Senaste kommentarerna i forumet

Som vanligt trevligt att läsa din tråd. Skönt att du mår så bra som du gör.

Jag funderar på det där med alkohol och tankarna på hur gott det skulle vara med bara ett glas... ... Det är ju bara tankar... Acceptera dem och släpp dem sen. Samma gäller på kvällarna när suget kommer... Jaha, det känner jag igen! Jag kan känna rastlöshet och oro. Men det är också ok... Det är känslor jag har.... Det viktiga är ju ändå handlingen, vad jag gör i dessa situationer. Att jag ändå kan välja att vara nykter, jag kan välja att inte åka till systemet, jag kan välja att tacka nej.

Men i början är det här utmaningen att stå emot. Det är inte alltid lätt.

Men för varje dag nykter blir jag starkare.

Vi får inte glömma att vi är helt vanliga människor som kämpar mot beroende.

Kram från en klok ?

Tack för alla fina och värmande ord! Jag har läst på en del andra forum här inne och hittat en hel del som är användbart för mig.
Det största i allt är nog att jag för en gång skull förstår att jag inte är ensam.
Jag ska verkligen försöka lägga mer fokus på det som jag kan förändra istället. Göra "min lilla familj" till prio ett i livet istället för att lägga all min fokus och energi på att må dåligt över mina fd vänner eller mina familjemedlemmar som valt att sätta alkoholen i första rum.
Nu har jag som plan att hitta något meningsfullt på helgerna som min familj trivs med att göra. Och framöver bjuda in mina nya nyktra vänner på umgänge.
All kärlek till er som finns där ute och lägger en värmande hand på en vilsen själ❤️

Idag vaknade jag vacker, utvilad och lugn. Inga mardrömmar, inga oroliga uppvaknanden..

Torn.. Jag har inga saftiga drömmar att berätta idag....

Min förhoppning nu är att tillvaron ska börja stabilisera sig, börja sova bättre, få någorlunda bra rutiner varje dag som är bra för mig. Dessa innefattar en god sömn, gott morgonkaffe, frukost i lugn och ro, minst 30 minuter promenad varje dag, lunch ca kl 13, läsa bok, lyssna på musik, ta en timma dagligen till att städa, tvätta mm, middag blir det ca kl 17 och efter det brukar jag ta en promenad för att bromsa rastlösheten och suget.

Jag lever mestadels ensam så jag får skapa min egen tillvaro med de förutsättningar jag har.

Det är viktigt att hitta meningsfullheten i vardagen, kunna hitta strategier för när suget drar tag i mig.

Andrahalvlek, kanske jag ska börja sticka eller virka igen.... Bra idé.

Mobilspel blir det en del tyvärr. Jag fastnar så lätt framför en skärm. Kanske har med beroendegenen att göra...

Jag har en del att jobba med men idag är jag vid gott mod ändå hittills.

Idag är jag nykter
Idag är jag stark
Idag har jag tålamod med mig själv
Idag är jag vacker

Kram ?

Tack Torn?

En dag ska jag komma dit du är??

Ha en fin tisdag?

Sen förstår jag inte riktigt vad du menar när du skriver att jag ska ta hjälp av andra, jag har ju varit jättetydlig i många trådar om hur andra alltid sviker, tvärvänder och blir aggressiva och/eller abklagar mig för det ena och det andra! Du har ingen aning om hur jag bollats runt i vården, hur många hundra olika samtalskontakter jag tvingats öppna mig för och som slutat plötsligt efter ett kort tag, hur jag kämpat för hjälp och upprättelse... Känns skrattretande att få höra att jag ska ta hjälp av andra, när ingen vill hjälpa! Jag får hjälpa mig själv helt enkelt, eftersom andra inte går att räkna med! Det är bara min sambo som varit trofast och aldrig sviker, han jag skrivit om som aldrig flyttar trots att jag gjorde slut för 5 år sen.
Du skriver att psykiatrin låst in dig, vad hade hänt då, och vad gjorde de som gjort att du tappat tron på människor?
Vet du hur jävla sårande det är att aldrig bli förstådd?? Jag tar mod till mig och öppnar mig för nya människor gång på gång, bara för att få höra att ansvaret bara är mitt och att bara jag kan ändra på saker, ingen talar om VAD eller HUR jag kan göra!! Jag får ju för fan inga riktiga svar någonstans, och det är svar jag behöver för att kunna hjälpa mig själv! Redskap!! Ingenstans har jag fått några redskap att jobba med! Om jag har 100% ansvar för allting helt själv, varför finns då psykmottagningar, beroendemottagningar etc, undrar jag?? Vad är isåfall vitsen med att sådana ställen finns? Jag får ju fan aldrig någonting att förhålla mig till, några riktlinjer att gå efter! Inkompetenta oduglingar! Jag har viktigare saker att göra än att sitta där och "småprata" om mitt liv och hur jag mår utan att få någon hjälp! Jag vill gärna veta vad ni andra får eller fått för hjälp? Har era samtalskontakter gett er några redskap, råd, tips, svar, uppmaningar..? Jag har inte fått nåt annat än skäll, svidande kritik och beskyllningar. Det gör ONT, fattar ni det?!

