Senaste kommentarerna i forumet

Minns när jag flyttade ifrån barnens pappa..Jag handlade saker till barnens (okey dom var 13 och 20) rum..Dom var jätteglada för lite nytt..Barnens pappa köpte en svindyr säng till sig själv, men inget till sina barn..Han följde aldrig med till simhallar eller andra utflykter..Antingen tyckte han inte att det var hans grej! Eller så ville han dricka..Förutom fotbollsträning och matcher, som sonen hade..Det var han ju själv intresserad av..Jag var nöjd med det lilla..Tills jag fick nog..Tycker dina funderingar och tankar framåt är jättebra lim..Verkar gå i lagom takt också..Du får insikter om dig själv framåt, men även om det förflutna..Jag är så glad för din och barnens skull..Stor varm kram..❤️?

Hej
Jag har läst hela din tråd och tycker du är jätteduktig.
Själv är jag på dag 1. Har legat i sängen mest hela dagen.
Jag hade ett uppehåll från A i 3 månader hösten 2019. Det var helt underbart att få tillbaka energi och kreativitet igen.
Sen trodde jag att det skulle gå bra att dricka ett glas vin då och då. Men icke!!!
Nu har jag bestämt mig att sluta dricka. Vet att det blir några tuffa dagar men det kommer att kännas bättre för varje dag sim går.
Sen vet jag att det första glaset tar jag inte.

Långsamt kommer man längst kattsingen. Det blir bättre, en dag i taget.

Jag märker att jag lixom skiftar från att snutta i flaskan till att mumsa i skåpen. Sockret! Är nog vanligt att man har lite blandad problematik. När det ena är väck tar nästa över osv. Har snöat in på att äta fritt vilket inte håller. Jag satte som mål att köra sockerfritt fram till nästa brytpunkt kring alkoholfriheten 21/8. Sen går de två följa varandra! Sjukt onödigt att kasta mej in i tröst genom sötsaker.

Hur gör ni andra för att fylla livet med glitter? En fredagkväll tex? Berätta hur era liv är utan fokus på dryck och sötsaker?

I går åt jag som sagt innan lunch med mina vänner. Kändes mest som de pratade och berättade om allt de gjorde på semestern, om deras familjer, projekt osv. Ingen frågade mig, jag tog väl kanske inte initiativet heller, ibland orkar jag inte prata om mig själv om ingen frågar. De är fina vänner, så inte något illa men hade nog verkligen behövt prata lite. Efteråt när jag skulle åka hem så grät jag besinningslöst. Kände mig så ensam och så där när jag får insikt hur man kan ha det (även om jag vet att inte allt är perfekt) men att ha en egen familj och saker att leva för. Inte bara att vara stolt över att man orkat laga middag i dag som jag är. Jag blir så ledsen när det kommer så nära, för även om jag inte vågar säga det till någon (har alltid sagt att jag inte vill ha en egen familj, det är inte min grej) så har jag kommit fram till att det inte är så. Vill ha det, vill jättemycket, men jag är rädd för att hoppas och önska då det inte kommer ske i alla fall. Varför göra sig själv besviken? Vet att det är pessimistiskt att tänka så, men jag har levt själv i hela mitt vuxna liv och har endast knutit ann till en person, och det var snart 15 år sedan, så det bara är så att jag inte fixar sånt, jag är för svag och för fel.

Jaja... trots dessa känslor och även en känsla över att jag är så sjukt jobbig pga. en annan händelse som jag inte ens orkar ta upp så har jag inte haft något sug. Var och handlade på stan, gick förbi bolaget men tänkte inte ens på det, kom på i efterhand. Tycker det mest är jobbigt att gå på stan nu, har blivit så folkskygg sen jag flyttade till denna mindre staden, jobbar ju i skolan och träffar alltid på elever, avskyr att bli igenkänd. Vill bara vara anonym och inte synas - utanför mitt jobb.

Jag är nyss hemkommen från andra lägenheten, i dag har jag tagit ner gammalt tak, stått på en hög stege och pillat bort gammal färg och spackel med en spackelspade på ca 20kvm tak, nöjd över mig själv. I djävulens grepp hade jag inte fixat det, varken att åka dit eller att motivera mig själv att göra det.

