Senaste kommentarerna i forumet

Tack fina du för dina rara ord. De berörde mig verkligen. Jag tror inte att jag är tuffare än du alls. Att säga att vi väljer att satsa på vår hälsa är ju inte fel alls, det är ju det steget vi måste ta för att fortsätta vår ohälsosamma väg.

Att berätta eller inte är ju jättesvårt. Trots att jag berättat om mitt beslut för maken och berättat en hel del, så vet han ändå inte hur "illa" det var. Vet vi ens själva det?
Kan ibland tänka det när jag lyssnar på alkispodden, tar del av biografier, lyssnar på intervjuer etc.
"Sååå illa var det väl inte för mig?".
Och så flashar det plötsligt förbi en scen där jag smugit eller smusslat med alkoholen på sätt som verkligen är utanför ramen för det "normala".
Jag påminner mig själv om att jag måste skriva en lista över alla situationer jag försatt mig i utifrån suget efter alkohol, en lista jag kan läsa igenom varje gång jag tänker "Så illa var det ju inte".

I avsnittet utav alkispodden jag lyssnade på igår, så intervjuade de en fantastisk tjej, Emelie. Hon ställde frågan tillbaka "När vet man om man börjar få ett beroende?"
De svarade så klokt då tycker jag.
"När du känner att du i en situation dricker på ett sätt som du INTE helst vill berätta för någon annan. Som du liksom vill ska vara hemligt".

Då slog det mig att så har jag druckit de senaste åren. (Gud vet hur länge?)
Även när vi grillat och druckit vin tillsammans, maken och jag, så finns det saker jag inte skulle erkänna så lätt.
"Älskling, jag hällde upp vin åt oss båda, men jag ser till att ta glaset som det är några millimeter mer i här! Ok?"
"Jag tog en stor klunk av glaset jag bar i handen när jag gick in för att hämta glazen och fyllde sedan på det till samma nivå igen så att du inte skulle se att jag druckit något när jag kom ut till dig"
"Du vet när du var på toaletten, då tog jag en liten halvmun med vin från ditt glas, eftersom du hade så mycket kvar i ditt glas och mitt var nästan tomt".
"När jag efteråt gav dig en gin och tonic...för "att du är värd det och för att jag älskar dig"...så var det delvis också för att jag själv skulle kunna ta ett glas tillsammans med dig"

En helt vanlig "grillkväll" där ett äkta par delar myser kring lite rödvin och njuter av den fina kvällsolen tillsammans. Suck! (Självförnekelse, den självförnekelsen!)
Näe...är vi verkligen alltid medveten själva om HUR illa det egentligen varit?

- - -

Så fint du beskriver det att du visar din nykterhet genom olika handlingar. Kan du ge något exempel på det?
Jag blir så nyfiken och funderar på om jag kanske gör det också utan att tänka på det, eller om det är något jag skulle kunna tänka på att göra.

Du är OCKSÅ grymt stark. Vi är GRYMMA!

Varm kram till dig!

- - ?

Du kan inte ha alkohol hemma uppenbarligen. Det är trist såklart och man kan säkert tycka att hon inte borde leta och inte borde ta, men det fungerar tyvärr inte som det ska när man är i det läget som hon är.

Att hon ljuger handlar nog mer om att det är pinsamt, och sen vill man heller inte riktigt erkänna varken för sig själv eller för nån annan att man dricker. Om hon ska sluta så måste hon göra det för sin egen skull. Känns trist att de behandlat bara en månad. Det är så kort tid. Men hon går väl på fortsatt behandling?
Kan du prata med henne om varför, om hur hon ser på sitt missbruk? Det är bättre att du pratar med henne när hon inte har misslyckats med sin nykterhet. Prata om elefanten i rummet, för den finns där hela tiden. Ge henne en chans att prata om det när det inte är akut. Kanske funkar det, kanske inte.

