Senaste kommentarerna i forumet

Är ju så nytt. I fredags kom det fram.. han har inget elakt i sig. Finns verkligen inte ens ett spår av något ont. Han pratar aldrig skit om någon. Han är aldrig missunsam. Alltid glad för andras medvind osv. Stort stort hjärta. Det var också det jag föll för. Att han är så genomgod. Därför har jag så svårt nu att se det här. Finns inget som jag känner igen. Han försöker inte skylla ifrån sig. Foglig som en hund som fått stryk. Erkände rakt upp och ner. Söker hjälp. Gör allt enligt boken. Då kommer mitt samvete men samtidigt allt annat. Vreden och sorgen.

Jag ser ju offret i honom också. Ser vad som gjort att sjukdomen kunnat drabba honom. Att han befunnit i sig i ett tillstånd då han struntat i allt. Inte haft någon ljuspunkt eller någon som verkligen funnits där för honom. Han mamma dog plötsligt. Hon var allt han hade och de stod varann nära. Hamnat fel i vården och inte fått hjälp från början. Panikångest. Supit för att döva. För att sova. För att det var funktionellt för honom. Men så träffade han mig, blev välkommen med öppna armar i i min varma familj. Var lycklig och dolde det.. Bra dessutom. Mycket resor, konserter, verkligen roliga saker. Bäst på att fira det lilla. Överraska mig, uppvakta och ta hand om. Alkohol varje helg mer eller mindre. Inte alltid mängder (som jag sett.. men vad vet jag idag) Och där är jag heller inte perfekt. Funderat mycket över mitt egna intag. Men jag skulle aldrig låta det styra mig, skulle aldrig dricka med mitt barn hemma. Jag är en som har roligt med alkohol men har respekt för hur farligt det är. Aldrig att jag skulle låta mig bli för bakfull för att jobba eller ens ta en återställare. Och varför behövde det komma upp till ytan i samband med bröllopet? Det känns som att jag stod där och sa Ja till alkoholisten. För han var ju inte nykter. Några öl för att lugna nerverna. Vad jag vet, men vad vet jag idag. Och vad är några öl? Vad är rimlig mängd? Jag har helt tappat uppfattningen om det nu. Och sen small allt. Grattis! Till en alkis! Må de leva lyckliga.. och allt har varit allt annat än lyckligt sedan vi gifte oss för bara några veckor sedan.. Det som gnager mest är att jag lärt mig göra skillnad på min pappa och min pappa alkoholisten. Alkoholisten är en dålig version av min pappa. Törstig och med ett beteende som ett barn. Ska jag lära mig göra samma skillnad på min man och alkoholisten? Vem är han?? Han hade ju antabus i 6 månader.. men vad vet jag?? Jag vet ingenting. Att känna att jag inte skulle kunna lämna honom ensam med mitt barn ens en liten stund för att t.ex. gå till affären. Lämna, hämta varje dag. Vaka som en hök för att skydda mitt barn. Vänta på återfallet som alltid kommer enligt min erfarenhet. Och denna ovisshet nu. Vad gör jag nu. När brister jag? Tänk om jag bränner ut mig, får en depression eller kollapsar. Hur tar jag hand om mig själv för att förhindra att bli sjuk. Jag har alltid sett mig som stark. Jag har skinn på näsan och ingen sätter sig på mig. Jag är envis och får ofta min vilja igenom. Men ingen av de egenskaperna hjälper mig nu. Jag vet inte vad jag vill, har inget konkret att sträva efter just nu. Lugn och ro och slippa den gnolande dåliga magkänslan? Bestiga berget spm följer efter en seperation med brustet hjärta.. För jag kan bara vänta. Vänta på vad känslorna gör med mig. Vänta och se vad han gör eller inte gör. Denna maktlöshet som jag lärt mig att jag ska acceptera. Men att komma dit nu är otänkbart.