Har inget planerat mer för semestern förutom att fixa i andra lyan, det känns lite ledsamt, även om jag tycker om när det är lugnt så önskar jag att jag hade någon att göra saker med. Någon som hade samma behov av det som jag. Vill och orkar inte umgås med mina päron hela tiden. Kan ha min hund här, det är mysigt men han går så sakta så mina dagliga promenader blir i ett för slappt tempo, så det stör mig. Vet inte vad jag kan göra själv? Åka på utflykt, men hur kul är det att göra själv? Jag blir bara obekväm i nya miljöer ändå.

Känner att mitt humör är lite svajjigt efter i går. Jag är inte nere, men fick mig en törn efter mötet med vännerna. När jag bara går i min egen bubbla och uppskattar och är tacksam över de små framstegen jag gör, över vad jag åstadkommer i min lilla värld så kan jag vara glad, men så fort jag jämför mig med alla andra "normala" människor så fattar jag helt vad jag missar eller vad jag har missat. Blir tårögd bara jag skriver om det. Fan! Måste tänka ett steg i taget, fokus på mig, bara du fixar detta med djävulen och utredningen blir klar så kommer det bli bättre. Men det känns osm det funnits såna saker hela mitt liv, bara jag fixar, går ner i vikt, ordnar något, slutar eller börjar med något..., bara det fixar sig så kommer jag bli lycklig, så kommer jag försöka börja gå på en date, så kommer jag söka det jobbet, så kommer jag osv... men det har nu gått snart 36 år och jag har fastnat i det där i 15 år. Jag vill inte 15 till.

Usch vilket hemskt inlägg det blev i dag. Behövde bara få ner känslorna. Nu ska det bli skogspromenad, hoppas det slutat regna, måste få klara tankar.

Väljer att inte dricka i dag, väljer istället att satsa på framtiden som jag bara har en möjlighet till om jag inte dricker.

Det är verkligen min sämsta gren...att visa sårbarhet.
På riktigt. Jag kan verka öppen...och det är jag också på sätt och vis - men samtidigt väldigt privat med det som verkligen skaver och gör ont.
Finns mkt skam där och tänker att skam är bensin för alkoholisten i mig.
Jag står liksom inte ut.
Men jag övar mig....sent omsider. Och nykterheten är ju en stark kraft vad gäller att reducera skam ...

? Robert Laul: Alkisbarn

Laul är sportjournalist, alkisbarn och nykter alkoholist.

Kanske inte ett litterärt mästerverk, men ett viktigt vittnesmål. Han läser boken själv dessutom.

Hoppas att han når ut till likasinnade - sportnördarna. Som är i för dålig form för att utöva sport själva, men som ser all sport som går att se på tv och IRL - och helst med en öl i näven.

Kram ?

Jag är också tacksam över forumet!

Du har gjort en så fantastisk resa Självomhändertagande. Du reflekterar och observerar, lär dig och utvecklas. Det är så stort.

Angående ditt ex tänkte jag först att du kanske också skulle prova 3-månaders regeln. Stänga av honom i 3 månader så du vänjer dig att vara utan honom.

Men det går inte nu när du stöttar honom i den här stora härvan.

Fortsätt glädjas över allt du hittills kommit fram till och njut av sommaren. Du skriver så fina mindfulness-ögonblick. Ut o spring i barndomsskogen och njut av sommaren. Kanske där är svamp?

Hör av dig till den andra killen om du vill. Tror du kan må bra av lite uppmärksamhet från någon som är bra.

Kan skriva mer senare.

Massa kramar!

Tror jag ska träffa killen en stund ikväll eftersom jag ska iväg och tälta imorgon.

Vet fortfarande inte vad jag ska säga om han börjar prata om sina alkoholvanor igen.
Skulle jag säga som det är, att för mig får han dricka hur mycket och ofta han vill, men att jag då inte kommer vilja vara tillsammans med honom på riktigt. Då blir det ju som ett ultimatum och det vill jag inte.

Så svårt. Är så oinsatt i just alkohol.

Har läst härinne att man ska stötta. Så kanske borde sagt igår att han var duktig som inte drack under mars månad?

Det är svårt att somna. Jag sover bättre nykter än när jag druckit, men det är svårt att lugna ner mig och somna in. Det oroar mig eftersom jag måste ta fler sömntabletter än jag brukar, och det var ju inte hållet jag skulle åt.

Många känslor kommer och går. Jag har inget sug direkt, men vanan och tankarna på att äta och dricka är konstant där. Har hört att det tar 3 veckor att bryta en vana, så jag hoppas att tankarna börjar klinga av efter ett tag.

