Senaste kommentarerna i forumet

Igår hade jag bestämt mig för att inte dricka. Slutade med att jag blev så full att jag har minnesluckor idag. Min man är arg på mig och ångesten är som ett stort, svettigt och ömmande sår i både kropp och själ idag. Vet inte vad jag ska göra av mig själv just nu... Förstår att vägen framåt är att sluta dricka men jag verkar ju inte klara av det på enbart vilja.

Du ska vara nykter för din egen skull, för att DU är värd att vara nykter och älska dig själv. Din familj, dina vänner är din yttre cirkel, du är själva kärnan.

Vad kan du göra för att bygga upp ditt eget inre fina själsliga liv, så du känner dig hel i dig själv? Jag vet inte vad som är bäst för dig men när jag hade det som svårast fick jag 10 KBT samtal hos psykiatrin. Det hjälpte mig väldigt mycket att reda ut allt trassel och se min egen roll och vad som inte var mitt ansvar. Även beroendemottagningens utbildning för medberoende och återfallsprementionen har betytt mycket för mig. Vill med detta säga ta hjälp nu. Riskera inte återfall. Livet är skit ibland men att straffa sig själv och ta på sig offekoftan, hjälper dig inte. Nu blev jag lite sträng men menar bara väl. Leta reda på din inre styrka/ilska och sök hjälp för din skull, för att du är värd det. Värd att älska dig själv. Det är ok att vara ledsen, gråt och kom igen.

Var rädd om dig kära Femina

Ja klart man inte vill bo i en väska alltså. Längre avstånd till jobbet mm.. nää jag härdar ut detta till nov. Just nu är ju allt endå lugnt. Lycka till med allt ?

Ja visst är vi skrämmande många o samma båt. Jobbigt att du inte får ut honom.. har han ingen bekant han kan flytta in med då? Min kille försöker diskutera om denna flytten varje dag. Igår trodde van att han slulle ha en nyckel hem till mitt nya hem.. undrar hur han tänker där alltså.. så klart han inte ska ha.. jag vill kunna låsa dörren och veta att ingen kommer in... lycka till med att få iväg din problemperson ?

Ledsen. Mitt sårbara inre skriker. Ingen vill ha mig. Allra minst min egen man. Imorgon tar jag min 3-månaders medalj. Funderar på att dricka hela semestern. Varför inte? ?

Men det låter som du (liksom jag) behöver din egen mest av allt?
Funderade idag under min ”självhjälpsljudbokspromenad” på ”att tro på sig själv” som slängs hit och dit i självhjälpsammanhang. Jag undrar om den inte missar att ta med att det beror ju på vad man säger till sig själv? Jag förstår att den egentligen syftar till att man ska tro på sig själv i positiv bemärkelse. Att man klarar det ena och det andra. Men om en själv envisas med att säga dåliga saker och man tror på det?
Jag skulle säga att jag ”tror lite för mycket på mig själv” och det är titt som tätt rätt usla saker jag meddelar mig själv.
Då verkar externa lyckoförutsättningar spela rätt liten roll. De är inte bevis nog för att övertala min inte röst.

Inte världens mest begripliga inlägg kanske, men hur som helst så försök att säga snälla saker till dig själv att tro på. Tänker att du kanske ser de positiva saker (borde:n) du har i din omgivning som som anledningar till att du är sämre som har problem. Ungefär som att har man inget eller förlorat allt så är det inte konstigt att man dricker, men har man allt så är det extra konstigt, och så blir du än hårdare mot dig själv.
Jag borde (ja usch för det ordet) gå och lägga mig i stället för att dela med mig av mitt inte kaos. Men ta hand om dig!

Kloka du, styrka och mod till dig när du rensar// kram Strulan ??❤️

Vad du frågar oss är om du kommer att klara av att leva med det om du nu intalar dig att det aldrig händer igen? Det kan bara du svara på. Du känner dig bäst. Kommer det hända igen? Kan du leva med det? Känns det som en läxa, och har du lärt dig den i så fall? Vad tror du att din sambo helst vill? Är du villig att ta konsekvenserna av att vara ärlig om det, och samma om du inte säger något?