Det har gått långt när jobbet reagerar tror jag och har hon ingen sjukdomsinsikt och vilja att sluta så är det svårt. Men att hon tar chansen när tillfälle bjuds i ditt rum behöver inte betyda att hon är kvar i sitt missbruk. Men för att underlätta för henne att hålla sig nykter, se till att du inte ha något hemma som hon kan få tag i. Ett snedsteg är lätt i början av nykterheten. Hoppas att du och dina syskon också får lite verktyg.
Du har inget ansvar i det här och det är inte ditt fel. Du kan heller inte påverka hennes beslut tyvärr. Hon behöver ha insikt och vilja att sluta och inte ens då är det lätt. Hoppas att hon vill sluta och har kommit till insikt, så länge hon skyller drickandet på något utanför sig själv så är det ännu svårare.

Jag kommer från beroendesidorna, så ta mina åsikter med den bakgrunden.

Tack för grattis! Nu firar jag visserligen inte fyra månader förrän i morgon. Tänk om jag råkar supa till i dag..??. Nä det kommer jag inte göra. Det var Jullan som tog ut min seger i förskott. Det gör inget, några dagar hit och dit är inte så viktiga för mig mer. Men till er som kämpar, känn er stolta för varje nykter dag som går. Eller t.o.m. timme i början. Det hjälper till för att klara fler dagar.

Ha en fin dag!

Kram

Ja märkligt är det allt med kickar. Jag röker ff men inte officiellt...Det är lasten som jag har kvar. Köpte faktiskt snus i veckan för att försöka gå över till det istället. Det finns inte på kartan att jag skulle klara sluta helt just nu..Beroende CANDY CRUSH...helt livsfarligt..jag har spelat i flera år och är väl på nivå närmare 5000...Men jag tänker att det är i alla fall inga pengar involverade :) Kram!

Först dock, tack för all pepp. Just nu är av-knappen på (!) och jag vet att dagen blir helvit. Lika skönt varje gång att slippa kampen.

Skillnaden, mitt hjärta slog ett extra slag när jag såg din kommentar. Fint att det, trots lite smågupp, verkar gå åt rätt håll.

-----

Skrev tidigare att jag tycker att det är intressant att läsa om andras bakgrund, ibland även barndom. Hittade en cirka två år gammal text bland alla mina inlägg som handlar om just min historia. Har skrivit ännu mera ingående både tidigare och senare, men denna är en slags sammanfattning. Tillräckligt lång ändå... Här kommer den:

"Varför dricker vi? Ur ett annat perspektiv.

Skrev i mitt förra inlägg om att jag, med ett utåt sett lyckat liv, ibland känner att jag inte borde ha alkholproblem. Självklart är det som flera av er också kommenterat, vem som helst kan trilla dit. När jag läste igenom texten tänkte jag att det finns en historia till. Den som började långt långt innan det liv jag beskrivit ovan. Något inom mig ville berätta även den.

När jag föddes var jag svårt sjuk och tvingades tillbringa månader på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrarna sova över på sjukhuset, som låg långt borta. Således blev jag lämnad långa perioder redan som spädbarn.

Jag blev friskförklarad, men det här med anknytning blev inte lättare. Vi flyttade väldigt mycket och jag hann aldrig rota mig någonstans innan det var dags att bryta upp. Har tidigare skrivit om min uppväxt, i vilken jag alltid kände mig fel. Eftersom vi flyttade runt halva Sverige var min dialekt aldrig rätt, hur mycket jag än ansträngde mig. En bagatell kanske någon tycker, men dalmål, skånska, värmländska och stockholmska togs emot med hån i "fel" landsända och min redan låga självkänsla gick i botten.

När jag var nyss fyllda tretton drack jag alkohol för första gången - och föll direkt för ruset. Äntligen vågade jag slappna av lite och våga mera. Jag blev kaxig och njöt i början av att stå i centrum. Dock var det inte i de bästa kretsarna jag umgicks och det gick utför på många sätt.

