Senaste kommentarerna i forumet

Vill bara titta in och säga grattis till dina dagar, vi kämpar tillsammans.

Det är en befrielse att få gråta. Det är en befrielse att få veta vad som tynger.

Det är en sorg att få ett sjukt/handikappat barn, eller själv få en kronisk sjukdom. Förr eller senare kommer det ikapp om vi inte hittar sätt att hantera det.

Skönt att du verkar ha kommit till rätt person, som kan hjälpa dig att locka fram det mörka och jobbiga.

Kram ?

Oj 4 månader, stort grattis till dig. Blir såklart inspirerad. Jag vill oxå. Kram

Hej Charlie70! Ditt senaste inlägg är så starkt. Vad kraftfullt av dig att du såg till att be om mer stöd på Habiliteringen, att du kände att det fanns något mer där att bearbeta än det som du kunde få kuratorns hjälp med. Att ständigt ha en beredskap för att ens älskade barn kan dö och att dessutom vara nära den upplevelsen flera gånger sätter djupa spår i hjärnans stressystem, tänker jag - inte konstigt att du hamnade i ett mönster att vilja stänga av det helt och lämna över ansvaret för hennes överlevnad en kväll i veckan. Fint att du nu har kunnat ta tag både i det du tidigare gjorde för att hantera skräcken och i själva kärnproblemet. Det känns verkligen som att du kan komma igenom det här starkare än någonsin. Tack för att du delar med dig så att vi får följa dig på vägen.
Ha en skön långhelg!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har fått en ny terapeut på habiliteringen. Jag kände att jag behövde mer stöd än det man kan få från en kurator. Någonting har tyngt mig. Länge. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på det. Vi hade ett första samtal i veckan och då kom tårarna. Tårarna som jag trodde skulle komma redan förra sommaren när jag först sjukskrev mig. Jag har inte gråtit en ml sedan dess. Men nu kom de.

Flickan var nära döden i samband med födseln. Hennes första natt kom läkaren in på rummet där jag sov. Satt i mörkret i sin vita rock. Han kom med information om flickans tillstånd. Han slog ut med armarna när jag frågade om vi pratade om liv och död. "Jag vet inte" sa han. Någon dag senare blev vi kallade till möte igen. Återigen var ämnet döden. Att vi behövde förbereda oss på den. Men, den inträffade inte. Vi fick komma hem både flickan och jag!

När jag 10 år senare stod böjd över henne samtidigt som hon hade kramper i hela kroppen, skum kom ur munnen, så småningom blev hon blå om läpparna och samtidigt försökte föra ett samtal med SOS alarm var jag övertygad om att NU skulle det inträffa som jag varit rädd för i hela hennes liv. Döden skulle komma.

Det gjorde den inte då heller. Men jag förstår nu att flickans födsel har skapat motorvägar i min hjärna för rädslan att hon ska dö. Vanliga människor har som skogsstigar av rädslor för att det ska hända ens avkomma något men inte jag. Jag har helt enkelt levt i en nästan ständig skräck för att det ska hända flickan något. Det är denna skräck som har tyngt mig. Att jag inte har förstått detta tidigare förstår jag inte.

Nu, med det första samtal på habiliteringen, kan jag helt plötsligt sätta ord på vad jag känner. Jag förstår också att även denna skräck har jag dövat under mitt liv som gift genom att på fredagskvällarna helt hänge mig åt rödvinet. Då var det exmakens tur att ta helt och fullt ansvar för barnen (min sovmorgon på lördagar) inklusive ansvaret för min flickas överlevnad. Denna insikt har äntligen fått mina tårkanaler att börja fungera igen. Så skönt att faktiskt bara få gråta. Så skönt att äntligen få syn på det där som tynger, att kunna sätta ord på det. Det är först då man kan göra något åt saken.

Posttraumatisk stress är en ny diagnos jag fått och ytterligare tre månaders heltidssjukskrivning. Samtidigt känner jag ÄNTLIGEN att det finns en väg ut ur det svarta hål jag har befunnit mig i så länge. Nu kan jag agera på ett konstruktivt sätt för att komma igen. Starkare än någonsin!

Jag läser det ni skriver och ser att många nya tillkommit! Just nu märker jag dock att jag lite lågt med kommenterandet. Har fullt upp med mig själv som ni säkert förstår. Tack för era kommentarer och en stor Valborgskram till er alla. I dag firar vi nyktert!

...ju. Ville skriva det för att liksom komma ihåg det. En viktig dag. En vändpunkt. Dagen jag berättade för maken. "Came clean"...i dubbel bemärkelse. <3

- - ?