Du åkte säkert på en släng av "duktig flicka " syndromet. Inte så konstigt nu när vardagen sätter i gång
på allvar efter semestern. Vad spelar det för roll om du inte sprang igår, ingen alls faktiskt. Det var inte så länge sedan du inte sprang överhuvudtaget. Och förr tog du ingen tupplur utan drack vin i stället. Nu har du varit nykter i snart 8 månader med alla dess fördelar, och börjat springa. Det tycker jag räcker alldeles utmärkt.? Läste att du funderade på hur mycket tid det är värt att lägga på ditt jobb. Jag tror du är på rätt spår där, även om du trivs och tycker det är kul med ditt jobb. Livet är kort, vill och kan man hellre göra något annat med sin tid så gör det. Jag är säker på att man inte ångrar sig när man sitter och berättar om sitt liv för barnbarnen, och för din del kanske också barnbarnbarnen.? Och samtidigt minns och tänker tillbaka på alla roliga saker som man upplevt. Tveksamt om det första man tänker på då är hur mycket firman tjänade på att man slet som ett djur från tidig morgon till sen kväll. Nä, då är det nog den där varma sommardagen när någon liten parvel lärde sig att gå eller simma som man minns i första hand.

Kram

Med viktnedgången också..Det är ju inte bara att kläderna sitter bättre, utan det mesta går lättare..Även sjukdomar och andra besvär kan försvinna med kilona..Så bra jobbat Vakna Vacker..Du är verkligen värd en belöning..??..Kram?

Ja vi ligger lika tidsmässigt. Kul! På min sida står det 7 mån och 4 v. Så det är om någon dag... 8 månader. Så skönt. Och vi är stabila i nykterheten även om den är färskvara?

Gott att fixa vikten oxå. Som sagt, det var på tiden det med?

Perfekt med fisket. Såå sugen på det, barn- och ungdomsminnen!! Men alla sunda vanor är toppen förstås.
Kramar till dig??

Jag kan bara hålla med dig!! Jag har ingen lust alls att stå bredvid med förståelse och pepp. Jag har försökt i 5 år, gett, motiverat och startat om. Gång på gång på gång. Han är vuxen, tar sina egna val och denna gången är det stopp. FÖRST ska han fixa vård, vilja bli frisk, skaffa ett körkort så han kan jobba....Då har han visat att han menar allvar med att vara fortsatt gift med mig. Jag har ingen lust längre , att offra tid, pengar, känslor på någon som svara med att göra egna/fel val hela tiden, det tar på en och kraften är slut! Slut, slut, slut!!!

Jag var sjukt opedagogisk i går när han ringde hem, buhuuu-ingen stöttar mig, alla är arga, jag måste ha pengar... "Bara kände, dra åt helvete"... Vet inte vad jag känner längre...Vet inte vad som är vad, vad är äkta känslor och varför är jag så arg?

jättebra tips, det ska jag komma ihåg!

Vad härligt att det börjar ge resultat med viktnedgången!? Och snart 8 månader ja, dax för mig att hålla extra koll på almanackan då. Jag får mina belöningar varje gång jag får en ny fiskart. När det inte finns några fler att få i Sverige så börjar jag räkna de jag kan få utomlands. Så det lär räcka ett tag.?

Ha det bra! Kram

Min vikt går nedåt, sakta men säkert. Det är verkligen toppenskönt. Får liknande tankar som runt alkoholen... varför gjorde jag inte detta tidigare? Jag vet ju svaret. Drack ju mer och mer och då är det inte lätt att gå ned i vikt.

Nu klurar jag på vad för belöning jag skall unna mig när jag är klar. Inte tänkt så alls när jag slutade med alkoholen... antar det inte var förhandlingsbart?
Något riktigt bra skall det vara nu i alla fall?

Det kommer så mycket med nykterheten som är så otroligt bra... inte så att alla problem man har eller får försvinner men man får färre. Och kan tackla dem på ett mycket bättre sätt.

Det är värt guld. Kram??

Så är det Jullan, nu när man ser det med nyktra ögon så är det skrämmande vilken drog alkoholen är. I lördags lämnade jag bordet en stund och tog med mig alla barnen till en närliggande lekpark med en linbana. Det var faktiskt skönt att se och lyssna på barnens lek, och få ett avbrott från de andras högljudda svamlande.

Jobbvecka nu ( sent skift) och allt är frid och fröjd förövrigt. Min sömn funkar bra. Annars är det nog just sömnen som jag har varit mest förvånad över under den här nyktra tiden. Jag behöver mycket mindre sömn än förr. Men blir även extra trött ibland och tar en liten tupplur när det går. För mig är detta dock inget som stör mig konstigt nog. En piss i Mississippi jämfört med hur mitt liv var när jag drack. Konstant full eller bakfull fy fan.?

