Senaste kommentarerna i forumet

Eller en rätt bra dag egentligen jobbmässigt. Men den kändes som ett maratonlopp. Pust. Men jag hann med det jag skulle - ända in i kaklet.

Känns som jag är konstant på efterkälken, tycker verkligen inte om det. Men jag är ändå noga med att hålla mina arbetstider. Min hjärna har checkat ut för dagen.

I bilen hem orkade jag inte ens lyssna på min ljudbok. Istället satte jag på min AH-låtlista, höjde volymen och sjöng med till ”Tro”, ”En sång till livet” och ”Lev nu, dö sen” så att bilrutorna skallrade.

Nu mår jag bättre ?

Kram ?

Tror alla har någon som triggar stressen i sinnet. I mitt fall min mamma, vet inte hur egentligen men hon gör det.
Hon är en härlig människa som kämpar på med sina sjukdomar men håller humöret uppe.
Men hon lyckas på något sätt dra igång min stress genom att allt som händer på något vis gör det synd om henne.
Händer det mig något hemskt, så blir det synd om henne som har en dotter som råkat illa ut. Och så är det med allt, nu med planering av att min far skall hem ifrån sjukhuset blir det likadant.
Så plötsligt idag drog ett sådan lust att bara vilja fly igång. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag gjort min läxa och pausade lilla mor i 10 min. Drog mitt mantra, satte mig och stirrade rakt ut en stund. Sen var lusten av flykt borta.
Varför skriver jag detta, jo min regel skriv ur saker ur mig och skriver jag faran så faller jag inte där iallafall.
Att bli nykter är fantastiskt för man lär sig varje dag något nytt om sig själv.
Tack till miss lyckad och Vinäger för era kommentarer ❤️
Kram och styrka till alla som gör denna resa på sitt sätt//Strulan

För ett par dagar sen så hade jag en jobbig konversation med en familjemedlem. Eller, det var ingen konversation direkt. Allt kändes så konstigt och onaturligt när vi pratade att jag fick extrem ångest och var tvungen att avsluta samtalet. Hittade på någon lögn som han säkert såg igenom vilket också ger mig en massa ångest. Nu tror han väl att jag hatar honom. Jag är bara så trött på att prata om samma ytliga saker hela tiden. Livet måste väl vara mer än så. Jag längtar efter mer givande konversationer och djupa livsfrågor. Men så ser inte det förhållandet ut och jag får stå ut med det. Ibland vill jag bara ta mitt pass och försvinna från allt. Typ dra till Asien och bara leva livet på en strand och aldrig mer prata med någon i min familj. Hemskt men så känns det ibland.

Det här hade väl inget direkt att göra med alkohol men ville skriva ner det ändå. Är fortfarande nykter. 55 dagar.

Jag är bvc sköterska på en vårdcentral. Distriktssköterska. Jag vet inte vad jag ska göra annars.... Funderar mycket...

Nån förändring behövs iallafall...

Kram Saskij ?

Andra halvlek?ja än så länge i alla fall håller den sig på behagligt avstånd! Man kan liksom tolka låten på hur många sätt som helst! Nu ska jag träna ute på altanen. Kors i taket!! Hur mår du? Kram??

Han drack men det spårade inte ur. Han uttryckte sig som en idiot på morgonen "Att jag drack öl på dagen, jag passade på. Jag sket i konsekvenserna (med andra ord han bryr sig inte om mig)" Äntligen kunde jag uppbåda den ilskan som krävdes för att ta samtalet och tänkte nu du gubbe, nu hämtar jag telefonen (har skrivit anteckningar och brev som jag tänker läsa upp för honom) och håller mitt tal. Vad händer? Inget!!! Dottern sover och jag vill inte ta det då eftersom jag inte vill väcka henne med en ev diskussion samt jag inte var är säker på att han var riktigt nykter så vi kan prata. När han sen är nykter så blir han snäll och söker mitt sällskap på ett trevligt sätt och mitt samvete vaknar, jag får dåligt samvete för att jag förstör en god stämning vi har, de ska ut och övningsköra och det vill inte jag förstöra. Men det är ju inte jag som förstör, det är ju han med sitt drickande! Jag måste jobba mer med mitt medberoende, eller jag har fastnat där igen. Jag var ju fri när han var nykter men nu väcks det så sakta till liv igen.

