Senaste kommentarerna i forumet

Jag kan säkert klara det själv, jag kan stå emot alkohol.. men när jag tar första glaset som jag alltid gör för att jag tror att ”nu har jag ju lärt mig”.
Borde jag ändå göra ett tolvstegsprogram för inre lugn och lycka också? Jag tänker att dem som gör de har vardagliga problem... vill man erkänna att man är en av dem. Jag känner mig så liten men vill klara allt här i världen! Det finns ingen utväg om jag går dit...

Ja 3 månader borde man väl klara av tycker man.
Själv åkte jag in till akuten igår eftermiddag pga min yrsel, ostadig, ont i skallen och att jag har dimm seende.
Hemma kl 04 i morse men inget klokare.
Dom röntgade skallen och halsen.
Men inga fel.

Börjar bli påtagligt jobbigt så får väl se vad jag ska göra nu liksom.
Fick dessutom restlest legs i mars mån detta året, den jobbiga sorten som sitter i 24 h om dygnet på det har jag konstant illa mående.

Nej men vilket klago meddelande detta blev....

Men som jag skrev innan kroppen börjar väl ta stryk rent nevrologiskt också.

Sen undrar jag över en sak. Om man slutar dricka i typ 5 dagar men sen dricker en 5 öl på en lördag, är man tillbaka på ruta ett då.

Just nu känner jag mig fruktansvärt nedstämmd, har en massa måsten här hemma som måste göras men orkar liksom inte. Blir bara irreterad när jag tänker på det.
Barnen vill hitta på saker men jag orkar bara inte.....
Känner mig fruktansvärt värdelös just nu, vem fn vill inte göra sina barn glada liksom .....
Man skulle kunna säga att jag inte känner någon lycka i något just nu.
Vill bara sova och vara själv.

Är detta normalt ?

Slutade som sagt dricka förra mån efter 17 år, drack några bärs i helgen.

Vad gör jag

Vad fantastiska ni är! Jag ska vända denna dippen till något positivt! Och sant man kan inte ändra det som varit! Utan nu får man blicka framåt och försöka hitta lyckan på annat sätt! Som idag, jag ska börja träna, jag ska göra något för mig själv! ❤️
Ni alla är fantastiska!
Stor kram och tack! ?

Idag är det dag tolv och jag känner mig stolt och känner att mitt självförtroende också blivit bättre.
Känner fortfarande dock en lite gnolande/malande känsloklump i mellangärdet. Vet inte om det är stress eller ångest. Men det är ändå inget större besvär. Har varit med om så mycket värre.
Tror min medicinering hjälper, men kanske att dosen ska höjas en aning... Ska diskutera det med läkaren på mitt återbesök.

Vill även påminna mig själv om att mitt fysiska mående är så mycket bättre. Balans, styrka och koordination har förbättrats markant. Vet inte om det beror på att jag inte druckit alkohol (hittar inget på nätet om att detta skulle hända) eller om det beror på att mitt psykiska mående blivit bättre.
Hur som haver... Känner ändå att min kropp är så mer alert på typ alla plan.

Bra dag hittills :-)

Ha en fin dag ni som läser
Kram

sätta gränser är ofta väldigt bra ! För ens egen skull !!

Jag tänker så här. Väldigt många dricker mer än de borde, blir apfulla flera gånger per vecka.

Att ta ansvar för det och sluta dricka är värt all respekt i världen. Den respekten, från andra och för dig själv, kommer att få skammen att blekna.

Den allra värsta skammen är egentligen abstinens efter alkohol, din kropp vill att du dricker mer, och det försvinner när alkoholen lämnar kroppen helt. Alla spår av alkohol är borta efter två veckor.

Kram ?

