Senaste kommentarerna i forumet

Det skal stå - jag visste INTE vad jag skulle göra..

Grattis till 7 månader och ja den dokumentären är så tragisk?

Tack för svar Kennie, ska skaffa den genast?

Tack för er pepp och era kloka svar Andrahalvlek och Rule74, ja jag vet vad jag vill.. egentligen så gör jag ju det.
Jag vill vara en frisk, stark, klar, medkännande och empatisk kvinna i bra form på en bra plats i livet.
Det går inte med alkohol, inte för mig iaf.

Triggers för mig är stress, tristess och att det är helg, vilket är helt ologiskt då jag druckit de flesta dagar i veckan tidigare. Jobbiga känslor, känslor av vanmakt, frustration och ilska är också triggers för mig vet jag.

Ska jobba med mig själv, min självdestruktivitet och återfallsprevention nu tänker jag.

Jag VILL ju det här, mitt liv är ju bra när jag håller mig på banan.

Dag 5 i dag, i dag ska jag vara nykter?

För att kunna lösa sina problem och förändra livet måste man vara nykter. Alkoholen dövar och skjuter upp saker. Samtidigt förvärras problemen som man bedövar. Det kan vara smärtsamt att tvingas ta itu med allt utan möjlighet att bedöva sej men förändringen måste börja med nykterhet.
Så bra att du kan sova! Det är jätteviktigt på alla sätt. Själv har jag periodvis använt insomningstabletter men inser att det funkar lite på samma sätt. Bedövning. Mitt problem är att jag vill få stopp på alla tankar som mal runt i huvudet då jag ska sova. Men man får bara försöka sopa bort dom. Jag slängde tabletterna då jag märkte att jag fick minnesluckor av dom. Sånt har jag fått nog av.

Du är på rätt väg och det är fint. Duhar haft några återfall men är uppe igen. Bra! Det hör i princip till processen. Men en gång är den sista gången, sen är man varaktigt nykter. Så länge man minns att man inte klarar att dricka normalt. Vi har passerat det stadietför länge sen. Och fast allt inte är underbart hela tiden för det så är allt mycket bättre som nykter. Inget blir bättre med alkohol, annat än ett kort rus, en tillfällig lindring. Som istället ökar problemen på sikt. Så håll ut. Du kan.

Det blev inte helt som jag hade tänkt mig. Och nu känner mig bara förvirrad.

Eftersom hela familjen satt i den situationen att vi skulle bli bostadslösa från 1 sep. (Ja bara för 5 månader eftersom vi skulle till spanien i den perioden. Huset är uthyrt och vi får tillbaka det 1 jan 2021) så blev det lite svårt att hantera det.

Alltså själva utflyttningen.

Jag gav mig nämligen. Mandagen den 24 augusti gav jag upp allt jag så länge hade jobbat för. Det livet jag älskade med resor och äventyr. Hans drickande har helt enkelt kommit till en punkt som jag inte längre kan och vill leva med. Jag var färdig.

Jag lät drömmarna krossas. Jag avbeställde resan. Jag ordnade mig en lägenhet, stod i mitt val. Jag gick.

Och då brast det før honom.

Det som jag så länge hade drømt om. Det jag hoppats på så länge. Han blev nykter på dagen (äter antabus) och enligt honom själv så förstod han äntligen.

Han bad, snälla snälla - hjälp mig. Mitt hjärta skar. Jag ville skrika åt han att det är försent. Jag har gett upp nu. Han bad om hjälp.. inte för att nødvändigvis rädda vår relation, men för att hjälpa han.

Jag visste vad jag skulle gøra..

Jag sa att han kunde bo hos oss (mig och barnen) så länge han är nykter. Det finns inga men, det finns inga ursäkter. Jag slänger ut han på sekunden om jag märker nått annat.

Och han har såklart ändrat sig. Äter antabus, är nykter, är normal.

Men jag är Inte nöjd. Eller det varierar. Ibland tänker jag att allt kan bli som vanligt igen. Jag drar i alla växlar samtidigt och drömmer om ett vanligt liv igen.