Ha en bra dag! ?

Välkommen!
Jag har sagt att jag märker jag inte mår bra av alkohol, att jag slutat för min hälsas skull. No big deal?

Något som slår mig när jag läser runt här är att det finns någon uppfattning om att man som anhörig bör pusha, motivera och stötta alkoholisten inför att ta emot vård. Hur tusan kan jag det? Jag är så i affekt att jag blir arg bara av tanken på att den uppgiften ska ligga på mig. Jag behöver få vara i mina känslor. Men tolkar det nästan som att jag skulle kunna göra det värre som "straffar " honom genom att inte prata med honom. Inte säga godnatt osv. Det är inget jag gör beräknande utan för att jag inte kan annat. Är att stanna och hoppas på att han tar till sig detsamma som att skriva under att vara en stöttepelare? Låter hemskt nu men jag är så förbannad och sårad.

Bra rader du skrev?
Ja, nykterhetsbeslutet är en process. Men när vi väl tar beslutet så är det ju lite som i filmen... i alla fall för mig. Kände att nu räcker det, ville inte må som jag gjorde. Meddelade familjen och det har gått bra.
Heja dig?

Vad bra att du håller dig nykter under dessa omständigheter, det hjälper. Jag vet ju hur otroligt svårt det är med en sådan där människa i livet. Hoppas du kan få ordning på det. För mig har det gått sådär, har hamnat i något slags vattentrampande och kommer inte vidare. Jag har haft mitt Matrix-piller och ser hela situationen och hela mitt liv i en helt annan dager än jag gjorde för några månader sedan (även om jag redan då visste). Dock har jag druckit, inte destruktivt utan bara för att uthärda situationen. Jag skadade mig för en månad sedan under ett träningpass och har knappt kunnat lämna huset edan dess, det har gjort situationen näst intill outhärdlig då hon alltid är hemma. Svårt att lämna någon som inte fattar eller vill fatta, jag har i klartext sagt att jag inte accepterar hennes beteende och att om hon inte slutar med att nedvärdera mig så kommer det vara slut. Slutar hon med nedvärderingarna då? Nej, hade just en diskussion om detta då hon kallade mig "Lat skit" igår och hon anser sig ha rätten att kalla mig det om jag inte gjort vad hon tycker jag borde gjort. När jag sedan lämnade köket kallade hon mig barnslig, själv undrar jag om det är barnsligt att inte acceptera verbala påhopp eller om det kanske är barnsligt att kalla någon annan för en skit?

Men vi får jobba vidare du och jag, dessa destruktiva människor ska inte få förstöra våra liv längre.

Annie Grace skriver i sin bok ”Tänka klart”: ”Alkoholen tar ifrån oss möjligheten att känna glädje i vardagen.”

Jag känner enorm glädje i småsaker, och ett stort lugn inombords. Jag är garanterat inte gravid utan bara nykter ?

Kram ?

Det låter ju helt perfekt! Hoppas verkligen allting går i lås. Bra för er alla, och om hennes kompis också flyttar dit, kan ju inte bli bättre.?. Såklart det kommer kännas ovant för dig i början, men tänk samtidigt hur mycket tid du kommer få över till dig själv. Kram

Har inte tänkt på det förut, men du har rätt, har också samma lugna känsla i kroppen som under mina graviditeter.. Tror absolut att alkoholstoppet påverkade även då fast man bara trodde det var hormoner. Och så känner jag samma typ av stilla glädje över alla möjliga småsaker: ljum vind i ansiktet, blommor i vägrenen, fina moln, ett gammalt träd...

Har just läst din tråd, vilken resa du gjort! Härligt att du mår så bra!

Tisdagmorgon...ny dag...nya möjligheter..jag är SÅ trött. Har sovit inatt men drömt att jag hade fått cancer och läkaren storgrät när han skulle berätta. Drömde även om min svåger som bröt kontakten när min syster dog.Vaknade när min man gick upp hade svårt att somna om men somnade t slut och sov som en stock när klockan ringde??

Ska åka m min dotter t vuxenpsykiatrin kl 9. Skulle sovit hos oss inatt men hon kan inte komma t ro utan sover då h andra där hon heller inte kan komma t ro.

