Senaste kommentarerna i forumet

Såg att du kikat in i min tråd och letade en träningskompis! Jag är tyvärr inte superaktiv här på forumet längre men jag kikar in med jämna mellanrum och uppdaterar min tråd som en liten dagbok och ibland svarar på lite annat :-)
Har läst en del i dina nyaste trådar och vi har det uppenbart gemensamt att köra med "all in" eller "krasch-läge". Det låter ändå som att du tränat länge och massor och har mycket mer erfarenhet än jag..
Min sista krasch i höstas som blev krascharnas krasch fick äntligen mitt liv att vända och jag lyckades sakta med säkert hitta en liten balans att vila mot och bygga nått på. Denna balansen började med träningen som jag strävat mot att hitta hela mitt liv.
Ur eget perspektiv kan jag bara säga, bromsa, bromsa, bromsa. Vi måste träna på att bromsa i tid, lära oss ta paus och sedan hitta gasknappen igen. Jag tror det är det vi är rädda för när vi inte vågar släppa gasen, att vi inte hittar den igen, på länge. Men det gör man, när man börjar ta hand om sin kropp och för mig är träningen fogen mellan plattorna, den som gör att jag hittar gasen igen, att den lilla nedförsbacken tar slut och jag börjar jogga uppåt igen.
Nu vill jag inte ge massa "tips" eftersom jag förstår att du har mycket erfarenhet av träning, men jag skulle säga att min lösning var att börja om från början och lära mig bromsa. Lära mig att älska och längta till träningen, låta det gå ett par dagar och förstå att kroppen behöver massor av återhämtning när man precis börjat träna igen efter ett längre uppehåll. Se träningen som ett livlångt projekt, inte som en maximal quickfix!
Mitt upplägg: Börjat med två dagar i veckan, som är hugget i sten. Inget kan komma i mellan. Kvällsmöte på jobbet? -Kan inte, jag tränar... Umgås med vänner? -Kanske senare jag skall träna först. osv...
"Träna" på att återhämta och koppla av efter träningen. Våga möta det där suget av vin, som är så svårt att sätta ord på. Bara känn på det och bli vän det. Hur mycket sitter i huvudet och hur mycket sitter i bröstet. Går den där ångestklumpen i bröstet att lätta lite med några djupa andetag? Sen fundera på vad du skulle vilja göra istället, kanske går det att göra även om den där klumpen sitter lite kvar?

Förstår att stängningen av gymmet känns tungt! Vad brukar du göra när du gymmar?

Kramar

Jag blir lika berörd varje gång jag läser detta inlägg. Det är så bra skrivet. Enkelt och nära på samma gång. Tack! ?

Nytt för mej, TACK för tipset!
Fint att få en sån snabb respons.
Ja, tänk att morgonens insikter tycks som borta på eftermiddagen. Det är verkligen ett tydligt mönster. ?

om varför jag avslutade mitt förhållande:
Han drack jättemycket och hade dåligt spritsinne (hans val)
Det i sin tur orsakade:
Att han sa och gjorde elaka och svekfulla saker på fyllan. (hans val)
Att jag inte kunde lita på honom. (en konsekvens)
Att jag oftast var ledsen, trött och arg (en konsekvens)
Att jag åkte berg-och dalbana.(mitt val)
Att jag "överanpassade" mig till honom. (mitt val)
Att jag regelbundet förlät saker som inte kändes bra i mage och hjärta att förlåta (mitt val).
Att han på sin höjd sa förlåt men aldrig gjorde förlåt. (hans val)
Ja vad säger man när man läser det man själv skrivit och samtidigt vet att man dom senaste veckorna känt sorg och saknad? Det är dags att sluta romantisera upp och minnas selektivt.

Laddad till tusen!

Nu är det ju lätt värt att träffa polarna på en AW och snacka när man inte förstör en hel vecka och mår skit efteråt!