Festandet tog över alltmer. Skolgången avbröts under något år. Mina föräldrar mådde båda mycket psykiskt dåligt och orkade inte med sitt vuxenansvar. Fosterhem väntade långt borta, jag led under hela vistelsen där, även om jag inte på något sätt blev illa behandlad.

Hemma igen fortsatte det destruktiva livet. Jag hade lätt för att ha sex med snygga killar, fattade aldrig att det många gånger endast handlade om att få känna tillfällig värme och uppskattning. Efter en våldtäkt på främmande ort reste jag mig och låtsades som om inget hänt.

Alkoholen hade fortsatt en stor del i mitt liv. Fyra-fem gånger i veckan hade vi "fest". Självklart funkade det inte i längden. Till slut brakade jag ihop och efter ett självmordsförsök hamnade jag på barnpsyk. Där bodde jag några månader innan jag efter behandling lovade att försöka ta upp skolarbetet igen.

För att göra en lång historia lite kortare kan jag berätta att jag klarade skolan, gick ut högstadiet med riktigt bra betyg (en j-a tur att jag alltid haft lätt för att lära, åtminstone rena faktakunskaper...) Träffade en halvkriminell kille, blev gravid, lämnade honom efter ett par år av psykisk misshandel.

Där och då bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv på allvar. Mitt lilla barn skulle aldrig behöva uppleva en uppväxt liknande min.

Jag träffade så småningom min nuvarande man och tror att han hade en stor inverkan på det faktum att jag lyckades "reparera" en del av min trasiga barndom.

Alkoholen då? Jag drack sparsamt under många år. Flera graviditeter hjälpte till. Så småningom införde vi vin och öl till maten på helgkvällarna. När det var fest märkte jag att jag oftast ville dricka lite mer än de andra. Under veckorna kom jag mer och mer att längta efter fredagen då vi äntligen skulle dricka.

Som tidigare framgått är jag högpresterande, älskar utmaningar och bekräftelser på att det jag gör är bra. Alla år med press och stress tog till slut ut sin rätt. I mitt fall tog den sig uttryck i att jag drabbades av svår panikångest. Denna har jag kämpat mot i alla år, visst är jag bättre, men inser att den nog alltid förblir min följeslagare på ett eller annat sätt. När ångesten slår till med full kraft är det lätt att hitta lindring i några glas. När berusningen tar udden av det värsta, och lugnet börjar sprida sig... Ja, det vet vi ju alla, det bedrägliga lugnet. När ruset klingar av är ångesten inte sällan dubbelt så svår att uthärda. Och så försöker vi lindra den igen och igen. På samma omöjliga sätt.

Det tog flera år innan jag började smygdricka. Från början endast på helgerna men till slut även på vardagarna. När jag första gången släppte på spärren jag haft att endast dricka på helger eller semestrar gick det fort utför, ruggigt fort. På bara några månader drack jag i princip varje dag, dock alltid i smyg. Jag drack på vardagarna och söp på helgerna. Till slut förstod jag att jag blivit beroende, fysiskt beroende.

Av en händelse hittade jag för drygt ett år sedan (uppdatering: nu alltså snart tre) hit till forumet och har sedan dess kämpat för att bli nykter. Det går förvånansvärt bra i perioder, men plötsligt har jag haft känslan av att jag typ iakttagit mig själv då jag tagit återfall. Att jag inte själv har haft kontroll... Jag försöker att inte döma mig för hårt, även om besvikelsen är stor.

Ursäkta ännu ett maratoninlägg. Orden bara kom och de blev så här många..."

-----

Ja, det där är min historia. Så lik vissas och så olik andras. Det där med att hitta gemensamma nämnare till A-beroende är inte alltid så enkelt. Tycker själv att det är tryggt med viss igenkänning, även om jag självklart inte önskar något det helvete det kan innebära. Äsch, ni förstår nog precis hur jag menar.

