Senaste kommentarerna i forumet

Jag önskar också att jag kunde dricka ”normalt”. Kunna ta en eller ett par öl och kunna vara nöjd där. Tyvärr har historien visat att det oftast inte funkar för mig och det vill gärna dra iväg till mängder som mitt egentliga jag inte vill.
Jag har ännu inte givit upp hoppet om att bli en normaldrickare, men nu har jag kommit till en punkt där jag inser att jag måste prova nya vägar för att nå andra resultat. Min strategi nu är att försöka vara nykter i tre månader för att på något sätt bryta mitt mönster, samt hinna få känna på hur livet och måendet funkar utan A. Under tiden läser jag på om alkohol, lyssnar på poddradio i ämnet och läser och skriver här. Detta för att inse att många andra är som mig och försöka lära mig av dem. Detta håller än så länge min motivation uppe och jag är nu på dag 45. Största vinsten tycker jag är att vakna upp varje dag utan ångest att jag drack igår. En känsla av frihet. Det svåraste tycker jag är de sociala sammanhangen där man alltid tidigare druckit och hur jag ska förklara varför jag avstår.
Men hittills har fördelarna vida övervägt nackdelarna under dessa 45 dagar så tre månader börjar nu kännas inom räckhåll.
Önskar dig all lycka med att hitta tillbaka till rutiner och välmående.

Har han tagit sig i kragen?

Tack för era svar!

Vi har inte haft någon intervention ännu men det har inte blivit bättre. Så svårt att föra ett samtal med henne om henne. Hon har aldrig o kommer nog aldrig erkänna att hon har gjort något fel. Behöver nog professionell hjälp men hur får man det, och känns inte det som mer inträngd i ett hörn av sin familj när man berättat för någon utomstående att man tycker att denna personen har ett problem?

Tack för era svar!

Vi har inte haft någon intervention ännu men det har inte blivit bättre. Så svårt att föra ett samtal med henne om henne. Hon har aldrig o kommer nog aldrig erkänna att hon har gjort något fel. Behöver nog professionell hjälp men hur får man det, och känns inte det som mer inträngd i ett hörn av sin familj när man berättat för någon utomstående att man tycker att denna personen har ett problem?

Han har ingen, han har bara mig. Har också tänkt tanken att han skulle flyttat hem en period, men nu kan han inte fraktas. Jag känner inte som jag kan göra nånting åt något längre, jag kan inte lämna honom hemma själv, vi bor ju här. Han kan inte bo på vårdhem med avlastning, han är 44år, han är knäckt av sin sjukdom och depression, försöker klara sig själv men blev bara ännu mer beroende av mig. Han känner en stor tacksamhet att jag finns, samtidigt säkert en stor frustration att bara jag finns, gör inte vågskålen jämnare precis, det han kämpat mot tidigare. Mitt samvete kan inte göra på annat sätt nu, det är det jag menar, jag kapitulerar inför en högre makts vilja. Det kan inte vara på något annat sätt, kanske finns en tröst i det också ? men era ord och stöd är ovärderliga, och mina vänner säger samma, det är helt galet alltihopa.

Tack AkillesU för din omtanke?

Nu gör jag ett nytt försök...somnar nykter... med slangar i näsan..mät instrument på bröst och finger samt resårband runt bröst och mage med ngn slags magnet. Känns som om det skulle kunna ta ett tag innan jag somnar?

Godnatt?

Fina du, blir så glad av dessa svar/inlägg från dig. Alltid kärnfulla meningar som får mig att le, du är verkligen underfundigt livsklok på ett eget sätt. Vill gärna höra hur du har det, också. Ska in och läsa ikapp! Jag kikar in här igen under veckans gång alldeles säkert.

Just nu försöker beroendet att få dig att dricka igen genom att ge dig tankar som att allt är deppigt och att du inte orkar fixa saker eller göra något med barnen. Men ta dig igenom det jobbiga, för sen blir det så himla mycket lättare att leva.. Tror det är bra att köra helt nykter den period du bestämt, börjar man förhandla direkt så tar det allt fokus. Och slå bort självömkan och tankar på att det är tråkigt att inte få dricka, de är precis tvärt om. Det är så skönt att slippa skiten och så härligt att må bra och orka med sitt liv och sina barn. Kör på nu, du klarar det!

Du och din dotter påminner mig om min mamma och min lillasyster. Min lillasyster har haft (Och har fortfarande) väldigt grova psykiska problem. Och missbrukar både mat och alkohol. Så min mamma har blivit utbränd/utmattad av alla känslor och oron.

Ville bara skicka styrkekramar! ?Det du går igenom nu med dubbla saker (dotter + nykterheten) är inte lätt...