Hm... undrar vad jag ska göra när jag kommer hem sen? Soela tv-spel, se en film eller bara softa. Är jag hemma 22:30 är ju kvällen inte ens slut.

Med i fickan är givetvis en proteinbar! Hahah Andra tider nu!

”Va! Ska du inte dricka?!”
”Nä, jag mår inte bra av det så jag skiter i det”
”Ok”

Jag uppdaterar med verklig dialog sen ikväll. :)

Freeedag!

Tack mina fina vänner. Det värmer att gå in och läsa era inlägg. Fortsätter att ligga lågt, sparar på krafterna. Mår förhållandevis ok.

Orkar inte kommentera hos er andra ännu, men hejar på er alla. Ni är så bra.

Väljer dock att ännu en gång kopiera in mitt inlägg angående beroende. Då jag fått fått bra respons förstår jag att texten uppfattats som viktig.

"Vad är ett beroende?

Frågar man ett uppslagsverk får man i svaret bland annat detta:
"... fenomen som innebär de fysiska och psykiska mekanismerna bakom att en person återkommande utsätter sig för något som den vet är skadligt."
Och vidare:
"... personen har svårt att styra intaget av substansen."

Jag tänker att alla som har hittat hit har ett slags beroende. Om man har svårt att låta bli att dricka är man på ett eller annat sätt beroende. Att jämföra sig med personer som dricker mera än vad man själv gör är ju ganska verkningslöst. Möjligen om man kan dra lärdom av hur fort det kan gå utför.

Flera skriver att de druckit i många år, men aldrig tagit något på en vardag, tagit en återställare, druckit på morgonen/före lunch/före middag/före kl 19.00 osv och därför tror att de är säkra. Alkoholism är en progressiv sjukdom, det vet vi. Ingen blir fullblodsalkis över en natt. Alla har vi - visserligen på olika sätt, men ändå - druckit oss till detta. (Det går självklart bra att använda mindre stigmatiserande ord än alkoholist/alkis, gillar det inte själv, men betydelsen är densamma.)

Själv drack jag i mer än tjugo år endast på helgerna. Att ta något på en vardag fanns inte på kartan. Men så en dag...
Jag drack under dessa många år heller aldrig före helgmiddagen, tankarna fanns helt enkelt inte. Men så en dag...
En återställare? Nej, fy, vad äckligt. Det föll heller aldrig mig in under alla år. Men så en dag...

Varför skriver jag då detta?

Självklart för att varna andra. Det kan gå så himla fort. Kan jag påverka bara en enda i rätt riktning, är det värt dessa tankar.

Istället för att fundera över om du är beroende eller inte, ta varning av att du är här, på Alkoholhjälpens sida. Sluta dricka innan du kommit så långt att du inte behöver undra, utan är smärtsamt medveten om att du är djupt nere i A-träsket. Det blir så mycket svårare då. Inte bara att sluta rent fysiskt utan också att hantera den ångest det destruktiva drickandet medfört.

Detta alltså skrivet i all välmening, av omsorg - garanterat utan en enda tanke på mästrande - i sann forumkärleksanda."

Kram på er"

Jo han är ganska kontrollerande och ibland kan jag tycka att det hjälper och är bra för att jag inte ”kan” dricka då. Samtidigt blir jag less på honom och ibland kan han till och med trigga mitt drickande genom att vara sådan. Som att jag liksom minsann ska visa för honom att jag gör som jag vill och blir lite trotsig.

Det har gått lite upp och ner sedan jag skrev sist, har dricker litegrann vid några tillfällen på ett normalt, socialt accepterat sätt. I samband med middagar, firanden etc. Har även smygdruckit på ett kontrollerat sätt (haha). Vet att det tids nog spårar ur men nu känner jag mig patetiskt nog lite nöjd för att jag lyckats med att dölja mitt drickande vid ett or tillfällen.... jag är helt hopplös och oförbätterlig. Pendlar mellan att vilja lägga ner alkoholen helt och inte vilja det, vill kunna dricka normalt och känner att det blir en större grej av det hela om jag ska ha nolltolerans. Känns bättre att målet ska vara nykterhet till 95% men att jag får dricka 1-4 glas vid speciella tillfällen om det är i ett socialt sammanhang. Tänker att jag så ska undvika att hetsdricka och ”passa på” när jag får chansen efter en tids nykterhet. Vill avdramatisera alkoholen liksom. Låter det rimligt? Vettigt?

