Senaste kommentarerna i forumet

Bytte namn på tråden för just nu vacklar jag så mycket. Sugen ofta. Har varit sen jag blev nykter i princip. Varit en kamp i 3 månader. Tankar som nu klarar du nog att dricka mindre osv. Vill ju ha ett nyktert liv och jag kommer säkert inte hålla mig till måttligt. Jag vet inte vem jag är just nu. Vet inte hur jag ska orka. ?

Jag blir så ledsen på suget. Det ger sig aldrig. Min hjärna försöker övertala mig att dricka. Att jag behöver det. Alkohol tar fortfarande upp så mycket av mina tankar trots att jag är 3 månader in på nykterheten. Sa till min man att jag var jättesugen idag. Hade han sagt att han skulle köpt en flaska vin på vägen hem från jobbet så hade jag druckit. Nu sa han inte det så blir inget dricka. Så trött på det här. Vill bara få stänga av hjärnan. ?

Precis så är det för mig med!
(Fast i vanliga livet är jag framåt och modig och världens minst blyga)
Men här. Ja, det är därför min tråd heter som den gör ☺️Knyttets sång.
”Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är: Kliv in och säg god afton så de vet att du är hör”, Hemulens kalas alltså...om du inte kan din Knyttet ?
Läskigt, och jag känner mig modig men jag inser att mod krävs för denna resa. Och andra människor. De finns ju här som tur är! Kram till dig, blir glad av det du skriver och berättar.

Terrorn har verkligen tagit sig till nya höjder. Beskylld för alla möjliga grejer, sen får jag ännu mer skit för att vara känslokall. Jag har kopplat bort, men det ökar bara hennes terror, jag är det ful värdelös osv. Vet inte hur jag ska klara en minut till av detta. Nu är det mitt fel att hon inte tvättat håret idag, jag skulle tydligen berättat att jag tänkt hämta ungarna från skolan för då hade hon hunnit. Funderar dock på varför hon inte kunde använda de 4a timmarna hon hade innan.....

Kära ni!
Härligt att ni skriver i min tråd så den är rykande het varje gång någon vill läsa något nytt. Gojan, det är självklart att du ska gästspela i min tråd så länge du själv önskar, dina instick är levande, tänkvärda och sprider glädje även om du skriver om en dålig dag eller något som gått dig emot.
Fortsätt så för det hjälper definitivt mig att hålla mig kvar härinne.
Se klart, tack för att du "ser" mig och då även Gojan här i tråden.
Nä, det är helt klart så att alla har man inte allt gemensamt med och det är väl kanske tur det? Jag har inte kollat in din tråd här men kommer givetvis spana in den snarast.
Gojan, det här med att du kastat dig in och ut ur äktenskap är givetvis både komiskt och tänkvärt för mig som står vid sidan om och tittar på. För dig själv måste det varit en enorm påfrestning när du upptäckt att det absolut inte är rätt eller då du ska förklara dig och vill hoppa av? Men du verkar ha löst det på ett bra vis ändå.
Din liknelse vid att kissa på sig var detsamma som att ta ett rus var klockren, precis som Sofia nämnde.

En komisk händelse utspelade sig häromdagen när jag gick runt på mitt lilla bygge med hårdrock högt uppskruvad i öronsnäckorna. Det är en fröjd att ösa på med kvalitativ högenergisk musik då jag bygger, det gör mig faktiskt mer fokuserad på det jag gör än utan, tro det eller ej! Utan musiken får tankarna fritt spelrum och jag blir lätt distraherad och rastlös när helt irrelevanta ämnen, som definitivt inte handlar om tumstockar, panel eller spik, poppar upp i skallen.
Nå, i vilket fall som helst så tittade grannen förbi häromdagen för att kolla läget. När jag inte svarade på tilltal eller såg upp då han närmade sig så ställde han sig där och glodde en bit ifrån och undrade om jag blivit helt knäpp? Han såg ju inte mina lurar då yllemössan var långt neddragen över öronen.
Hur länge han stod där, medans jag sågade itu några brädor vet jag inte. Samtidigt försökte jag följa med i låttexten och sjöng i falsk falsett.
Jag var helt inne i låten och jag såg honom först när brädorna föll itu och jag sträckte ut mig i ett graciöst gitarrsolo med sågen som luftgitarr!
Nu ska tilläggas att vi känner inte varandra speciellt väl och han har definitivt inte sett clownen i mig så mycket heller. Nu skulle jag vilja veta hur jag såg ut i det ögonblicket jag fick syn på honom.
Han såg nämligen halvt skräckslagen ut. Det tog någon minut innan vi båda förstått hela händelsen, jag vet inte om han fortsatt tror jag är galen på riktigt?
I vilket fall som helst blev det några sköna skratt runt hela scenen då jag berättade för frugan vad som utspelat sig.