Ha en fin dag. Hos mig ska det vara sol hela dagen. ☀️ /Kram

Sol ute
sol inne
sol i hjärta
sol i sinne

Grattis till fyra månader ? Men framför allt grattis till din stabila nykterhet - det finns inte ett uns av tveksamhet hos dig.

Du verkar inte ens sörja att du inte kan dricka ”normalt” och det känns befriande skönt. Känner att jag hamnar där mer stadigt också efterhand.

Märklig inställning egentligen. ”Varför får inte jag dricka som alla andra?” Som om det vore en mänsklig rättighet att dricka alkohol liksom.

Kan inte låta bli att dra paralleller med funkisvärlden. Hur skulle deras liv se ut om de hela tiden sörjde att de inte ”kan göra som alla andra”?

Nä, då är det bättre att göra som du. Gilla läget och fokusera på allt det positiva som nykterheten faktiskt ger!

Kram ?

PS. Jag tycker att det är trevligt att läsa vardagsbetraktelser som inte är förknippade med alkohol. Det speglar resan vi gör väldigt tydligt - efterhand blir alkoholen allt mer perifer.

Hoppas du orkar hålla i. Ska tänka lite extra på dig i em när du rattar raka vägen hemåt. ?

Kram

Först, grattis till mer än 60 dagar. Det är stort.

Det är en seger, eller ett stärkande sätt att komma framåt, varje gång du stöter på en ny situation utan A. Du är så medveten om dina tankar inför dessa att jag tror att du hinner bearbeta en del av den innan de ens har inträffat.

Tror också mycket på det som skrivs ovan angående tid. Förstår dock att funderingarna, ibland farhågor, finns det är som sagt ett sätt att bearbeta allt som händer under en stor förändringsresa.

Du gör det så bra.

Kram

Man kanske ska börja snusa? Näpp snusar bara när jag sover?
För mig är det god mat som är det som jag kan flytta beroendet till. Därför jag skurit ned på kolhydrater i kosten, de triggar mig på alla plan. (Ihop med fet mat går man upp i vikt dessutom.) Gjorde så även när jag drack. Det hjälpte mot alkoholsuget. Helt klart gjorde det det!?
Kram? från jobbjörnen??

Grattis till en veckas nykterhet. För många den absolut jobbigaste. Nu har du lagt den bakom dig.

Jag håller på dig.

Kram

Vad fint att gå in på forumet för att kolla att det fortsätter att gå bra för vänner. Och det är ju just det vi blir, vänner här.

Jag som hängt här i närmare tre år har sett många komma och gå. Men vissa blir kvar - om än inte i samma form hela tiden. Jag blir lika glad varje gång jag får en hälsning från någon mindre aktiv. Det är och måste förstås få vara så. Forumet får aldrig bli ett tvång.

Det är fortfarande rogivande att läsa dina vardagsbetraktelser. Trots rätt olika dryckesmönster hittar jag en hel del igenkänning hos dig. Ålder, många barn (?), flera barnbarn, filosoferandet, även om jag kanske inte visar upp det sistnämnda lika bra som du...

Ville mest bara önska dig en fin dag. Där jag bor ska det bli strålande sol hela dagen. ☀️

Kram

Snus verkar vara en gemensam faktor här, det har jag också konstaterat.

Och mobilen - inklusive Facebook, Instagram och det här forumet - blir lätt ett beroende också. Försöker också begränsa användandet.

Att vi är allt-eller-inget-personligheter verkar också vara en gemensam faktor ? Likaså att tålamod och uthållighet inte är våra bästa grenar. Jag jobbar på det.

Har nog aldrig stött på så människor i ett och samma sammanhang som snusar. Kvinnor som män. Att många av oss varit (unga) rökare - även jag - men slutat, har jag lätt att förstå. Beroendet tar sig många uttryck. Ibland känns det dock som jag är den enda på forumet som inte snusar. ? Lite överdrivet, förstås, men ändå... Ingen värdering i detta, bara ett konstaterande.