Tiden släpar sig fram. Såg nu att klockan bara är 13, och jag känner mig redan redo för läggdags.

Tack för tipsen, @Ensam1984!
Har pratat mycket med min terapeut om det du skrev under nr 1. Det är inte mycket jag kan känna stolthet över just nu. Att jag är en bra kattmamma kanske. Men jag är lite stolt över några saker jag gjort tidigare i mitt liv, så jag bestämde mig för att prova igen - och har alltså påbörjat ett projekt. Får se hur bra det går denna gången.

Om jag fick ändra på en enda sak så hade det varit att väga som jag brukade göra - 15 kg mindre än nu. Jag var en helt annan människa - snygg och orädd. Med Antabusen så har jag tagit första steget på vägen tillbaka, men jag vet att det kommer ta tid. Och självhatet är helt överväldigande och paralyserande ibland.

Är ju också en av de kvinnor som haft utmattningsdepression..?. Och ja, precis som du säger. Både ljudkänsligheten och stresskänsligheten verkar vara något som man får tampas med resten av livet.. Och visst har det för egen del bidragit till att jag hamnade i alkoholträsket. Att stänga ute ljud, döva, lägga lock på, via alkohol fungerade en kort period. Kände mig då lite som innan jag brände mig. Kompetent, mer stresstålig och klarade ljuden bättre. Men det kommer ju tillbaka likt en bomerang. Skönt att både vara medicinfri och alkoholfri nu. Och en gång för alla som vi konstaterade i min tråd, verkligen lära mig på riktigt att handskas med mig själv och var mina gränser går. Ska försöka slå bort störigt fågelskrän och lyssna inåt. Det blir min melodi i sommar?!
Svalor och fiskmåsar är dock välkomna ?!
Men helst utan att lackera taket vitt..?
Kramar!
/Fibblan ?.

Ja, små klarheter i alla fall =)

Jag tänkte nyss på hur det var bara för några veckor sen, just den där hopplösa panikkänslan att det inte går låta bli, och oron över vad jag ska göra med all tid :)

Det finns mycket roligare saker än spriten.

Hej
Ja visst är 7 dagar bättre än inget
Hösten 2019 var jag nykter i 3 månader gick hos alkoholterapeut och tog Nalaxol (tror jag det heter) mot alkoholsuget
Det var 3 underbara månader vill dit igen
Angående min make så vill han inte bli nykter...ser sig inte som alkolist??jag dricker ”bara” vitt vin
Maken mycket sprit.
Jag måste sluta

Du går från klarhet till klarhet! Verkar oerhört bestämd i ditt beslut, vilket glädjer mig.

Oerhört bra statement att packa ner glasen i lådor och bära upp på vinden, och behålla julmustglasen ?

Kram ?

Fy fan vad vi är bra!

Kram ?

Har börjat jobba efter 2 veckors sjukskrivning och genast infinner sig ångesten. Under det senaste året har det blivit mer och mer klart för mig att jag måste byta jobb. Är så trött på att se mina tomma ögon i spegeln. Känner absolut ingen glädje eller hopp när det gäller jobbet. Jag vill vakna med inspiration och känna att jag kan påverka något i min arbetssituation och det gör jag inte nu.
Det blir extra klart när man kommer tillbaka efter en tids frånvaro.
Jag kommer att göra det till en prioritering nu för jag vet att det är intimt kopplat till mitt drickande.
Hur som helst... Dag 10 och idag är det ACA möte igen. Det känns skönt i alla fall ?

Kan inte räkna antalet gånger min pappa blev inlagd på ”torken” och sen kom ut hoppfull, för att sedan falla ihop som en dödbakt sockerkaka.

Han hade inte förmågan att hålla i och hålla ut. Han hade inte som jag varken organisatorisk eller verbal förmåga. Han kunde inte urskilja orsak och verkan, visste inte vilka bitar han skulle jobba med.

Han var en hantverkare som jobbade på. Hårt. Så kallad arbetsnarkoman. Endast jobbet hindrade honom från att dricka stundtals, men till slut föll även det ihop som ett korthus.

Jag vet att han älskade mig, även om han inte hade förmågan att varken visa eller uttrycka det på grund av alkoholen.

Han finns omkring mig som en skyddsängel - och han är överlycklig över mitt alkoholstopp.

Kram ?

