Senaste kommentarerna i forumet

Tänk att jag säger så nu för tiden och jag känner mig stolt och har styrka i rösten när jag säger det-"dricker du ingen alkohol alls"?blev följd frågan i förrgår.
Näe det gör jag inte!!
För ett tag sedan kunde jag inte säga det för att jag var rädd...
Men inte idag!
Oron är borta i för att umgås med andra..
"Får inte göra bort mig,inte dricka mycket,dricka sakta,hur kommer jag klara kvällen,"
Nu är det så enkelt..
Känner tacksamhet?Är under förändring och jag är inte rädd.
Kram Pilla

För era kommentarer och för att ni finns Vinäger och lim?..När jag tittar ut från fönstret på mitt jobb, ser jag ofta en man med tunga Flergångs kassar (Där man listigt nog inte ser innehållet) han ser nöjd ut när han bär hem vindunkar, som han tror att ingen ser..Så gjorde jag med..Ofta i en större handväska..Allt för att gömma och dölja..Jag vet vem mannen är..Många i hans närhet som dricker..En av alla dessa ”soffsuputer” som jag själv tillhörde tidigare..Väldigt lätt att hamna där för många..?

Det blir mycket vanligare nuförtiden..Den en drar ner den andra..Eller, man vänjer sig vid att alkoholen är nr1 i sitt liv..Bit för bit börjar allt annat bli betydelselöst..Mitt ex har alltid druckit för mycket och blivit så full, så han däckat..Hans drickande accelererade för 15 år sen, men han har alltid skött jobbet..Med åren började jag också att dricka oftare och större mängder(fysiskt beroende) Vi växeldrog på ett osunt sätt..Försökte hålla familjen på fötter så gott det gick..Men jag hade alltid dåligt samvete för mina barn..Sista året innan skilsmässa så höll jag mig undan mitt ex..Jag i sovrummet, han i vardagsrummet med dator och alkohol..Han började ljuga om sitt drickande, och tonårsbarnen fick vara med en full pappa så fort jag hade jour..Han var för klen mot alkoholen..Jag skilde mig och köpte hus..Ingen frisk person orkar bo med en supande partner..Han har gått ner sig ännu mer, och jag är fortfarande fri..Alkoholen dödar kärlek, respekt, ärlighet och allt annat som tillhör en fin relation..Att prata med din fru om ditt eget mående i er relation är nog bra..Prata med en professionell som kan det härmed parmissbruk är också något man kan göra .Fundera även på hur du vill leva i framtiden? Och fråga hur din fru vill leva? Har ni samma mål? Lycka till..?

Dubbelpost?

Jag känner mig hedrad att du berättar om din historia här i min tråd.❤️ Fy, vad jobbigt det låter, och med din dotter också. Då förstår jag även vad som ligger bakom att ditt alkoholdrickande blev osunt. Kan inte minnas att du har skrivit så mycket om detta i din tråd, men jag har undrat i bland. Och man vill ju inte fråga rätt ut om sådant. Tack så mycket för att du delade här.?Jag tyckte det kändes jättebra när jag till slut fick skrivit ner min bakgrundshistoria. Var väl lite orolig att jag skulle bli klassad som en ”knäppgök” här med tanke på mina konstiga syner och så. Men det var så det var, jag har inget att skämmas för.

Ja då vet jag mer om vad SSRI innebär också. Ah kom med ett utförligt svar i sin tråd också. Jag har sett ”ordet” ofta men inte fattat hur det funkar riktigt. Tack till er båda.?

Jag måste erkänna Se klart att jag har tappat räkningen på våra dagar. Efter 100 har jag ingen koll längre. Det har hänt något med mig de senaste veckorna. Jag har gått över till att räkna månader. Men hoppas du vill vara min kompis ändå.?

Nu är jag ledig ett par dagar igen, men det börjar stabilisera sig på jobbet så snart blir det heltidsjobb som vanligt. Verkar bli skitväder här i helgen men lite fiske ska det nog kunna bli ändå.

Jag säger godnatt till mig själv och godmorgon till er andra!?

