Senaste kommentarerna i forumet

hej igen!! Jag såg inte ditt svar förrän nu, tycker det är svårt att hitta tillbaka till trådar här på forumet... är du kvar här? Det har ju gått några dagar. Något nytt om ditt återbesök till läkaren? Jag fick svar på mina prover - de var helt normala. Antar att det har en del med min senaste månads minskade intag att göra. En dag i taget låter bra. Skriv gärna om du vill prata om ångest eller annat.

Gällande mål, så har jag ett övergripande och det är att nå till en punkt där jag upplever att jag har balans i min livsstil. Där jag varken nekar mig själv en massa saker eller gör för mycket av något. Därför kör jag inte på 100% nykterhet utan kanske 80% (om man säger att jag tidigare hade 0%..). Har du några mål? kram!

Just det jag bad om Xanor också, vilket jag tar väldigt väldigt sällan. Men det var nog bra att jag inte fick den heller. För när jag hade mina 30 plus dagar nykter nyligen och tog ett återfall på 9 dagar, var det som hände att det gick bra utan A, men så fick jag fyra Xanor skickade till mig och tog två - och eftersom jag inte tagit någon på månader, så blev jag som hög och förlorade omdömet och gick till Systemet - Man ska säkerligen inte skylla på något annat än sig själv, men det gör jag ändå, för jag tror inte jag hade druckit om jag inte förlorat omdömet och de ”klara tankarna”. Självklart vet jag inte det, men det känns som så.

Nu kommer klagerskan tillbaka. Jag vet att du Odette säger att jag inte ska tänka så, men det är ju det enda jag gör, klagar, och ändå kan jag inte sluta, för jag har verkligen inget annat att ”rapportera” men tycker samtidigt det är skönt att skriva av sig här, likaså att få feedback.

Jag ringde vårdcentralen för sjätte gången och de förbarmade sig över mig (eller det var just det de inte gjorde visade det sig...) Eller de orkade väl inte att jag ringde dem mer.
Jag var där nu på fm och bad om immovane och oxascand. Men det ville hon inte skriva ut för de är beroendeframkallande och ”mycket dåliga tabletter” och då sa jag att jag förstår det, men jag är just beroende av dem och jag tycker inte att när jag slutar med alkohol samt inte träffat mina barn på tre månader pga stängda gränser till Spanien, så är det inte läge att ta tag i det beroendet (det har jag gjort många gånger förut och varit motiverad i åratal utan) och jag sa att det tyckte jag fick bli en senare fråga. Nästa utmaning när barnen är hos mig helt enkelt och jag har mer ro i den biten. Och inte sitter helt isolerad.
Men det tyckte inte hon. Fick bara Theralen som jag vet sedan tidigare är en s***medicin. Helt värdelös enligt mig.
Det kunde de har sagt innan jag betalde 1800 för besöket. (För jag hade redan sagt vad det var för mediciner jag behövde.)

Jag gick förbi Systemet som är på vägen hem. Kändes inte som något problem. Dag 11.

Jag promenerade fram och tillbaka till vårdcentralen, men jag förstår det inte, det här med alla mår så bra av att promenera, jag blir bara irriterad och stressad och vill bara komma fram. Målet är allt, inte själva promenaden.

Sov dåligt inatt. Mellan 23-02. Sedan dåsade jag till här och där efter det (läkaren sa ”ja det är ju så otroligt viktigt att du får sova, så att ångesten minskar b.la - och ändå vill hon inte ge mig Imovane, hur bakvänt är inte det?)
Men det som jag ser som ett framsteg är att jag somnar lättare nu så resten kanske följer. Nattsvettades igen - borde inte det vara över nu?

Skönt att du kan prata med din pappa Odette. Det är ju så viktigt med kontaktar nu, speciellt för dem som sitter isolerade.
Och jag blir glad att du känner dig mindre tung och har en känsla av att vaknat!

Jag vet inte heller varför jag inte får hjälp. Det är obegripligt. Jag är ju i riskzonen för att skada mig själv eller värre, det vet dem också. Jag behöver verkligen se det där ljuset i tunneln som du skriver om.

Ang den överaktiva hjärnan, läste här imorse att det är som att man tystnar den och får den mer avslappnad med A, men sedan blir den ju ännu högre igen, och det där känner man ju igen.

Kramar till dig. Hoppas din dag blir fin.

Jag tycker det är bra att du skriver här även när det inte är bra. Jag har kollat tillbaka i din tråd och ser att du har stor egen erfarenhet av att vara nykter under längre perioder. Även om det inte har hållit så som du skulle ha velat, vet du att du definitivt har kapacitet att ge dig på projekt nykter igen. Nu har vi en långhelg framför oss. Hur tänker du kring den? Prata med kärleken?

