Senaste kommentarerna i forumet

Lunch:

- Jag kom på att vi kanske skulle ha lite alkoholfritt om det mot förmodan är någon som inte vill ha alkohol!
- ... Men det var väl snällt att du tänkte på sånna som mig!
- Va? Dricker inte du? Varför inte?
- Jag har slutat dricka.
Jag vänder mig om och lämnar personalrummet.

1 timme senare:

- Här får du ett glas champagne av den finaste årgången, det är du värd Dee!
Han tittar på mig och håller stolt upp glaset mot mig.
Jag fryser, blir alldeles stel och forcerad i min ansiktsmimik känner jag. Jag är egentligen så jävla trött efter att ha rott projektet jag pysslat med de två sista veckorna i land att jag egentligen vill börja grina istället.
- Seså, ta glaset nu, det är ditt, vi har varit så jädra duktiga!
Vad håller han på med? Hörde han noll av vad jag sa på lunchen? Är detta en setup? Försöker han sätta dit mig?!!
Jag andas in.
- Nej tack, jag dricker inte alkohol.
Någon annan är där och tar glaset han hällt upp till mig och jag andas ut. Medans han vänder ryggen till mig för att fylla på nästa glas, sluter jag ögonen och dras med ner i något slags hål. Jag kan känna bubblorna i munnen, känner lukten av den fina champagnen, visualiserar mig hur jag tar glaset, för det mot munnen och snabbt dricker upp det. Hur det går rakt upp i huvudet, hur det gör mig varm i ansiktet. Hur de små musklerna i ansiktet som är så spända av all stress slappnar av. Hur jag går och tar en påfyllning .. Här någonstans i bakhuvudet börjar en tyst och späd liten röst att harkla sig och säga "ursäkta, ursäkta, hallå!" "Va, jag har inte tid med dig nu, jag är ju mitt i tanken på att dricka champagne!" "Just därför ska du ju lyssna på mig" säger den lilla späda rösten till svar och fortsätter ".. efter påfyllningen då, vad händer .." jag avbryter den späda lilla rösten och fyller i meningen med "jaja, vad händer då, jo Dee kommer spåra. Och inte sluta dricka. Och göra bort sig. Uppträda olämpligt" Under hela det här samtalet med mig själv och min inre röst och champagnen så har jag stått och sett ut som Homer Simpson när han med dregel hängande från munnen säger "mmmm... donuts!" ungefär.
- Varsågod fröken, alkoholfri champagne av finaste årgången, säger han, blinkar åt mig och gör ett nytt försök.
Jag ser på glaset han håller fram och på flaskan han hällt upp ifrån.
- Seså, ta det nu, nu har jag ju fixat alkoholfritt, klart du ska fira med oss!
Jag tar glaset av medlidande och ler osäkert mot honom. Han ser lika trött ut som jag, som resten av oss, och jag vet att han är helt sliten han med.
- Fan va vi har gjort det här bra! Skål! Säger han och ler mot oss alla, vi höjer glasen och svarar i kör.
Jag för mitt alkoholfria glas mot munnen, känner doften, det är en fin alkoholfri champagne, den doftar snarlik en mer budgetvariant av riktigt kaliber, jag låter en liten sipp slinka in i munnen.
Bubblorna brusar på tungan och jag får tvinga mig själv att svälja klunken jag tagit, ursäktar mig snabbt och ställer ifrån mig glaset och skyndar mig in på toaletten för det känns som att jag vill kräkas.
Jag börjar nästan grina där inne på toan, av trötthet och ilska över situationen.
Varför kan det inte bara få vara enkelt?

Saker som gör mig lite uppgiven är när det kommer in alkohol i bilden på min arbetsplats.
Jag vill att min arbetsplats ska vara en fredad zon, där jag kan få göra ett bra jobb och faktiskt vila ifrån alla tankar som dagligdags snurrar kring alkoholism och hur jag ska försöka forma mitt nyktra liv.
Är det för mycket begärt?
Det är en annan sak när jag går på fest, eller följer med ut på krogen, eller äter middag hos någon annan tycker jag, då är det jag som tar mig in i en miljö där jag vet att det finns alkohol, och där gör jag noggranna kontroller av mitt skrov innan jag sjösätter - jag stämmer helt enkelt av med mig själv, finns där en minsta tvekan, seglar jag inte den dagen. Och jag hade definitivt inte seglat efter all denna stress och sömnlöshet de här senaste två veckorna.