Önskar alla här på forumet en trevlig ( och nykter) fredag.

Ok, då är jag med, tack så mycket för ditt utförliga svar! Så det är nedtrappning som gäller. Fasen vad jobbigt du har haft det.❤️ Hoppas du blir av med allt nu i ”andrahalvlek” det vore du värd.

Svar på din fråga i min tråd.
Jag jobbar inga nätter men en typ av skift som innebär vissa veckor (som denna) 15.00-00.00. Har aldrig haft några problem med
sömnen förutom att alkoholen störde den, särskilt nu på slutet.

Ha en bra fredag!

Kram

Viktigast först - vara nykter! Att trappa ut SSRI just nu också kan sluta med katastrof.

Du kan inte ens stava till tålamod ?

Kram ?

Har du skiftjobb? Det hade jag aldrig fixat. Min sömn hade inte fixat det. Inte på gamla dar.

Jobbade varannan vecka kl 8-17 och varannan vecka kl 17-01 på 90-talet, men då var jag ju ung ?

Kram ? och godnatt ?

Jag är övertygad om att mina depressioner hänger ihop med förklimakteriet, då östrogen och progesteron åker berg- och dalbana. Jag är galet hormonkänslig helt enkelt.

Det i kombo med alkohol har varit en tickande bomb rent ut sagt.

Kram ?

Jag ligger också och avgiftar. Men jag är hemma hos en väninna. Hur det ska gå till när jag sen ska hem till mig själv igen vet jag inte. Det är svårt att veta vad som kan hjälpa.

Tack för omtanken Torn ? Jag har haft en riktigt bra jobbdag vid mitt köksbord. Ikväll har jag serie-smsat med äldsta dottern medan Sveriges Eurovisionomröstning pågick. Gemensamt intresse ? Rätt låt vann!

Angående SSRI så påverkar det serotoninet i hjärnan, dvs må-bra-hormonet - som också alkohol påverkar. Serotoninet stiger när vi dricker och störtdyker när vi slutar dricka. Och humöret störtdyker också och vi får ångest.

SSRI fungerar så att det serotonin som faktiskt cirkulerar i hjärnan ”återanvänds” fler gånger än det skulle ha gjort om man inte tog medicinen.

Men precis som med alkohol sker alltid en viss toleransökning. Efter ett tag funkar inte medicinen längre. Man får byta medicin eller öka dosen.

Den medicin jag började med 2007 hette Paraoxetin. Av den ökade jag MASSOR i vikt. Hjälpte dock bra mot ångesten, den är speciellt bra för just ångest och depression.

Men det tog lång tid, minst två månader, innan jag fick effekt på mitt mående och under den tiden mådde jag sämre än innan jag började ta medicinen pga biverkningar vid insättning. Vi snackar självmordstankar.

Tre gånger, under loppet av några år, slutade jag med medicinen när jag mådde bra. Varje gång blev jag deprimerad igen efter cirka tre månader.

Och att då uthärda samma helvete igen - med dubbelt så stark ångest under insättningen - är nästan övermänskligt svårt. I flera månader dessutom.

Jag klarar det på ren viljekraft och för att jag har tillit för att det blir bättre till slut. Mycket tv blir det då nästan dygnet runt ? Ingen sömn alls knappt.

Efter några år bytte jag till Venlafaxin pga viktökningen, som då tack och lov avstannade även om kilona blev kvar. Övergången var smärtfri, sannolikt för att det var i en period då jag mådde bra.

För två år sedan blev jag utmattningsdeprimerad igen. Trots att jag tog medicinen. Då fick jag höja dosen. Och sen dess har jag inte trappat ut den höjda dosen. Vågar inte riktigt.

Men om åren bara fortsätter att gå så måste jag kanske höja ytterligare pga toleransökning, eller byta medicinsort igen. Oavsett så kommer jag att må väldigt dåligt.

Min tanke nu är att nykterheten ska balansera upp kroppens eget serotoninsystem bättre, nu när inte alkoholen påverkar det negativt längre.