Jag har mycket annat relaterat till just alkohol, hälsa, tankar och känslor att skriva om men tar det en annan dag. I vilket fall som helst trillar de nyktra dagarna in på må bättre kontot och jag mår just idag väldigt bra.
Mer om det och annat senare.
Ta hand om er och kramar till alla.
GP

om din mamma kör en "kampanj" i släkten mot din sambo. Men, du gick till din mamma en gång i början och bad om hjälp, på grund av hans alkoholproblem. Du kanske berättade saker då som gjorde henne orolig. Och eftersom hon antagligen är mer mån om dig och dina barn, än om din sambo så tycker hon att du borde lämna honom. Som mamma kan jag ju förstå din mamma lite grann i det, jag tror att hon vill dig väl i grund och botten.

Hoppas du och barnen inte far illa i alla fall, och att din sambo får hjälp.
Lycka till!

Varför min mamma inte tycker om honom. Är för att hon kom inte ihåg honom från min ungsomstid.

Till den saken hör att jag växte upp med min ensamstående mamma och där jag fick leva mitt liv och hon sitt när jag var i tonåren eller ja de började redan tidigare. Hon hade sina olika pojkvänner och fester med vänner. Och jag levde mitt liv med "gänget" Inte världens dröm uppväxt men jag tycker ändå helt ok. Jag hade mina vänner som blev min trygghet. Vi fanns alltid där för varandra. Anyway...
Pga att Min mamma inte kommer ihåg min karl från den tiden så börjar hon söka upp honom på nätet och där hittar hon att han har en dom som han fick för över 20år sedan och han fick sitta inne i 7år för den. Förstår hennes oro och hon konfronterar mig med den, vilket hon har skrivit ut så hon kan trycka den under näsan på mig.?!
Jag vet om den händelsen, jag vet vad som hände jag har redan all information om det. MEN hon vill inte ta åt sig hon vill fortsätta dömma honom, vilket hon gör med att säga att jag ljuger och jag har blivit manipulerad m.m och sen far hon med papperna som är 20år gamla och visar upp dem till allt och alla i vår bekantskapskrets och släkten och ojar sig. Hon tom ringer till min sambos chef för att kolla om han verkligen har varit på jobb eller om vi ljuger om det?!! Och vid det här laget är hennes oro obefogad förutom händelsen som var för 20år sedan.

Jag vet vem han är sedan tidigare, han berättade om vad som hänt och om fängelsetiden och tiden efter. Så jag har en viss förståelse över den tiden. Sen det här med alkoholproblematiken den började med starksprit i början av vårt förhållande vilket blev stora diskutioner där han lovade att sluta med den vilket han gjorde..gick ett bra tag bra med att dricka öl istället..mer kontollerbart. Men nu det senaste året så har det spårar ut och blivit oftare perioder och ohållbart.
Därför har han nu skrivit in sig självmant till ett behandlings hem för beroendebehandling. Sista chansen för att vi ska kunna funka som familj.

Bakslag igen. Ingen lägenhet. Jag gråter och gråter. Det är så slitsamt. Ovissheten. Sorgen. Ilskan. Frustrationen. Panik allt oftare.

Mannen är bortrest. Har varit det ett tag och är det i en vecka till. Det har varit så skönt. En smak av hur livet kan vara när man slipper stressen av en annan vuxens ovanor.

När han kommer hem igen måste jag hitta nåt sätt att hantera allt på. Hur fan nu det ska gå till. Jag vet att flera tycker att jag ska kasta ut honom. Men det är verkligen inte ett alternativ, det är bara inte det. Utan jag måste stå ut bara. Men jag har åtminstone denna tid när han är bortrest fått insikt om att jag måste vara den som bestämmer här. Han FÅR inte dricka här igen. Jag ska be honom sova borta om han dricker ute. För nu orkar jag inte en sekund till.

Jag är så nedslagen och ledsen nu. För i flera veckor har jag laddat. Sörjt också men mest laddat inför att mycket snart bo själv. Nu blir det som en krock inom mig som är så hemsk. Som att jag var på väg i ett flygplan till en paradisö och precis när vi skulle landa så vänder planet hem igen till en mörk vinter.