D.

Tack för varma tankar och kramar ?!
Det blev en väldigt lyckad resa?! Inte helvit dock. Men det är inget jag tänker gräva ner mig över..☺️. Jag fortsätter min helvita linje, men kommer att ta en liten paus från forumet har jag bestämt. Vill vara tydlig med att det inte har med mitt snedsteg från planen att göra. Inget sug. Inga tankar på alkohol. Och så vill jag att det ska förbli ☑️! I det läget jag är i nu, vill jag prova en strategi som fungerat fint de senaste dagarna. Nämligen att inte alls ägna alkohol en endaste tanke. När man loggar in här blir det ju ofrånkomligen också en påminnelse om det hela..?

Jag ville meddela er hur jag tänker, eftersom jag också vet att man lätt kan tänka det värsta när ngn bara slutar skriva..

Jag har inte varit inne här på ett tag och det har känts skönt och som en förstärkning av alkoholen som en icke fråga. Hoppas ni förstår hur jag menar och inte känner det som att jag lämnar er i sticket ?! Jag hejar på er alla!
Och ni vet vilka ni är som jag särskilt vill tacka för gemenskap och stöttning❤️! Extra kramar till er mina vänner ??!
Vi hörs kanske framåt våren ?!
Stora varma kramar och
lyckönskningar ?❤️?!
/Fibblan ?.

Klurat på varför jag inte är så pigg och rask som jag nog förväntat mig sedan jag slutade med alkoholen. Ångesten finns ju kvar också även om den dämpats en hel del.
Man tror nog att allt löser sig bara man slutar dricka... men så är det ju inte. Har ju druckit av en anledning, flytt från stress och bekymmer. Skjutit upp saker. Och nu kommer verkligheten ikapp och nu är det dags att ta itu med det hela.

Så är det ju det där med postakut abstinens.
Står enkelt förklarat här:
https://www.netdoktor.se/psykiatri/fraga-experten/alkoholism-och-paverk…

Blir lite som jag sålt smöret och tappat pengarna. Lite hjärndimma och det är nog den postakuta abstinensen som gör det... självförtroendet blir ju inte bättre av det.

Man behöver akta sig för att det inte skall bli ett återfall... börja tänka. Äsch mår ju sk*t ändå.

Men nix. Låter mig inte luras av dessa känslor. Tänker framåt och tänker att min hjärna behöver tid att reparera sig. Och så också mitt sinne och hjärta...
Kram?

Har läst nästan hela din tråd. Jag är där du var i oktober, jag försöker trappa ner och dricka "som en normal människa", väl medveten om hur många liksom du som provat innan mig kommit fram till att det enda alternativet är att sluta. Jag antar att jag ändå behöver komma fram till det själv.

Känner igen mig i mycket annat du skriver om, "all in"-mentaliteten, den som sätter fart på festen, alkohol som medicinering för att orka med barn med särskilda behov och en snurrig speedad vardag. Jag (och många av mina vänner) tror att jag skulle få ADHD-diagnos om jag gick och utredde mig.

Tycker du är så modig hur du beskriver dig och hur drickandet har påverkat dig i beslut och beteende. Jag inser att jag har förminskat saker jag sagt eller gjort som helt normala, som jag skulle gjort nykter, för att inte erkänna att jag har problem.

Sömnen är jobbig även för mig, det irriterar mig för jag hade hoppats på att mindre alkohol skulle förbättra den biten. Men, en del som hållit upp länge (jag körde en vit januari) säger att det tar tid att få ur alla spår av alkoholen i kropp och sinne.

Spännande att läsa om dig och jag håller tummarna för att det går bra.
Kram från mig

här är min tråd för vad det kan vara värt. Har varit igång ett tag som du ser, dags kanske att gå vidare till ett vidare liv utan alkohol såväl i praktiken som här på forumet.?

och tack för mötet i Stockholm! Jag ska försöka hitta den själv, och få upp den till början av listan. Visst kan man gå vilse här inne, men man brukar hitta igen sig själv till slut ?

