Senaste kommentarerna i forumet

...för boktips Se Klart!
Läste ut Rebeckas bok på vägen hem och började gråta av de sista raderna.
Jag gråter sällan ...det är liksom fastfruset.
Jag tyckte mer och mer om boken ...efterhand. Och beundrar hennes öppenhet - hur hon söker hjälp och i ett tidigt skede också släpper in världen ...i det som sker. I realtid.

Det klivet är för mig som en liten avgrund. Jag gör inte så.
Det jag däremot känner igen är ett ganska rastlöst liv...där längtan efter förhöjning och fördjupning ofta varit bränsle...och vardagen ibland en aning svår att stå ut med....
Samtidigt som kärleken till barn och just vardag varit stor. En slags schizofreni....där alkoholen fungerat som medicin - tre glas och vips var vardag och förhöjning i skön förening.
Tills vardagen en dag blev en mörk kamp ( inte alltid ...men för ofta) just på grund av alkoholen.
Men mina barn hann bli vuxna och flytta hemifrån innan jag började dricka riktigt problematiskt.
Ibland har jag slagit mig själv på bröstet för det....jag väntade minsann tills barnen var ur vägen...?. När jag läser Rebeckas bok så blir det solklart att det inte var ngn bedrift - jag var helt enkelt inte beroende av alkohol under den perioden. Hade mitt drickande gått längre ...tidigare ..så hade jag förstås blivit full även inför dem.
Så lätt att se problematiskt drickande som dålig karaktär.
Och att just betrakta det så tror jag konserverar allt . En cirkel av drickande och skuld och skam...som leder till mer drickande.
Det ska annat till..
Vad är väl det vi alla undersöker här.... kärlek, humor, att få vara ofullkomlig och vanlig? Att stå ut med ’tråkigt’ ....
Nu ska jag städa.....jag har jobbat mkt och pionerna har vissnat, disken tornat upp sig och böckerna ligger i travar...huller om buller.
Men jag är nykter och inte bakfull och kan ägna kvällen åt att reda upp lite...... det är mer vardag än förhöjning kanske. Men det blir fint att vakna i ett lite mer ombonat hem...

Hej, ja självklart är det okej att du skriver till mig så ofta du vill! Det är bara du som berömmer mig för mitt mod, mitt jävlaranamma och min öppenhet osv. De andra nyktra alkoholisterna bara pressar mig och får mig att känna mig dålig!
Jag behöver få höra vad jag faktiskt är bra på och vilka framsteg jag gör, inte bara få veta hur jävla värdelös jag är, att jag får skylla mig själv, att jag är ensam ansvarig för mitt öde osv! Har fått höra så jävla mycket skit hela livet, vilket fått mig att tro på att jag verkligen är genom-värdelös, och jag behöver att fler speglar det positiva med mig såsom du gör, och inte bara är hårda, kalla och krävande som de flesta! Folk har alltid krävt alldeles för mycket av mig och haft skyhöga förväntningar på vad jag ska klara av, men jag är för fan bara en vanlig människa, jag är inte Moder Teresa eller Jesus som kan åstadkomma storverk!! Jag behöver stöd och uppmuntran precis som alla andra, inte överkrav! Så jävla less på alla idioter som inte fattar det! Om jag så skulle gå på vattnet som Jesus, skulle väl folk bara säga: "Men Linda, kan du inte simma!?" Så jävla trött på att bli behandlad som nån som bara får skylla sig själv för att jag inte klarar allt själv! INGEN klarar av allting själv, nu är det FAN nog!! Jag har tagit emot TILLRÄCKLIGT med skit, och jag slutar härmed "be om ursäkt" för att jag reagerar såhär på ett OMÄNSKLIGT bemötande från omvärlden! Blir ganska stolt när jag läser mina senaste inlägg i forum här, jag börjar äntligen skaffa mig skinn på näsan, slutar vara ett offer som andra kan ösa skit över, börjar stå för vem jag är på riktigt och tror själv på det jag säger! ??

Det låter som en bra plan att ta det lugnt och avvakta.

Du skriver "Men min syster vill jag inte vara utan, vi har alltid varit så nära men det senaste har vi glidit ifrån varandra pga detta. Jag har så himla svårt att se på hur hon förstör och hur hon upprepar precis allt min far gjorde när vi var yngre och jag hittar inte ord när jag ska prata med henne.
Hon ser inte vad hon gör mot alla oss runt henne."