...mest för att minnas dem för egen skull.

"Ställ frågor till mig och alkohol".
Den perplexa minen.
Och så kom frågorna till slut.
De som vi väntat på att få ut ur luften så länge.
För visst HADE han märkt, i alla fall på sista tiden, att det minskat i kartongerna. "Jag har ju begränsat inköpen". Där var vi lite oense, det är inte min bild av situationen, men det spelar ju ingen roll.

Vi pratade om vad det kan bero på. (Att fly från alla oroande tankar/att utstänga allt omvärldssurr och kunna känna mig mer i "nuet").
När och HUR jag drack, ville jag inte berätta och han ställde heller inte så mycket frågor kring det.
Han protesterade när jag kallade mig själv för alkoholist, att jag har ett missbruk. Började jämföra med att jag inte skulle se mig som det om vi bodde mer "Medelhavskt".
"Vet du vad du gör nu?" frågade jag. "Du försöker avdramatisera och försköna bilden av verkligheten".
Vi pratade en hel del om hans medberoende. "Jag har ju givit dig vin för att jag märkt att du känt dig nedstämd, för att få dig att slappna av, när du frusit på vintern...jag har inte menat något annat än omsorg. Jag känner mig skyldig": Jag sade att skulden var min, att det var mitt val att dricka det han gav, mitt val att inte säga ifrån.

Men...når vi samtalat i drygt en och en halv timma så märkte jag att han inte riktigt hade förstått djupet av detta, delvis för att jag skamset undvikit att berätta de jobbiga detaljerna. Hans bild av mig var att jag dricker ungefär 2 glas rödvin varje kväll...när det egentligen har varit mer och starksprit inblandat också. Av någon anledningen uppehöll han sig mycket kring vad jag föredrog, vin eller sprit och när jag frågade honom om varför så kunde jag inte svara på det närmare än att rödvin var det som gav mig lugnet, att spriten fick mig att må fysiskt dåligt på olika sätt, men att jag tagit till det när det andra inte funnits. "Om det hade funnits mer lådvin hemma än det gör, skulle du ha druckit det också då". "Ja, det hade jag nog gjort". Mitt svar tycktes förvåna honom enormt.

Jag ville få honom att förstå allvaret, att det inte rörde sig om ett "kontinentalt drickande" utan att det var mer än så, men skammen över söndagen brände i hela mig. Jag förstod att han skulle se på mig annorlunda efter att jag berättat om det. "Vad är din vändpunkt?" frågade han. "Fundera själv på det en stund, fundera på mig och vad som hände i söndags medan jag går på toaletten". Jag trodde på riktigt att han skulle lyfta det själv, hur jag legat i soffan med spyhinken bredvid, sovit mig igenom dotterns konfirmationsfirande, men så var det INTE.
Jag beslutade mig för att berätta, med risk för att han skulle ändra sin syn på mig för alltid.

När jag berättade att jag druckit gin och konjak i köket när jag lagade maten, att jag sedan vid middagstid började bli så berusasd att jag bad honom hälla av vattnet från potatisen och lägga över kalopsen i en bunke. Det hafsigt skrivna kortet till dottern. Han berättade att jag sade till barnen att jag ätit, att jag suttit vid köksbordet och hängt med huvudet över en tom tallrik. "Jag visste att du inte hade ätit, men trodde att du var nedstämd bara". Jag berättade då att jag inte mindes något av den stunden, men när han berättade om vad dottern sagt, vad jag svarade, så hade jag ett svagt minne av det. Jag sade att jag ju kände att kroppen inte var med mig, att talet och tankarna inte var med, att jag ville bespara familjen det och att det var orsaken till att jag gått in och lagt mig på soffan. Det chockade honom och han blev förbannad. Nu var det liksom sagt. Han berättade att jag verkat irriterad när han råkat hälla ut mjölk över bordet, duken och dottern, men att psalmboken klarat sig. Det har jag inget minne ALLS av, utan var förvånad när jag på morgonen märkte att duken var fuktig i kanten.
"Jag märkte INGET på dig, inget alls" sade maken. Jag ställde flera frågor, om det verkligen kan ha stämt. Jag var ju verkligen PACKAD på riktigt. "Ja-a, nu förstår jag det, men jag trodde bara du var nedstämd".