Och för att serotoninsystemet ska fungera optimalt så vore ju det allra bästa om inte medicinen påverkade systemet heller liksom.

Så tänker jag, men tyvärr har jag ingen läkare att bolla mina tankar med. Hon som sjukskrev mig första gången 2007 på Företagshälsan har slutat. Henne hade jag stort förtroende för.

Hon sa då, för många år sedan: ”En del behöver insulin och du behöver serotonin. Fortsätt med medicinen.”

Så jag måste kanske hitta en ny läkare att bolla detta med. Att ens trappa ut medicinen utan att ha en läkares ordination på det känns riskabelt. Men de läkare som finns på Företagshälsan nu har jag inte samma förtroende för tyvärr.

Allra bäst kunskap om detta har man förstås på psykiatrin, men dit kan jag ju bara drömma om att få komma. Det är jag för frisk för helt enkelt.

Jag har mått så jävla dåligt psykiskt alldeles för många år av mitt liv. Jag hoppas och tror att nykterheten är en viktig pusselbit för att jag ska få må bra stabilt över tid.

Ingenting får vara enkelt här i livet.

Kram ?

Hur vet man om man förlåtit sig själv eller inte? Jag vet inte ens om jag har nåt att förlåta mig själv för..? Vad finns det att förlåta mig själv för? Jag vet inte.. På min behandling förklarade en av terapeuterna så bra skillnaden mellan intelligens & känsla. "Intelligensmässigt förstår man att man är värd ett bra liv..men känslomässigt är det en annan sak.." Hur vet man ens om man behöver förlåta sig själv? Och hur vet man om man gjort det?

Men nödvändigt, har svårt att tro att de orkar sura dag ut och dag in, vinet muntrar väl upp ?
Om någon sa till dej att nu kräver vi att du ska skada dej själv, varje dag, annars blir vi sura !!!
Skulle du göra det då ?
Nä det tror jag inte. Inte ens människor som har ett självskade beteende kräver det av sin omgivning.
Snarare tror jag att de vill ha honom med i drickandet för att det känns mindre fel för dem att dricka själva. Han blir deras dåliga samvete och det är jobbigt.
Så han ska stå på sej hoppas jag ? för din egen och hälsans skull.
Sen håller jag med om att det måste vara jobbigt med en svärmor som springer ner dörrarna ? Och det kan jag förstå kan vara väldigt svåt att hanskas med på rätt sätt. Sätta ner foten, Ja så att ingen blir illa sårad.

Tack Kennie, och tack för att du förstår! Det är tröttsamt att behöva banka in i huvet på folk hur man har det innan de fattar! Jag måste jämt bråka och skrika för att bli bemött på det sättet jag behöver och förtjänar.. Jag känner mig så sjukt missförstådd, udda och..ja, att ingen förstår hur komplicerat allt är. För alla andra verkar allting så himla enkelt... Jag slutar aldrig kämpa för min rätt att få må bra och ha ett bra liv! Jag är värd det, har kämpat för det i såå många år.. Jag har tränat upp självkänsla och självmedkänsla, den senare är jag nog överkvalificerad i jämfört med andra ;) Jag tycker faktiskt mycket om mig själv, men jag tycker inte om mitt liv! Nästan inget i min livssituation är som jag vill ha det. Alkoholen är det enda "roliga" jag har för tillfället. Jag har nästan ingen lust med nånting längre.. Jag har en rejäl buffert på banken nu (pga att pappa dog), jag har länge drömt om att resa, men det känns rätt meningslöst nu när jag är deprimerad. Visst, en resa kan ju pigga upp, ge nya perspektiv, välbehövlig vila och ny kraft... Jag tänker dock att det är ju tillfälligt, sen när man kommer hem är allt som vanligt!

Insåg precis att jag börjar bli beroende av detta forum! ? Kan inte hålla mig ifrån att logga in här hela tiden och kolla om nåt nytt hänt. ;)

Välkommen, skriv lite mer om du orkar? Kram.

Nu kom det en tår. Underbart att höra om din vän som fått sin dotter tillbaka!

