Senaste kommentarerna i forumet

Wow! 1 hel månad utan en droppe A, ush det har absolut varit en av dem tuffaste, värsta månaden i mitt liv, med sjuka abstinens från helvetet som jag ofta trodde skulle döda, tårar, skrik på hjälp, ensamhet, ångest, panik, nykter semester, så otroligt många sömnlösa nätter o frestelser som jagat mig långt o länge. Men att jag klarat detta o ändå fortsatt kriga på med något som jag trodde skulle vara omöjligt är helt jäkla otroligt. Kan ej riktigt förstå det än även om jag önska jag kunde känna mig lite stolt o nöjd o att jag faktiskt gjort något bra! Men det är tufft o frustrerande, kanske jag är för hård mot mig själv eller så har jag inte riktgt förstått var jag är o vad jag faktiskt gjort! Fick en röd fin nykterhets medalj idag, tror jag kommer att ha den i fickan som en liten påminnelse om vad jag går igenom o vad jag har lyckats med, kanske ta upp den när det blir lite extra jobbigt o tufft!

Tänkvärt. Det är ju väldigt konstigt att något som för med sig så mycket skit kan locka än trots att man igentligen vet om vad de för med sig. Det tar ju väldigt lång tid att bygga upp en trygg och stabil tillvaro men de går ju väldigt fort att rasera allt...

Verkar som vården är inne på alternativa metoder som minskar sug etc bara för att kunna dricka kontrollerat. Helt sjukt tycker jag men har läkemedelsindustrin plöjt ner miljarder i utveckling måste väl pengarna in igen. Men jag kunde enkelt välja antabus för att få hjälp att bryta mönstret på en beroendemottagning. Det räddade mitt liv. Sjukt jobbiga månader på många sätt men den sjuka delen av hjärnan tystnade mycket efter det så kunde jag se min situation glasklart och även uppleva hur det är att leva nyktert. Finns inga krav på hur mkt man ska ha druckit, men leverprover tas för vissa kan reagera negativt på antabus så det håller dom koll på.
Angående AA - asså du träffar ju nyktra människor där och folk som inte vill dricka. Förstår rädslan men att vilja vara nykter är ju liksom inget att skämmas för tänker jag?
Annars kanske du kan åka till en annan stad eller ringa AA på ngt sätt o se om du kan få en sponsor från annan ort?
Bara förslag. :)

Pianisten, Väldigt bra inlägg du skriver. Känner väl igen mig i dina tankar. Jag var svag i måndags och tog mig en helt onödig fylla. Min övervikt, typ öl mage, 15 kg för mycket har alltid triggat mig. Vill ju inte ha dessa extra kilon. Vi måste kämpa både med vikt och alkohol. Livet är lite tråkigt när man aldrig får unna sig lite godsaker. Tycker gymmet fortfarande funkar för mig. Dessutom går jag som vanligt min 10 000 steg varje dag.
/MRx

Vissa saker jag har i bagaget bleknar faktiskt mer och mer (jag är bara ca 7 månader nykter). Vissa kommer jag ha svårt att förlåta mig själv för. Jag brukar jobba mycket på tacksamhet över hur det är idag, just nu, allt gott jag kan göra i framtiden. Det är liksom det enda man kan göra.
Sen ibland brukar jag tänka på hur mkt skit allt hade varit om jag fortsatt dricka dessa 7 månader istället. Det gapet som uppstår mellan hur jag har det i dag och hur jag är mot folk jämfört med hur det kunde sett ut om jag inte brutit med a gör mig ofta glad