Först och främst, glad att se en uppdatering i din tråd. Kan ju läsa en hel del mellan raderna när du kommenterar hos andra, men nu blev det lite flera detaljer.

Förstår att du ofta nämner att vi har liknande dryckesmönster, även om det skiljer en del också. Men detta med av och på är så tydligt. Jag hade av i tre veckor. På i två-tre dagar, varav jag drack lite en av dessa. Nu är det av igen. Och som du säger, vi bara vet det.

Intressant med att du dricker i perioder, men inte har något beroende. Att proverna inte visar på missbruk kan jag förstå, det är många som vittnat om detta här, trots ganska högt intag. Tänker ändå på detta med beroende eller inte. Har ju skrivit om det och när jag slog upp ordet handlade det bland annat att göra något mot sin vilja.

Jaja, det har väl inte ett dugg betydelse om du räknas som just beroende eller inte, huvudsaken är att du har fått hjälp. Eller snarare bett om densamma. Starkt.

Önskar att du äntligen hittar rätt i alkoholträskets mörker. Vad du kan och behöver vet bara du. Så klok som du är kommer du att fixa det. På ett eller annat sätt. Det är jag övertygad om.

Tack för att du fortsätter att finnas kvar här. Även om du själv blir hjälpt - förstås - så är du ett fint stöd för många här. Inte minst för mig.

Kram

Vill bara säga att jag saknar dig och dina uppdateringar. Förhoppningsvis beror frånvaron på att du har fullt upp med att leva ett helt ok liv.

Kram kram

Tack Nystart för din fråga och tack Jullan för hälsning.
Hur det går? Jadu Nystart det är lättare att vara klok i andras trådar. Undviker min egen eftersom jag inte alls är klok eller lever som jag lär. Förstår mig inte på mig själv så jag använder era trådar till att försöka förstå vad som triggar och när. Jag tror att vi är olika och samtidigt lika allihop och det är många trådar som är oerhört intressanta och välskrivna. Ibland läser jag hela trådar och hinner inte kommentera Just då, å så glömmer jag vem som är vem, eftersom jag inte svarar eller kommenterar direkt. Men jag har lite koll på er alla underbara människor härinne.
Ja, jag har tagit hjälp. Går till en mottagning. Började med prover och att beskriva drickandet. Proverna visar inga tecken på missbruk och det är ju så. Jag dricker rätt sällan, men häller i mig rätt stora mängder när jag tror att jag kan komma undan med det i smyg. Så de konstaterade att jag inte är beroende men att det var lämpligt med behandling. Så nu går jag på samtal var tredje vecka.
Man kan ju tro att det då finns en extra morot att hålla sig nykter så att man är en ”duktig flicka”, men NEJ... ser ut som det har gjort de senare åren även nu. Nykter ett antal dagar, sen dricka, ibland 3 dagar i rad, fast oftast kontrollerat eftersom jag inte ska bli upptäckt.
Att dricka är bara jobbigt egentligen. Leder till stress för att hinna få i sig allt, blir jag upptäckt är det skamfyllt och pinsamt, sen måste jag lägga tid på att gömma, återställa etc etc. Jag tycker inte att jag får ut nåt positivt av ruset alls, så det känns rätt obegripligt... eller egentligen vet jag nog kanske vad som triggar:
När jag inte riktigt mäktar med allt ansvar, när jag inte har kontroll, när det är stökigt, när jag har ogjorda saker på hög på jobbet, när jag blir för trött, när jag har ont, när jag är stressad, när jag inte har gett mig tid att återhämta mig.
å så lite alkohol på det som förstör sömnen och så är det igång. Är just nu på ”av”. Så det finns ingen längtan efter att dricka. Dricker a-fritt och är nöjd med det. Har som ”mål” att kunna dricka ett glas med vänner eftersom det aldrig varit problem då, men vet fortfarande inte riktigt hur nåt sånt triggar. Jag får ju inte riktigt nån njutning av ruset i sig vid såna tillfällen, det är mest gott och trevligt. Och för den delen så måste jag i så fall ha mer på en gång om jag ska bli berusad. Kanske triggar det, kanske inte. Måste vara ytterst begränsat både i mängd och antal tillfällen, så mycket vet jag. Och då kanske man lika gärna kan och ska avstå helt. Det vet jag att många här förespråkar, men det är inte den typen av drickande som triggar mig. Men som sagt det är svårt att veta hur alkohol fungerar i kroppen. Det triggar stress, sömnproblem eventuellt fungerar det bra mot en fysisk åkomma som jag har. Jag är intresserad av hur det egentligen fungerar i kroppen. CDT värdet, tror jag det var, är förhöjt några dagar efter intag... hur påverkar det kroppen och själen de dagarna? När man dricker flera dagar i rad och i princip aldrig är nykter, hur och vad påverkar det?
Jag har alltid varit förståndig, ogillat att tappa kontrollen och vara full... men på senare år har det hänt vid några tillfällen och då är konsekvenstänket helt försvunnet. Jag avskyr det och förstår det inte riktigt, för det är så ”lynnigt” när det händer. Men är som sagt på ”av” nu och då är jag utan sug, utan besatthet, sover gott, är lugn, fokuserad och produktiv, älskar detta tillstånd och är givetvis övertygat om att jag aldrig kommer att tycka att det är en bra idé att smygsupa igen. Så jag hoppas att jag stannar här den här gången. Ska försöka tvinga mig själv att skriva mig igen en dryckesperiod annars. Logiken i en sådan är ju rätt bristfällig.