Nej det här går inte, har tappat fotfästet helt och druckit alldeles för mycket. Ju mer jag står emot min frus elakheter desto elakare blir hon, nu tar hon ut ilskan på ena barnet och rakt av mobbar. Det bevisar iallafall för mig att jag inte kan lämna utan barnen, men jag vet inte hur. Hon kör samtidigt en rejäl golden child på andra barnet vilket gör mig riktigt orolig för barnet ser ju inte vad som pågår. Kanske det bästa vore att kontakta en advokat för att se hur jag borde gå tillväga. Funderar samtidigt på att gå till läkaren och be om samtalshjälp, men jag vet inte om jag törs. Hur som helst så slutar jag med alkoholen nu, den hjälper inte ett dugg och försämrar bara omdömet.

Så lite sent Sisyfos men jag hakar på dig, jag hoppas du fortfarande är nykter.

Vet hur det är med barn som svajar och att bara finnas där är stort nog.
Bra nog. Konstigt nog får vi lov att acceptera att vi är alldeles vanliga människor, inga superhjältar, speedade av farlig bensin för att klara allt vi lovar.
Du finns för barn och nära. Du behöver inte finnas på något perfekt sätt. The rest will follow. Kram ?

Jo, jag har en som jag går och pratar hos som är jättebra och kan detta med beroenden. Hon är tuff, tuff mot mig när jag vacklar och hon får mig att förstå att det är okej att vara egoist. Något som jag aldrig varit innan eftersom jag blivit kallad det så många gånger och har då verkligen inte satt mig själv i första rummet. Så hon är väldigt bra för mig.
Är unnad fint stöd från både hans och min familj och har fina vänner på jobbet också så jag har det bra jämfört med många andra som är själva med problemen.
Men ibland känner jag mig ändå ensam för det är ju min vardag det gäller, andra kan ju gå hem till sin.
Är såå tacksam ändå ❤
?Azalea

Era barn borde på riktigt bli vuxna nu tycker jag. De går över gränsen på många sätt. Förstår verkligen din irritation!

Social samvaro med familjen är givetvis mysigt, men för mycket och för lite skämmer allt.

Älskar verkligen din sista mening: ”Alkohol är ett lösningsmedel, men det löser ingenting”. Det tar jag med mig.

Kram ?

Tack fina @andrahalvlek. Stödet här och gemenskapen är så viktig, hade inte fixat detta utan er, det vet du.
Jag vaknar med huvudvärk pga svårt att somna. Tänkte inatt på hur jag då och då gick upp mitt i natten och svepte två glas vin eller en sömntablett för att få ro.
Nu lever jag mitt liv utan åtminstone vinet och har sträng hållning till sömntabletterna numera. Till sist kommer sömnen. Tålamod står fortfarande på schemat.
Och apropå det så står möten tätt idag så det blir en intensiv dag i min fabrik. Men jag väljer att vara nykter, det är en förutsättning för att jag ska ha det bra min stund på jorden. Kram ?

Jag är 22 år och har vetat sen jag var 20 att jag har problem. Försökt dölja det och klarat perioder där jag inte blir ett fyllesvin.
Jag skäms så mycket för vad jag har gjort och hur jag är när jag är full, vilket är så extrem skillnad från när jag är nykter så man hade nog inte kunnat tro att den tjejen har alkoholproblem.
Nu har min pojkvän som också är ambitiös framgångsrik tankemänniska börjat förstå att jag inte kan dricka och de går inte lita på att ”jag tar de lugnt ikväll”. Jag har gråtit mig till söms så många gånger nu och vill bara få ett slut och bli nykter vilket jag ska nu. Men de jobbigaste är inte att bli nykter, de är skammen som alla de gånger jag varit full medfört och nu vet jag att jag inte kan glömma de med en ny fylla nästa helg som jag ska ha roligare på.

Kram till alla er starka där ute, hade velat skriva 24/7 med någon av er för att få sätta ord och förstå mina känslor jag bär på.

