Senaste kommentarerna i forumet

Många likheter i din dag som ser ut som mina dåliga dagar. Ångest med gräns till panik, ensamhet, inre kackel.
Du har gjort många bra saker. Både försökt stanna och andras och försökt aktivera dig. Nästa gång prova lite längre att stanna och känna på känslorna. När du sitter ner, försök att inte tänka och förklara känslorna så mycket. Bara känn HUR de känns fysiskt, det där obehaget, olusten som bara finns där. Gör allt du kan för att känna hur den känns och var det sitter. Samtidigt andas djupt och långsamt.
Prova "ge upp". Kanske är din hjärna trött men kroppen pigg. Försök pausa tankemaskinen som säkert går på högvarv för att söka efter roten till detta obehag samtidigt du gör något monotont och lätt ansträngande eller ingenting alls.

Önskar dig en fin och bättre dag.

Jag har läst Rebeckas bok, den är underbar liksom hon är som jag haft förmånen att jobba ihop med i tidigare liv. Ja många bad och torktider, där sa du det! ?
Och apropå torktid har det haglat och regnat här hela natten. Somnade till en väldigt bra bok, Där kräftorna sjunger! Rekommenderas varmt.
Liksom hoppet om en fin dag ??
Jag är nykter idag och det känns mer rätt och ett riktigt sätt att leva sitt dyrbara liv, för varje dag som går.

Det har jag också gjort. Har ju många ggr skrivit att jag tyckt om den personen jag varit när jag druckit. Både för att det sociala bli så mycket enklare och säkert för man också rycker på axlarna lite mer. "Skit samma", man släpper kontrollen och bryr sig mindre om småsaker.
Jag tror jag är något på spåren här. Har upprepat det flera gånger tyst för mig själv nu sen igår när jag känt stress bubbla upp: "släpp kontrollen, släpp kontrollen". Inser att jag lägger jätte mycket energi på små saker.

Exempel i morse, min dotter ska klä på sig. Hon är 9 år och väljer kläder själv sedan länge. Jag märker att jag måste kontrollera vad hon väljer. Jag tycker att tröjan hon väljer inte passar till byxorna. I mitt huvud i all välmening, för att hon ska se "ordentlig" ut i skolan. Konsekvenstänket: Om hon har fula eller konstiga kläder i skolan kanske hon blir retad, utanför eller andra vuxna tänker saker om oss som föräldrar. Alltså en typ av skamkänslor..
Hon har egentligen nästan bara fina kläder och ser ordentlig och vårdad ut men det är som att jag bara måste ha ett finger med för en viss kontroll. Jag kom ändå på mig själv när jag gjorde det, så jag sa kort, den där tröjan passar inte tycker jag, men gör som du vill. Sen släppte jag tanken och gick vidare. Väldigt befriande!

Exempel två. När lillebror skulle borsta tänderna var jag igång igen. Han är 5 år och borstar ibland tänderna själv med eltandborste. Den vibrerar efter 2 minuter som vi kör att man ska borsta till. Idag lägger jag märke till att han stänger av tandborsten innan de 2 minuterna gått. Konsekvenstänket startar: Han har inte borstat tillräckligt bra, han får dåliga tänder om han slarvar med tandborstningen, jag får skämmas hos tandläkaren. Han får fula tänder och kanske blir retad. Hmmm... återigen skamkänslor? Vad gör jag då? Jo jag tvingar honom att starta om tandborstningen med ny tandkräm i två minuter. Jag har kontroll igen.

Sjukt? Ja och väldigt intressant att börja denna rannsakning av sitt extrema konsekvenstänk...! Som verkar vila på mycket rädsla för skam.

Vännen, fan att man ska ha det så jobbigt mellan varven. Önskar så att du mår bra! Men jag vet hur det är att tampas med ångest, även om denna inte längre kommer i panikform för mig. Men det blir lätt en övermäktig känsla med det hela. Det man kan ta fäste på, som jag också verkar ha svårt för mellan varven, är att all kamp mot den blir värre när man häller den jäkla alkoholen på.

Jag ska försöka vara mer närvarande och stödja dig bäst jag kan. Tycker så mycket om dig!

Stor kram

Hej kära du!

Hur mår du? Har snabbt skummat igenom tråden och vill skicka en stor kram!