För att du är trygg med att vara otrygg och att vara i skymundan! Du är som jag! Har också växt upp med destruktiva inslag i barndomen. Har alltid tänkt att jag behöver en EXTRA trygg och stabil man men VÄLJER alltid motsatsen. Lägg märke till väljer för det är så det är. Man hamnar inte där man väljer det. Vänd fokus till dig själv och kom till insikt på djupet om att du faktiskt är där du är av egen och fri vilja. Du kan göra andra val! Jag har börjat gå en annan väg nu. Går stappligt och kör i diket emellanåt men har fokus på målet. Har gett mig den på att leva resten av mitt liv på ett annat sätt. Det handlar inte om alkoholiserad ex mm utan om mig och dig. Vi måste ta makten över våra liv och göra aktiva val. Förstår hur du känner. Man känner sig som en främling i sitt eget liv. Är JAG i det HÄR liksom men man gick dit alldeles för egen maskin. Som tur är kan man också gå därifrån. Massa kramar till dig

Att vakna nykter, utvilad och positiv måste vara det bästa som finns. Att koka en oromantisk grå-beige havregrynsgröt med sockerfria tillbehör bara för du vet att din kropp mår bra av det och ändå känna ett ljus över dagen som komma skall. Att känna ett litet pirr över alla möjligheter du har idag, att fortsätta mot dina mål och känna mening och motivation.
Sen går man till jobbet och lägger sina 8 timmar. Plus diverse obligatoriska kringsysslor som restid, lämningar och hämtningar av barn, handling etc. Energin man vaknat med dräneras sakta under dagen och kvar på kvällen efter matlagning, disk, plock, tvätt, nattningar och i bästa fall ett litet träningspass någonstans där mellan finns bara en urvriden trasa.
Under de där sista 1-2 timmarna när man på sin höjd orkar ligga med halvöppna ögon framför tv'n för att ge sig själv en liten icke energikrävande underhållning känns plötsligt allt så meningslöst och deppigt igen. Vad av allt de där hoppet i morgonens ljus gav denna dagen mig egentligen..?

Två bra veckor nu där alkoholen begränsats till helgerna. Energin har stigit och lagts till att tugga in vardagsrutinerna igen och få huset i ordning efter sommarens freestyle liv. Det livet som självklart lett till hastigt påsmygande extrakilon igen och av de 10 jag tappade under första halvåret var nu 5 redan tillbaka. Jag fick jag fick göra ett val om jag skulle slå näven i bordet och ta tillbaka kontrollen över mitt liv och min kropp eller kasta bort allt för ännu en höst men flaskan som tröst.

Ytligt eller ej men de där kilona har alltid varit min starkaste motor till att ta tag i mitt liv och det verkar ha fungerat för att vända det även denna gången. Jag har slitit så många månader i mitt liv för att få bort övervikten och jag mår aldrig bättre än när jag äter bra, tränar och trivs med min kropp.

Så då är det bara de där förbannade kvällarna kvar att övervinna. Varje nykter kväll i känslan av meningslöshet och deppighet sliter lite mer. Igår öppnade jag barskåpet och bara tittade på whiskyflaskan. Drömde mig bort i några mikrosekunder att segla ur de jobbiga känslorna. Men hjärnan segrade igår åtminstone och idag grydde en ny ljus morgon som ett kvitto på mitt val. Men jag kan aldrig svara på vem som vinner ikväll, imorgon eller nästa vecka.
Jag måste komma runt det på nått vis. Men hur fyller man sitt liv med meningsfulla saker när all energi går åt till det man "måste" göra för att livet skall fungera enligt samhällets normer.

Gud vilket självömkande gnäll det var idag.

en nystart och åk iväg på en Familjevecka !! Unna dig själv något riktigt bra och utvecklande !

inget så avkopplande som att känna förtroendet en katt kan ge en när man kelar med den <3 Att de sen spyr på mattan och kloar sönder möbler är sånt man får ta :-)))

Jag har dock varit ärlig med mycket skit jag gjort och råkat ut för på fyllan för min fru. Men man kanske inte alltid kan det av olika skäl. Då finns inga alternativ annat än att acceptera och lära sig att leva med det. Kan inte säga att vissa saker jag gjort har bleknat med tiden, men jag har lärt mig att hantera tankarna på det. Sen tycker jag att nu när vi fattat och gått vidare så är det den vi var som gjorde det, inte den vi är nu. Det är inget automatisk ”get out of jail free card”. Men visar att vi själva inte accepterar att ha det så, eller göra så. Men viktigast av allt är nog att försöka förlåta sig själv.