Och jag är så trött på att tänka positivt. Men jag måste. Försöker direkt tänka "men nu hinner det bli ännu närmare våren" och "barnen hinner bli ännu lite större innan de ska ha skilda föräldrar" osv osv. Men jag är så trött på det. Att försöka vända sanningen till nåt bättre än vad det är.

Vet ni vad det värsta är....som gör mig mest gråtfärdig. Det är att han ska fortsätta stöka till och smutsa ner här. Ja drickandet är förstås det värsta av allt men sedan är det att leva i en röra hela tiden och aldrig få vila.

Kanske får dra igång ett rens ihop här. Att när han kommer försöka våga säga att vi måste börja rensa och städa här och packa saker han kan ta med sig. Hur nu det ska gå till. Han orkar ju aldrig sånt.

Har lust att ta bort de mattor han ska ha. Göra allt kalt och tomt. Då blir det också mindre stök. Fan också. Säg att det finns en mening med detta...

Suck.

Jag är imponerad och du ska vara stolt över dig själv! Du verkar ju ha mycket samtidigt med familjen så det är ju inte den enklaste saken att fixa den här intensiva behandlingen du har gått in i. Heja dig!

.

När mitt sug är som störst brukar jag ta en alkoholfri öl typ IPA, funkar för mig. A-fri i 58 dagar

Så himla bra gjort av dig! Helt rätt, har också allt som oftast tänkt så...kan inte köpa det o inte göra det! Men då begränsar man ju sig ännu mer än man redan gör egentligen!
Åhh så himla skönt med spa ?

Vinäger och Charlie70, hur vissa tankar kring alkoholen får mig att släta över saker som har hänt. Jag läser era berättelser (och jo Vinäger, dina tankar passar in alldeles perfekt i diskussionen!) och andras, och tänker: "oj, vilka jobbiga saker, förstår att de inte vill dricka alls" och så tänker jag på mina upplevelser och inser att jag försöker hoppa över en del händelser i minnesbanken som handlar om stora mängder alkohol och efterföljande skam och ångest. Sakerna är varken mer eller mindre allvarliga än det ni och andra berättar men jag kan ändå inte riktigt skriva ner dem rätt ut. För jag tycker inte att de speglar vem jag är. Haha! Ni hjälper mig verkligen att förstå mig själv och mitt problem bättre.

Min akilleshäl är skamkänslor, jag kan inte hantera dem. Jag får panik och vill bara fly. Vinäger, du skriver om att se saker som svart eller vitt och i många situationer (typ jobbet) är jag nog rätt så nyanserad, men när det gäller känslor så är jag nog ganska svart eller vit, av eller på.

Mitt beroende är psykologiskt, alkoholen kan i det närmaste jämföras med ett gosedjur i mitt fall. Och du har rätt Vinäger, innerst inne vill jag inte sluta. Men, jag är rädd för det fysiska beroendet, förstår att kroppen tar mycket stryk som inte syns och jag tänker att jag kommer att bli sjuk och få plåga mig igenom ålderns höst. När jag skulle dansa på nyårsafton ramlade jag och slog i huvudet (jag skyllde på att golvet var halt). Jag var nykter på nyårsdagen men drack vin dagen efter, vi hade ju en massa öppnade flaskor och det går ju inte att hälla ut vin i vasken. När jag vaknade morgonen därefter var det som att två tåg stod på perrongen, ett mot Avgrunden och ett mot ett ställe som heter "Skärp-dig-för-i-helvete-och-kliv-på". Det var en månadsbiljett bara, men en start ändå.

Tack för ert vyvidgande sällskap
kram

Då när jag var mitt upp i förhållandet tyckte jag att dom "elaka helgerna" var dom hemska. I efterhand insåg jag att alla mina helger var skit. Han var full och löjlig dom andra helgerna och det blev man helt trött i huvudet av det också. När det gäller ditt ultimatum: istället för att se det som ett krav som han ska leva upp till så se det som ett löfte till dig själv typ: jag ger detta EN chans till men jag lovar MIG SJÄLV att detta inte ska få fortgå.
Styrka till dig!