Grattis till 14 dagar! Det är självklart att du ska till mottagningen! Du skriver om att du har lurat dig själv många gånger om att det kommer att gå bra att dricka lite. Den här gången är skillnaden att du vet att det inte fungerar. Jag förstår känslan. Du har ju varit nykter nu i 14 dagar utan några större åthävor. Men nykterheten kommer inte vara beständig av sig själv. Den kräver dagligt arbete. Mer eller mindre. Jag räknar med det för egen del i alla fall. Jag tycker du resonerar mycket klokt, Jullan.
Kram!

14 dagar nykter, nu är sömnen på plats och jag känner mig starkare. Idag ska jag till mottagningen för en första antabus och samtal. Känner lite dubbelt inför det. Bra på ett sätt, det är ju jag själv som tagit initiativet till detta, men oxå tveksamt... vad har jag där o göra liksom, det går ju bra ändå osv. Men dit ska jag, så får vi se vad det ger. Mitt andra initiativ var att ta naltrexon en tid oxå, så det ska jag börja med idag. Hoppas på inte alltför kraftiga biverkningar, men tänker att det inte kan vara lika illa som en rejäl baksmälla iallafall. Ja så går tankarna här om tisdagen, ett besök till barnbarnen hinns med och det kommer ge mig positiv energi, de vet jag. Håll er ifrån det första glaset, en dag i taget . Kram

Låter härligt Torn, jag upplever det i mina nyktra perioder att tankarna på a ibland är lätta och ibland intensiva. Men alltid närvarande. Ibland kan jag se sambanden ex om jag stressat eller haft någon konflikt att suget o tankarna ökat. Men det kan oxå komma som en blixt. Samma gäller när jag gör nåt mysigt, påtar i trädgården eller träffar vänner, då vill belöningssystemet ha a. Tror att tiden mildrar tankarna och att hjärnan långsamt programmeras om. Har inte kommit dit hän än, men det är min förhoppning iallafall. Tid är det vi behöver lägga bakom oss, tid och att inte lyfta det första glaset. En dag i taget. Ha en underbar tisdag

När man är så gräsligt positiv som jag är, och du också, så blir det lätt happyhappy inlägg var och varannan dag.

Men jag tänker att det är okej. Det är ju så den nyktra resan kan vara. Också. Från misär till nöjdhet rätt så snabbt.

Vi tar oss igenom detta på olika sätt. Så länge man är ärlig så tycker jag att man ska skriva precis som man vill och känner, och hur ofta man vill.

Det är lite sorgligt när en del avstår från att skriva här för att deras inlägg kan upplevas som för dystra, och sen avstår du medvetet för att dina inlägg kan upplevas som för glada.

Fortsätt skriv, precis så mycket du vill! Här inne på forumet är vi glada för varandras skull ? Också. I med- och motgång.

Kram ?

Du har verkligen förmåga att sätta ord på det jobbiga - och det kommer att hjälpa både dig själv och andra på din nyktra resa. En resa som är svajig och guppig, men det är värt det! Tänk förlossning ?

Kram ?

Dag 16
- - -

Det nådde jag (förhoppningsvis) igår. Hoppas verkligen det lättar mer sedan. Det var första dagen som jag var "ensam hemma". Ny dag på en vecka då de flesta går iväg och arbetar. Jag hemma, sjukskriven - kan inte gå tillbaka där jag jobbar nu, inget annat alternativ klart ännu heller.

Jag kände dovklangen redan vid frukosten, men sedan växte den sig starkare och starkare. Trots att jag tvingade mig ut i trädgården och plockade en stor bukett med mörkrosa hyacinter och rosa tulpaner så lättade det inte. Jag satte mig och bara "försökte vara", utan mobil, utan någonting vid grönsakslandet.
Min ensamhet blev bara mer påtaglig då.
Unga mammor gick förbi, pratandes och skrattandes, med sina barnvagnar.
En ung man pratade "affärer" med någon i mobiltelefon medan han rastade hunden.
Två äldre män gick och pratade bilmodeller samtidigt som de gick med gåstavarna.
I studsmattan i grannhuset längre bort studsade de två barnen, 2 och 3 år, som påminner så mycket om mina egna barn när de var små.