Men inte idag. Idag är jag så jävla sur. Vill ha han ut. Jag tänker på alla lögner, alla svek. Jag läser gamla anteckningar, där jag skriver om hur jag gråter. Hur jag vill förstå. Han sover alltid då. Han tig aldrig ansvar. Jag tänker på all gånger han går på angrepp på mig. Alla mina tårar. Min förtvivlan. Min hemlighet.

Jag är så osäker på hur jag skal göra nu. Jag har ju på ett sätt funnet kraften att släppa detta nu. Skal jag fortsätta den resan?

Jag orkar inte med ett återfall och är inte speciellt intresserad av att hjälpa honom ut detta heller märker jag...

Skal jag kasta ut han?
Skal jag finna en rådgivare?

Nån som känner igen sig?

Skickar en tanke och en kram till dig idag!

Läste mitt förra inlägg och allt är fortfarande likadant. Jag saknar mitt gamla liv, innan jag blev skadad och innan Corona... då jag kunde träna när jag var ledsen eller gå ut med vänner och dansa.... eller åka på en yogaresa. Då när jag hade en jättefin pojkvän, ett jobb med en massa ansvar.. Vad gör jag nu? Deppar med något glas vin och en värdelös dejtingapp. Nej, nu är det dags för att ta tag i det här! Men, hur gör jag det? Ingen aning faktiskt... Om sjukvården har rätt så kanske jag är skadefri inom fyra veckor och då kanske jag åtminstone kan få tillbaka några delar av mitt liv. Jag måste leva på det hoppet och från och med idag ska jag i alla fall inte göra saken värre med alkohol. Nu blir det stopp i en månad. Hur svårt kan det vara liksom? Jättesvårt förmodligen eftersom det har blivit min enda tröst i mitt nuvarande liv. Men, det måste fungera! Annars måste jag fundera på vad jag håller på med egentligen? Och nej, jag kan inte tänka en dag i taget för då blir tanken att jag lika gärna kan börja Dag 1 imorgon ?

Kram till er alla där ute ?

Grattis Andrahalvlek, måste kännas fantastiskt. Kram

Jag är i ett förhållande där vi båda gjort och sagt elaka saker mot varandra i fyllan. Han har dock gjort det under mycket längre tid, och dessutom mot barnen, min mamma, sina vänner etc. Innan jag själv ramlade ner i alkoholträsket kände jag ett stort behov av att påminna honom gång på gång, men det var främst för att jag trodde att jag skulle kunna få honom att förstå och söka hjälp. Han inser inte sin egen personlighetsförändring under fyllorna, tror inte ens att han minns sina värsta utbrott. Och mitt tjat gjorde det så klart bara värre.

Men i ditt fall HAR du ju tagit tag i problemen. Så bra gjort!
Jag tror egentligen att både du och din sambo behöver bearbeta dina "synder". Men nu när jag själv försöker bli nykter inser jag det stora arbete som det innebär i början. Kan du försöka prata med din sambo och be honom lägga sina tankar på dåtiden åt sidan, bara under en tid just nu. Eller – som du själv skriver – bearbeta med någon annan? Så att du får den ro som du behöver att utan skuld och skam bli nykter. Efter en längre nykter tid tror jag att du är mer redo, och att ni tillsammans får en bättre möjlighet att bearbeta det som hänt. Lycka till!

Jag blev nyligen medlem i nykterhetsrörelsen IOGT-NTO. För att jag vill bidra till samhällets syn på alkohol generellt.

Då fick jag typ på ”heder och samvete” kryssa i att jag är nykter. Det kändes stort och betydelsefullt! En riktig milstolpe för mig ??

Kram ?

Vill bara säga grattis till dina sju månader Andrahalvlek, väldigt bra gjort???
Kram

Idag firar jag 7 månader som nykter. Mäktigt mycket. Och det tillhör ett av de bästa beslut som jag har tagit i mitt liv.

Igår skulle Tim Bergling ha fyllt 31 år. Tre av hans låtar, från det album som färdigställdes efter hans död, har nu fått flytta in på min nyktra låtlista: ”Heaven”, ”SOS” och ”Tough Love”.