Nu tar jag nya tag och tar samtalet i helgen istället. Ibland blir det bara för jobbigt att ta det jobbiga. Nu den här helgen kan jag inte skjuta upp mer. Jag har sagt till dottern att jag ska prata med pappa. Jag och dottern ska på samtal nästa vecka med beroende terapeuten och då vill jag ha detta avklarat, så vi vet var vi står. Veckan efter det ska vi på BUP och då måste vi också veta vad vi ska jobba med. Så 3 saker samverkar för att jag ska kunna ta samtalet. Hittade dessa ord i detta forum som också ger mig styrka att orka ta samtalet: Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden. Tack @Exhale

Jag läste här på forumet idag något som GW hade sagt om alkoholen, ungefär så här; då kan man stänga av hjärnan och sitta och ha det lite mysigt med sig själv. (Det där lät lite vulgärt ☺️ och var inte precis så det stod, men ungefär så.)

Det är mina två saker jag behöver; att det känns lite mysigare/gladare/mindre ensamt/mer socialt. Och att stänga av min övertänkande och överältande hjärna. Som aldrig någonsin är tyst. Den går liksom dygnet runt och något som hände för ett halvår sedan kan poppa upp och ge mig hemsk ångest i en timme eller två, något som ingen annan minns och som verkligen kan vara en bagatell (som inte involverar varken alkohol eller att någon blir sårad och ändå spelar min hjärna upp det om och om igen - för att då inte tala om de tillfällena, som blev många förra året, då jag faktiskt HAR sårat någon, och då alltid med alkohol i bilden - och ändå vill man dricka igen!!!)

Okej det där blev inte två saker jag önskar, men tror ni förstår - lite mys och lite stänga av hjärnan.
Och det vill jag ha ikväll. Ibland är dock depression bra för inte en chans att jag skulle orka mig till Systemet fast det är nära. Om någon däremot ställde något framför mig just idag tror jag inte jag skulle kunna stå emot. Tyvärr.

Exhale: dessa ord "Det är inte mängden. Det är relationen. Det är omsorgen. Det är kärleken. Det är närvaron i den gemensamma tillvaron. Den behövs. Den är grunden." träffade som ett slag mig. Tack för orden, jag kommer att använda dem, jag hoppas att du inte misstycker. Precis det ska jag lägga till i min monolog!

Ska genast leta upp den på Spotify. Är så glad för din skull, vilken gåva att slippa panikångesten ??

Kram ?

Det hemska är att det bokstavligen sedan två år inte finns något som glädjer mig, jag är aldrig glad - förutom ibland när jag dricker (men det vet vi ju att hur det slutar)... Men om man aldrig känner någonting någonsin förutom när man dricker - ja då är det svårt att inte dricka.

Jag vet att det inte är ”äkta” känslor som uppstår under berusningen, men det känns ju så...iaf första veckan jag dricker, inte andra, och så slutar jag efter två veckor eller liknande, för jag VILL inte dricka pga barnen och även den ökade ångesten det skapar i mig. Jag lider redan av ångest, jag behöver inte mer.
Sedan när jag inte druckit på ett tag glömmer jag bort att alkoholen bara ger mig något väldigt tillfälligt och så börjar jag igen. Eller ja så har det sett ut i 1 1/2 år. Fast eg glömmer jag nog inte bort, jag förtränger för att jag vill känna NÅGOT.

Så jag kan inte föreställa mig ett drömliv och ännu mindre hur jag ska komma dit. Min dröm var att flytta till värmen och det gjorde jag. Och det gav en viss lycka det första halvåret - året. Men så lycklig kan jag inte ha varit för det var då jag började att dricka regelbundet. Men då var det mer socialt, 2 glas vin max. Men andra året i Spanien ökade både tillfällen och mängder, för att helt spåra ut år tre, förra året.

Jag har tyvärr som sagt ingen ny dröm. Kan inte för mitt liv se vad det skulle vara. Även om det vore bra att kunna formulera det precis som du föreslår.

Jag har ju en önskan och det är ju att ge mina barn åter det liv vi levde innan min problematik. Det fanns ju problem iom att jag hade min depression, men det går inte att jämföra med hur det blivit av depression OCH alkohol. Och depressionen gjorde mig förvisso ofta orkeslös och nere, medan alkoholen förändrade min personlighet helt - och det är ju det som barnen har reagerat på och mått dåligt av. Och därför jag inte vill dricka, eg enbart för deras skulle. Vi har pratat om det förut, du och jag Odette, att det vore bra om jag gjorde det för mig själv. Men jag är inte där och vet inte heller om jag kommer att komma dit.

Idag har varit första dagen på flera då jag känt för att dricka. Bara få känna NÅGOT och framförallt bli lite social. Ringa någon och prata. (Det orkar jag inte nu.)
Jag kommer inte dricka. Men det är jobbigt att känna att man vill.

Hur går det för dig? Vet att du hade några jobbiga dagar och haft det jobbigt med släktingar också... Hur känns själen? Och har du något ”sug”?