Jag gick in igen. Funderade på att ringa någon. Jag har inga vänner jag kan ringa, men satte mig i kö till alkohollinjen. Ingen ledig linje. Väntade i 20 minuter innan jag lade på. Av någon anledningen ville jag inte bli uppringd. Sökte på flera samtalsstödsjourer, men de flesta hade stängt nu på grund av Corona eller hade kvälls- eller nattöppet. Funderade på att betala någon för att få prata. Kontaktade Mindler. Närmaste tid för att få samtala med en psykoterapeut i 25 minuter, var fem timmar senare. Började känna en mild form av "panikångestattack", något jag aldrig haft innan. Det var som att jag blev helt fastlåst i tid och rum. Kunde inte tänka framåt, inte vara i nuet, inte tänka rationellt. Bara liksom "fastlåst", fast mentalt liksom. Andades. Försökte ta på något som hade någon form av "struktur" som jag kunde fokusera på. Blev Pilatesbollen och dess räfflor.
Sååå...ensamheten kunde jag inte göra något åt..gick då och åt lunch för att få upp blodsockret.
Drack vatten. Fortfarande samma dova klang i kroppen, som kom liksom ända inifrån benmärgen på något sätt.

Utan att jag själv skulle börja tveka, kastade jag mig ut på en promenad. Jag hade en "smitare" på ena axeln. "Jag kan gena här, så kommer jag hem snart". Och "mobbaren" på den andra. "Ditt jävla slöa faaan, som att du har något annat att göra. Försök inte smita, jag ser dig allt". De två brukar inte finnas där. Det brukar vara mer av "häpp" (Det är som det är, skit samma" eller "Pepp" (På något sätt ordnar det sig nog, vad blir nästa steg).
Olustigt att ha dessa på mina axlar, men kunde inte ruska av mig dem.

Lyssnade på trädgårdspodd, men "lyssnade" inte riktigt. Ville bara ha "sällskap". När de sedan pratade om exakt HUR man på rätt sätt gödslar, beskär och försår och "En vanlig missuppfattning bland folk är..." "Det folk gör fel är att..." och jag var liksom "folket" där, som uppfattat fel tidigare, då stängde jag av. "Finns ju INGET man kan göra rätt här alls ju, kan ju inte ens slänga ut koskit på rätt sätt!"
Att gå helt tyst var också jobbigt, så jag pratade lite med Siri. "Siri - Spotify!" Jag kände att jag nog nått någon slags "gräns" här, där man är så ensam att man pratar med en digital söktjänst och kände mig om möjligt ännu mer deppig. Mina egna spellistor kändes för peppiga. Det fick bli Lars Winnerbäck, hans nya album. De är så "text-matiga" och det var lättare att fokusera på orden genom sång.

Väl hemma så kom maken hem och då kändes det lite lättare. Pratade med honom om hur jag mådde och sade att jag behövde komma ut, att jag tar bilen. Det slutade med att vi åkte till en Handelsträdgård cirka 8 mil från vårt hem. Där förälskade jag mig i en krollilja och en klematis som båda fick följa med hem.
Kändes något lättare. Såg "Vem bor här" med honom på kvällen och det var också ett bra tidsfördriv, fick alla rätt.

Gick och lade mig vid 23.00 och vaknade 04.45 och kunde inte somna om. Försöker hålla humöret uppe, men känner den där dovheten, den så ovana och tunga inom mig fortfarande.
Idag är jag i alla fall inte ensam och det känns skönt. Maken arbetar hemifrån på förmiddagen och vår dotter är hemma från skolan med en skallrig torrhosta.

Ska göra en prydlig punktlista på saker jag kan aktivera mig med idag.

Hoppas ni andra får en fin dag!

- - ?

Samtal med min mamma igår,hon ringde än en gång och frågade var min pappa var någonstans, och jag fick än en gång påminna henne om att han dog 2018.
Resulterade såklart i tårar och sorg från hennes sida, själv så blev jag otroligt ledsen för hennes skull...känns så hemskt att påminna henne varje gång hon ringer,men jag hoppas att det kanske sjunker in någon gång.
Jag önskar ibland att hon ska komma så djupt i sin demens att hon glömmer bort,jag behöver att hon släpper mig fri.
Det låter säkert jättehemskt,men att behöva gå igenom det här om och om igen är för mig väldigt tungt psykiskt.
Men jag fortsätter att svara på hennes frågor så gott jag kan, och tröstar mig med att det är lättare att möta det här med ett nyktert sinne.

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen och Anhörigstödet.

Utifrån det du skriver tänker jag att du är en mycket omtänksam person. Du arbetar för att så många som möjligt ska har det bra. Nu har den fina egenskapen fått som resultat att andras viljor inte tar hänsyn till dina behov. Att få skäll som du skriver är varierande obehagligt för oss, kanske på grund av tidigare erfarenheter. För en del kan det väcka skam för andra rinner det av som vatten på en gås. Hur är det för dig?