En sak som jag kämpar med är ångesten över det jag ställt till med, vill inte gå in på detaljer men har gjort saker på fyllan som verkligen inte passar när man har en sambo. Hur kommer man över dom känslorna?

Är inne en period av att inte riktigt att detta är så jäkligt kul, inget direkt sug men kanske är vardagen jag inte tål.
Kanske är kampen också ett beroende, att få slåss med Draken känna styrkan när man klubbat ned den.
Låter ju inte riktigt klokt, men känner igen känslan från träning och löpning när man klarat det.
Men väljer idag att vara nykter vad som än händer ??❤️ kram Strulan

Jo jag tror att man måste ha viljan, annars går det inte. Jag både har den och inte, det känns som att min hjärna har personlighetsklyvning;) den ena sidan vet att detta är fel och att jag måste sluta med det och den andra tycker inte att det är så farligt och så går dag efter dag. Men jag har beslutat mig för att jag ska sluta på söndag. Vi ska på en stor fest imorgon, vilket kanske är en dålig bortförklaring men jag går väldigt sällan på fester (minns inte ens när det var sist) och det känns bättre att sluta då. Jag måste ge det en chans själv först, jag bor i en liten stad där alla vet vem jag är så känns inte så aktuellt med AA just i dagsläget. Kan man få antabus även om man inte vart beroende så länge? Jag köpte faktiskt den boken häromdagen, var stor igenkänning i mycket där. Inte läst ut den än, väntar fortfarande på ett Wake up call

känner igen mig i det ni skriver. "Problemet" erkänns inte utan läggs över på annat och andra. Vet jag fick ångest liknande känslor av det, frustration plus plus. Kan fortfarande känna frustration över att jag inte fick något förlåt och erkännande för allt dåligt han sa och gjorde under fylla. Som du skriver Spinoza, acceptans i sig själv. Det tröstar och ger inte frid. Men jag har fortfarande mina stunder! Kram till er!

Helt galet vad tiden går fort...mår faktiskt bra, är inne i en tröttperiod just nu bara...har sjukskrivit mig i veckan bara för att få kunna vila upp ordentligt och fokusera på mig själv...känns som att man glömmer bort sånt ibland.
Däremot så fick jag lova mig själv när jag sjukskrev mig att det absolut inte fick bli nån alkohol och det har det inte blivit. ..känner sug emellanåt, men jag försöker att se till att äta eller dricka nåt så fort suger kommer...så än så länge funkar det ganska bra.
Lyssnade på ett avsnitt av alkispodden igår och dom sa en mening som fastnade i mitt huvud..."som alkolist kan man aldrig ta det där första glaset"....
Har insett att det är precis så det är för mig...jag kan inte ta det där första glaset...det kommer bara att sluta med att jag är tillbaka för jag slutade...eller att det blir ännu värre, är livrädd för att man till slut inte klarar av att sluta.
Jag vill så gärna leva ett liv som man är glad och stolt över, jag vill se mina barn växa upp och jag vill att dom ska känna att dom kan lita på mig.

Jag tror att min uppväxt med en pappa som hade sina barndomstrauman (som han levde ut i fyllan och skrämde oss med sitt skrikande och gråtande) och en mamma som inte klarade av att stå upp för sig, gjorde att jag tidigt visste att jag måste stå upp för mig själv. De strider jag haft med min pappa har format mig redan som barn. Jag är bäde stark, hårdhudad, känslig och transparent beroende på situation. Jag har altid fått både anpassa mig och vägrat att anpassa mig.

Min beroendeterapeut som jag gått hos för några år sedan ville att jag skulle gå på terapi. Ja det kanske jag borde men, jag valde att göra som pappa, dricka på ångesten. Jag har gått på samtal på beroendemottagningen och hos öppenvården (KBT samtal 10 ggr) och det har varit bra, men att gå på terapi. Den gamla psykodynamiska samtalsterapin är inget för mig. Jag är rätt bra på att se inåt och skriva av mig. Jag skulle ha fått den hjälpen redan som ung. Då kanske mitt liv tagit en annan vändning. Nu känns det inte aktuellt längre.