Hon ser inte heller vad hon gör med sig själv och jag hoppas att det blir som hon säger, att hon och hennes man ska fixa det tillsammans.

Det kan ta tid.

Jag la precis på ett telefonsamtal med mitt ex. Idag pratar vi ett kort samtal då och då, en gång var fjortonde dag sedan Corona blev allvarligt i Sverige. Jag bröt all kontakt i början av februari i år efter att mitt ex och jag separerade för två år sedan. Jag förstod att jag fortfarande var orolig för att han skulle dö och jag orkade inte ha det så, så jag valde att bryta all kontakt med honom och dagen efter skrev jag ett mejl till hans far att jag inte längre fanns tillgänglig.

Jag försörjde mitt ex under flera år och jag hade inte landat i att jag verkligen hade levt så, jag ville rädda honom till varje pris och jag kunde ju inte rädda honom.

Det jag vill säga med detta är att det kan bli olika turer, mycket känslor och konflikter, förväntningar, sorger och kanske en hel del glädje.

Om inte corona hade inträffat, eller en liknande sak, där det är ett skarpt läge i vårt samhälle, så hade jag förmodligen inte svarat den gången han ringde. Jag är glad för att ha ett samtal med han då och då och jag har förstått hur lite han förstår vad han har orsakat mig, eller att jag lät mig vara i en relation som inte var vad jag önskade.

Jag önskade barn och han sa sen. Sen blev flera år senare och då upptäckte jag hans missbruk. Förstås så kunde jag inte skaffa barn med honom och det tog mig som sagt 6 år att bli av med honom. Jag är medveten om att jag missar barn och jag tror att jag missar det största som livet skulle ge.

Däremot så har jag lärt mig, att jag är ansvarig för att ta hand om mig och att leva det liv som jag önskar, för det är ingen annan som kommer att påminna mig om det.

Det vill jag säga till dig, lev ditt liv och låt inte din systers alkoholmissbruk påverka dig så att du inte får det liv som du önskar och förtjänar.

Tack själv för ditt svar. Må gott. Vi som står vid sidan behöver tänka på oss själva och låta alkoholisten ta hand om sitt eget. Det är så det är, det är vad jag kommit fram genom att skriva och läsa mycket i detta forum. Tufft, men sant.

Vi har bara ett liv.

Av det du skriver, så tolkar jag det som att ditt grundproblem är ensamhet? Och att det är därför du dricker? Förlåt om jag har fel, men.. Det är kanske din (?) Ensamhet du bör jobba på i första hand? "Treat the cause, not the effect!" ❤❤

I dag ska jag klappa mig på axeln och vara nöjd med mig själv. Jag ringde F-kassan men det verkade inte vara något konstigt där enligt personen jag pratade med. Ringde sen Skatteverket och fick helt klart för mig vad som gällde momsen och även deklarationen. Så, två samtal avbetade i dag. Starkt.

Dessutom en timme behandling via webben som kändes bra även om jag inte hade kommit upp ur sängen riktigt. Just för att slippa duscha två gånger. Efter 15-tiden blev det storstädning av rummet, så nu är det i toppskick, näst intill åtminstone. Så nu kan jag handla lite växter ifall jag vill piffa till det än mer vilket ska göras. Dock blir det inte i dag.

Nu duschat och gjort mig redo för en sväng ner till butiken och handla. Blir väl inga nyttigheter precis men när jag kommer hem så får jag se om det blir varmrökt lax i dag eller sparar jag den till i morgon. Mest för att jag vill städa ur kylen (min del) när jag väl ska ge mig på det där och jag tycker jag gjort tillräckligt bra saker i dag redan.

Så nu sträcker jag på mig och känner mig nöjd. Dagen är halvmulen och det verkar vädret också vara. Men jag kämpar på och känner mig vid gott mod. Längesedan jag hade den här energin, men börjar bara bollarna rulla i rätt riktning så ökar de snabbt i hastighet.

Lånade även en ljudbok, dock över 17 timmar lång. Huga! Men det är 12 livsregler av Jordan B Peterson. har lånat den som bok innan med förseningsavgift på 40 spänn, utan att ha läst mer än förordet. Så nu får det bli någon annan som läser den och det som är bra med ljudböckerna är ju att de återlämnas automatiskt!