Att man tänker att alla elakheter som sägs under fylla är sånt han inte vågar säga nykter. Mitt ex förnekade att det var så och sa att han helt enkelt fick hjärnsläpp när han drack. Försökte finna tröst i det ett tag. Men sen kom jag fram till att HAN ska ta ansvar för hur han påverkas av att dricka INTE jag. När det gäller din sista fråga. Är benägen att hålla med realisten i dig. Han, som många andra alkoholister, VILL sluta men KAN inte förrän det kommer från djupet inom dom själva. Ställde också ultimatum, han slutade, började först smygdricka, blev avslöjad av mig, fortsatte att dricka öppet, jag stannade och levde på hoppet. Så höll det på. Allt eftersom tiden gick märkte jag också att mitt ex fick allt mindre respekt för mig. Jag gjorde ju inte allvar av mina "hot". Kram

...i dessa trådar, Se klart, och kastade mig rakt in hos GP för att jag kände mig mest hemma i hans tråd. Jag borde kanske skapa en egen, för jag vill inte ta över eller tränga ut någon. Tråden är GP:s, men jag har, som du så träffsäkert läst av, lite trubbel med att hålla igen.

Efter en stunds begrundande av varför jag har valt att inte starta en egen tråd, kom jag på att det skrämmer mig. Att skriva rakt ut i en tomhet och riskera att det inte finns någon mottagare, gör mig rädd och illa till mods. Jag får nog fundera över den rädslan, tack för att du (omedvetet) petade på den ömma punkten.

/Gojan

Tack för era svar - kände verkligen jag måste ha kontakt med andra som har liknande erfarenheter. Precis som du säger, Nordäng67, så ser jag min man som två olika personer och det gör mig helt förvirrad. Doktor Jekyll och Mr Hyde. Samtidigt tänker jag att allt det som kommer fram när han är full, det måste ju redan finnas inom honom. Rent logiskt vet jag att det inte är mitt ansvar, att bara han kan bära skulden/skammen/ansvaret, men det är så svårt att få hjärtat att inse det hjärnan vet.

Vi har gjort en överenskommelse att han ska resa iväg och hälsa på sin familj, dvs mor och syskon, som bor i ett annat land. Han reser nu på lördag och blir borta i nästan sex veckor. Det ska ge oss lite tid att tänka var på sitt håll. Jag har sagt att jag älskar den han är när han inte dricker och att jag vill ge vår relation ytterligare en chans, men bara på villkoret att han slutar dricka. När han återvänder blir det antingen för att göra en nystart utan alkohol eller för att skriva under skilsmässoansökan och jag har bett honom tänka igenom vilket beslut han ska fatta under tiden han är iväg. Och det kanske låter bra i teorin, men jag misstänker det kan finnas en fallgrop: Han satsar på nystart, men alltsammans börjar i själva verket om igen. Det är vad realisten i mig tänker, men idealisten hoppas fortfarande. Vad tror ni?

Vi kan såklart avsluta kontot om du inte vill göra det själv enligt beskrivning du fått här av Fibblan, är det fortfarande så att du känner att du vill det? Vi hoppas såklart du vill stanna kvar om detta kan vara hjälpsamt för dig, men du känner ju dig själv bäst och vet vad du behöver.

Säg till, du kan mejla eller skriva till oss på admin under fliken fråga också.

Oavsett hur du väljer att göra framåt, lycka till och bra jobbat såhär långt med din förändring!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Espandrill, jag förstår precis vad du menar. Jag tjatar alltid om att var och en måste göra sin egen resa. Vi kan sällan ta det slutgiltiga steget till helnykterhet innan vi själva har fått insikten om att det är nödvändigt. När vi väl kommit dit blir det mycket enklare, därav alla positiva uppdateringar just nu.

Själv är jag inte så mycket för att allt är svart eller vitt. Det finns trots allt människor som klarat av att återgå till att dricka betydligt mindre mängder, men de är få, mycket få. Tänker att vi alla måste få prova oss fram: Kanske är det just jag som kan klara av det. När vi blivit besvikna tillräckligt många gånger ramlar förhoppningsvis polletten ned.

Men, det finns ett stort men, det är nog därför de allra flesta ger rådet att sluta helt, det är oerhört riskfyllt att fortsätta experimentera när man väl hamnat i ett beroende. Många som börjar resan här mot nykterhet har ett psykiskt beroende, vilket är nog så jobbigt. Dock är ett fysiskt beroende något man inte önskar ens sin värsta fiende, om man nu har någon. Med detta följer för många så mycket elände. Riskerna blir med ens större, en del förlorar körkortet, andra jobbet, någon hela sin familj, vissa alltihop.

Men detta gäller ju inte mig, tänker de flesta. Nej, kanske inte för tillfället, men man ska ha med i beräkningen att det kan gå fort, mycket fort, på slutet. Från att dricka två-tre dagar i veckan till varje dag kan ske under endast några veckor, det är vi många som ha erfarenhet av. Ett mycket destruktivt dryckesmönster som snabbt kan uppstå påverkar så många, om man har familj.