Det finns inget svar som passar alla, vissa vill veta, andra inte. En del tycker att 100% ärlighet är viktigast i ett förhållande och kan förlåta, andra vill helst gömma sig för information som kan skaka om deras liv och vill hellre ha en fin illusion än en otrevlig sanning. (Red pill/Blue pill) Det är en trevägskorsning där det sorgligt nog bara är att välja baserat på det du vet just nu. Att sluta dricka är hur som helst en fantastiskt bra grund för att slippa tappa kontroll och fatta genomtänkta beslut framöver. Hoppas det går bra för sig oavsett vad du väljer.

Välkommen hit.

Jag reagerade lite på det du skrev om din väns reaktion - ganska dålig reaktion av en räknad vän om jag får va fräck och säga så!
En vän ska stötta, ett beslut om nykterhet oavsett anledning är ju ett stort beslut och ett sunt och bra beslut oavsett om man bara vill testa för hälsotrenden eller för att man är sjuk.

Kanske fick det din vän att tänka över sina vanor och att det kom ut spontant i en sådan reaktion. Låt det vila och sjunk in hos personen så kan du kanske fråga denne senare om varför reaktionen blev sådär och faktiskt också kanske va ärlig med att du kände att du behövde försvara dig.

De få jag berättat för har alla reagerat på samma sätt - glada hejarop och enormt stöttande ord och faktiskt solidarisk nykterhet när vi umgås vilket känns enormt skönt!

Mod och styrka,
Dee

Eller egentligen kväll, har varit och ätit middag med några gamla jobbarkompisar ikväll.
Visste att dom skulle dricka så jag erbjöd mig direkt att jag kunde köra, blev sedan erbjuden en drink några gånger så till slut så jag att jag hade tänkt sluta dricka.
Ingen av dom sa faktiskt nånting om det...det är det jag älskar dom för, att dom tar en för den man är...blev också stolt över mig själv när jag vågade säga det rakt ut.
Hade iaf otroligt roligt ändå....som det känns just nu så var det mitt absolut bästa beslut att sluta dricka☺

..berättade för min närmaste vän ikväll och fick kommentarer som gjorde att jag kände mig tvungen att försvara och motivera mitt beslut, typ "så illa är det väl inte", "är du säker: och "oj vilket stort beslut" osv. Det gör ju att jag ifrågasätter mitt eget beslut..Någon som känner igen sig?? #6dagar

Jag mår inget vidare för närvarande, men jag gnetar på, tacksam över att jag inte känner att jag har lust att dricka bort känslan i alla fall.
Jag är också tacksam över att jag verkligen kan peta på orsaken till att jag mår såhär också.
Jag orkar inte djupdyka i anledningarna i kväll men kommer nog göra det framöver här, utan vill välja att reflektera en stund över det jag är tacksam för, för jag vet att det måste vara nyckeln som låser upp det här så jag kan bli starkare och ännu klokare när jag väl mår bättre igen.

Jag upplever en enormt stark ångest om dagarna på min arbetsplats för närvarande, som gör det jobbigt att fokusera på att göra ett bra jobb. Ångesten är ungefär på den nivå som den var innan jag blev sjukskriven och slutade dricka alkohol i vintras, den enda skillnaden är att den inte är påspädd av kemiska substanser som orsakar kemiska reaktioner i min hjärna. Och att jag förstår att jag är på den punkten att jag måste fatta ett beslut om en mindre sjukskrivning eller att börja medicinera med ångestdämpande medicin under tiden som jag försöker hitta en lösning på situationen.
Jag försöker hantera den så bra jag kan med det jag har, dvs mig själv och min inre styrka, men jag finner det enormt tröttande, jag försöker i alla fall fokusera på att se situationen med tacksamhet.