I kväll ska jag äta glass och mumsa på annat gott - dock inget godis eller chips! Möjligen några tablettaskar :) Fick lite nostalgi på sådana i går när jag nämnde Emser för en polare. Sen snöade vi in på alla möjliga gamla märken.

Mina känslor just nu är belåtenhet, hopp och ensamhet!

Kram på er alla!

Jag ser verkligen fram emot att gå ner i vikt! Känner mig fräsch redan men vill ju att det ska gå snabbt neråt... har det gått snabbt ner för din del?

Ja. Sant ? Belöningar som man tycker man är värd då man inte handlar på systemet... ofta skitsaker.

Men en fördel: man går ner massor i vikt när man avstår alkohol (iallafall jag!), man blir jävligt snygg & fräsch!

Äh, man ersätter det bara med nåt annat som kostar, så ekonomin går jämnt ut ändå! :(

Jag är själv inte bipolär (trodde själv att jag var det, och flera av mina kompisar har också frågat om jag är det, men efter att jag frågat flera inom psykiatrin som säger att jag inte lever upp till symptomen), men jag känner igen mig i så mycket som de som har sjukdomen berättar!
Så medicinering mot bipolaritet har jag ingen erfarenhet av och kan inte yttra mig om. Men vad skönt att du lärt känna dina toppar och lärt dig hantera dem!
Hur har det gått för din dotter, kom hon in på behandlingshem? Hur har det gått för dig själv? Kunde du unna dig några glas vin den där torsdan?

Jag tycker att det är underbart att läsa dina inlägg Torn.
Jag har inte problem med att inläggen är väldigt positiva eller motsatsen.....( tvärtom ...båda sorterna hjälper mig att se...olika saker).
Det enda jag kan ha problem med är mina egna inlägg:-) eller kanske brist på inlägg - att jag ( ofta omedvetet) inte riktigt släpper fram hela bilden. Tror att det hänger ihop med att drickandet var en ensam-resa.....och att jag är ovan vid att dela det som kopplar till alkohol ( och van att ’klara mig själv’)
Kanske får ha lite tålamod med mig själv där.... för jag navigerar i ett ganska nytt landskap.
Men att läsa dina inlägg ger mig mkt positiv energi och jag får så starka bilder av dig och din fru och barnen och fisketurerna...
Och Saskij - det där med att tankarna på alkohol just bara är tankar.... det är en mening jag ska bära med mig. Tanken i sig är ju inte farlig ( kan vara irriterande ...såklart). Jag behöver inte handla på tanken ...den kan få finnas där...jag kanske inte ska kämpa så mkt med den. Kanske omfamna även den ....( i tanken alltså:-)

Så starkt att många aldrig övervinner det. Och jag håller inte med om att man har ett eget val! Många av oss har faktiskt inte det, så alla här som klankar ner på er själva: Sluta med det direkt! Man har inget jävla val! Däremot kan man ta upp kampen mot Djävulen, ta honom vid hornen.. Eller så gör man som jag: jag ber till Gud varje dag att han ska visa mig en annan väg. Nåt som ger min tillvaro en mening, så att jag slipper ta till alkoholen. Kram på dig!

Sluta dumförklara dig själv Louise! Du fattar visst! Men beroendet är så sjukt starkt.

Är ekonomin. Sambon och jag räkna ihop kostnader för vin/öl/tobak och kom upp i 10 000 kr för en månad. Detta är verkligen verkligen illa! ? Har ni andra kommit upp i liknande summor som ni nu kan spara?

Tänkvärt det du skriver, jag håller med dig om att så länge man är upptagen med att köa i kassan på Bolaget, och fritidsforska i olika ölsorter-och styrkor, så finns inget utrymme för själen att växa och skapa något nytt... Men jag står liksom inte ut med tristessen och rastlösheten, att ha blivit förtidspensionär vid 22 och nu vid 40 fortfarande gå hemma och trampa... "Sjukersättning" kallas det för; jag är inte det minsta sjuk på något sätt, jag har bara Aspergers och ADHD och myndigheterna vill inte att jag ska jobba! Allting vore SÅ mycket enklare om jag hade ett jobb att gå till! Jag förgås av detta, min tillvaro känns skit- meningslös! Jag dricker för att jag saknar ett liv! Det är hela sanningen! Fan ta dem som påstår nåt annat! De känner inte mig, jag är less på påståenden om mig från dem som inte vet ett skit! Hade jag känt meningsfullhet i min tillvaro hade jag slutat dricka, jag hade inte behövt det då!