I helgen kommer jag att dricka något eller ett par glas eftersom vi ska åka bort och träffa några vänner, känns inte som en riskfylld situation...

Dagvård är kanske inte rätt ordval, men det är i alla fall behandling på hemmaplan på dagtid. Som att gå till ett jobb, och man kan även jobba delvis. Jag tror att det är bra att man lever kvar i sin vardag.

Kram ?

Intressant att du varit på båda sidorna. Det vill jag veta mer om. Det handlar om förhållningssätt. Jag tror inte heller på att hälla ut och skuldbelägga men det är inte så lätt när man i långa stunder (månader) haft det fantastiskt och den sjuke är såååå glad av att han kan klara detta och att det är så här han vill leva resten av livet, nyktert och med mig osv. Sen får jag ett sms och då märker jag att det är inte som det ska och när jag kommer hem är det glass i soffan, stök i köket, utdragna lådor och skåp, spill på golvet, snus lite varstans, och han ligger och sover djupt i soffan med TV på och stinker alkohol. Hur ska jag förhålla mig till det?
Jag har läst mycket om medberoende och försöker inte vara det så jag städar tex inte utan vill att han ska se konsekvenserna (i den mån det går...) .
Sen vaknar han och skyller på mig, skäller och överöser sina dåliga tankar på mig, både om mig och om huset, orten, barnen, allt. Han tycker att jag är hård och kall. Att jag alltid varit det. Detta är ett mönster och brukar pågå i tre-fem dagar i denna ordning: 1. full och högljudd med anklagelser/arg, även natt (eftersom han sovit dagtid), 2. ånger gråt "vill inte ha det så här", 3. ny fylla och sömn men lugnare, sover hela tiden i princip, kommer upp då och då, 4. slut på sprit ska jobba om några dagar, ångest och ont i hela kroppen, 5. mer ångerfull och det ska inte hända igen och "jag vill inte skilja mig", 6. pigg och alert med viss ångest när det är dags att jobba, "ska ta nya tag" men det händer aldrig.
Om han lämnar mig för att jag är skittråkig att leva med så är det upp till honom. Jag kan inte hindra någon att göra det. Men eftersom det finns ett kemiskt beroende troligen så har det kanske underordnad betydelse... Det svåra är ju hur jag ska förhålla mig till hans sjukdom. Ska jag lämna honom? Varför? När? I vilket skede? Spontant vill jag ju göra det när det i kaos (nr 1) för det är då det är som jobbigast, med det går ju inte att "kasta" ut honom när han inte ens kan stå.... Resten av tiden vill jag det inte - inte alls. Misselina: Vad tänker du om det?

Du kämpar just nu med att väga alkoholens positiva kortsiktiga konsekvenser med de långsiktiga negativa. En tuff kamp med många motstridiga tankar, något jag tror många kan känna igen sig i. Hoppas att det är okej att jag pekar på dina egna ord från i morse, kanske kan de vara hjälpsamma för dig nu?

"Ja vin för att lugna har jag verkligen testat länge. Funkar väl med 1 glas som snart är 4-5 och allt spårar ur. Antingen att jag somnar eller gråter. Har definitivt aldrig slutat med en inre ro."

Finns något annat sätt än alkohol du kan prova istället, som kanske kan hjälpa att lätta oron i stunden utan att bidra till långsiktig oro? Ett tips, som du kanske redan känner till, kan vara att ringa Alkohollinjen för att få vädra tankarna och diskutera alternativ. De har nummer 020-844448 och har öppet till 16. Du kan vara anonym.