Hej.
Kämpa på.
Kanske anhöriga talat med er om vad de känt om ert drickande?
Finns det något anhöriga gjort och sagt som fått er att försöka/vilja avstå alkohol eller dra ner? Att det eventuellt blivit t ex känslan typ : "nu får det vara nog"?

Jag har kommit till den punkt där jag måste prata med den beroende ... Men vill inte att den på något sätt ska bli upprörd.

Jag tror på dig.....en timme i taget, 24 timmar. Lova dig själv.... inte hela livet, just bara 24 timmar o sen 24 timmar till. Kämpa på

♥️♥️ Till er andrahalvlek och miss lyckad.

Jag funderar hit och dit. Temat för juli verkar det som ?

Jag kanske borde göra mitt sällskap mindre lockande? Men det är inte så enkelt eftersom att vi måste ha en relation för barnens skull. Men jag märker att jag saknar honom ibland. Och det känns skadligt nästan för faktum kvarstår att han fortfarande gör allt det som jag ville skiljas för.

Jag blir på sämre humör av allt det här grubblandet. Ibland får jag för mig att det är jag som valt det här. Att han kanske hade ändrat sig om jag gav honom en till chans?! Men det är ju absolut inte sant. Det är bara min hjärna som snurrar för många varv.

Jag blir ibland ledsen över att han bor ensam. Att han lägger sig ensam och att han vaknar ensam. Som om jag valt det åt honom.

Men så var jag där igår en sväng med barnen. Och insåg att han efter snart ett halvår i sitt nya hem inte har fixat nånting som lockar barn att vara där. Inga spel, inga ritpennor, inget litet krypin man kan vara i. Ingenting. Inte ens en extra säng. Han har en stor gård men ingenting där. Ingen liten pool, studsmatta, hängmatta eller skön solsäng. Han har inga bollar eller gatukritor. Ingenting alls som gör det roligt för barnen att vara där. Jag insåg alltså det igår!! Jag har bara tänkt att det är synd om honom när barnen inte vill gå dit. Men igår fattade jag varför. Han har ju inte gjort nåt för att de ska trivas där. Om jag bodde där hade jag till o med slagit upp en vägg för att kunna göra ett barnrum! Allt mitt fokus hade varit på att göra det så lockande som möjligt för mina barn.

Mitt gamla jag försöker ta sig fram igen och jag tänker att jag ska minsann fixa! Jag ska ordna det åt dem. Men så kommer jag på att det är inte mitt jobb. Jag skulle kunna göra det men om inte mannen vill det så är sakerna nog borttagna snart igen. Och det krävs äkta engagemang för att nåt ska hålla. Gör jag det åt honom är risken bara att barnen ändå inte vill gå dit men att han då också kan bli sur för det eftersom att det finns saker där till dem.

Jag vill inte bara klanka ner på honom. Jag är ju nöjd med att barnen bor hos mig. Jag vet att det är den bästa lösningen. Men det hade känts bra om jag visste att det fanns underhållning hos honom när de väl är där. Några barnsaker i alla fall...

Nåväl. Jag längtar tills jag kan sluta tänka så mycket på saker jag inte kan ändra på.

Jag blir ledsen när du skäms för att du blottade oron för din nedstämdhet. Här är du bland vänner, som vill dig väl i alla lägen. Vi ska lära av varandra, och aldrig skämmas. Hoppas att du hittar en riktigt bra läkare!

Kram ?

Vad bra att du var nykter i en vecka. 7 dagar nykter är 7 dagar du slapp vara full. En seger. Jag har samma problem, med att inte kunna ta bara ett glas. Det har du oxå kommit fram till. Första tiden är svårast, synd att gubben inte vill hjälpa till. Kanske du kan tala allvar med han en gång till... annars rekommenderar jag antabus, de hjälper att inte falla dit i början. Så kan du under tiden bygga upp lite mer styrka och motståndskraft. Ta en dag i taget och du ska se att vinsterna kommer snart. Kram

Kolla den dokumentären på Youtube. Lagom avskräckande. Dit vill du inte komma - du måste sätta stopp nu!

Kram ?

Det är en tuff utmaning, att ha en partner som dricker på, därför extra viktigt att ha något eget att fly in i... Jag rekommenderar träning, ger endorfiner och energi!

Den rosa knappen trycker man på när man gillar någons inlägg - som jag gjorde nu med ditt senaste inlägg.

Ett tips: Håll för näsan! Doften av vin kan trigga dig.

Kram ?