Det jag jobbar på nu med mig själv, är att inte ta på mig andras känslor och drama. Jag jobbar inom vården och är mitt eget arbetsredskap. Vilket gör att jag är för mottaglig även för kollegornas känslor. Jag kan även bli arg när de brister i omsorg och sätter sina egna behov före vårdtagaren. Det kostar för mycket av min energi och jag kan älta i timmar. Jag skulle behöva bättre redskap för att klara detta eller så måste jag söka ett nytt arbete. Jag tänker varje arbetsdag att jag inte ska lägga mig i, inte engagera mig, men men...

Mirabelle G S och Knaskatten, glad att kunna bjuda på lite skratt :)

Jag har nu beställt vitaminer så att jag ska klara hösten och vintern. Magnesium, Zink, D-vitamin, B12 (Behepan) och Berocca. De övriga vitaminerna får jag i mig via kosten. När jag är ute tar jag en knippe rönnbär och mumsar i mig nu när de är mogna. Jag ska ta med en påse och plocka (fryser dem) inför vintern. Nu kallar yogamattan på mig.

45 dagar säger appen idag!!!! Jippie!!!

Tjingeling :)

Det finns en tråd som heter typ "det värsta jag gjort", du får nog leta en bit bakåt för att hitta den. Det lugnar ju en del att känna att man inte är ensam.
Jag var tungt nere i alkoholism med två små barn. Nu nykter ca ett år. Vi är många som är föräldrar här, trygg plats att dela med sig utan att bli dömd.
Styrkekram

...har haft lite ovanligt stressiga dagar helt utan motivation att låta bli vinet. Dåligt humör, grinig men idag känns det bättre, dagen har dock bara börjat. Man går stärkt genom olika faser och tänk att man kan, stanna upp och tänka, när motivationen varit/är som sämst; här står jag med ett glas i ena handen, i andra handen en flaska och det är så gott och trevligt. Drycken var ramlösa! Jag var ute och åt med mina stora söner igår men jag ska också tillägga pga av mitt humör och dålig motivation drack jag också lite alkohol >(ingen ursäkt. Det jag vill komma fram till och vad jag kom fram till igår, vilket inte hade hänt förut är att jag beställde in en ramlösa och mina stora killar tittar på mig som om jag är galen. Hade jag aldrig gjort förut, då hade det varit vin i varje bar, gärna flera glas. Nöjd och belåten var jag hemma kl 22 och kröp ner i sängen. Skönt att vara körbar idag på morgonen när jag ska skjutsa min son. Hade aldrig hänt efter en utekväll förut. Kan det vara så att jag varit stressad, nervös att gå ut med mina söner utan att kunna dricka vin? Ja nu tog jag ju lite men absolut inte i de mängder jag gjorde förut. Att jag kände mig så bekväm med glaset och flaskan i handen som var ramlösa?

Svamliga morgonfunderingar från mig! Ha en fin dag allesammans! Kraaam

Jag vill också ha ett förlåt och ett erkännande från mitt X, men tror inte att jag kommer att få det, så jag kan förstå din frustration.
Jag försöker flytta fokus från honom till mig själv och jobbar hårt på att förlåta mig själv för vad jag tillåtit honom att utsätta mig för.
Jag träffade min coach igår och fick hjälp med att hitta acceptans i mig själv och det känns klart bättre efter det.