Jobbar sent denna veckan, så det är kväll för mig nu. Jag märker att jag inte har så mycket att skriva om här för tillfället. Det har blivit lite mycket av ” guld och gröna skogar” här i min tråd de senaste. Men efter att ha fått skrivit ner min historia som jag länge har tänkt dela med mig av så känns det väldigt bra just nu. För att det inte ska bli som Facebook eller Insta där alla tycks ha det ”perfekta”livet så ska jag skriva ner två saker som jag inte är riktigt nöjd med. Jag får i bland korta inslag av rastlöshet som stör mig. Men har lärt mig att hantera detta hyfsat. Får jag en sådan tanke så gör jag något annat helt enkelt. Tex går ut med soporna? eller tar en promenad. Detta är ju en bagatell om man jämför med hur det var i början av nykterheten, men som sagt, det är lite störande.

En annan sak som jag stör mig på är att tankar kring alkohol poppar upp ganska ofta. Inte när jag har saker att göra, men om jag har tråkigt eller väntar på något, tex står i en kö. Nu läste jag härom dagen i Berras tråd att han fortfarande har tankar kring alkohol dagligen, så det är nog något man får räkna med att ha . Och egentligen lider jag inget av dom tankarna, så detta är också en bagatell i sammanhanget.

Nu vet jag ju inte hur det är för folk som inte har problem med alkoholen. Men så som jag har det nu är jag fullkomligt nöjd med. Det behöver inte bli bättre än så här. Livet är inte bara en dans på rosor, så är det bara. Det ”perfekta” livet existerar inte. Jag vill inte ens klara att dricka kontrollerat, Ser ingen anledning liksom. Alkohol är ett gift.

Jag vill avsluta med några ord till alla som kämpar, ge inte upp vad ni än gör. Det är tufft, jobbigt och påfrestande, men det är värt det, ni kommer inte ångra er.

Ha en bra tisdag!

Kram

"När jag möter en sån som du?" Vad menar du med det?? De flesta är van vid att andra nickar medhållande och köper allt de säger till dem, och är man så som jag att man visar att man kan tänka utanför boxen, vågar ifrågasätta, har en egen vilja och egna tankar & känslor- inte andras- då reagerar de starkt. Om det nu är det du menar med "såna som jag"? "Såna som du" brukar jag själv säga till folk som är elaka utan anledning, så därför undrar jag vad du menar när du skriver så?