Fan så bra är jag, druckit öl innan jag ska träffa alkoholterapeuten hur är man funtad. Kändes som sista chansen, så stört.. skam och ångest för jag har fan världens uslaste karaktär ?

Förlåt för petandet, men jag har bott i Norrland och de super inte mer än övriga Sverige, det är en myt! Snarare mindre. De jobbar typ jämt, bor oftast lantligt och kör jätteofta bil. Eller skoter. Och nej, långt ifrån alla kör med alkohol i blodet! Känner mig lite kränkt å mina bröder & systrar i Norrland. Stockholmare på papperet, men mitt ❤ och själ tillhör Norrland.

Man ska alltså inte lita på tester, eller läkare! Inget nytt under solen!

Vi har ju den kontinentala stilen och även vårt svenska råsupande..Som tur är finns det många yngre som väljer ett friskare liv..Det innebär att dom visar för nästa generation att alkohol inte är sunt..Var 7:e svensk har alkoholproblem..Sen kan man ju räkna ut att det finns en massa människor runt dem som mår väldigt dåligt av deras missbruk..Barn, barnbarn, partners, föräldrar, Osv..Du är stark och smart som bryter egen väg för dig och familjen..Visst finns det många människor som inte dricker eller väldigt sällan..Dom vänner som inte kan avstå, anser jag att också har problem..Du hittar säkert fina vänner som inte vill leva i dimma och vakna bakfulla..Grattis till goda val????

♥️Kärlek till dig miss lyckad♥️ Jag kommer att vara på rätt ställe förr eller senare. Jag är också för snäll och jag känner mig själv så jag vet att jag kommer vara det rätt länge till. Är fortfarande konflikträdd och ängslig.

Jag läser ibland i anhörigsidorna men jag skriver nästan aldrig något. Tycker det är svårt att ge råd till någon. För det man går igenom som anhörig är så personligt. Jag vill bara skriva "lämna så fort du kan" till varenda en. Särskilt till de som ännu inte hunnit bilda familj med den som dricker för mycket.

Men till de som har barn... Jag vet ju att det tar så himla lång tid att bli redo. Jag "borde" lämnat min man för flera år sedan men det var nog det sista rådet jag hade orkat höra på. För det var omöjligt för mig. Jag behövde bara långsamt stärka mig själv och nå relationens botten eller nåt. Innan det dolde jag allt för att jag var rädd att få rådet att lämna.

Men jag känner VERKLIGEN att det inte är anhörigas jobb att stötta, hjälpa och peppa i vått och torrt. Det är en alldeles för stor börda. Särskilt om alkoholisten inte bestämt sig. Man kan inte som anhörig vara den som drar lasset. Skillnad vore det kanske om den som dricker VERKLIGEN slutar. I ett sånt läge hade jag också stöttat och peppat. Men inte annars! Man spiller bara sin tid och sin kraft. Och dessutom blir man ansvarig för den andres drickande eller ickedrickande.

Jag VET ju att man kan sluta dricka. Fine, det är en sjukdom, men det är en av få sjukdomar som man kan bota själv! Genom att sluta dricka!

Jag får skriva så, eftersom jag drack själv en gång i tiden. Så jag vet att man kan sluta ?

Om mannen slutade dricka på riktigt nu tror jag han skulle göra stora personliga förändringar. Kanske skulle det leda till att han inte vill ha mig i sitt liv ens längre. Vem vet? Att dricka gör en rädd och bekväm. Det är ju min nykterhet som hjälpt mig framåt de sista åren. Jag är helt förändrad inombords. Jag tror mannen håller fast vid mig för att det är tryggt, det känns hemma, det är bekvämt, det är inte läskigt och nytt. Han vet var han har mig och han vet att jag finns här. Om han vågade sluta dricka skulle han börja en inre resa som kanske skulle leda honom till en ny relation och till nya drömmar. Det kanske är för läskigt?