Jag hittar inte din tråd...nog för att jag har ett obefintligt lokalsinne... men härinne kan man väl inte gå vilse...?
Kram ?

Dagarna rullar på och jag är förvånad att om ett tag har det gått 1 år. Lever på ett helt annat sätt idag, fortfarande mkt att jobba med men en väldig skillnad.

Är inne i en period när jag är ovanligt snurrig, tror det beror på att min själ och tanke har fullt upp med annat.
Känns som om jag är på väg till något, fast jag vet inte vad.
Vädret här varierat med regn från höger för att sen komma från vänster och blåst, variation det med?
Åkrar och våran lilla sjö är nu djupa och svanarna simmar fint där. Underlig vinter, men jag som hatar att skotta gillar ju det.
Lyssnade på ett avsnitt av alkispodden där tjejen från Min nyktra resa var med, undrar vad som hände med den lilla familjen. Hoppas så att hon klarade det och att de lever lyckliga.
Så räknar ned 1 dag till och ger mig löftet som förändrar att vara nykter vad som än händer i dag??❤️

Medberoendet är ett gissel!
Måste försöka fokusera på något annat annars växer sig orosmolnen allt för stora...?️?
Kram ?

Det blev totalt 44 nyktra dagar denna gång. Nu har jag sällskap utav ett glas rose.
Kram till er alla kämpar! ?

Ja som det står, dagarna går. Hur kan jag beskriva läget? En ganska full bägare som skvalpar på, försöker parera fartguppen, skvätter lite hit och dit men rinner i alla fall inte över. Nu pratar jag inte bägare i form av alkohol utan livet i allmänhet. Min träning är fortfarande den enda fogen mellan pusselbitarna som håller ihop allting, min nya strategi verkar fungera, till viss del.. Två dagar i veckan, inte mer eller mindre. Ge fan i vågen och ät ordentligt med bra mat. Bädda sängen och håll ordning så hemmet är en no-stress zone. Ja ungefär så.
Vissa dagar känner jag mig lycklig, särskilt när jag går ut från gymmet med väskan över axeln och åker hem och lägger mig matt i hela kroppen med en bok i soffan. Den stunden är meningen med hela min vecka.
Andra dagar är det tomt, väldigt tomt. Jag vet inte varför men jag känner att jag börjat distansera mig från familjen. Jag har dåligt tålamod. Känslig för ljud och när barnen springer runt omkring mig. Jag gör det jag ska, i hemmet och alla vardagssysslor, sen går jag undan. Lägger mig och läser, spelar piano.
Mitt mående är trots allt mer stabilt än nånsin men hemma känner jag mig så mentalt trött. Det enda jag längtar till är nästa träning och förra veckan blev jag sjuk två dagar. Jag låg hemma och efter bara andra dagen började jag få panik av rastlöshet och rädsla att jag inte skulle kunna träna nästa gång. Det kokade i mig och jag kände hur en ohanterlig djävul växte i mig. Min fru och mina barn fick sig den ena efter den andra skrapan och jag ville bara fly. Som tur var vände måendet fort och jag var tillbaka på gymmet dagen efter, jag vågar inte tänka på vad som hänt om jag inte blivit bättre så fort.
Så allt hänger på en röd tunn tråd egentligen, men jag har inga bättre alternativ att göra än. Bara sämre, mycket sämre.

Har inte varit så motiverad att skriva, känns som att det liksom tuggar på i samma tempo och finns inte så mkt intressant att säga. Men tror att det ändå är bra för min egen skull att uppdatera.

Idag ännu en dag på jobbet med lite motgångar. Och då blir det lite jobbigare att hålla sig till planen. Ångest och självömkan är en stark trigger för mig. Men denna dag ska jag inte ta till a. Som ju snarare ger mig mer ångest och självömkan, bara en kortsiktig lättnad. Har egentligen bara detta att dela idag.

Snart ännu en dag nykter, om än ångestfylld. Ska försöka tänka positiva tankar nu på väg hem.??

Hej undrare! Din vilja att sluta dricka ska du ta fasta på, med den kommer du långt. Du vet kanske att det finns ett program här på AH för man bland annat kan lära sig mer om strategier när suget/ alkoholdjävulen gör sig påmind.

Önskar dig all lycka??? i ditt beslut.