Det är först nu som jag förstår vart allt det jag burit på och som troligtvis är roten till mitt missbruk, verkligen kommer ifrån och jag förstår också vad det är jag måste försöka hitta någon form av terapeut för att bearbeta det jag helst inte vill prata om, nämligen mina år som psykiskt och fysiskt mobbad och ganska brutalt misshandlad under min högstadieperiod.
Jag inser att jag måste släppa tanken på att jag inte är misslyckad och patetisk som på något sätt ältar detta dryga 20 år senare, eftersom jag knappast ältar det.
Det sitter på något vis i min ryggrad.
Det är på något sätt som att jag trasslat in mig sedan högstadiet i en jävla massa rötter under det där enorma trädet som kallas dåliga erfarenheter som jag förstår att jag nu måste försöka ge en rejäl rotvälta för att komma loss.

Mod och styrka,
Dee

Det fanns väl egentligen bara två vägar att gå, fortsätta att leva med alkohol och gå under eller sluta med alkohol och börja kämpa. Valde det senare och det har faktiskt inte varit speciellt svårt då jag bara bestämde mig. Förr höll jag på å velade, å det var hemskt. Tog även hjälp av sjukvården, mitt arbete fick även Campral utskrivet som jag tyckte fungerade bra. Går fortfarande på fest eller AW, men det bekommer mig inte att andra dricker. Blir snarare påmind varför jag inte gör det, nu förtiden känns det bara som att det verkar vara slöseri med tid. Läser ganska mycket i anhörigdelen för att påminna mig om hur jävlig alkoholen är och inte minst alla på forumet som försöker dricka mindre och nästan uteslutande misslyckad.
Det känns som om de tar återfallen och jag läser om det och känner, nej för f-n det är det inte värt.
Inte för att jag önskar min värsta fiende att vara problemdrinkare och inte kunna sluta.

Mvh

Svårt att säga vad som ör rätt eller fel. Det beror ju alltid på vad motivet är. Det verkliga motivet, inte det man önskar vore motivet. Jag skulle iaf se till att kunna presentera en vattentät plan för hur jag säkrar att dumheterna inte händer igen, i samband med en bekännelse. Som sagt, tala om hur jag avser att GÖRA förlåt, inte bara säga det. Och du har nog helt rätt i att om partnern får höra om dumheterna från någon annan så skadar det nog sju resor värre ? Då köper hen nog inte en förklaring a’ ”Jag ville inte såra dig med sanningen...” Jag avundas dig inte ditt dilemma, men önskar dig lycka till med funderingarna!

Det låter väldigt tufft för dig att inte kunna få iväg honom. Jag kan inte något om detta direkt men finna det ingen möjlighet för att ta hjälp av soc?
Till mig så de att jag ska inte ordna boende till min man utan det ska han klara själv annars får han komma hit så hjälper vi till.
Det var det de så till mig när jag stressade över boende till honom p.g.a att han är arbetslös.
Det kanske är värt att kolla med sig i din kommun.
Håller tummarna att det löser sig.
Kram

När det varit tillräckligt lugnt så här jag också bott hemma. Jag har bara flytt, för det känns det som, när det varit alltför stökigt. Msn vill ju helst vara hemma och det är väldigt jobbigt att sova på soffor, lyftmadrasser och ha sina saker i plastpåsar. Så jag förstår dig.
Kämpa vidare, det är inte långt kvar till du kan flytta?

Tji fick jag! Hahaha. Min glädje fick lägga sig lite när jag precis upptäckte att vi har fått löss i pälsen här hemma. Behöver gå och kamma kattungen... men nykter är jag i alla fall! ??

Tack, vad skönt med en sådan fräsch hälsning i höstrusket!
Det sporrar mig också ???

Kramar
???

Skönt att vara på banan igen och se att kvintetten lunkar på ?
Det kommer svåra dagar ibland och det är bäst att inte dricka då men i vissa lägen händer det ändå.
Men det viktigaste är att inte ge upp och hamna i samma läge som man en gång var och som gjorde att man började skriva här på forumet.?

Kramar
???