Att ändra en sak inom ramen för en relation kan få oanande konsekvenser i helt andra delar och kanske är det det som gör det svårt för dig? Det är tufft att ställa sig utanför och vara den som gör annorlunda. Just nu verkar det som att dina försök och argument inte fungerar för din svärmor och partner och du väljer att ta ansvar för ditt eget mående. Du har fått en del svar här som uppmuntrar ditt val att göra just det: följa dina behov.

Hur har det gått?

Vi finns här om du vill berätta.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack, det samma till dig! Härligt gäng här verkligen ?

Nu blev min tisdag plötsligt ännu bättre än den redan var ?

Visst är det meningen med livet - att göra skillnad!? För sig själv och andra.

Kram ?

Hej Varafrisk! Samma dag som jag blev medlem här tog jag även kontakt med en beroendeklinik. För mig var det hängslen och livrem som gällde. Jag ville dessutom ha möjlighet till medicinering om det skulle bli tufft. Hade mitt första möte där 5 veckor senare med sköterska. Tog blodprov och kort därefter möte med läkare. På kliniken har de varit öppna för hur jag vill ha det med möten. Jag har valt ganska glesa möten med sköterska och tog även nya blodprov för en månad sedan. I augusti kommer jag att träffa läkare igen för "6-månaderskontroll". Jag får fundera till dess om jag vill ha fortsatt kontakt med dem eller om jag kanske kan släppa det då. Jag har även gjort programmet här, men ingen internetbehandling. Tycker internetbehandling verkar bra! Forumet har varit den absolut viktigaste kontakten för mig. Men även beroendeklinikens möten har sina poänger. Man är efterfrågad av någon IRL som har uppdraget att kolla hur det går. Regelbundna blodprov är också bra och har taggat mig när det känts lite svårt. Någon medicin har jag inte behövt.

Jag har säkert upp några kilon under åren, säkert bl.a. p.g.a. alkoholen. Har inte tappat ett gram sedan jag slutade. Men det är för mig en bifråga som jag inte tänker lägga vikt vid nu. Om någonsin. Viktigast är nykterheten och att jag äter allmänt sunt och motionerar lagom. Där pressar jag mig INTE.

Som du kämpar, Varafrisk! Beundrar dig!
Kram!

Kikar in och hälsar på... Välkommen hit får jag ju säga! Och grattis till dag 8! Trevligt att följas åt!

Kram Saskij ?

Jag har vaknat upp pigg och tänkte röra ihop en havregrynsgröt med jordgubbar ? - har längtat till det sen jag gick och la mig igår. Det är som du skriver... påsarna under ögonen är borta och nån slags livsglädje har uppstått, med vetskap om att det kommer komma motgångar ännu...

Ztark-are... Det jag märkt nu är att påsarna under ögonen är borta, minskat lite i vikt har lite mer energi att göra saker, magen fungerar bättre, kan koncentrera mig lite längre på att läsa bok till exempel...

Det är helt klart på rätt väg mot ett bättre liv känner jag. Små steg, en minut i taget...

Kram Saskij ?

Läsning! Wow Andrahalvlek. Du är grymm! Jag läst i din tråd nu på morgonen, kunde inte sluta...

Vilken eldsjäl du är.
Tjejjouren och ditt engagemang här i gruppen är fantastiskt!

Fortsätt med det du gör!

Kram Saskij ?

Saskij... tänkte fråga eftersom vi har samma antal dagar. Men märker du av nån positiv effekt ännu? Jag märker att svullnaden försvunnit och min förlovningsring är inte lika tajt längre... ? Lite lättare i kroppen.

Jag tror faktiskt att jag inte minns så mycket från min barndom eftersom den var rätt tuff med tanke på min pappas alkoholism. Jag är dessutom ensambarn så jag har inte haft någon att uppleva och återuppleva mina minnen med.

Sen spelar det säkert stor roll att jag vid 20 års ålder flyttade 30 mil och började ett helt nytt liv. Jag påminns inte om barndom och ungdom i min vardag liksom.

Till min personlighet är jag dessutom en person som ser framåt hellre än bakåt. Det finns en anledning till att vindrutan är så mycket större än backspegeln.

Kram ?

Jag känner igen mig mycket i det du skriver i ditt senaste inlägg. Tänk om det vore enkelt att leva någon gång. Vi människor är rätt bra på att krångla till det för oss själva. Jag blir otroligt stressad av att inte ha kontroll men väljer ibland att dricka alkohol för att tappa kontrollen. Fattar själv hur dumt det låter. Då kan jag känna spänning och glädje. Jag försöker slappna av och djupandas när jag är nykter. Ibland kan jag finna en inre känsla som jag söker. Varför kan jag inte alltid få leva med denna underbara känsla i kroppen. En dag i taget ?