Jag vill också tipsa om dokumentären ”Avicii - True Stories” på Svtplay. Den skildrar hur en ung begåvad och mjuk person blir helt knäckt av kändisskapet, alkohol och droger. Så knäckt att han inte vill leva längre. Jag gråter varje gång jag ser dokumentären, och det har jag gjort några gånger nu.

När vi spelar Tims låtar stöttar vi samtidigt arbetet för att främja psykisk hälsa. Tims föräldrar har grundat en stiftelse som skänker pengar till organisationer som jobbar med det, bland andra Mind.

Det här 7 månaders-inlägget publicerar jag i båda mina trådar. Under ”Förändra sitt drickande” har jag tråden ”Behöver all hjälp jag kan få” som skildrar mina första 6 nyktra månader. Under ”Det vidare livet” finns min tråd ”Andra halvlek har inletts” som skildrar resten av min nyktra resa.

@Torn: På lördag ska jag putsa fönster, jag lovar ?

Kram ?

Idag firar jag 7 månader som nykter. Mäktigt mycket. Och det tillhör ett av de bästa beslut som jag har tagit i mitt liv.

Igår skulle Tim Bergling ha fyllt 31 år. Tre av hans låtar, från det album som färdigställdes efter hans död, har nu fått flytta in på min nyktra låtlista: ”Heaven”, ”SOS” och ”Tough Love”.

Jag vill också tipsa om dokumentären ”Avicii - True Stories” på Svtplay. Den skildrar hur en ung begåvad och mjuk person blir helt knäckt av kändisskapet, alkohol och droger. Så knäckt att han inte vill leva längre. Jag gråter varje gång jag ser dokumentären, och det har jag gjort några gånger nu.

När vi spelar Tims låtar stöttar vi samtidigt arbetet för att främja psykisk hälsa. Tims föräldrar har grundat en stiftelse som skänker pengar till organisationer som jobbar med det, bland andra Mind.

Det här 7 månaders-inlägget publicerar jag i båda mina trådar. Under ”Förändra sitt drickande” har jag tråden ”Behöver all hjälp jag kan få” som skildrar mina första 6 nyktra månader. Under ”Det vidare livet” finns min tråd ”Andra halvlek har inletts” som skildrar resten av min nyktra resa.

@Torn: På lördag ska jag putsa fönster, jag lovar ?

Kram ?

Se klart, vad kul att du nämner Nina Björk ?.
Hon står högt på min lista av kloka människor.
En lista jag måste titta på med jämna mellanrum då man blir förtvivlad över hur världen ser ut och vart vårt samhälle är på väg..
Då finns ändå en tröst i vetskapen om att det också finns förnuftiga och goda människor.
Och denna vetskap behöver spridas som ringar på vattnet.
Förhoppningsvis smitta många uppe i maktens boningar...

Kram ???

Det är klart vi ska dansa! ???‍♂️

Hoppas Corona har lagt sig för att sova törnrosasömnen i 100 år så det är fritt fram till nästa sommar!
Det känns som att vi alla behöver komma ut och andas frisk luft efter denna både fysiska och mentala instängdhet...?
Önskar dig en fin onsdag☀️

Kram ???

Välkommen hit. Jag skulle tro att det är herr Ågren som hälsar på. De tillsammans med baksmälla och generell ångest och dåligt mående i samband med för mycket a. Min gubbe har fått se en del verkligen tråkiga händelser när jag fått snefylla. Jag tänker att det är inte direkt jag som framkommer i dessa ögonblick, utan det är verkningar av för mycket alkohol. Alkoholism är en sjukdom, dessutom kronisk, så om de förstår det är hälften vunnet. Jag har aldrig lovat att jag ska bli nykterist. Det är ett stort löfte för sådana som mej, jag kanske får ett återfall....då blir det ett hårt slag, som varken hjälper mig eller min gubbe. Jag tror på att ta en dag i taget och hoppas på att våra nära ska förstå och förlåta oss, med tiden. Att sticka huvudet i sanden och dra, hjälper nog föga. Du kommer iallafall möta dig själv och dina problem, var du än befinner dig o med vem. Slå inte på dig själv och om din sambo hela tiden vill diskutera dina fyllor, tycker jag han ska söka hjälp, precis som du säger. Min gubbe finns fortfarande kvar vid min sida, och är helt informerad om min situation. Jag är inte min sjukdom, jag är jag. Kram o lycka till på din väg. Jullan

I morse vände jag mig i sängen för att morgna mig och hela rummet snurrade som fan!
Jag hade just drömt att jag snusade och mått illa av det och nu slängdes jag runt i ett kaos!