Känner inte igen ditt alias, kul att du skrev! Ja, det du skriver är by far den vanligaste berättelsen, i varje fall som jag tagit del av här. Ni är många som testat det jag testar nu och som menar att nykterhet hela vägen är enda sättet. Förstår helt och fullt resonemanget, tycker det låter 100% rimligt att det blir "lättare" att "bara sluta". Förstås. Inget förhandlande, inga resonemang, bara rätt och slätt: nej, jag dricker inte.

Men jag kommer inte att köra på det. Alkoholen är inte mitt grundproblem, det är ett av kanske 10 destruktiva verktyg jag hugger efter när jag inte orkar stå ut i att vara människa på olika sätt. Försöker jag lösa detta problem genom att projicera på alkoholen som boven och lösningen, lurar jag mig själv. Menar såklart inte att jag mår bättre av att dricka ibland eller så, men jag mår dåligt av att jobba med upplägg som tangerar mot "aldrig" och svart/vitt, vilket ju nykterhet ändå får sägas vara. Jag har till och med lyckats göra veganism till något destruktivt just för att det är så mycket regler och absolutistiskt, då är man rätt skicklig destruktivist :) idag äter jag kött.......

Vad härligt med 36 dagar och att du mår så bra! Visst får man mindre ångest utan alkohol! Det känner jag också av väldigt tydligt. Har du några särskilda mål eller planer framför dig? Ska kika i din tråd :)

Har jag aldrig förstått mig på. Minns bara när jag provat (i onyktert tillstånd) och sedan kräkts ut det bara av smaken... kan fortfarande känna smaken på tungan ?
Men snusa på ni! Och förlåt för att jag stör aptiten...

Ps. Kan inte ens dricka earl grey thé (med smak av bergamott) för det påminner mig om det också ?

Så märkligt, great minds vet jag inte men något atmosfäriskt.
Jag vill gärna skriva och höra lite mer, nu kikar jag in efter lång dag och säger; vad fint att höra från dig och dina roliga, smarta inlägg. Och att du har det något sorts bra. Rörelse är det enda som räknas, vet du ju.
Att vila från att gräva är också en rörelse. KRAM och HEJ!

Är du fortfarande aktiv i denna tråd? Eller kanske i någon annan? Hade varit kul att få lite kontakt med dig. Kram hoppas du mår bra

Ja, det här med stöket är överraskande men jag väljer att se det som något bra ? Tänker att det handlar om att våga tappa kontrollen, inte bry sig om fasaden, inte oroa sig för andras misstankar.
Ja, vi är ju äkta nördar i detta projekt livet som nykter ??

Känner igen mig mycket i ditt tidigare inlägg om att man blir chockad av hur bra man mår, samt nästan känner sig lurad, typ varför var det ingen som sa att man inte måste dricka? Jobbigt när läggningen blir tradig. Delar mitt favorittips, du har säkert redan testat, men här kommer det: jag läser en kapitelbok som kvällssaga för barnen, men innan vi läser måste de ha borstat tänderna och satt på pyjamas, om det tar för lång tid blir det kortare läsning, det brukar få fart på dem, och så blir de lagom sömniga av boken och känner att de får en stunds total uppmärksamhet. Funkar inte alltid men oftast. Enda problemet är att jag själv blir lika sömnig av att läsa..

... har jag dessvärre inte varit närmre än en tur till Helsingfors. Men tycker mycket om Tove Jansson, (jag gissar du @akillesU refererar till min tråd här) har läst hennes böcker otaliga gånger för mina barn när de var små.
I ”Vem ska trösta Knyttet” finns en strof som stämde väl med känslan när jag skrev mitt första inlägg här:
” Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: stig in och säg godafton så de ser att du är här.”

Det funkade inte på mig. Försökt i många år. Till slut gav jag upp och gjorde slut med alkoholen. Orkade inte kämpa längre... Men man måste nog komma dit själv och inse eller känna när man är redo.

Men kan säga att allt det där komplicerade med att dividera med sig själv och stå emot och försöka deicka okej. Var väldigt mycket mer komplicerat och jobbigt än att bestämma sig för att sluta helt.
Är på dag 36 nu och mår verkligen chockerande bra... men går såklart igenom både sug, sorg, förvåning, chockering osv. Men ångesten (mitt största problem) är som bortblåst.... lycka till med vad du tar dig för ?

Jag håller med Andrahalvlek, det ser riktigt lovande ut för dig!?

Kram

HEJ!

Jag utgår nästan från att ingen kanske kommer se detta inlägg (men visst var det smart att skriva in era namn i rubriken? :) eftersom jag tog ett så långt uppehåll. Eller om det var ett avslut utan slut. Jag har inte haft lust att vara här inne. Haft annat för mig, men det har också tagit emot när tid och ibland ett behov har funnits. Har svårt att skriva här när jag som mest skulle behöva det, och sedan när jag mår bättre (och behöver det som "minst") vill jag hellre göra annat än att fokusera på mina problem.