Jag pratar ju jättemycket om hur jag mår här i forumet! Har varit öppen med både ständiga depressioner, ångest, sorg, ilska, meningslöshet, rastlöshet och gud vet allt. Om det är någon som öppnar sig om sina mörka sidor här på forumet så är det väl jag!
Om jag kände att du speglade mig? Hurdå kände? Om du menar telepatiskt, ja jag har såna förmågor att kunna känna av sånt, men nej jag kände inget vid den tidpunkten du skrev det. Om du menar att jag känner det på det sätt att jag läser in det då jag läser vad du skrivit, så ja jag tror jag märker att du speglar mig genom att vara brutalt ärlig och ifrågasätta min mentala hälsa. Det är det många som gjort under åren. Men det har varit ömsesidigt; jag fattar inte vad DE håller på med, det är alltid DE som triggar igång mig och startar konflikter! Jag förstår att man har ansvar för sina egna känslor, men andra har väl för sjutton ett ansvar för vad de säger och hur de får en att känna också!
Jag trodde att man skulle kunna vara sig själv här på Alkoholhjälpen och skriva precis som det är utan att få moralkakor från självgoda nyktra! Men här finns lika mycket storhetsvansinne som på vilket AA-möte eller NA-möte som helst! Forumet är fullt av nyktra som hyllar sig själva och klappar sig för bröstet, har glömt att de själva varit i skiten, ser sig själva som större och bättre än de som skriver om hur deras alkoholkonsumtion ter sig och ber om hjälp.. Har inte läst så jättemånga svar som andra aktiva fått, men jag tycker mig märka att just jag är någon många ifrågasätter och beskyller, ni får mig att känna att jag får skylla mig själv..?! Medan andra här är man snällare och mer tröstande emot!? Min första tråd här döpte jag till "Skuldbelagd hela livet", och ja- klockrent! Blir ju skuldbelagd även här!! "VILL DU sluta?", "Det är bara du som kan välja ditt liv", osv... VARFÖR läggs alltid skuld och skam på mig vart jag än visar mig??? Ingen förståelse för alla de hinder jag brottas med, ingen bryr sig om att bemöta andra problem jag berättar om! Skrev en tråd för ett tag sen; "Sambon styr mitt liv", om nån orkar leta upp den & läsa; INGEN har svarat där, det tycker jag är SÅ DÅLIGT!! Självklart påverkar såna saker ens chanser att bli och hålla sig nykter!!
Jag har mååånga gånger velat ställa mig högst uppe på ett berg och vråla ut till hela världen: "VAD HÅLLER NI PÅ MED?? VARFÖR BEHANDLAR NI MIG SÅHÄR???"
Vad det gäller kärlek, jag vill inte ha folks kärlek, jag vill ha folks respekt, samma respekt som alla människor har rätt att få, som jag hela tiden ser alla andra få av sina medmänniskor men jag får inte den av nån konstig anledning!

Vad starkt av dig att våga gå på ett AA möte!?Nu har du familjen, AA och oss här att få hjälp och stöd av på din resa. Du är inte ensam mera. Det känns som om du kommer fixa det här galant nu.

Kram

Är vad som får mig att känna mig stark, bestämd och envis. Vilken fantastisk människa han är! ❤️ Precis 3 år fyllda och fylld av livslust.

En liten snabb återkoppling. Min man är tillbaka från behandlingshemmet. Som en mussla, kom han hem. Släppte inte in mig i någon tanke. Sluten. Om jag frågade något generellt om behandlingen han varit på som till exempel rutiner, om de fick prova olika lugnande aktiviteter, om det finns möjlighet till enskilda samtal... Så var hans eviga svar. Jag hänvisar till sekretess. Till slut fanns det inget att prata om och jag började känna uppgivenhet.

Så kom påskveckan. Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde vara så naiv att jag inte ens hade beredskap för att vi kunde ha besök av alkoholisten på påsken?! När jag och sonen kommer hem på onsdag eftermiddag efter jobb/förskola så står han i köket med GT. Lycklig. Och jag blir ställd. Förstenad. Överraskad. Blockerad.
Kvällen löper på som vanligt. Jag och sonen sköter vårt och jag ligger kvar när sonen somnat. Min man somnar.

Jag är arg och skickar meddelande till hans föräldrar att det är återfall. Hans mamma blir förtvivlad och hans pappa berättar att han redan vet det "eftersom han har dörren öppen till sin son till skillnad mot oss andra"

På skärtorsdag skjutsar jag sonen till förskolan och åker sen hem. Jag och min man pratar igenom återfallet och han är ledsen "och nu är det påsk! Nu ska vi äta gott!" Vi gör en gemensam planering för påskmaten och gårdagen är som bortblåst. I alla fall för mig...? Så snabbt jag ramlar in i mönster.

Vi ska åka gemensamt och handla men min man får förhinder precis när är vi står i dörren.
Jag tänker att han antagligen fick sug. Men slår bort det. Vill inte tänka så. Vill inte vara i den verkligheten.