Kram!

Tack för att du svarar. Jag kommer nog tillbaka till den vilja som så många här visar. Det kanske finns en framtid, ja, det är klart att det gör. Men ibland är det som om man måste ligga och kravla på botten ett tag.

Hej!
Jag kan tipsa om en bok som heter ”tack, det är bra” av Cecilia Svensson. /P

AA-möten, kyrkobesök och nu politik också! Lovely ? Tänk vad mycket energi man frigör när man blir nykter.

Kram ?

Det känns lite lättare att veta att jag inte är helt ensam om att ha upplevt detta hemska. Jag är redo att göra vad som helst för att slippa må så dåligt. Ska verkligen försöka hålla mig nykter i dag. Och imorgon. Och alla dagar efter det... Men - en dag i taget!
Stor kram??

Hans utredning kommer ta minst 6 månader. Förstår att du i din sits är maktlös, ta hjälp av vänner och familj, berätta och få stöd. Du kanske inte orkar lämna nu, i ditt tillstånd. Men gör allt för att njuta av bebisen, sök det mysiga i längtan. Försök hitta styrka och kraft. Ställ in dig på att få ett bra liv med dig och bebisen, och gör klart för honom att om ni separerar så får han bara träffa barnet i sällskap med annan vuxen om han inte skärper till sig. Testa att få följa med till läkaren, antabus, eller annan medicin som stoppar suget om han vägrar behandling, för din skull så du får lugn och ro. ❤

Kan som sgt vara en bra drivkraft, min ilska då var så härligt befriande när jag upptäckte sms han fått och skickat. Nu har jag bestämt att jag flyttar hem, han får ta över det här boendet. Men skumt det här med medberoende, jag låter honom sova här när inte barnen är här. Usch så jävla irriterande hur man hela tiden släpper på sig själv. Kämpa, du är snart framme.

Ja du Se klart det är väl sisådär här med. Helt ok, men det är inget jag lägger någon större vikt vid nu. När frugan inte är superstressad pga jobbet så är det lugnt. Man är ju inte nykär om man säger så, men vi bråkar inte i alla fall. Har absolut inga tankar på att skilja mig eller så, men visst, jag hade väl viljat vara lite mer ” tänd” om du fattar vad jag menar.☺️ Känns i alla fall som att det går åt rätt håll. Får man fråga hur länge ni har varit ett par? För egen del är det ca 17 år.

@Andrahalvlek, vi har bara haft en katt och så fiskar i akvarium så klart.? Men det får räcka med en hamster i nuläget. Frugan var väldigt tveksam till den också, men jag tyckte det var ok.

Kram

Kram

Ikväll får jag tyvärr missa mötet med hemmagruppen. Jag ska istället närvara på ett infomöte för nya medlemmar i det politiska parti jag nyligen gått med i. ( Via plattformen Zoom. Hjälp, jag blir nervös av såna här nya tekniska saker...). ?️

En sak nykterheten fört med sig är att vidga min blick utåt istället för att med A avskärma mig från verkligheten. Att gå med i ett parti kom som en plötslig insikt. ?

Coronasituationen blev liksom sista knuffen. Vår utsatthet globalt och känslan att vi alla sitter i samma båt. När ledare för världens största länder, som Kina och USA, styrs av självcentrerade despoter och många länder styrs av diktatorer känns plötsligt vår trygga demokrati inte längre så självklar. Bara för att jag själv växt upp här i Sverige och tar demokrati för givet är det lätt att glömma hur kort tid i historien vi haft det så. Hur människor kämpat, offrat och dött för att vi har det vi har nu. Minnet är kort.?

Det tar lång tid att bygga välfärd men går desto fortare att rasera.

Tack, Gud, för att du hjälper mig förbli nykter så jag kan få bli till glädje & nytta för andra människor. För att jag slipper min självcentrering och självömkan och kan höja blicken. Även om jag kanske inte tänkt bli så aktiv medlem känns det viktigt att ta ställning, dra sitt lilla strå till stacken och stå upp för det man tror på. Vi behöver varandra! ?

Hur mår du idag? Gick natten ok? kramar / Odette

Panikångest känner jag väl igen. Fy fasiken. När jag drack sist vilket blev 3 kvällar så fick jag sån panikångest som du skriver. Skakade,kunde inte hålla i ngt,mitt hjärta skenade, svårt att få luft. Känner verkligen med dig hur du mår! Kan säga för min del att min panikångest gillar inte alkohol och därför håller jag mig borta nu. Den överjävliga ångest vill jag inte ha och inte du heller gissar jag!!Det är inte värt att må så när man faktiskt kan må bra. Jag är så rädd att få den igen o det är en av mina motivationer.Du fixar detta. Kram?