Engagemanget i tjejjouren kan jag inte skylla på nykterheten, eftersom jag har varit med där ett år. Men jag kan nog frigöra ännu mer energi, för att lägga in en högre växel där framöver.

I och med nykterheten har jag dessutom ytterligare ett verktyg i min verktygslåda i jourarbetet. Min egna erfarenhet av psykiska ohälsa har varit ett sådant viktigt verktyg hittills.

Att jag ens engagerade mig i tjejjouren var en slump. Jag kände plötsligt ett starkt behov av att hjälpa unga kvinnor att orientera sig i livet. Hittade en lokal tjejjour på min ort och frågade om de hade nytta av en gammal tant ?

De visade sig att de precis hade slopat den övre åldersgränsen för volontärer, så jag var välkommen. Att det blev tjejjour och inte kvinnojour beror på att jag helst vill lägga min energi på att jobba förebyggande.

Jag har två döttrar som är i 20-årsåldern. Jag har genom mitt arbete haft förmånen att handleda väldigt många praktikanter och unga vikarier. Att bidra till att lotsa ut dem i yrkeslivet tillhör guldkanten i mitt arbete.

Jag bedömer med andra ord att jag har övat upp min förmåga att både lyssna på och prata med unga vuxna. Jag brukar skämtsamt säga att jag nog skulle få en stenvägg att prata om jag verkligen ansträngde mig ?

Det är ett tufft och viktigt arbete med chatten. Behovet är enormt. Vi lever i ett utseendefixerat och porrskadat samhälle, och det är verkligen inte lätt för unga kvinnor att orientera sig i detta. (Det är inte lätt för unga män heller. Det finns bra föreningar och jourer för dem också, tex föreningen Män.)

Det är en stor bredd på de stödsökande. Det värsta jag har varit med om var en kvinna som stod på en bro och väntade på tåget. Hon tänkte hoppa framför tåget.

Jag fick hem henne till slut, och jag var bokstavligt talat med henne hela vägen hem. Det chattsamtalet tog tre timmar.

Alla är anonyma på chatten, så man får bara göra så gott man kan. Lyssna, ställa öppna frågor, bidra med nya infallsvinklar, hjälpa till att formulera en handlingsplan osv. Ibland, om vi får, hjälper vi till och larmar 112.

En del som skriver har låst in sig på rummet och deras fulla/aggressiva man/pappa står utanför och bankar. En del har precis blivit misshandlade. Andra har blivit våldtagna eller har upplevt strypsex och annat våldsamt sex de knappt vill prata om.

Ibland är det inte lika tuffa, men ändå väldigt viktiga ämnen som ventileras. I söndags var det en stödsökande som precis hade börjat på sitt första jobb. Hon upplevde obehag när en manlig kollega, också vikarie, upprepade gånger tog henne på höfterna för att så att säga ”flytta” på henne för att han behövde komma åt något.

Jag kunde stärka henne i uppfattningen att det beteendet absolut inte är okej. Jag stärkte henne också i beslutet att kontakta sin chef på måndagen och berätta om incidenten, så att den manliga vikarien ska få en tillsägelse.

Efter det hade vi ett lååååångt snack om feminism, jämställdhet, aggressivt sex och hur viktigt det är att markera sina egna gränser. Både kroppsligt och själsligt.

En del frågar om mens, bröst och p-piller också, så alla chattar är inte blytunga. Väldigt många behöver prata om relationer till vänner och föräldrar. Många är blyga och vågar inte riktigt stå på sig.

För varje gång någon stödsökande uttrycker ”tack för att du pratade med mig, nu mår jag mycket bättre” så blir jag helt varm inombords av lycka ❤️

Tack Lilleman för att du fick mig att berätta mer om mitt arbete med tjejjouren!

Kram ?

....lite mer i morgon men vill bara ge ett tips. Rebecka Åhlund ’Jag som var så rolig att dricka vin med’.
Det är en berättelse som ligger långt ifrån mig på många plan - hon tillhör också en annan generation.
Men den är läsvärd - inte minst i meningen att det blir så tydligt att resan in i ett nyktert liv är en process.....med ups and downs och att det som alkoholen har dolt eller förstärkt är svårt att se....direkt. Att bli nykter är lite som att framkalla bilder ....the old way...många olika bad och lång torktid:-)
Kram och ha en fin tisdag ?