Jag åker och handlar själv. Och när jag kommer hem är alkoholisten åter på besök. Jag kommer in som en sol, vilket min man kommenterar. Jag är lycklig för vår gemensamma planering, men börjar gråta när jag möter alkoholisten.
Vi äter lunch tillsammans och den sanna alkoholisten är med oss. Enligt alkoholisten är det mitt fel att det är återfall. Och sen kommer orden i en jämn ström över hur värdelös jag är, vad svår jag är att leva med, att jag aldrig är tacksam och att jag inte verkar bry mig ifall han är nykter.

Jag tar min arbetsväska och säger att jag jobbar från konferensrum resten av dagen. Tar bilen och åker.

Inser ganska snabbt att jag måste agera. Nu. Ge en kännbar konsekvens. Ringer socialtjänsten för att lämna orosanmälning, de jobbade bara halvdag och hade redan gått hem. Ringde Alkohollinjen. Återigen. Tacksam för att ni finns. ❤️
Kom gemensamt fram till att ge kännbara konsekvenser är det som kan vara en väg fram.
Bestämmer mig för att börja undersöka var jag och sonen kan fira påsk i dessa Coronatider. De flesta i nätverket tillhör riskgrupp och mitt egna nätverk är i annat landsting...

Lyckas fixa med skyddat boende hos vän, lån av bil och bilbarnstol och tar med alla sonens kläder från förskolan. Jag har inte packat en pinal.

En annorlunda men skyddad påsk. Skönt.

När det drar ihop sig till vardag igen får sonen symtom och vi behöver isolera oss. Jag är så förbannad på min man och han har börjat kvickna till så han fixar skjuts till avgiftningen och vi kan komma hem igen.

En gång är ingen gång... Första återfallet. Han behövde det. Vi kanske behövde det. Musslan är bortblåst. Han pratar som aldrig förr. Vi skrattar. Mannen jag förälskade mig i är tillbaka.

Jag har precis beställt medaljer från AA och hoppas att de hinner komma till han firar en vit månad. Jag tänker att jag kanske är naiv som köper tolv medaljer. En för varje månad samt 1 år. Men nej. Jag vill tro på det här.
Och blir det ett nytt återfall flyttar vi ut. Jag och sonen.
Jag har ringt flera privata aktörer på bostadsmarknaden och uppgett vår situation. På flera ställen står jag i kö hos aktörer som inte har kö.
Nästa gång, om det blir, ska jag vara redo.

❤️

Och vill berätta att jag tänker på dig. ❤️

Jag förstår att du bli arg, uppgiven, frustrerad, maktlös.

Jag blir arg när jag läser om förskolans agerande! Hur kan de ringa dig och inte socialtjänst?! Glad att de reagerar, men inte hur de agerar. Vad tänker personalen att du ska göra med informationen på ditt jobb?! Och personalen begår tjänstefel.
Jag förstår om du inte har styrkan att gå vidare med orosanmälan, jag blir så arg att jag får svårt att andas. Förskolechef borde få kännedom. De behöver fundera över sina rutiner.
Vi har haft flera orosanmälningar angående min mans alkoholförbrukning och det är vändpunkter. Den första kom från en person i tjänsten. De andra har jag gjort själv.

Med de papper vi har nu kommer det bli svårt för min man att få delad vårdnad.
Tack vare att jag utbildat mig själv i medberoende och förstått hur jag kan ta över makten med hjälp av kännbara konsekvenser för min man så har vi under 2020 lärt oss om avgiftning och behandlingshem.

Styrkekramar!

Minnen från din barndom kommer till dig när du är redo att ta emot. Kroppsminne, ett ögonblick som fanns då finns också nu Andra halv lek, du sprider glädje och Enquist på samma gång :)

Ja det kan man tro av din berättelsr att dömma.
Om din svärmor och fru vill dricka varje dag låt dom göra det, det är ju deras val.
Var bara bestämd själv med vad du vill.
Vill du inte så säjer du det.
- nej tack, idag dricket jag vatten eller alkoholfri öl. Slut på disskutionen.
För om dom kan " få dej att dricka, svälja" fast du inte vill, är det ju något som är fel hos dej, ditt sätt att tänka.
Låt dom bli så sura dom vill,stå på dej det tycker jag.
Lycka till

Avslag av det ena eller andra sättet är nått som alla får uppleva i livet. Det handlar om hur man själv tacklar sina egna problem först och sen går man vidare, framåt inte bak för där finns inget att hämta.