Jag vet inte om människor glömmer det som skett men jag kan lova dig att de kommer att se på dig annorlunda om du arbetar med din nykterhet och håller dig nykter!
Och DU kommer att känna att det är så - inte tvivla.
Alkoholism är en sjukdom - du har inte valt den.
Men du har ett val nu.
Skammen lättar med tiden ...,den inre skammen.
Och en dag kan man se på dig själv med lite kärlek också .... hur jobbigt är det inte att dricka! Och hur starkt är det inte att ta sig vidare.
Styrkekram!

Ta inte ut något i förskott, varken positivt eller negativt. Reagera och agera där och då enbart. Så hushållar du med din mentala energi och ork allra bäst.

Kram ?

Nykterheten har gett mig större livsglädje över små och stora saker, ett rikare och mer genuint känsloliv, mer tålamod, högre stresstålighet, bättre sömn och ökad självsnällhet.

Nykterheten har också gett mig större förmåga att göra en sak i taget - och verkligen uppskatta ”good enough”.

Du kommer att uppleva samma sak - och vi ska stötta och peppa och tipsa och råda allt vad vi orkar om allt möjligt, inte bara om nykterhet. Så fortsätt skriv dagligen!

Drickandet är bara ett symtom på underliggande orsaker som ligger och skaver. Vi hittar alla härinne olika grundorsaker på löpande band - och vi finns här för varandra även när det gäller andra bekymmer.

Kram ?

Ja det är intressant, det är samma sak för mig när jag känner doften av öl och vin, får avsmak. För att inte tala om doften av whisky eller gin. Uähh! Jag försökte lära mig att tycka om att dricka alkoholfri öl, men doften påminde för mycket av doften av starköl så jag lade ner det.

Jag förstår precis hur ni tänker, både Jasmine och Villjulevaockså. Jag tänker att man nog måste ha engelska som modersmål för att förstå alla nyanser, som känns motsvarande självklara i svenskan.

Men det finns ju ”sober club” och ”sober heroes” och hel massa hashtaggs med ordet sober, så helt ut förstår jag inte Annie Graces avståndstagande till ordet sober.

Hon brukar framhålla att hon inte dricker. Eller rättare sagt att hon visst kan dricka så mycket hon vill, om hon vill, men att hon inte har velat dricka på fem år. Jag tänker att man inte behöver krångla till det.

Fast jag skulle kanske inte heller i olika officiella sammanhang presentera mig som nykter. Jag svarar nog hellre ”nej tack, har du något alkoholfritt alternativ?”

Och frågar någon varför så svarar jag ”jag har slutat dricka alkohol”. Med det svaret förstår man direkt att jag har druckit alkohol historiskt, men att jag har valt att sluta dricka. Och det är väl egentligen samma sak som Annie Grace menar.

Jag är dock inte obekväm med ordet nykter. Härinne på forumet bland likasinnade är jag stolt och nykter. Men ordet nykterist känns lite ålderdomligt och pretto i mina öron.

Kram ?

Ps. Varje gång jag hör folk av okunskap och oförstånd säga ”hen är mongolid/mongo” vill jag slå vederbörande på käften. Vissa ord är så fruktansvärt negativt laddade för mig. Samma sak med harmynt, som historiskt är väldigt negativt laddar. Min yngsta dotter är född med läpp-, käk- och gomspalt (LKG). Punkt. Frågar någon ”är hon harmynt” låtsas jag inte höra att de pratar med mig. Så starkt kan jag reagera på vissa ord. Ett annat sådant negativt ord är ”efterbliven”. Jag kan knappt skriva det.

Kommer man nånsin ifrån skuldkänslorna och skammen man gjort i sitt liv då man drack?
Just nu känns det som att alla ser ner på mig och jag är i ett underläge hela tiden i relationer... jag vill att min pojkvän ska se på mig som han gjorde före han fick se att jag hade alkoholproblem. Blir det så när man är nykter? Jag är rädd för vad de nyktra livet ska ge.. kommer alla se mig som den svaga personen som inte kan dricka alkohol? Att jag varit den äckliga som trillat och inte kunnat tala för mig. Jag vet att jag är stark i allt annat än den förbannande alkoholen.. jag är inte van att folk kan trycka ner mig
/ rädd och ensam 22 åring som vill ta tillbaka sitt liv.