Solen skiner iaf...lönen har kommit...och den lönen ska jag inte förbruka på alkohol...det är iaf tanken nu kl tio minuter över åtta en sensommardag i augusti??

Kram?

Så varm jag blir i hjärtat av alla inlägg.
Bra dagar, dåliga dagar, jag sätter check på i princip alla av dem, känner igen mig i så mycket.
Många av dem är tankar jag tänkt känslor jag känt men inte satt ord på.
Skönt att känna igen mig.
Heja dig, heja er, heja oss.

Igår hade jag en riktig skitkväll som började på em och fortsatte tills jag sa högt till mig själv (i samtal med min man) att såhär besviken och arg får jag inte vara på mig själv, det är orimligt.
Okej- somnade på em pga så trött att jag faktiskt inte orkade hålla ögonen öppna.
Sov en timme. Orkade inte göra något av det som kvarstod på min lista för dagen.
Då drabbas jag ofelbart av inte rimliga känslor över att vara helt värdelös. Som att det finns ett batteri av argument som bara väntar på rätt tillfälle.
Hur dålig jag är, hur lite jag får gjort, att jag var för trött för att springa, dåligt av mig, alla andra fixar sånt, lätt. När jag hamnar i de kaninhål av dålighet så sitter jag fast.
Jsg sa till min man att jag MÅSTE hitta något sätt att vara lite justare mot mig själv, när jag inte orkar.
Jag bestämde mig för ledig kväll, köpte en god glass som jag åt ytterst lite av. Somnade i hyfsad tid.
Vaknade tidigt för att sätta igång i tid, hoppas på en bättre dag.
Jag har VÄLDIGT svårt att acceptera att jag inte ORKAR.
Orka allt - då är jag tillfreds med mig och kan tycka att jag är helt ok.
Måste ha detta som en instuderkgnskurs. Det är såklart ok att ha dåliga dagar men inte ok att vara så djupt missnöjd med sig själv utan ordentlig anledning.
Idag är jag nykter, ser fram emot att sätta igång dagen nu! ?

Jag tänkte räkna dagar fram tills det gått 6 veckor. Sen får det bli att räkna veckor tänker jag mig. Börjar bli lite tjatigt känner jag. Bra påminnelse för fredagarna också som ju är min fd dryckesdag och min nykterhetsdag.

Ha en fin dag allesammans ❤️

Grattis till ett helt års nykterhet?
Vad bra! Ingen erfarenhet av antabus, men så bra det finns olika mediciner att ta till som hjälp. Det är ju så att drickandet är ju så mycket av ett invant mönster och antabusen nog hjälper till att komma in i andra vanor.
Följer efter dig, blir 8 månader i veckan för mig. Så skönt!???

Det låter jättebra! Kanske dottern liksom växer till sig och det går lättare än du tror? Ett av mina barn har ds och i samband med skilsmässa från pappan flyttade hon till gruppboende. Det gick hur bra som helst. Men det känns så klart i mammahjärtat, konstigt vore det ju annars...
Hoppas du får en fin dag. Kram???

Dina ord - men också mina. Precis som jag känner:

Jag får en dålig magkänsla. Tar avstånd. Han säger att han inte känner sig älskad längre..
Samma dans.

Vil ha han tillbaka. Min älskling. Min bästa vän. Min stolthet. Min dröm.
Vi lever ett aktivt liv. Har många vänner och hittar på så mycket kul tillsammans. Vi reser jorden runt och älskar att vara med familjen. Tillsammans. Vi fem mot världen.

Först inatt förstår jag att han också parallelt med detta lever ett liv där han skal få tag i alkohol, gömma och planlägga. Det går sämre och sämre. Alltså jag vet ju att han smygdricker. Men det har inte gått upp før mig vad det faktiskt innebär för han.

Jag älskar vårat liv. Jag vill inte sluta leva det. Men jag har inte sett hela.
Egentligen var det mycket bättre när jag inte visste. Men nu när det börjar klarna så går det ju inte att blunda.

Eller det går såklart. Men det är ju inte det rätta. Det går ju att läsa i alla trådar här..

Jag måste låta drömmarna krossas (det gör ju så ont att jag får fysiska smärtor), släppa och gå.

Jag måste gå. Jag måste det.

Heja dig som varit nykter så länge. Fortsätt kämpa!