Jag fokuserar på henne enormt mycket - alla barnen - men mest henne, då hon lider mest. Utåt iaf. Fast visst finns dagar när jag inte står ut att knappt tänka på henne. För det gör för ont.
Men då är dealen att jag definitivt fokuserar på henne imorgon då ❤️

Nu checkar jag ut för ikväll. Klockan är 23. Klarade dagen och kvällen. Rädd att jag inte ska få sova trots trötthet och medicin (lite immun mot Immovane pga att jag tagit de i för många år.) Men jag fokuserar på andningen så ska det nog gå bra.

Tack igen för idag, vi hörs igen imorgon - ovärderligt ?

Kramar! ?

Jag tycker att du är så stark som kämpar, Ostrukturerad, både med att förklara hur du har det, och med att leta efter en väg framåt.

Jag ligger inne på avgiftning nu. Har druckit alldeles för mycket under en tid. Min fråga är, tog ni hjälp efter det eller klarar alla ni som är här inne det på egen hand? Kram

Hej Jennyn, jag vet precis hur du menar! Exakt så känner jag! Står inte ut med livet som det är, orkar inte må så dåligt hela tiden så därför dricker jag.

en nära vän till mig... höll på att supa bort sin fru och sin 10 åriga dotter... han höll på i åratal.. och hans dotter såg sin pappa nästan gå under.... det var KATASTROF och ungen var rädd arg ledsen förtvivlad allt du vill.... men så en dag.... bestämde han sig för att förändras.... han var LÅNGT nere... och det fanns nästan inget hopp... detta är 1.5 år sedan.... en dag bara var det stopp... han har fått kämpa ... absolut... inte lätt... men... idag... har han en underbar relation med sin dotter... dom pratar ofta om pappas " sjukdom".. och hon får fråga vad hon vill.. hon är nu 12 år... och älskar sin pappa över allt annat.... han är fri... och det kan du också bli.. det tror jag stenhårt på... och som du säger... din dotter.. vill BARA ha sin riktiga mamma tillbaka... den människan du är innerst inne... imorgon önskar jag att du fokuserar på henne .... jag kommer titta in regelbundet och peppa dig om du vill.. du är inte ensam... nu har jag dig på tråden och jag känner att det är viktigt att stötta dig igenom det här... varmaste kramen till dig. Detta kommer bli bra.

Vet inte riktigt vilket av forumen detta hör hemma i, men jag har de senaste åren fått värk i av små mängder alkohol. Har googlat på detta fenomen, läst om flera andra som har likadant och som vill veta vad det beror på, men ingen som verkar ha ett svar på det, bara spekulationer. Jag får, så gott som varje gång jag dricker typ 2-3 öl, ont i axlar, huvud, nacke eller rygg. Idag har jag druckit endast 2 stycken Kung (5,2%), det är flera timmar sen nu, gick efter det en långpromenad, och när jag kom hem nån timme senare började jag känna av värken.. Jag kan även ha ont de dagar jag inte dricker en droppe, ska tilläggas, men jag märker att det blir värre direkt efter såpass små mängder som idag! Jag har haft en inflammation i muskeln som går från bakhuvudet ner till korsryggen, i ett par år nu och det gör mig knäpp för att den aldrig vill gå över! Jag har liksom ingen lust att fråga läkaren varför jag inte kan dricka "som folk" utan att få lida direkt efteråt. Dricker jag nåt starkare än öl och/eller större mängd så får jag sprängande huvudvärk, och det undviker jag numera! Finns det någon som har samma problem, dvs får smärtor i muskler/nerver/leder av små mängder? Eller är det någon här som vet vad orsaken till det är?

Ja, precis så försöker jag tänka att hon är liten och ledsen eg, inte arg. Och saknar mitt gamla jag.
Inte för att jag vill att hon ska känna sig ledsen och liten heller, men ja du förstår nog vad jag menar. Jag menar att hon hatar inte mig, innerst inne älskar hon mig och vill bara ha sin mamma tillbaka. Vi var extremt nära fram tills det här började. Då var hon 10 och hon hade i princip aldrig sett mig dricka. Kanske på nyårsafton - så det blev ju en chock också. För alla barnen.