Intressant att det låter så likt hos många f.d rökare att de sedan äcklas av röklukten. Även min fru tycker likadant som gammal rökare, hon har fruktansvärt ont av att sitta nära folk som röker numera. Jag själv har aldrig rökt ett enda bloss eller provat en prilla i hela mitt liv och har inte det minsta ont av lukten av nån delar, kan t.o.m tycka att röklukten är god ibland.

Blir så glad och styrkt av att ni skriver till mig.

Sovit dåligt och känner mig bakis, är glad att jag inte är det.

Står inför en riktigt tuff vecka. Det var kanske till och med katastroftankarna på den som ledde till mitt senast återfall.
Några tunga situationer med anhöriga och djur som ska hanteras. Stora och viktiga utmaningar på jobbet, nästan av överlevnadskaraktär (är egenföretagare i Coronatider). Och ovanpå allt en stor fest i dagarna tre som jag långt tidigare lovat mitt svajiga barn att vara behjälplig med för att den var så viktig för hens livsglädje.

Att allt detta krockar under en vecka är absurt, och något som jag definitivt hade försökt ta mig igenom med hjälp av alkohol tidigare.
Nu har jag istället bestämt mig för att koppla på någon form av autopilot och "Just do it" mentalitet.
Inga grubblanden, ta en sak i taget, släpp perfektionismen till fördel för "Good Enough".
Är fast besluten om att vakna nykter nästa måndag och pusta ut.
Ska också skriva här varje dag, om så bara ett par rader. Vill gärna befästa den vanan.

Får skicka en kram till dig och frugan, jag hade nog rymt ??Men låter som en helg borta ifrån allt skulle behövas.
Hoppas din vecka blir lugnare och bättre// Strulan

Visst är det härligt att nykterheten tar plats som det normala i igen i livet. Tänker ofta att det gäller bara att inte ta det första glaset. Jag har klarat många helger nu trots att maken dricker sina helgöl.

Härligt att kunna sjunga och vara nykter på kräftskiva. Största vinsten att vakna dagen efter utan baksmälla.

Vi tar en dag i taget!
Kram

Hej,
Känner igen min man o mig i din historia. Vi båda har under många år bestämt oss att nu får det vara nog... Men sen tar något över och man finner tusen anledningar att det inte spelar någon roll att vi dricker "lite" (läs delar en box rödvin).
För 3 veckor sen ringde vi beroendecentret. Det var skämmigt och tufft men för oss nödvändigt. Vi var på djupt inne i vår onda spiral att det var svårt att bryta.
Har inte druckit på över 3 veckor nu... Jag vet att faran inte är över men en dag i taget.
Vill nog egentligen bara säga att jag tror på er... Kan vi så kan ni.
Kram Alex

..i det att han säger "ok" när jag säger att jag inte vill dricka.
Men jag måste, och jag får bestämma själv.
Så han tar inte fighten och han säger inte emot.
Så om jag bestämt en vit månad och efter en vecka säger äh skit i det kan du köpa hem vin till ikväll så frågar han "är du säker på det, du skulle ju ha paus" och säger jag då "jadå absolut" så köper han hem.
Han vill inte bråka med mig och tycker att det bara är jag som kan bestämma hur jag vill ha det och där ger jag honom rätt.
Sen har han aldrig tagit mina problem på allvar. Han har ofta ursäkter till mig.
"Nej du var inte så full"
"Äsch det var ingen som såg"
"Alla dricker för mycket ibland"
Själv dricker han öl nästan varje kväll, en eller två.
Han dricker dem långsamt för det mesta, medans jag slukar dem.

Jag begär inte att han ska styra över mitt drickande men jag skulle önska att han någon gång insåg vilken enorm ångest mitt drickande leder till, för det mesta.
Tyvärr verkar jag inte nå fram till honom när det gäller det.