Tänker ibland på i vintras när han var bortrest utomlands i 3 veckor. Och när han kom hem stack han ut och drack med kompisar trots att hans barn längtat efter honom så mycket. Trots att han på nåt sätt ville vara kvar med mig. Att en person kan göra så mot de tre personer han påstår är viktigast... Det visar ju på vilken låg empati han har. När jag tänker på det så hjälper det mig lite att stå emot impulsen att försöka lösa allt igen. Han kommer alltid välja andra före oss. Vi ska bara finnas där när han känner sig ensam. Är det därför jag sörjer när han är ensam? För det har varit min roll i hans liv att finnas där då. När hans kompisar inte har tid eller när han är för bakis för att gå ut. Då har jag och barnen funnits där som en reserv.

Jag borde kanske inte alls skriva i forumet nu, med tanke på att jag inte orkar stå emot alkoholdjävulen... Kanske kan jag ändå göra lite nytta som avskräckande exempel..? I går drack jag två flaskor vin under dagen. Inte extremt påverkad. Skrämmande. Fick huvudvärk, hade svårt att somna, drömde hemska mardrömmar... Vaknade vid halv sex. Vattnade i trädgården och handlade frukost. Orkar inte äta, känns som att jag inte förtjänar att äta. När jag kom hem från affären och stod i köket började tårarna rinna och jag fick plötsligt svårt att andas, hyperventilerade, skakade. Ångesten är blytung. Detta är vad alkoholen gör med mig. Detta är valet jag har gjort - trots att jag vill vara fri. På något konstigt sätt så inbillar jag mig att detta bara är en parentes. Att jag egentligen är en stark, frisk, hälsosam och sund människa med en lovande framtid. Solen skiner ute och det är tiden mellan hägg och syren. Den vackraste på hela året. Det är hög tid att bryta sig loss, "vända blad". Därför skriver jag i forumet. För jag vet att jag aldrig någonsin klarar att sluta dricka annars. Förlåt att jag inte kan vara en förebild, peppa och glädja er andra. Jag är glad och tacksam för så väldigt mycket - samtidigt som jag lider alla helvetets kval...
Lycka till alla som kämpar. Jag vet hur tufft det är. Verkligen.

Sisyfos, vi har haft mycket kontakt sedan vi flyttade isär. Det har känts bra och jag har varit förvånad över hur enkelt allt varit. Jag har engagerat mig i hans process i att skapa ett eget hem och allt sånt och även varit hos honom minst en gång i veckan men oftast mer.

Det har varit min "uppgift" att se till att barnen kommer dit osv. Och så har det nog blivit för att jag i alla år varit den personen i familjen som gör sånt. Och jag har varit okej med det eftersom att det varit en ny situation och för mannens skull (och barnens) har jag viljat göra det så bra som möjligt.

Nu egentligen är det dags för mannen att fixa det där själv. Men det känns som att han och jag måste hitta vår form av förhållande. Vad är vi? Vart står vi?

Han frågade mig för ett tag sedan "ska jag bo ensam nu? Såhär vill jag inte leva"... Typ. Jag svarade "vad vill du att jag ska svara på det?". Då blev han tyst. Nästa gång ska jag kanske fråga om han vill bo med mig igen. För då kommer han nog tänka efter och känna att han inte vill det. Tror jag.

Jag har varit ledsen ett tag nu. Jag och han är kanske i en ny fas nu där nåt slags uppbrott måste ske? Vi umgås och leker familj vissa dagar samtidigt som han fortfarande kan låta det gå flera dagar utan att han undrar hur vi mår. Det är liksom inte en riktig relation ju.

Jag försökte ringa honom imorse men han svarade inte. Ena sonen blev dålig och jag hade väldigt viktiga saker på jobbet idag. Slutade med att jag fick åka hem. Och då känner jag bara att den här mannen är inte ens material för en halvdan kärleksrelation. Han tycker ibland att jag tagit ifrån honom sin familj men sedan sover han med ljudet avstängt på telefonen så att han inte ens går att nå.

Jag vaknade inatt av att jag grät. Jag grät för att jag drömde att han var ensam. Det mitt hjärta och hjärna glömmer är att det är han som valt allt. Han har valt att vara osams med mig nu för att jag prioriterade en kompis en kort stund. Ändå oroar jag mig för att han ska känna sig ensam.