Detta är bara mina tankar. Själv har jag kämpat i två och ett halvt år med varierat resultat. Nu tror jag mig äntligen ha hittat ut på andra sidan. Men jag är mycket ödmjuk inför alkoholen kraft. I november 2018 nådde jag min botten, så dåligt som jag mådde då hoppas jag innerligt att jag slipper må igen. Jag drack till och med handsprit när det var som värst (ett par veckor tidigare hade jag aldrig kunnat föreställa mig det, ALDRIG!). Hade en nykter period på några månader, men det tog alltså ytterligare tid att komma till den förhoppningsvis slutgiltiga insikten. Och då drack jag inte alls lika destruktivt det sista halvåret, tvärtom, jag fungerade utmärkt utåt. En helt annan sak är förstås hur jag mådde inuti. Dessutom ska tilläggas att jag aldrig eftersträvat att kunna dricka "normalt". Ändå gick det alltså åt pipan under så lång tid med att sluta helt.

Som sagt, detta är mina personliga tankar. Hoppas att du inte tycker att de inte passar in i diskussionen, jag kan ha missförstått ditt inlägg, det händer då och då här på forumet. I så fall ber jag dig bortse från inlägget.

Hoppas verkligen att du hittar andra saker i livet att glädjas åt och att du snart känner själv att alkoholen förstör och förgör mer än den tillför. Du gör ett bra jobb med dig själv, speciellt med tanke på att du innerst inne inte vill ge upp alkoholen ännu.

Kram till dig

Har varit inne och läst din tråd och är väldigt imponerad över vad du åstakommit. Dock blir man ju väldigt orolig med dina sista inlägg och sedan frånvarande. Hoppas att allt går bra och att du kryar på dig.

Vakna vacker och Charlie70, tack. Jag tycker att detta forum är helt fantastiskt.

Som framgår av mitt nickname inser jag att ensam inte är stark, men har tyvärr svårt att omsätta det i praktiken. Att skriva här är ett stort steg då det kräver sanningar från mig själv. Och det betyder att jag lägger saker på bordet som jag gärna stoppar undan och vill förtränga.
Det finns ingen och då menar jag ingen som vet något om mitt beroende. Inte min sambo, inte mina tre barn, inga vänner. Efter att tagit del av mångas historier här förstår jag att jag inte är ensam om en sådan situation. Man behöver inte dricka i offentligheten och berusa sig besinningslöst för att kunna identifiera sig som alkoholist. Jag är väl en sk högpresterande alkis som har ett välbetalt jobb och fungerande familjeliv, som så många andra som skriver på detta forum.

Att ta hjälp utifrån känns oöverstigligt. En sådan skam. Och kanske konsekvenser för min förhållande och mitt jobb. Så rädd.
Men att skriva och läsa här är en verklig livlina. Så hoppas detta är tillräckligt så länge.

Jag har alltid gillat känslan av berusningen av det första glaset alkohol. Som ung, typ 20, gillade jag att dricka mig salongsberusad, gärna för mig själv, även om jag förstod att det inte var ”normalt”. Jag tålde inte så mkt och var absolut inte den som drack mest på festen. Men jag tror att jag under studenttiden la grunden för ett riskbruk. Men vem drack inte ofta som student liksom?
När jag träffade mitt ex drack jag ytterst sällan, men minns att jag längtade starkt efter alkohol under mina graviditeter.
Men nånstans för tio år sedan förändrades mitt sparsamma intag av alkohol till mer och ofta. Vi umgicks med en familj där mannen definitivt var alkoholberoende och tillsammans med den familjen gjorde vi resor till Tyskland och köpte stora mängder alkohol. ”Det var ju så billigt”. Både jag och mitt ex drack mer då alkoholen fanns mer tillgänglig hemma. Vårt dåliga äktenskap spädde nog på tillfällena då vi tog en whisky eller några glas vin på kvällen för att stressa ner. Ofta på var sitt håll. Jag hade sömnproblem och använde alkohol för att somna om jag vaknade på natten.
När skilsmässan var ett faktum för sex år sedan drack jag på ett destruktivt sätt och förstod nog att det inte var normalt. Men orkade inte göra något åt situationen. Det destruktiva drickandet lättade något och under några år drack jag mer måttligt, men fortfarande flera gånger i veckan och ensam. Höll upp i kortare perioder och tänkte att jag nog inte har så stora problem. Haha. Var ju inte sant, men alkoholdjävulen är så bra på övertalning.