Du klara inte mer och du är dessutom maktlös och det är väldigt, väldigt svårt att acceptera, men befriande när man väl lyckats inse det. Du sviker inte mamma, du har som de flesta anhöriga gjort otroligt mycket, men nu är det stopp, nu orkar du inte mer så uppfattar jag det och förstår det verkligen när jag läser vad du genomgått och vilka ansträngningar du gjort för att rädda din mamma.

Ja drogen, i din mammas fall alkoholen är viktigare än anhöriga t.o.m. viktigare än ens barn. Där ser man hur sjukt det är. Det som kan motivera din mamma till nykterhet är negativa konsekvenser. Hon måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring. Tyvärr kan vi som anhöriga i vår hjälpsamhet förhindra eller fördröja detta. Hur plågsamt det än är får vi försöka att inte undanhålla konsekvenser. Några garantier för att en förändring kommer att ske har vi inte utan det är en dödlig sjukdom. Du kan berätta för din mamma var hjälp finns att få och även säga att du är villig att hjälpa henne när hon VISAR att hon vill ha hjälp, inte bara säger det.

Som det är nu måste du ta hand om dig själv. Skulle önska att du har möjlighet att genomgå något anhörigprogram. Var själv på Nämndemansgården under en vecka och vet inte om jag överlevt utan detta. Jag bar på en enorm ilska som jag hela tiden fick trycka undan. Jag var rädd för vad jag skulle kunna åstadkomma när jag inte längre kunde härbärgera den. Ilska, sorg, skam, skuld, rädsla alla dessa plågsamma känslor tillsammans med maktlösheten.

Kommunen har ibland anhörigprogram och så finns alanon, leta på mätet. Det hade nog betytt mycket för dig att ha det stödet. Det förändringar som skett vad det gäller min anhörige, min son, har skett när jag gjort ingenting.
Kram och var rädd om dig!

.. är idag är ingen bra dag. Känner mig ledsen. Plufsig och äcklig. Men en sak är bra. Jag tänker inte ta till alkoholen. Inte en tanke på det. Jag låter det liksom vara. Tror mensen kan spela sin roll i det hela.. ibland önskar jag att jag vore man. ?
Imorse var jag så trött. Haft drömmar inatt, drömmer att jag hänger mig. Vaknade inatt och jag tyckte att jag såg någon utanför fönstret. Min man vaknade också, jag sa att det står någon där. Men givetvis så gjorde det inte det.. men tror nog att det gjorde det ändå.. jag har hela mitt liv sett saker.. och fått höra att jag är medial. Och sen så tändes vår automatiska lampa också utanför..
Helgen var bra? min man blev ganska så onykter och somnade på golvet på hotellet.. men jag la mig nöjd och nykter efter en trevlig kväll. ?? så glad över min nykterhet. Tog en drink och sen höll jag mig till Loka.. man dricker inte så mycket när man är nykter.. ? frukosten var ljuvlig.
Men idag hade jag kanske inte kunnat stå emot.. när humöret går upp och ner..varenda sekund och så mkt känslor.
Men skriver av mig här. Det hjälper.
Hoppas ni alla har det bra på era resor. Tillsammans är vi starka.
❤️

Svårt när man oroar sig för barnen och inte kan hjälpa dem. Kanske bör han söka hjälp, så han inte blir helt paranoid.
Skickar mina tankar till dig// kram Strulan❤️??

Mår så otroligt mycket bättre av att inte dricka vin i tid o otid. Måste påminna mig om det när det blir svårt att stå emot.
Inte värt ångesten som följer, inte värt att tappa resultatet av träning och bättre sömn.
Jag vill leva sunt och hålla fast vid mina gränser! ?
En utmaning som heter duga , men det måste gå! ?

nu är det dag 11, jag mår bra!!
MEN jag är livrädd för att ”glömma” hur det är o vara bakis/ångest/minnesluckor!!
Jag vill minnas! Påminner mig själv! MÅSTE minnas så jag inte hamnar där, därför köra jag på enl. plan en VIT månad! Blir troligen längre...har även sökt hjälp både här och via sjukvården att hitta triggers o sånt... men tillsdess så blir det ”aldrig första glaset” :)

