag vet inte.

Jag är fortfarande inte säker på om vår relation går att rädda. Men oavsett vilket, så känner jag att jag har gjort det jag har kunnat før säkra att barnen får det bra, och om vi går ifrån varandra och han får ansvaret halva tiden så känns det lite bättre. För han är ju helt topp som pappa. Jag hoppas att han tar chansen nu.

Jag skriver mest før att jag känner igen mig så mycket. Ville nog bara säga det.

Jag hoppas att du finner din väg, och att ni finner ut av det bästa, för barnen och eran skull.

Stor kram - Lycka till vidare!!

Jag är en tjej på 26 år. Varit med om en del skit i livet, en mamma som var alkoholist hela mitt liv och som tog sitt liv när jag var 18. Jag har pappa och syskon, så stöd har jag. Men detta vet inte dom om, mina alkoholvanor.
Jag tror och känner att jag har problem. Jag tänker ofta, varje dag, på hur jag ska bli berusad, på vilket sätt, vad ska jag säga så att vi kan gå ut och ta den där ölen. Jag blev nyligen sambo med den finaste och snällaste killen jag någonsin träffat men jag märker nu att mina alkoholvanor är något jag skäms för..
Tidigare har jag levt själv och kunnat göra vad jag vill, men nu, han märker ju att jag vill dricka i stort sett varje dag men han tar det inte så allvarligt för jag blir nästan aldrig full eller beter mig illa.
Samtidigt så är jag väl medveten om att man kan ha problem ändå utan att bete sig så eller bli för full. Och det är väl där jag är.. Jag vill dricka varje dag, eller nej, jag vill inte dricka, jag vill ha berusningen (om än bara lite) varje dag, och jag tror att det är ett problem. Jag ville bara skriva av mig efter att jag läst alla starka människor här, tack.

orättvist!
i morse var underställ och tät jacka och mössa på för att trivas ute :-) men glad ändå

jag kan ha midsommar 2020 som riktmärke utan att hålla exakt koll på dagarna, så vid jul ett halvår , osv :-) borde räcka. men ids snart inte tänka dagar längre

Fasen vad tiden går fort numera.? Fyradagarsveckor är ju bra det med. Lider med dem som är på de första dagarna. Tiden verkligen kröp fram och man var rastlös som ett svin och mådde piss.?

En annan sak, min storasyster med familj var också med när vi var på spat och jag märkte att hon inte drack en droppe alkohol på hela helgen. Skumt, hon brukar alltid dricka en del, när tillfälle finns. Jag frågade inte om det, men gött att ha åtminstone en nykter person att snacka med under kvällen. Så härligt att din dotter är så klok att hon inte dricker!?

Kram

Jag säger som ovan, har inte heller kunskapen men hoppas någon från Alkoholhjälpen kan svara dig. Det jag vill säga däremot att du är oerhört modig som skriver här. Här dömer vi ingen för här vet alla vad det innebär att leva med en alkoholist. Du är värd avlastning, du är värd att någon annan tar över ett tag.
På varje kommuns hemsida finns en "knapp" för klagomål och synpunkter. Jag tycker du ska skriva dit. Lämna ett klagomål på hur vården dels bemött er, skriv ditt problem och be om hjälp. De är skyldiga att titta på din situation då. Pröva!
Önskar jag kunde bära din börda en liten stund!

Så bra skrivit// Strulan

Fyra fyradagarsveckor i rad får jag, och det känns bannemej precis lagom! Det är ju två veckor sedan jag reste till Gbg.

Tog bara fyra veckors semester i somras så jag har ju två veckor att fördela ut över resten av året.

Jag har märkt att om jag ska hitta på något på helgen så behöver jag vila både innan och efteråt. Säkerligen min utmattning som satt sina spår.

Så nu ska jag vila innan spa-resan och efter spa-resan ?? Det tar på krafterna att köra bil, byta miljö och få en massa nya intryck, även om syftet med själva resan är avkoppling.

Jag ser verkligen fram emot hotellvistelse och trerättersmiddag ihop med äldsta dottern utan någon alkohol i våra glas. Att hon också är helnykter gör det enklare för mig, men jag hade klarat det utan problem även om hon drack alkohol.

Kram ?

Hade första riktiga diskussionen med henne, hon kom tillbaks igen och jag krövde en ursäkt och att vi skulle prata. Fick faktist en ursäkt, vet dock inte hur genuin den var. Men fick iallafall till det och hon höll med om att vi inte kan fortsätta så här. Så vi kom överens (jag vet att hon kommer bryta det men det är en annan historia) om att om vi inte kan hålla sams så måste vi flytta isär. Känns iallafall skönt att ha sagt det och fått henne att hålla med. Om vi ska flytta isär vore det ju iallafall enklare att göra det om det inte är en krigsplats. Men som sagt, känner henne tillräckligt för att veta att nästa gång någon trampar på en mina är det dags igen.

Jag har inte den erfarenhet som du frågar efter. Men jag skulle råda dej att kontakta kommunens alkohol och drogenhet, som anhörig.
Jag har själv sökt och får stöd därifrån. Där finns erfarenhet och kunskap om hur du bäst kan agera.
Tveka inte

Jag har inte den erfarenhet som du frågar efter. Men jag skulle råda dej att kontakta kommunens alkohol och drogenhet, som anhörig.
Jag har själv sökt och får stöd därifrån. Där finns erfarenhet och kunskap om hur du bäst kan agera.
Tveka inte