Vet inte om det här blev hjälpsamt för dig, det var bara något som dök upp för mig när jag läste ditt senaste inlägg. Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Nu åker maken till systemet. Han har druckit i bib på 4 dagar. Ska jag köpa en flaska vitt till dej? Jaaa...svarar jag...
En flaska är inte farligt, peppar han.
Jag blir så orolig så magkatarren drar igång nu direkt. Inte kan väl jag ha blivit en normaldrickare?
Nej, snarare nog en medberoende.
Genom att ändå dricka begränsat med alkohol så blir makens dagliga drickande helt normalt.
Tar jag ansvar för mej själv nu?
Jag har även 1 flaska alkoholfritt i kylen. Hur blir det om jag varvar?

Käre nån, jag har satt mej i en situation som jag inte känner någon ro inför. Jag riktigt känner hur skönt det blir med alkohol i blodet.
Tänker även att beteendet ALLT eller INGET är ohållbart. Gäller många områden.
Men ååh, jag skäms...sitter och både längtar och våndas.
?

...och välkommen till forumet!

Ditt inlägg berör. Du har kämpat och gjort ditt allra bästa för att vara ett så bra stöd som du kan, och haft en god tillit till att ditt syskon gjort en ihållande förändring. Du fick ett besked om att han blivit gripen, och det väckte ilska, besvikelse, ledsamhet, och en misstro gentemot syskonet och hur ärlig den varit om situationen de senaste fem åren. Det här är ett lite "långsamt" forum, ibland kan det ta tid att få svar. Det var några dagar sedan du skrev, hur känns det nu?

Klokt av dig att söka ett sammanhang där du kan få lufta och bolla dina tankar. Kanske har du redan hittat stöd. Om inte kommer här några alternativ som kan vara värt för dig att undersöka. Alla stadsdelar i Stockholm har anhörigstöd, många har grupper. Du kan kontakta din stadsdel och fråga vad de kan erbjuda dig för stöd. Något annat som många varit hjälpta av är Al-Anon, de har även onlinemöten i dessa speciella tider. Mer information finns på deras hemsida.

Hoppas att något av detta kan vara hjälpsamt för dig! Om du vill får du gärna fortsätta skriva och berätta mer om din situation, som sagt kan det ibland ta ett tag innan en tråd tar fart.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Dagvård, är det samma som Öppenvårdsbehandling eller?
Jag har sökt behandlingshem ett par gånger men fått avslag. :(
Så synd, är säker på att det skulle hjälpa mig!

Det är ju otroligt mycket saker du räknar upp, så mycket så jag inte ens får någon överblick, hehe.
Men en sak som folk glömmer när de räknar upp saker man kan hitta på: Är att LUSTEN måste finnas där! Finns ingen lust att göra saker så hjälper tyvärr inga listor... Ofta när man säger: "jag har inget att göra" så menar man väl egentligen: "jag kommer inte på nåt jag VILL göra!" Att tvinga sig till saker man inte vill tror jag inte leder till nåt i längden! Jag kan tex tänka att jag BORDE städa (bara ett exempel!), jag tar fram dammsugare & mopp mm, hinner bara börja, suckar, inser att jag inte kan, och ställer tillbaks dem igen.. Nu var detta med städa bara ett exempel, som kan appliceras på vad som helst! Jag är helt säkert inte ensam om att sakna lust! Jag har för avsikt att hitta "mina egna grejer", för jag kan inte bara haka på andras! Depression? Öh- yes! Haft större delen av livet, därför jag ens börjat dricka på det sätt jag gör! Depressionen kom först, inte alkoholen! Jag har i mitt liv tyckt att väldigt få saker varit roliga. Introvert, högkänslig, Aspergers, ADD, social ångest... Det kommer liksom inte naturligt att bara göööra saker! Men samtidigt VILL jag så gärna ha saker att göra som ger mig glädje & mening!