Nu har jag läst hela din tråd och instämmer i vad så många skriver. Du är en extrem kämpe, och du imponerar! Jag har fem veckor nykter i bagaget, och det är första gången jag har bestämt mig för en längre tids nykterhet (3 månader till att börja med) och första gången jag skapar en tråd här.
Jag inspirerar av den kraft och envishet som du visar. Jag hoppas att du ser lite av den själv? Ibland låter det som om du är väldigt arg på dig själv, och att det du utsätter dig för är obegripligt. Men alla vi här har ju det gemensamt att vi tar irrationella beslut. Hör till liksom.
Hoppas du kan se förbi det bara lite och fokusera på det du gör som är så bra! Kram för nykter tisdag. Inte den roligaste, men det är ok.

ja, ihop med en trött- och sömnighet.
Skulle jag druckit några glas vin en sånhär kväll?
Helt klart. Redan igår för den delen.
Har jag varit såhär sur, och trött UTAN att ta till alkohol, har det hänt de senaste 10-15 åren?
Jag tror inte det. Att vänta ut ett skov av dåligt humör: det var väldigt länge sedan. (Och helt begripligt som det känns just nu.)
Irriterad, ingen ork. Massor att ta itu med, skyr allt.
Var kommer denna strejk på insidan ifrån?
Känns som en förlorad dag och har inget förmildrande att säga om den.
Nykter har jag för avsikt att vara hela dagen.

... ja mitt har inte heller blivit nämnvärt bättte. Energin, borta- och vill helst av allt ligga i sängen och äta men inte ens det kan jag med tanke på att jag har ett jobb, och går på diet.
Men jag är helt med på att inga onödiga risker tas denna dag,
Och OM man ser till antalet bortslösade och trötta dagar som vindrickare, jämför med nykter. Så är vi inte i kapp än på många år.
Hatar mest att inte känna mig effektiv. Det stör mig. Morr.
Vi hoppas på en lugnare kväll!

Se klart: Hoppas innerligt att den här dagen är bättre för dig! Kände mig nästintill besatt av nåt aggressivt mörker.. usch vilka otäcka känslor, gick inte över förrän jag somnade heller. Bättre med ilskan idag men slut i huvudet och utmattad.

Andrahalvlek: Nu skrämmer du mig med hormonreflektionen mellan tonår och klimakterie... Har troligtvis några år kvar tills dess men fy f-n för att uppleva dylikt som ungdomsåren. ?

Huvudvärken håller i sig och gårdagens humör oroar mig. Tittade på en film där det dracks en massa alkohol och nog började fantasierna om ett litet glas komma intågandes. Jag blir så TRÖTT på att tjafsa med mig själv om beslut som redan är fattade. Visste ju att det gått för enkelt att hålla nykterheten och att det kommer bakslag men inte fasen hjälpte den vetskapen nåt när känslorna löpte amok. Tyvärr måste jag erkänna att om det hade stått en flaska vin i kylen hade jag tömt den igår. Så bräckligt är det.

Var tog fokuset vägen? Känns som att det står någonting och blockerar området där det målmedvetna och klarsynta huserar. Jag kommer inte åt det även när jag försöker och att vara så här avskärmad är direkt förenat med högsta återfallsrisk. Jag är inte sugen på alkohol men måendet i övrigt och bristen på fokus släpper fram what-the-hell-attityden som tillåter det mesta.

Det enda jag kan göra nu är att inte utsätta mig för onödiga risker. Hålla mig hemma, äta, sova, motionera och hoppas att det snart går över. Usch det är vidrigt att inte lita på sig själv och sina impulser.

Tack?!Det är otroligt skönt hittills att hålla sig ifrån och må bra?

Det värmer att du hälsat på här?jag kommer att läsa din tråd snart!/Pilla

för ditt inlägg Berra! Jag har lätt för att komma ihåg utseenden, men hopplöst svårt för namn. Därför var det säkert en övermäktig uppgift att komma ihåg alla som satt där, särskilt när man ska försöka gå igenom alla som satt i cirkeln. Hur som, känns bra och allt lugnt igen för nu. Inget skräp under matten som är undansopat. Funderar på att flytta min tråd till vidare livet, borde vara dags nu efter omkring tio år här inne. Får suga på den tanken ett tag. En god vecka till er alla och vi fortsätter vår resa... /Fenix