Vet vad du pratar om när du pratar om psykisk kollaps för jag har varit där inte en gång utan många. Fråga dig själv vad du vill göra, gör det du vill, vad vill du?

När man känner på sig att det här vill jag göra, gör det, gör det på riktigt, ofta och länge. Känn efter, bra eller dåligt? Det dåliga slänger man bort och det som är bra behåller man och gör det till sin "egen grej" som bara du har och ingen annan.

I dag var jag på mitt första AA-möte. Det var helt ok och ska gå på ett annat på torsdag. Pratade med mitt äldsta barn (26) och min sambo efter mötet. Kändes ok, men overkligt att de nu vet om mitt problem. Och det är verkligen som jag trodde. De har inte haft en aning. Det är egentligen inte klokt för senaste året har jag druckit mig berusad i princip varje dag.

Just nu känner jag mig rädd för nu måste jag klara detta. Finns inga utvägar längre. Inte en helt behaglig känsla.

God natt alla och tack för att ni finns?

Sänder lite kärlek till dig Ostrukturerad, du behöver inte sända det tillbaks, bara om du vill.

Vi känner inte varandra du och jag Ostrukturerad. Vi tolkar varandra. Jag kräver ingenting av dig. Jag dömer mig själv hårdast, ibland blir jag rädd för mig själv. Om du upplever att jag dömer dig och andra så är det sant för dig och jag respekterar dig för din upplevelse, inte orden du skriver och på vilket sätt du framställer din mening.

Har alltid varit svår och djup och när jag möter en sån som du så når jag botten och toppen av hela mitt känsloregister på en gång, pang :) men glad ändå för att du finns för hur skulle det se ut om du inte lyckades hitta mina triggers, det jag går igång på?

Jag blir mållös!
Läser in att du engagerar dig i en tjejjour oxå! Säg mig, hur finner du energin till allt? Grymt bra o viktigt arbete ?

Det finns inget rätt eller fel, prata mer om hur du egentligen mår istället för att anpassa dig till floskler och vad omgivningen här i forumet tycker och tänker. Förlåt mig Ostrukturerad för jag vet inte riktigt vad jag håller på med just nu?

Jag speglar mig i dig just nu, känner du det? Ostrukturerad?

Låten ”Sverige” med Molly Sandén, Victor Leksell och Joakim Berg.

”Välkommen, välkommen hit. Vem du än är, var du än är.”

Och vi skålar givetvis alkoholfritt!

Kram ?

Du skrämmer mig, på riktigt. undersök dig själv först innan du undersöker om vilken hjälp du är i behov av. För jag fattar mig inte på dig? Vad håller du på med? Har du ställt den frågan till dig själv?

Det här inlägget var ute kul av flera skäl. Du dricker fast du inte vill och trots att du ens är lite sugen. Din fru och svärmor dricker varje dag. Mer än 9 glas per vecka är riskbruk för kvinnor. Risken för beroende är stor. Av inlägget att döma och det sätt som du citerar din svärmor får man intrycket av att hon är svårt beroende, alkoholiserad redan nu. Vad säger din fru? Vill hon verkligen ha mamma där jämnt? Alkohol är ju beroendeframkallande och att dricka tillsammmans sådär gör det mer legitimt. Tror att de båda två vet att det är helt åt helvete och att det är därför som de blir arga för ditt val. Det är bekvämare om ni kan enas i att dricka, då behöver ingen tänka på att vin är ett nervgift som gör att man mår dåligt i längden. Du gör helt rätt som avstår. Tycker att hela situationen låter olustig när din fru gaddar ihop sig med sin mamma och de blir två mot en. Så kan ni helller inte leva med eller utan alkohol är det helt galet. Tycker verkligen att du ska avstå. Säg att du ska ha en vit månad där du verkligen vill satsa på kropp obträning. När vinångorna försvinner från ditt huvud kommer du att få mer insikter. Lycka till!