För att det inte ska bli värre så kommer jag inte att dricka mer sade jag. Jag berättade om forumet, om ert stöd, visade honom upplägget här inne, programmet, läste högt från min egen tråd och urplock från det ni kommenterat. Han lyssnade och ställde frågor.
Jag verkligen drog ur frågor ur honom tills det inte fanns några frågor kvar. Vi satt helt trötta och urgråtna i soffan. Han kröp in mot mig och kramade mig länge, länge. Jag kände mig så tacksam och så innerligt, innerligt trött.

Vi kom fram till följande:
INGEN alkohol på 90 dagar
INGET kartongvin i skafferiet
ALL alkohol borta från skafferiet
Att jag fortsätter med programmet här på alkoholhjälpen.
Att jag återkopplar till honom hur det går och att han FRÅGAR det han undrar över.
Att vi börjar ta promenader tillsammans, dels för en möjlighet att samtala kring brännande frågor och för hälsoaspekterna av den ökade konditionen i sig.

Sedan gick vi ALL IN på att tömma skafferiet. Lådvinerna, det som var kvar av dem, åker maken ut med till sin far. All öl, gin, vinflaskor, konjak etc. lyftes ut. Han hämtade sedan flera låskolvar och monterade in dem i vår gamla skänk i hallen. Där ställde vi sedan in hans dyra whiskey, konjak och några äldre vinflaskor etc. etc.
"Jag tar hand om nyckeln" sade han och det är precis så vi ska ha det. Jag städade sedan i ordning i skafferiet och vi satt och drack lite te och åt smörgås när tonårssonen kom hem. Nu är både han och jag helt SOPSLUT här. Jag känner mig otroligt trött och kommer att lägga mig här på soffan, nu SPIKNYKTER, och ta en välförtjänst tupplur.

Tack alla ni fina som stöttar andra och mig på vår mödosamma resa. Jag kommer att skriva här inne varje dag till dag 90 åtminstone.

Kram från en trött och tacksam nyktergal

- - ?

Såg du firat 80 dagar.Grymt. Grattis?
Önskar dig en fin helg!

https://www.youtube.com/watch?v=Wmc8bQoL-J0

"Now that you're out of my life
I'm so much better
You thought that I'd be weak without you
But I'm stronger
You thought that I'd be broke without you
But I'm richer
You thought that I'd be sad without you
I laugh harder
You thought I wouldn't grow without you
Now I'm wiser
Thought that I'd be helpless without you
But I'm smarter
You thought that I'd be stressed without you
But I'm chillin'
You thought I wouldn't sell without you
Sold 9 million"

Låten som går på repris här hemma ?
Värsta powerlåten egentligen. Spelat den många gånger i livet och finner styrka i texten.

MEN VET NI VAD?!
Chefjäveln kommer köpa ut mig tillslut! Fackförbundet har skapat magi och tillslut misstänker jag att chefen blev för medveten om sina ologiska beslut, sopade in sig i ett omöjligt hörn. Nu håller vi tummar och tår att han inte ångrar sig över helgen, för jag har fortfarande inte signat. Men jag tänker fira ändå, såhär på valborg och allt.
Blir en lite för dyr köttabit till middag, ett bubbelbad och hög musik ?  

"After all of the darkness and sadness
Soon comes happiness
If I surround my self with positive things
I'll gain prosperity"
AAJMAAA SÖÖRVAJVOOR!

Fridens, and keep on surviving ?

Åh som jag skickar all styrka och allt ljus till dig som jag möjligtvis kan! Hejar på dig från avstånd. Du kommer klara detta. Var snäll mot dig själv och försök ta så mycket stöd du kan fån din omgivning som du kan <3
Du får gärna hålla mig uppdaterad om du vill? Jag läser/kommenterar sällan andras trådar, pga håller mig på mitt hörn. This is my dagboks sida lixom, med smarta inputs från kloka människor! Bamsekram tillbaka ⭐️