Om mina barn inte bodde med mig hade jag ringt hem dem till mig jätteofta. Ringt dem och sagt godnatt osv. Och det är ju såna saker som gör att barnen vill bo med mig. De hade förmodligen bott med mig även om jag bodde i en etta. Jag stänger inte av ljudet på min telefon.

Ibland tänker jag att jag vill säga till honom att det är helt okej om han försöker hitta en ny relation. För jag FÖRSTÅR om han inte vill bo själv. Jag fattar det verkligen. Men jag kan aldrig bo med honom igen. Och barnen kommer av naturliga skäl förmodligen alltid föredra att bo hos mig.

Miss lyckad... Jaa. Se det ur en annan vinkel. Min egen kanske till att börja med. Ser ofta allt ur andras vinklar för att jag får sån ångest av att vara oense med andra. Det skumma är ju hur jag ena stunden är så klarsynt för att en minut senare bara tänka jag kan lösa allt bara jag struntar i vad jag känner.

Finalisa, tack. Jo jag måste nog börja åtminstone ha mindre kontakt tror jag. Vi har ingen naturlig person som kan hjälpa oss i kontakten då han undvikit min familj de senaste åren. Men däremot kan det hjälpa om jag försöker hålla samtalen och kontakten fokuserade på att handla om barnen och inget annat.

Kanske blir det lättare för honom att släppa mig om han märker att jag ändå är mån om att han ska få träffa sina barn. Just nu känns det som att han ser oss som ett paket. Ska han träffa barnen behöver han träffa mig också verkar han tro. Men så behöver det ju inte vara.

Det som är skönt när vi inte bor ihop är att det inte blir riktiga bråk längre mellan oss. Vore han här nu och gick runt och utsatte mig för silent treatment så hade jag tillslut inte orkat längre. Nu kan han vara hur tyst han vill mot mig. Jag skickar sms om saker kring barnen och får ett kort svar och det får räcka. Behöver inte leva med det i mitt hem.

Jag måste försöka förstå att allt inte hänger på mig heller. Vill han verkligen vara med mig eller vara sams med mig så kan han ju vara det. Han kan ändra sitt beteende. Men han gör ju inte det. Och det är ju absurt att tänka att jag ska vara en ängel och lösa allt när det är han som är sur på mig. Jag kan inte alltid ta steget mot försoning. Har dessutom redan försökt en gång eftersom att det är min första impuls. Men jag tänker inte göra det igen.

Kram på er alla ❤️

Här är solen varm, jag vaknade tidigt som bara den men värt att vara ikapp dagen innan den börjar gläfsa mig i hälarna.
Hur är det med dig, och vad ska du göra i det som snart övergår till helg? Jag längtar efter mat från staden. Något mer exotiskt än fryst lax och ynka kycklingfiléer. Men sparris har vi här. Kram!

Så härligt att du kommer in och delar med oss, ger styrka till en dag till// kram Strulan

Sover hela dagarna och springer i hjulet hela nätterna ? Hälsa henne att hon vänjer sig ?

Lukten av deras urin är en annan nackdel (hanar är värst), och att städa buren. Men det behöver du inte säga till henne ?

Kram ?

Grattis till ett helt år, inte dåligt! Du berättar ju lite grand,men berätta gärna mer om DINA fix och trix i vardagen för att hålla den fortsatt nykter. Jag är genuint nyfiken!

Tack för inlägget angående hamstrar i min tråd i går! Antingen får vi köpa ett mindre gnisslande hamsterhjul eller så får hamstern bo i ett annat rum. Den började jogga som en galning i hjulet så dottern kunde inte somna.??

Ha en fin dag!

Kram

Bra jobbat! Du är en bra förebild för oss andra i samma situation.
En dag i taget ?
/Mrx

Stort grattis till 500 dagar Vitutanvin! Fantastiskt ju.
Kram!

Vår medicin behöver förstås inte vara traditionell medicin i form av tabletter. Det kan vara så mycket annat.

Men jag tror att vi behöver fundera över vad det är, så att vi behåller mycket av det i våra fortsatta liv.

För mig är det viktigt att skriva här och resonera med mig själv och er. Då får jag nödvändig tid för att planera och reflektera.

Det är viktigt för mig att ta ett aktivt beslut varje dag ”Idag väljer jag att vara nykter”. Jag har tagit ett beslut med hela hjärnan, det finns inte utrymme för begär till alkohol någonstans.

För att tänka så måste jag påminna mig dagligen om nackdelarna med drickandet och fördelarna med nykterheten. Och känna tacksamhet över fördelarna ??

Det är också viktigt att jag är vaksam på mina triggers (HALT) och att jag planerar in tid för återhämtning, helst dagligen. Naturen är också min medicin ❤️

Kram ?