Idag har varit en sån sjukt bra dag! Om man inte mår bra av alkohol så gör man det definitivt utan kan jag säga! Ingen ångest överhuvudtaget har gjort sig påmind. Har nästan fått en ny känsla att jag inte är så rädd för panikångesten. Tänkte det igår kväll med högt. Jag är inte rädd för dig. Bara jag andas så kan du inte komma åt mig. Hur härlig känsla. Tog bilen till havet med vovven. Så härligt och ytterligare en sak att checka av på min lista. Jag kände ingen ångest,oro eller ngt. Är faktiskt lycklig på riktigt idag??? kram

Hej,
När jag var 23 år gammal så fick jag problem med sömnen, men karriärs-inriktad som jag är/var så var jag inte mottaglig för råden som KBT samtalen mynnade ut i... Efter att mina insomningstabletter var slut så hade min sömn stabiliserats. När jag var 24 år alltså ett år senare så kom insomningsbesvären tillbaka, på nytt sökte jag vård för detta och ville vid det tillfället inte ha något annat än insomningstabletter, efter att insomningstabletterna var slut så var sömnen bättre återigen. Men cirka ett halvår senare så kom problemen tillbaka och jag började då att dricka relativt mycket på helgerna för att få sömn, ytterligare en tid senare så började jag även att dricka ett rejält glas med Whiskey även 2-3 vardagskvällar precis innan jag gick till sängs bara för att få somna...

... för cirka 2-3 år sedan så började jag att dricka varje kväll och dricker 70-90cl vin (13-14%) från klockan 21:00-22:15 jag har stenkoll på mängden jag intar varje kväll för att fortsatt kunna leva ett liv där ingen fattar misstanke om min stora hemlighet... Jag dricker heller inte utanför denna ram på vardagarna. Helgerna kan se annorlunda ut om jag INTE har en kommunicerad "Nykter" helg, för då följer jag principen ovan.

Som ni säkert förstår så planerar jag mitt liv kring det...

Och då kommer vi till den stora frågan: Är det fortfarande rädslan av att ej somna som är den drivande faktorn? Mitt osunda jag säger - Absolut. Men om jag ser nyktert på det så säger jag definitivt - NEJ!

Nu har jag kommit till insikt med att jag vill sluta dricka då jag känner mig tröttare nu än när jag knappt sov något. Men jag har en viss oro när jag läst mig till att det kan vara farligt att sluta tvärt? Så jag vänder mig nu hit för att få råd. Ska jag trappa ned först? Jag vill tro att jag inte skulle ha några problem med det nämligen.

Jag vill helst inte söka vård...

Hej Saskij...

Jag undrar vad ditt yrke är just nu? Jag har nämligen märkt (från förut) att det ofta ordnar sig med allt annat om man bestämmer sig för att förändra en sak i sitt liv.. i ditt fall kanske ett nytt jobb skulle göra att allt annat faller på plats? ?

Kram från mig!

Här har du en till som hamnade i en sådan fas som du är nu. Samma för mig, när allt börjar rulla på i vardagen och man tycker att man har hittat balansen...då kommer allt över en som ett bakslag igen. Känner mig också vilsen i det nya. Lägg till ensam för min del. Mådde skit under årets början. Jag var bara kvar i skitmåendet, red ut stormen eller vad man ska kalla det. Nu är det bättre. Tror man kommer in i olika faser när man går på en ny väg och lever på ett annat sätt. Och vi får inte glömma att vi har mycket att bearbeta. Låt ilskan koka, gå ut i skogen och skrik. Du tar dig igenom detta. Kram

-

En låt av andy grammer. Jag gillar den. Den är både peppande och aningens sorglig. Lyssna med hög volym. Den heter Don't give up on me. Ha en fin tisdag alla? kram

Hej!
Jag har tagit ett steg bort från att dricka med min partner. Mår psykiskt dåligt och det ger mej inget annat än oro. Känner mej separerad på nåt sätt och tycker inte om mej själv längre. ( har en nykter och fin uppväxt) Vi pratade om att han inte ska köpa med något till mej. Och han själv skulle ta ett par veckors uppehåll. Det gick en vecka så var han tvungen att handla med folköl ( eftersom det inte är samma sak enligt honom)
När vi sitter och ska äta, så frågar han om jag vill ha en öl.... Sa naturligtvis nej, men tänk om jag inte hade klarat det. Känner mej trygg i mitt beslut. Men min partner känns som ett ”hot” Har du några Tips?
Hälsningar

Känner mig vilsen i det nya. Den första kampen mot en ny vardag över. Det börjar rulla på. Då är det som att den vaknat igen. Ilskan. Mot alkoholen. Mot mitt självbedrägeri. Mot allt som saknades. Mot allt i mig jag tummade på. I dessa dagar, särskilt mot gamla sunkiga könsroller.