Hej Nykter11, vilka imponerande steg du har tagit under den senaste tiden! Du har avstått alkohol i en dryg månad redan, sökt hjälp för dina alkoholproblem genom vården och du har även skrivit här i ett par olika trådar om hur det går för dig. Inspirerande att höra att du redan märker av positiva effekter, att du mår bra och har mycket mer energi. I en tidigare tråd skrev du om lite tråkiga reaktioner från din partner när du inte längre dricker, har det fortsatt så eller har du kunnat få mer stöd för ditt viktiga beslut att vara nykter?
Ha en skön långhelg!
Sofia, Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Både med bilen och med dig själv ? Du gör mitt forumliv- och liv extra fint och jag vet att du vill hänga kvar här, streta på trots allt babbel i huvudet, visioner (dystopier heter det kanske) om framtida tråklivet som vi ju är rädda för men på något sätt måste vi reclaima lusten och omvärdera allt möjligt.
Jag vet inte och du vet inte men jag är säker på att vi kan klura ut det tillsammans, vi här.
Helt säker. ?
Så särskilt är jag inte brukar jag tänka för mig själv, skönt med tanke på hur mkt tankarna kring särskiljande präglade de unga åren.
Jag ser en kvinna i medelåldern (kanske är man äldre medelålder rentav) men jag har allt annat än gett upp hoppet om ett roligt och lustfyllt liv framåt.
Nu gör vi som en författare som forskat mkt om människans ursprung brukar säga, håller ihop i samlargruppen. Det vill säga själva förutsättningen för att vi ska klara oss. Förr samlades mat och pinnar/ nu är det erfarenheter och insikter.
Idag tillhör jag möjligen svamlargruppen.
Kram till dig Kavlis. ??

Tack för din kommentar. Som jag skrev till dig tidigare så var du den första som skrev i min tråd så du är en förebild på flera sätt. Försöker göra som du, skriva hos de som är nya och bara visa att vägen fram är möjlig. Så tror och vet vi att det är. Som du vet tror jag på dig lika hårt som granit. Tack för uppskattande ord, glad att få vara med och bidra till forumet och den generositet som finns här. Vissa dagar en oas i ökenvandring. Andra dagar ett ställe där man kan ha betydelse för andra! Njut av helgen nu, eller snart! ?

Till fullo med Vinäger, så glad att du finns här och hänger med oss, och ditt liv och din inställning inspirerar mig som har en tendens att snurra in mig i saker. Hos dig känns det mindre snurrigt och det tar jag till mig! Njut av eftermiddagen! Kram. ❤️

Tål iofs att upprepas ?

Fem veckor passerade nu då. Imponerande. Så glad för din skull.

Hoppas att du får fortsätta att känna övertygelsen och att det var ett tillfälligt sug från ångesthelvetet som dök upp. Bra gjort att stå emot. Nu vet du att du kan.

Kram

Vill bara titta in och säga att jag uppskattar ditt itvungna sätt att skriva. Både i din egen tråd och i andras. Dessutom är du en bra förebild på vägen mot det nyktra livet. Tack! ?

Kram

Att tacka nej, trots skitdag, är verkligen starkt. Så skönt att slippa kämpa, att inte känna sug. Fortsätt njuta, det är så underbart när det funkar, bara flyter på. Har för mig att vi är på samma dag. Snart tre veckor.

Fortsätter att hämta stöd hos dig. Just nu är det lugnt, men flytet är inte riktigt detsamma hos mig.

Ha en fin helg!

Kram

Så stark du känns just nu, Femina. Är så glad för din skull. Du är verkligen värd att få vara alkoholfri nu,så länge som du har kämpat.

Kram till dig

Det absolut bästa tillståndet. Även om du inte känner eufori just nu så kommer snart fördelarna med att vara nykter att ta över. Det gäller att ta vara på dem, behålla dem i minnet. De behövs vid behov. Fördelarna.

Hoppas att du får fortsätta att må hyfsat.

Önskar dig en fin helg!

Kran

...blev så löjligt glad över att du skrev att du inte vill att jag ska försvinna Se Klart ( från tråden alltså:-)
Ska snart ratta hem i regnet och önskar dig och alla andra fina och kloka och kämpande människor här en fin Valborg! ???

Hoppas att besöket blev givande. Önskar dig det lugn du så väl behöver. Lite extra motivation på det.

Och du, här är det ärligheten vi vinner mest på. Ärligheten mot oss själva. För det är ju faktiskt vi själva som förlorar mest när vi fortsätter att dricka.

Ha en fin helg!

Kram till dig

Wow, fyra månader. Så himla bra gjort. Överlag inspirerar du mycket med din tråd. Gillar ditt sätt att skriva. Och så affirmationen förstås, inte att förglömma. Den är vi nog många som behöver i Jante-land.

Trevlig helg!

Kram

Alla dessa känslor som rusar omkring i mig. Ska försöka sova lite. Känner ångest och tårarna rinner. Så känslig för stress nu. Puh.

Vilken känsla det är när man lyckas avbryta ett planerat återfall precis innan det sker. Vet att jag själv berättat om exakt samma tankar på att handla som nästan av en slump ställts in.

Du vet vad du vill. Du kan. Du kommer att fixa det här.

Trevlig helg!

Kram