Om du studerar din situation objektivt så ser du säkert massor med positiva saker. Men det känns säkerligen inte så. ”Skitproblemen” löser sig inte heller med hjälp av alkohol, men de känns mindre. En kort stund i alla fall. Sen känns de större ett längre tag. Och riktigt långsiktigt så för alkoholen med sig ännu värre egna problem.
Det är helt okej att det känns pissigt på dag 37. Det går över, sen kommer det tillbaka och sen blir det längre och längre mellan de kassa dagarna/perioderna. Men att göra sig fri kostar på. Det går inte att hymla om. Om det tagit 20 år att hamna i problemen så löser de sig inte heller på 5 minuter. Det är en långsiktig investering i dig själv. Gå tillbaka och minns varför du ville bli nykter till att börja med. Det går över. Och har du klarat över en månad så klarar du över tre och så vidare. Ge dig själv lite beröm och fokusera på det i stället. Det kommer alltid nya problem att bita i, men då är de gamla glömda. Du ser, idag känns ju dina alkoholproblem redan bortglömda :) och ersatta av andra problem.
Jag är uppe i 15 månader och mina problem kommer och går men alkoholproblemet känns betydligt mer hanterbart och definitivt inte som nån lösare av problem...

Edit: Såg att du brottades med psykisk ohälsa också. Jag är lite periodare på depression. Det blir så klart extra tufft då och det är säkert en orsak till att vi hamnat i ”träsket”. Jag försöker hitta annan medicin mot depressionen än alkohol. Men det är inte lika lätt. Hur som helst så känner jag mig betydligt stabilare i psyket nu än under tiden jag drack. Det var kanske inte hela lösningen att sluta dricka men det hjälpte till att skapa en stadigare bas. Men jag letar vidare efter annan lindring som inte samtidigt bryter ner ännu mer. Säg till om du hittar något bra.

Min man ( snart ex man) glömmer också mycket. Jag har vant mig men är säker på att det är alkoholrelaterat. Det är svårt eftersom jag lärt mig att återupprepa saker i syfte att han ska komma ihåg och då tycker han jag är tjatig. Om jag inte tjatar och han glömmer säger han att jag aldrig sagt något och bara inbillar mig. Om jag tar upp hans minne säger han att mitt minne är jättekonstigt. Så ja jag känner mig i din beskrivning :-(
Blade Runner

Fortfarande nykter o antabus två gånger i veckan. Men är så jäkla trött på allt bara, kommer bara nya skit "problem" efter vandra o jag får ingen ro alls. Fy fan va jag bara vill spola ner antabusen o skita i detta, jag känner, ser tyvärr fortfarande inget positivt alls med att vara nykter, sorgligt men sant!

Hösten är här och dagarna rullar på, är en period av väldigt mkt jobb. Fattar inte hur jag orkade bakis och med taskig sömn, eller det gjorde jag ju inte.
Skönt nu packa träningsväskan och dra till gymmet, för att sen belöna sig med glass i soffan.
Det är sådan skillnad på mitt liv och så tacksam för att jag fick chansen till kursändring på mitt liv.
Kram styrka och vilja// Strulan?❤️?

Var på ett föredrag för ett tag sedan, där man diskuterade eget ansvar för mående. De kommer in många klagomål på vården och att man inte fått hjälp. Men hennes föredrag gick ut på att man kan få hjälp, men att vi ansvarar för att göra förändringar i våra liv så vi kan leva i ro.
Piller tar ju inte bort stress på jobbet, fel partner osv utan kräver massor av arbete från än själv.
Kanske är det samma med beroende, vi vill fixa allt snabbt och sen rusa vidare.
Kram Strulan

Som så många här är jag i liknande situation. Herregud vad många vi är som verkar ha samma upplevelser. Grattis till att du får boende i november, det är ett tag men i relation till alla år som du stått ut är det väldigt kort tid! Det kommer bli bra. Jag sitter i liknande situation men tvärtom, min sambo ska flytta ut men hittar inget (pga missbruk, betalningsanmärkningar, skulder, inga pengar osv). Så det låter underbart att bara lämna! Han säger också att allt är mitt fel, jag provocerar honom till att knarka. Det är så sjukt. Saknar också mitt gamla bekymmerslösa jag. En person som satte gränser och visste vad jag ville. Kan inte ge råd eller tips hur du ska stå ut närmsta två månaderna. Men ville bara säga att jag bär på samma känslor som du, du är inte ensam och lycka till.