Har haft kristallsjuka förr och är så rädd att det kommit tillbaka.
Ska vakna lite först och prova sidoläge igen sen.
Fy fan vad det är obehagligt!!

Jag kan bara berätta hur vi gjorde i en svår period för många år sedan. Min man var i en dålig period och hade druckit mycket sprit en sommar. Då han fick personlighetsförändringar och blev elak fick jag nog. Jag lämnade hemmet en förmiddag och på kvällen sa jag att VI har ett problem. Mitt krav för att fortsätta vårt äktenskap var att vi båda sökte hjälp på beroendemottagningan. Det vill han såklart inte utan trodde sig kunna sluta själv. Men jag stod på mig. Bokade tid för oss båda och vi fick träffa en beroendeterapeut tillsamans för ett första samtal. Vi fick sedan gå olka progran. Maken gick ett program för sitt bruk och jag gick ett för medberoende.

Det visade sig att våra program var på samma dag, så efter varje möte pratade vi om vad vi lärt oss. Det hjälpte oss så otroligt mycket i vår kommunikation kring både känslor och kring alkoholen. Vi har inte haft sprit hemma sen dess och drack inte alkohol alls på drygt 1,5 år. Maker tycker om öl och det fungerar, för oss. Jag har gjort min egen resa och den finns i min tråd.

Som svar på din fråga hur du ska hjälpa? Han måste vilja själv!

Kram

Om någon vill prova yoga som nedvarvning vill jag rekommendera Brett Larkin och hennes pass med kundaliniyoga på youtube.

Kundaliniyoga kallas också medicinsk yoga. Rörelserna är superenkla och det är stort fokus på andningen. Och det är andningen som är nyckeln till nedvarvning.

Såg att hon hade ett pass med 10 min meditation innan läggdags som jag ska prova!

Kram ?

Jag har precis köpt hus och flyttat över halva landet för att äntligen få påbörja ett samboskap efter ett par år av ett alltmer påfrestande distansförhållande. Sakta men säkert inser jag att både jag och min partner har en del ”relationstrasigheter” som gör det svårt med kommunikationen, samvaron och tryggheten.

När vi träffades var han nykter, rörde inte alkohol av något slag alls pga nåt vad. När vadet var slut började han dricka alkohol, men inte på något sätt som jag uppfattade som ohälsosamt.

Jag kommer inte ihåg när det började, men jag vet vad sammanhanget var. Vi har pratat en del om det, och jag tror att vi vet båda två att det handlar om att han inte har något bättre sätt att hantera sina känslor.

Som så många andra män har han aldrig fått verktyg till att hantera dem - och tyvärr har väl jag inte lyckats vara den lugna, öppna kvinna som äntligen ger honom en mjuk plats att landa på. Jag har själv en väg att vandra för att landa på någon mjuk plats med mitt eget enorma känsloregister.

Problemet som uppstod en gång, som kommer i vågor i samband med någon form av depression (vet inte vad som är höna och ägg här) är att när vi har det tufft i relationen så dyker han ner i flaskan. Super sig redlös på starksprit så fort det blir tyst runt om honom och, gissar jag, känslorna som han inte pallar kommer över honom.

Jag vet inte om han skäms. Och jag vet inte om jag i så fall gör det värre när jag berättar för honom hur ledsen jag blir och hur hemskt det är för mig när han blir någon annan än sig själv.

Jag har vid ett flertal tillfällen bett honom gå till en terapeut och bara säga som det är. Han har lovat flera gånger, men gör det inte. Vid något tillfälle kröp det fram att han nog kanske är rädd för att terapeuten ska säga att han måste göra slut med mig.