För visst är det så att ett nyktert liv är ett annat liv än ett liv med alkohol. Jag har helt andra visioner nu än förut. Men det krävs ju arbete att komma hit. Jag har ju gått igenom miljoner faser och känslor. Lärt känna mig själv på nytt och tillsist insett mitt värde (nåja, någorlunda... I alla fall mycket mer än förut när jag mest hatade mig själv).

Nu blev det nog långt.... Tänkte skriva annat egentligen men jag spårade ur ? kram på er ♥️

Det visste jag inte för 133 dagar sen! Att jag verkligen vill förbli nykter. Jag som druckit på alla känslor. Lever i varenda känsla. Jag har fått en ny chans. Pånyttfödd. Men livrädd.

Jag var hos en homeopat. Han sa att jag har mycket trauma och rädslor som jag fastnat i. Jag har arbetat för att komma hit. Det tog tid att bli alkoholist. Det tog flera år, flera försök, flera böcker, flera olika stöd såsom samtalsterapi, boken ”Tänka klart”, träning (mental och fysisk), erkännande, ärlighet, sårbarhet, forumet med er fantastiska medmänniskor, ibland tror jag att jag fått gudomlig hjälp (så tacksam är jag)... att resa mig ur helvetet jag varit i. Jag ska aldrig mer se mig om. Jag har satt en självklar väg framöver. Nykterhet är den enda vägen.

Det är inte lätt i början av att sluta dricka, eftersom hjärnan/psyket är så hjärntvättat. Det är tufft att se klart. Se igenom. Man ska bara hålla ut första tiden, en dag i taget, en vecka, en månad... så lättar det. Men man får aldrig ge efter. Aldrig se sig om. Besluta sig för nykterhet. Hjärnan, beroendet försöker med ”jamen liite vin kan jag väl, äh jag har överdrivit det här, så illa är det inte...”. Så hamnar man i träsket igen. Lite djupare för varje gång. För varje år. När man väl klivit upp, ska man stanna uppe.
Å, jag önskar att den kraften får finnas hos alla som kämpar. Det är ett stort monster vi tampas emot.

Jag trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt med mig själv. Jag är tacksam. Känns som att jag är 100 år själsligt efter allt. Men är 40 i verkligheten. Sorgsen för att jag inte hade förutsättningar för 10 år sen. Men glad över att jag har dem nu.

Jag har fått chansen att ömsa av mig den dåliga versionen av mig. Som det dåliga i barndomen, i livet har programmerat mig med. Jag har fått möjligheten att programmera om. Sakta, rensar jag, detoxar mig, stillar mig och känner inåt. Känslorna som jag flytt från med alla medel. Allt är ok.

Det visste jag inte för 133 dagar sen!
Jag är glad??‍♀️?

Mer första glaset... Så sant. För sen är det kört. Jag ska sova middag idag! Så lyxigt. Hat varit ute hela dagen och cyklat och gått en långpromenad på en mil. Så nu är jag mör... Men på ett skönt sätt...

Kram Saskij, klok som en ?

jag tycker att det har hjälp väldigt mycket att läsa om andra som varit i samma situation, tex läste jag tråden om "det värsta jag gjort" (kommer inte ihåg exakt vad den heter....) här inne väldigt många gånger första nyktra tiden.

Dessa hjärnspöken... Inte konstigt om du blir trött. Jag kan själv komma på mig med att jag måste ha ett glas rött just till den maten...så jag får laga mat som jag inte förknippar med alkohol... Skumt...

Var rädd om dig.

Kram på dig
Saskij ?

Vad bra att du hittat till insikten att förändra!
Jag har upplevt det som att psyket tar hand om det i sin egen takt, bearbetar lite i taget så mycket det klarar av. Första halvåret nykter stängde jag av, fokuserade bara framåt och på att välja vilken person jag vill vara nu, som att jag stängde hjärnan bakåt, det var enda sättet för mig att överleva. Sen hade jag en period med intensiva flashbacks, vaknade på nätterna och mindes händelser, då gick hjärnan ofta in i flykt, tänkte "det där kan inte ha varit jag", det var obehagligt men gick över efter ett par veckor, som att det tog hand om sig själv att landa. Nu, nykter 1,5 år, kommer minnen lite lagom, och jag kan acceptera vad jag gjort med hjälp av att jag valt bättre så många gånger nu.
Det är nog oundvikligt att älta lite grann, men det som räknas är ju att du har fattat ett fantastiskt, jätteviktigt och superstarkt beslut nu.