Det är den återkommande frågan för mig och också den frågan min egen mor ställde mig för ca 6 månader sen när hon fick veta sanningen. Hon blev nog lite chockad mamma för som hon sa: du borde ju veta. Ja jag borde veta, den saken är klar, och ändå så var jag så fullständigt blind, valde att inte se, att tysta varningsklockorna i huvudet och tro att det var på det sätt som förklarades för mig i början av vårt förhållande. Det förhållande som blev ett äktenskap som nu håller på att ramla sönder sedan mina ögon successivt öppnats för att till sist bli helt uppspärrade och förfärade över vad jag såg och insåg. Jag blev helt enkelt medberoende till en mycket manipulativ alkoholist. Insikten har gjort ont, fruktansvärt ont. Hur jag nästan tappat all kontakt med mina nära och kära, hur mina idag vuxna barn hamnat totalt i skuggan och hur tiden inte räckt till för mitt barnbarn p.g.a. att jag prioriterade en alkoholist.
Jag lade all min tid på honom, för att få honom att må bättre då katastrof efter katastrof med familj och arbetsliv tycktes drabba honom. Att min egen familj gick igenom svåra dödsfall och sjukdomar kom hela tiden att stå åt sidan för hans behov. Mina egna behov av omtanke och empati under en jobbig period fick jag sköta hos psykolog då han inte ville prata om mitt jobbiga. I 7 år ställde jag mig själv i skuggan och lät honom stå i rampljuset och vårdade och ömmade för alla hans behov. Valde att se mellan fingrarna när han var tvungen att lugna nerverna med whisky och vin efter händelser som gjorde honom orolig. Var stöttande, lugnande, förstående, dolde inför andra och slätade över med kommentarer som ”han har det lite jobbigt nu”. Så lätt det är när alkoholisten alltid har en anledning, alltid en ursäkt för sitt beteende. En gång sa han till mig att han var en mästare på att hitta ursäkter och det är nog det ärligaste han sagt mig någon gång, för precis så är det.
Det senaste 3 åren har varit rejält jobbiga av flera anledningar. Han valde att ”jobba” hemma med eget finansierat projekt under 2,5 år. Ett projekt som det gick mindre bra med. En alkoholist som jobbar hemma utan ögon på sig och inga tider att passa blir en fullständig katastrof. Allt förfaller, dygnet vänts upp och ner på, han lägger sig när jag går till jobbet, han sover när jag är ledig och hemma. Samlivet försvinner eftersom dygnsrytmen är helt ur led och till slut valde jag att sova i annat rum. Det så kallade kontoret fylls med tomma boxar, flaskor och ölburkar så det till slut bara är en gång fram till skrivbordet. I början kunde jag alltid prata med honom om alkoholen vilket jag tyckte var positivt när jag tog upp samtalsämnet med min far. Min idag nyktre far som tidigare var stämplad som farlig alkoholist då han nyttjade både alkohol och droger under min uppväxt. Som jag sa: jag borde ha vetat bättre..

Då tidigare när jag pratade med min alkoholist sa han alltid att: näää, han skulle inte fortsätta och dricka så här, han måste ju tänka på hälsan och åldern, han skulle dricka mer som mig, till maten när vi hade myshelg. Det kan jag säga på en gång, att myshelg med EN flaska vin till maten har aldrig hänt. Varför ska man bara dricka ett glas? Det har jag aldrig förstått förklarar alkoholisten då han är ute efter berusningen säger han uppriktigt. Nu idag vill han inte längre prata om alkoholen efter att jag sagt att det är nog nu. Jag tittar ju bara på mängden enligt honom och ja det gör jag men också beteendet som stadigt förändras och det är det som fått mina ögon att öppnas successivt. Idag har han ett fast jobb som han kan sköta delvis hemifrån men han åker oftast till kontoret om han är tillräckligt nykter på morgonen. Det ger mig lite andrum vilket jag inte hade tidigare. När han kommer hem så öppnas kranen på vinboxen direkt och han hinner vanligtvis få i sig upp till 2 liter innan läggdags. Helgerna går det fortare och mycket, mycket mer. Då är han helt utslagen och apatisk i kontorsstolen där han sitter med hörlurar på och lyssnar på musik. Han har inget annat intresse på helgerna än att få i sig alkohol, allt som stör detta förhandlas bort på ett eller annat sätt. Han säger att han kan sluta när som helst men de 2 sista gångerna när han försökt har han fått ge vika för abstinensen och ändå förnekar han. Totalt på 8 år har han varit helt nykter 11 månader med den längsta perioden om 4 månader.
När ångesten river i mig så kommer tankarna. Jag som har en far som missbrukat det mesta, en tidigare lång relation med en man som blev mina barns far och som kom att bli alkoholist och dö ung. Hur hamnade jag här? Igen?