Men som sagt, ingen i min familj har någonsin sett mig ”packad”. Nu lever jag men en ny man som är ytterst sparsam med alkohol. Men han jobbar mkt och jag har kunnat ägna många kvällar åt att dricka utan att det märkts. Så svårt att låta bli när jag kommer från jobbet att dricka precis innan jag lagar mat. Vilken kick på fastande mage. Men dricker även vid andra tillfällen. Ibland på dagtid på helgerna eller för att somna på kvällen.

Så trött på detta nu. Känner en annan form av insikt och beslutsamhet. Men som sagt, rädd för kraften som styr oss beroende så snart vi släpper garden.

Tack, detsamma! :)
Jag håller med dig, om att vara med sig själv en längre tid. Jag har ingen lust att dricka nu. Jag hoppas att alko-suget inte kommer tillbaka, eller att den håller sig på en nivå jag kan hantera. För nu känner jag att det är såhär jag vill leva. Nykter! Sund.
Jag har klarat av 3 veckor igår. Målet är 4v. Men jag har ändå satt nästa mål: februari.
Vi ska komma ihåg att belöna oss! Jag ska unna mig må bra grejer - massage, frisör, restaurangbesök... Allt för att avlasta, inte trigga med stress. Blir jag stressad behöver jag återhämtning. Vila. Jag ska också välja bort sociala tillfällen som tar energi.
Tack för ditt stöd!! Vi unnar oss att må bra!??‍♂️
Kram?

Tack för att du bryr dig. Jag har varit borta några dagar och haft väldigt trevligt och inte tänkt på hur kasst allt är. Kom hem igår kväll på jättebra humör och ville dela med mig med min fru men hon var inte intresserad av att lyssna, enda hon ville göra var att sitta och titta på tv och ingen fick säga något. Imorse så tappade hon humöret igen och hittade på alla möjliga lögner att bråka om, det var väntat, för varje gång jag är på bra humör gör hon allt för att få mig på dåligt humör. Det har iallafall fått mig att bestämma mig, äktenskapet är över. Men jag vet inte hur jag ska komma ur detta utan att förlora allt. Fast om jag inte kommer ur snart så förlorar jag hälsan och det är värre. Att hon står i ett annat rum och sjunger om hur fet jag är är inget jag kan acceptera, sen i nästa sekund tycker hon att vi ska gå ner på stan senare idag och fika och att hon ska ha en tårtbit och då måste jag också ha en för hon kan inte äta själv.

Tänker inte förstöra mitt liv längre, jag sätter mig själv först. Ingen alkohol för att stå ut, och ingen djävla tårta för att göra någon annan nöjd. Fuck it.

Jag fattar. Det är bara att fortsätta hålla på. Du anar inte hur många gånger jag har funderat fram och tillbaka genom åren. Hundratals. Dricka lagom, inte dricka alls, dricka lagom, ah det går bra för mig att dricka när jag känner för det, nä det gick ju inte så bra osv. För mig är det slut nu. Vändpunkten var att jag två lördagar i rad uppträtt kraftigt berusad inför min 14-åring för att jag inte kunnat begränsa mitt intag. Den skammen får mig att avstå nu. Skillnaden nu mot då är att jag nu är skild. Har jag barnen, har de bara mig. Jag kan inte hänvisa till pappa. Barnen måste självklart kunna känna sig TRYGGA i sitt eget hem och ha en förälder de kan vända sig till och lita på. Det är i korthet detta jag hänger upp min nykterhet på nu. Att bara ha ETT val d.v.s. att INTE dricka är för mig enklare än det ständiga resonerandet kring att jag kan dricka lite grand, hur mycket är det?, måste till bolaget, dricka ute, dricka hemma, dricka själv, nu är det ledigt dricka mera oh hjälp nu blev det för mycket igen...

På ett sätt är det skitenkelt. På många sätt är det skitsvårt. Men det går!

Jag har länge begränsat mig.
Tex tänkt
-det är ingen idé att köpa nytt skåp och nya lampor om vi ska gå isär...
-det är ingen idé att planera roliga saker framåt om vi ska gå isär.
-det är ingen idé att vi går på restaurang för det blir bara fel.

Men jag ska sluta tänka så nu. Det begränsar mig själv för mkt och han behöver också bevisa att han skärpt sig.

Idag har jag bokat en spa weekend med övernattning med mina vänner. Ska bli så skönt. Jag tar semester från jobbet och tänker enbart på mig.