Jag bävar redan för imorgon. Jag vet att jag inte ska tänka så, utan vara här och nu. Och ändå kan jag inte låta bli. Jag har alltid varit värdelös på mindfulness...

Jag lyssnar på världens längsta bok- och inte jättebra- Shantaram, när jag är i trädgården på helgen... men den är trivsam! Imorgon är det fredag och Alex och Sigges podd som jag lyssnar på varje vecka.
Ska hitta nån bra bok i helgen, har tyvärr varit så mkt jobb nu att jag inte orkat läsa så mkt, ska bli ändring! Kram och godnatt ?

Kikar in efter dagens värv och säger hej! Nu fick jag scrolla och leta efter dig med ?
Jag såg att du frågade om SSRI hos andra halvlek, jag kan dela med mig det jag vet, från egna erfarenheter och en av mina döttrar.
Jag har nog en höglänslighet, medfödd eller förvärvad är ju lite svårt att veta. Som barn var jag utåtriktad men blyg inombords. Förståndig och rädd. Ofta diametrala känslor liksom samtidigt. När jag var kring 25 hade jag en längre period av svårmod och åt då antidepp som det hette, vilket inte hade ngn direkt effekt och slutade efter en kort tid. Sen har jag nog i vuxen ålder, främst efter 45 haft det ganska tufft psykiskt. Kämpat med terapi, och mycket träning (ofta dagligen när jag mått som sämst). De senaste två-tre åren har präglats mycket av att min dotter haft det tufft med depressioner och självskadebeteende, och när det lättade- så blev det som att många års stress slog tillbaka.
Förlåt vad långt det blev! Nu undrar jag om jag ska klippa ut detta och klistra in i min egen tråd.. men till frågan (som du inte ens ställt till mig?) Hat ätit ssri sedan förra hösten, det är alltså serotoninhöjande mediciner som hjälper receptorerna i hjärnan att ta upp glad- substansen Serotonin. Vi har ju även dopamin oxytocin etc,
Jag blev väldig mycket bättre, efter några veckor. Kramp i käkat och ont i kroppen minskade. Sov mycket bättre, och mer energi,
Det är för mig definitivt inte några lyckopiller, men har planat ut bottnarna. Jag har haft flera samtal under denna tid med min doktor och vi ska fasa ut medicinen så snart vi kan träffas, hon ville gärna att vi skulle ses under nedtrappningen. Jag tror att medicinen kan påverka min känsla av att vara lite avstängd. Inget andra märker utan mer jag själv som inte känner mig så skör.
En viktig sak för mig att förstå var att min läkare berättade att långvarig oro kan ha samma inverkan på hjärnan som depression. Jag hade liksom inga rätt på depp-testet, tvärtom var jag mer som en maskin av ansvar och dådkraft just när det gällde min dotter, mina andra barn och mitt jobb: Ja, det var lite om mina erfarenheter. Tror faktiskt också att kvinnor kan drabbas av depressioner pga sjunkande östrogennivåer men det är ett annat kapitel. Hoppas du har det fint och bra! I helgen ska jag sätta ut min zucchini om det inte snöar. Kram ❤️

din dotter älskar dig. hon är arg utåt.. men innerst inne är hon bara oerhört ledsen och liten.. och hon vill bara ha sin mamma. Det lovar jag dig. Men hon är besviken och sårad visst det hör jag ju. Men ge inte upp. Jag känner igen detta såååå väl för jag hade samma sits när jag var 12 som din dotter har... och jag var också arg ... vansinnigt arg.. utåt sett.. men inom mig var jag bara förtvivlad och sårad.. och ville bara en sak... att få vara nära min mamma och att min mamma skulle må bra. Jag förlät min mamma.. trots att hon till och med valde att åka till himlen... så förlät jag henne.... och det kommer din dotter göra med.. jag är övertygad om det.... kanske kommer de ta tid min vän... men du har tagit ett steg nu.... ett stort steg... idag är du nykter och du har tagit dig igenom en vidrig dag... utan att dricka.. starkt!!