Just dessa belöning-kickar kan jag även få av Facebook och sms. Helt otroligt! Får begränsa mig där också. Det kan bli beroende/missbruk utav det med, trots att det inte är en sinnesförändrande substans. ?

Grattis t dina fyra månader?

Tycker oxå om att läsa i din tråd!
Vad du beskriver om kaffe och huvudvärk..det är likadant för min man.

Ha en go tisdag?

Skickar lite sinnesro till dig idag! ?

Skönt att du klarade gårdagen (vilket jag inte gjorde) ska vi satsa på dagen idag tillsammans??

Ha en fin tisdag☀️?

Att veta hur det är att må fint nykter och as med alkohol och ändå vilja ha, rent av välja att ta...tja, hur det är vet vi här inne. Gott att ha en partner!

Det händer fortfarande att jag köper hem vin (om än väldigt sällan) och utan partner, brukar jag se till att själv hälla ut det mesta ?

Ångrar alltid köpen och tänker att det är en skitdyr vana att köpa vin och hälla ut, men men...billigare än att investera hela hälsan ?

Jag har slutat räkna, men jag har inte druckit nånting alls, på hela mars, hela april (o inte maj heller)
1st dag i februari har det blivit, på semester utomlands (före Corona) så länge har jag aldrig hållt upp! Jag har gjort mission, när man vart borta 8v helt torr och noll tolerans, men då fick man inte heller dricka, detta är ju helt frivilligt! Det känns så skönt just nu! Ville bara skriva av mig lite

Inga problem, jag ber om ursäkt också - läste ditt meddelande exakt samtidigt som frugan spårade ur och var extra arg. Jag försöker släppa och ignorera henne så mycket det går, men ibland rinner det över.

Jag jobbar med mig själv, jag vet inte vad jag vill få ut av framtiden än men jag måste hitta mig själv för att kunna bestämma det. Just nu har jag faktist ingen aning annat än att jag vill må bra, det är faktist det enda jag bryr mig om just nu.

Orkar inte bli mer hånad och bespottad än jag blivit, därför vågar jag inte söka hjälp!

Hur hittar man sitt sanna jag då, när jag mår så dåligt vad jag än gör??