Lite förvirrad på min egen resa mot ett mer genuint varande i mig.

Känner mig vilsen. Känner mig historielös. Det börjar kännas som en bleknad film. Relationen, den jag trodde jag skulle stanna i. Saknar naivitet jag hade. Saknar inte naitiviteten jag hade.

Tar ett djupt andetag. Även detta går över. Men just nu. Just nu i denna stund. Är jag så jävla arg. Och har ingen att vråla ut mitt avgrundsvrål på.

Tack! ❤️
Jag vill vara en förebild för vår son och hoppas att jag kan stå för mina val när han som vuxen kommer ifrågasätta mig.
Jag försöker att tänka långsiktigt och landa i varje steg samt kommunicera om det. Framförallt med min man. Vilket inte är det lättaste.

En dag i taget, som du säger. Och njut i ögonblicken. Just nu njuter jag av en god sallad och en stund för mig själv.

Det var länge sedan jag läste något inlägg från dig. Är det den där lömska vännen som tagit över ditt liv?
/Mrx

Vilken bedrift! Fantastiskt! Vilka underbara förebilder jag har nu! En av dem är du VaknaVacker!

Kram Saskij ?

Droppar för känslomässig stagnation som bokstavligt talat öppnar tårkanalerna vidöppna som vattenfall. Mäktigt!

Och det är inte farligt att gråta. Tvärtom. Under många, många år har jag helt tappat förmågan att gråta. Och det är svinjobbbigt för då vänds liksom gråten inåt. Den behöver komma ut.

Alkohol och musik har hjälpt mig att gråta de senaste åren när trycket inombords har blivit lite för påtagligt. Jag kanske ska gå till en homeopat och be att få ”gråtdroppar” istället ?

Kram ?

Jag lider verkligen med dig ska du veta... men jag tror att ditt budskap också är oerhört viktigt för det är verkligen inte svartvitt. Det finns så mycket underliggande orsaker till att vi mår som vi gör. Jag har ju själv en tendens till depression och när jag fick diagnosen utmattningssyndrom för flera år sen.... såg jag ALLT svart... under väldigt lång tid... jag får jobba med detta oerhört mycket... sen blir det värre med alkohol såklart.. MEN... jag måste gå till botten med varför jag känner som jag gör. Du är ingen DOWNER... du är bara människa och en fin sådan... din kamp är äkta och ska kunna få ta lika stor plats här som nån annan. Finns det några saker i livet.. som du känner glädje för? dina barn såklart men på det stora hela? Om du fick välja ... hur skulle du vilja att livet ... såg ut... ? vad är din dröm så att säga.. drömscenariot ? ibland kan det vara bra att visualisera ... för att se vart man skulle vilja landa.. ? vad tror du skulle kunna ge dig livsglädje igen? om du orkar så testa... ? bara ett tips.. jag finns här om du behöver stöd.. KRAMAR till dig från mig.

Att acceptera att man står där man är, man kan gå ett steg i taget...

Men det låter underbart att höra att det går framåt, att nya faser ersätter de gamla, att drömmarna kanske slår in, att lusten till livet stärks för var dag.

Kram Saskij ?

Hej :)

I mitt fall vet jag ju att depression är det underliggande eftersom jag lidit av den i över 25 år. Till och från. De senaste åren 32-42 år nästan bara till. Och jag började ju inte dricka alls förrän jag var 39.

Eftersom jag har provat varje strategi i boken för depression inkl alla anti-depp preparat som finns, terapi, träning osv under alla dessa år, men inte blivit bättre - bara mycket sämre för varje år - så är det svårt att hitta meningen med att inte dricka.
För jag upplever ju inte den där kärleken till livet som så otroligt många gör på ”andra sidan” av alkoholen på det här forumet. Förut kändes det inspirerade att läsa, nu känns det mest tufft och jag blir mer ledsen. Det låter ju elakt mot alla de som mår bra. Men jag är ju inte ledsen för att det går bra för dem. Jag är ledsen över att jag inte kan känna något sådant - eller ens i närheten.

Och jag vet att det inte är pga att det gått kort tid utan A. Förra året hade jag ju 3 1/2 månader utan A, och kände aldrig att det vände. Snarare tvärtom. Tristessen och sorgen blev bara ännu mer tydlig. När jag inte begravde den med A.

Tack för stödet Odette. Ledsen att jag är en sådan ”downer”, men jag vet inte hur jag ska kunna skriva något annat än vad som känns.