Men alltså (och ja, viss frustration här), för det första så tror jag snarare att terapeuten skulle hjälpa till med verktyg för att hantera känslorna - och för det andra, om det nu är jag som är så skadlig så är det väl bättre att få stopp på det tidigare än senare? Till exempel innan vi köpte hus?

Men nu är han ju rädd, såvitt jag förstår. Jag vet inte vad mer jag kan göra än att be honom söka hjälp och - samtidigt som jag är tydlig med att jag vill leva tillsammans - agera lugn och trygg i att oavsett vad terapeuten säger så blir det bra.

Imorse tog jag mjukt upp frågan om att söka hjälp igen för första gången på ett tag, jag sa också att jag så innerligt gärna vill hjälpa honom - men att jag inte förstår vad det är han behöver (han svarar också alltid ”jag vet inte” eller ”ingenting” när jag försöker få klarhet).

Nu är han full igen. Jag har haft en tuff arbetsdag och gick och la mig tidigt. Han satte sig framför tv:n, tydligen med en spritflaska. Jag vaknade till och hittade honom däckad i soffan vid ettsnåret och lyckades få honom i säng.

Jag tror verkligen att vi kan få ett bra liv tillsammans, men jag tror att precis som jag tar ansvar för mina utmaningar behöver han ta ansvar för sina. Jag har så svårt att se att vi ska kunna skapa en välmående relation om vi inte åtminstone försöker skapa två i grunden (åtminstone relativt) välmående individer.

Det är också så synd, vi skulle verkligen kunna stötta varandra genom det här istället. Egentligen har vi nog inte så olika problem i botten. Vi bara har helt olika strategier (han flykt och jag utåtagerande) för att hantera det.

Jag har blivit mycket bättre på att hantera mina känslor, men mycket har blivit trasigt längs vägen. Jag vill så gärna få laga det.

Så, jag är helt villrådig. Hur kan jag hjälpa honom på bästa sätt? Och, går det ens att bygga en relation på sådana här förutsättningar? Eller borde jag bara gå och låta honom läka ifred?

.

Att förhålla dig neutralt tror jag är bra. Visst det är till stor del förvaring, men möjligheten finns ju att vara på ett öppet behandlingshem, där man kan få behandling i större utsträckning. Förmodar att man har för avsikt att pröva det igen. Din son är förhoppningsvis drogfri på LVM hemmet, en förutsättning för förändring. Det är ju individuellt vad som motiverar någon att leva ett drogfritt liv och det brukar vara negativa konsekvenser som gör att man fattar beslutet. Att tvångsomhändertas är en negativ konsekvens t.ex. Du hanterar det nog på bästa sätt. Det var en handledare som jag hade när jag jobbade i missbruksvården som sa att "lite svalkande likgiltighet" är effektivt ibland. Förstår din oro, min son är också väldigt känslig och har svårt att hävda sig, men har klarat sig betydligt bättre än vad jag förväntat mig.

... kvällen, men ändå mycket fin.
Hämtade hem mina småfolk, passerar en kyrkogård:

Treåring: Mormor, vet du att. Döden. Betider att livet är slut.

Jag: Ja, så är det.

Treåring: Men inte för oss, för vi lever.

Rymmer alla mina existensiella grubblerier. Läste en intervju med Nina Björk i helgen som verkar så smart att mina tankar går vilse.
Men hon pratade också om Lyckan över det här Livet, Dagarna.
Det är inte alls enkelt eller ytligt som min inre 20-åring ibland protesterar.
Det är nog mina djupaste insikter och lärdomar och de sipprar ner genom kroppens sediment och gör mig, kanske stadig i min tro på att det vidunderliga livet ryms i sin helhet över en pizza vid ett gammalt köksbord med småbarnsprat om skolstart och hur göra om man blir bajsnödig på sexårs....

Livet, nykter, bara bra. ❣️

... du besitter snusen.
Jag blir lika imponerad varje gång jag läser dina inlägg. Jäklar vad jag tycker du är värd lite enklare dagar framåt. Du har något sätt att se på livet som lär mig nya saker och ger mig perspektiv. Tack för att du delar med dig! Kram ?