Trist, är det att jobba hemifrån som har fått fylleriet att eskalera menar du?!

Hemma-arbete gjorde mig inte gott. Är på dag 6 som nykter idag. Denna gång är det maken som sagt ifrån. Så om jag inte vill förlora allt får jag nog se till att fixa detta.

Jag har inte egen erfarenhet av behandlingshem, men jag har hört talas om att många kommuner har så kallad dagvård, dvs behandling på hemmaplan.

Kostar ingenting, det är ju kommunalt. En del går halvdagar och kombinerar med att jobba halvtid. Ring kommunens växel och be att få prata med någon på beroendeenheten.

Varmt välkommen hit! Vi är ett gäng med olika lång erfarenhet av både drickande och nykterhet. Skriv och läs mycket här så ska du få bra stöttning.

Kram ? (som varit nykter i 4 månader tis 9/6)

Jag tror att det är jättebra att tänka ”fy fan vad patetiskt” istället för att tänka ”önskar att jag också fick dricka”.

Ju snabbare man kan växla över från ”jag får inte dricka” till ”jag vill inte dricka”, desto bättre. Just den förändringen i tänket är superviktig!

Av med offerkoftan och ta er an det nyktra livet med alla dess fördelar. Fokusera på fördelarna! Bli nyfrälsta, precis som vi andra ?

Kram ?

PS. Tröttheten i början är helt normal, hjärnan behöver tid att läka. Sök på ”alkohol hjärnan” på youtube så ska ni se hur svårt vi misshandlar våra hjärnor med alkohol ?

Sen jag slutade har jag verkligen försökt ta tillvara på morgnarna på samma sätt som jag gjorde förut. Powerwalk på morgonen och se världen vakna till. Nästa vecka börjar jag jobba efter avslutade studier och har lagt upp en plan för att kunna ta tillvara på morgnarna på bästa sätt även då ?

Exakt så känner jag med, må pyton, ångest, inte fungera förrän framåt kvällen är bedrövligt. Älskar med mornarna!!

Jag tror att det är jätteviktigt att hitta något annat att fördriva tankarna med för att hålla suget borta. Jag har även sett att många fokuserar på hur de vill må på morgnarna och det känns så rätt för mig. Morgnarna har alltid varit min favorittid på dygnet och jag känner att jag har förlorat så många morgnar på grund av drickandet.

Fyll eftermiddagen med nåt meningsfullt, jag brukar göra tvärtom mot hur sinnet mår. Är det motigt o psyket vill ”ha” brukar jag göra nåt nyttigt fysiskt, belöningen blir enorm sen fram på kvällen. Inget sug alls, bara kickar av motion

Ja det farliga kommer ju när minnet börjar blekna, och känslan man hade där i avgrunden....detta forum funkar lite som aa, man blir påmind hela tiden och man tar rygg på dem som gått före, en dag i taget. Kram Jullan

Ja, det är en dag i taget som gäller. Själv har jag inte börjat räkna nyktra dagar, jag skulle slå alldeles för hårt på mej själv om jag bryter.
Nu har jag visserligen en plan att vara nykter och försöker se det positiva med det, varje morgon, varje kväll. På eftermiddagarna är det ingen positiv känsla än så länge.....
Men när timmarna går och jag lägger mej nykter...WOW!!
Nykter fredag önskas

Helgdrickat blir det inget med! Givetvis smids planer bland kollegor idag, ”här ska bunkras på hemväg” ”supas så ögonen blöder” ”konstant rus, underbart med helg” ”vi ses i dimman”
Jag sitter mest o tittar på dom och tänker fy fan vad tragiskt. Kan jag redan på 6 vita dagar ha ändrat mig så?! När faller jag igenom o super till igen?!
Det känns förvånansvärt bra nu när beslutet om vit period är taget.
Börjar t om få tillbaka nån sorts lust till samliv med min fru som jag inte varit mer än sporadiskt intresserad av på länge....