Du behöver all styrka och energi nu, och därför är alkohol det sämsta tänkbara. Som att försöka hålla sig flytande med hjälp av en stenbumling. Nej, du gör helt rätt som prioriterar dig och ditt välmående!
Om du vill ha hjälp och stöd av någon vet jag att flera av de stora doktorstjänsterna på nätet erbjuder FaceTime med psykolog, inte bara med doktor. ?

Jag fortsätter framåt, men ibland blir det bakslag. Så fort jag är borta och gör något själv, så skriver mannen. I kväll var jag borta och då skriver han att han tycker vi kunde gjort något åt våra problem för flera år sedan, bytt bostad o.s.v. Han varken ser eller erkänner sitt problem med alkoholen. Det är allt annat än det.
Det är så frustrerande men jag inser ju att jag aldrig kommer få ett erkännande eller ett förlåt från honom.

Tex när jag började morgonen varje dag med att dricka säkert 40 cl vin direkt ur en gömd bib bara för att orka ta mig till duschen och känna mig normal var nog en botten. För att motverka abstinensen. En annan var när jag fick en b-vitaminspruta på sjukhuset för min hjärna kändes trasig av abstinens. Finns mer att berätta men till slut var ju så utmattad att jag liksom inte orkade alls längre. Gråtande svepa ren vodka fast man egentligen inte vill bara för att allt i kroppen skriker efter det för att få lugn ör ett så mörkt scenario. Låter sjukt när jag skriver det men detta skedde alltså i smyg och faktiskt blev personer i min närhet chockade när jag till slut berättade. Hur kan man ens komma undan med sånt?
Det var typ min botten. Och nu när jag varit nykter över 6 månader och ser tillbaka så gick det oerhört fort utför sista typ halvåret, dvs från riskbruk - missbruk - helt fast.
Hoppad du hittar din väg

Skriver några korta rader....när jag i juni hamnade på sjukhus (vanligt sjukhus, inte beroendeakuten) så var den officiella storyn att jag ramlat av cykeln.....- inte att jag slafsigt mig blå här hemma på fyllan. Jag tror nästan själv på cykelstoryn eftersom alla andra gör det.....

Juli var lugnt, o avslutades m resa utomlands. Tog några öl under veckan. Så dumt. Blev ju avfyrningsramp till nästa race. 1 1/2 veckas superi som slutade på beroendeakuten. 3 nätter. Dock så mycket mildare än tidigare besök där. Kom hem igår o känner mig ganska ok. Har dock ett väldigt svårläkt sår sedan cykelolyckan?. Det gör att jag inte kunnat träna sedan i början av juni. Blir rastlös....

Nåväl det kommer att reda sig!

En stor kram till er alla därute. Och en lite större till några av er - ni vet nog vilka ni är......

Skriver några korta rader....när jag i juni hamnade på sjukhus (vanligt sjukhus, inte beroendeakuten) så var den officiella storyn att jag ramlat av cykeln.....- inte att jag slafsigt mig blå här hemma på fyllan. Jag tror nästan själv på cykelstoryn eftersom alla andra gör det.....

Juli var lugnt, o avslutades m resa utomlands. Tog några öl under veckan. Så dumt. Blev ju avfyrningsramp till nästa race. 1 1/2 veckas superi som slutade på beroendeakuten. 3 nätter. Dock så mycket mildare än tidigare besök där. Kom hem igår o känner mig ganska ok. Har dock ett väldigt svårläkt sår sedan cykelolyckan?. Det gör att jag inte kunnat träna sedan i början av juni. Blir rastlös....

Nåväl det kommer att reda sig!

En stor kram till er alla därute. Och en lite större till några av er - ni vet nog vilka ni är......