Och apropå fokusera på sina problem funderar jag mer och mer på om jag behöver sluta med det (fantastisk ironi i denna mening ändå, tycker ni inte?). I varje fall för ett tag eller på ett visst sätt. Inte stoppa huvudet i sanden, men sluta gräva så enormt mycket inåt. Jag tror jag kört fast nämligen. Eller - kanske mer att jag gör mig själv förvirrad desto fler saker "om mig" som jag ska hålla reda på. Hur komplicerad kan en människa vara egentligen, undrar jag ofta.

Alkoholen då? Jo det har druckits i sommar kan jag lova. I början "bara i sällskap" men det blev också mer på egen hand och att jag köpte hem och drack hemma "som förut" nu i juli/augusti. Semestern var slut i början av augusti men jag lät sommaren glida med fram tills september. Och japp, jag tycker det är okej för nu. Det är inte bra, men det är good enough faktiskt. Självklart har jag problem med alkoholen, jag är alllllllllllldeles för förtjust i att dricka. Det lindrar min ångest (tillfälligt) på ett exempellöst sätt. Hade jag inte haft problem eller en tanke om det hade jag ej reggat mig här :)

Men jag tror på omprogrammering och process. Inte på förbud och extremiteter, som ni som läst här hört mig säga förut. Min utmaning har hela tiden varit att hamna i ett mellanläge som är OKEJ, nära bra. Om jag nu, som jag planerat och håller på och lever efter för närvarande, lyckas återgå till den rutin jag hade före semestern, och, säg, håller den året ut - då kommer jag känna att jag rört mig någonstans i år. Då kommer jag våga påstå att det här nog faktiskt kan fungera för mig - att blir en normaldrickare.

Måndag kväll nu och det är ofta lite ångest för mig. Ensamhet som vanligt, uttråkad, en helg inkl alkohol bakom mig som ska kramas ur, en del känslomässiga duster, och annat. Mitt liv är ganska så slitsamt helt och hållet utifrån hur känslor baseras i mig och hur hudlös jag kan känna mig, trots hur lugnt och bra allt kan tyckas vara i det rent praktiska. Inga moln i sikte men i mitt eget register är det full panik. Jag jobbar på att tona ner det.

Hur mår ni, där ute? Ska ge mig in i era trådar nu. KRAM

Har aldrig fått stämpeln tråkmåns! Men hellre en lycklig och glad och energifylld tråkmåns! Än en alkis-mamma.... :/

Så sant som du skriver tidigare om alkoholindustrin. Så sorgligt hur det är uppbyggt. Och ju mer jag lyssnar på Annie Grace ju ledsnare blir jag. Känner mig lurad på konfekten. Eller vad man ska kalla det :)
Alkohol gör verkligen skada i mångas liv! Men det är det knappt nån som pratar om....

Vad bra att kvällen funkade och att dagen efter gav ordentlig belöning.! Det är så skönt att inte vara bakis längre, jag blir lycklig varje gång jag tänker på att jag slipper det..

Hejja dig! Jag är på dag 36. Underbart att ha ”extra” dagar nu i veckorna och göra annat på än att ligga och vara bakis :)

@kennie ja jag hoppas det blir mer ok i framtiden att lägga fram mer negativa aspekter om alkohol till folk runt bordet ?

Så kan ni ju inte ha det är min första reaktion. Dottern är idag myndig men det är väl så att föräldrar har ansvar för försörjningen så länge man går i skolan. Hade din dotter varit under 18 år kunde man på socialförvaltningen inleda en utredning om eget boende. Hur man gör med ett äldre barn som är myndigt vet jag inte, men jag tycker du ska kontakta socialförvaltningen och berätta om den ohållbara situationen ni befinner er i. Det. Din dotter har också diagnoser berättar du och det inbebär att funktionsstödsförvaltningen kanske behöver vara inblandad, behöver hon kanske något skyddat boende, missbruksvård kanske och ekonomiskt bistånd. Ni behöver hjälp på många sätt. Jag hade nog börjat med att kontakta ekonomiskt bistånd och berättat att din dotter inte kan bo hemma längre och berätta varför. Jag hade också gjort en orosanmälan gällande missbruket. En omfattande problematik, men boendet är som jag ser det det mest akuta.

Håll hårt i dem. Heja dig!

Kram ?

Tack för grattis, och intressant att det är fler än jag som varit översociala med hjälp av alkohol. Man är så rädd att såra andra genom att gå tidigt eller tacka nej, men kanske är man inte den enda som egentligen vill hem tidigare. Rätt ofta är det andra som passar på att gå när man väl tagit första steget...