Senaste kommentarerna i forumet

Så är det säkert. Hjärnan ska lära om. På vägen måste vi lura den lite. Nu har jag virkat ett varv med stolpar. Det gick bra och jag kunde släppa tankarna. Låter kanske helt galet men virkningen hjälper!

bra ställ om hjärnan, det tar ett tag innan det där försvinner. Alla saker som triggar sitter väl, men med lite finurlighet lurar man den och sen blir det lite lättare// kram Strulan?‍♀️❤️??

Hemma från jobbet och inledning på min barnfria vecka. Och vad händer. Jo, jag tänker på vin. Det var ju tusan också. Inledning på barnfri vecka är alltså en trigger. Sitter med lite privat administration. Har studerat min virkning. Den här gången virkar jag tydligen ett Eiffeltorn. Ska på jympa om en timme, Har stämt träff så inget jag kan backa ifrån. Något vin kommer det INTE att bli. Efter jympan om inte förr, har säkert suget försvunnit.

Jag är så avundsjuk på alla som upplever så mycket bra av att vara nykter. Jag känner inga positiva förändringar. Jag har gått upp i vikt, kämpar nu med diet för att gå ner. Jag är fortfarande trött fast det gått 3 månader. Enda gången jag mår hyffsat är efter jag joggat. Jag har massa ångest varje dag. Jag har massa saker jag borde göra. Tex träna med mitt barn som föddes med genmutation. Jag borde ta hand om hemmet. Inga vänner här av sig och kollar hir jag mår. Känns som jag förlorat mina närmsta vänner utom en då. Jag känner mig deppig och misslyckad och undrar om nykterheten ens är värt det. Jävla piss.

Jag har under ca: 3 månader till och från haft overklighetskånslor/avstängdhet samt känslor av avgrund. Tror att jag vet vad det är, tror det är panikångest. Jag har aldrig haft det förut så jag har trott att det är verkligheten, att mitt liv håller på att rämnar totalt. Riktigt läskig känsla! Tror det är kopplat till mannens konstanta sjukdomar. Då han åter igen är sjuk. Sonen är också sjuk. Jag kämpar med min pmds. Vet inte vad vi ska göra....Men jag är i alla fall glad att jag tror mig nu veta vad min avgrundskänsla handlar om. Så mycket enklare att hantera.

Hoppas suget försvinner för oss. Det börjar bli jobbigt att det är en sån kamp.

Jag har ju som tur är en sambo som har hakat på mig, både januari och även februari (som han säger nu i alla fall)… Men jag kom på mig i går med att bli orolig för att han kommer dricka på en hockeymatch han ska gå på med kompisar nästa vecka.. Fick nästan lite panikkänslor... Sen var jag tvungen att bromsa mig, vad HAN väljer att göra är ju inte detsamma som de beslut som JAG fattar för mig själv... Jag har hängt upp alldeles för mycket på vad han gör, hur mycket han dricker, alltid sett det som en "ursäkt" att dricka när han handlat hem för helgen etc....

Det är slut på det nu, han får dricka om han vill, jag tänker fortsätta på min väg oavsett..
23 dagar för oss båda i dag, vi är såååå bra!! :) <3

Av arbetsrelaterade orsaker är jag ganska insatt i just alzheimer och demens.
Hör utbildning skyddar, liksom att ha ett aktivt liv även som äldre. (Chanserna att ha det ökar ju också om vi inte dricker, som ju är passiviserande.)
Riskfaktorer är precis som du skriver, hög konsumtion av alkohol.
Och obehandlat högt blodtryck.
Jag tycker också jag är disträ, glömmer saker jag pratat med barn eller man om. Så för mig är det absolut ett starkt vägande skäl att komma till rätta med mitt riskbruk. Eller vad jag nu ska kalla det...
Ha en bra dag Espsadrill och alla som kniper även den här dagen som vit.
Grymma är vi!

Du beskriver din situation så ärligt och starkt. Du fann tröst i alkoholen efter din separation för tre år sedan och har sedan dess varit med om en hel del allvarliga situationer kopplat till alkoholen. Det påverkar dina relationer och din självbild. Du kan säkert hitta fler trådar här på forumet där du återfinner den onda cirkel som du så tydligt beskriver, att man dricker och gör bort sig och sen dricker för att döva ångesten. Du är inte ensam! Vilken kraft du har som har sökt hjälp och klarat att hålla dig nykter i tre månader med Antabus. Nu har du också skrivit här, ännu ett klokt steg för att det inte ska sluta illa för dig, som du är rädd för. Vad tror du kan vara ett hjälpsamt nästa steg för dig just nu?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack FinaLisa?! Och återigen tack till er andra också för stöd och uppmuntran ?!
Inte så uppåt i sinnet, men kroppen kan va nöjd med att jag inte tillför giftet☠️. Det är det minsta jag kan göra för den☑️! Jag fortsätter att ha fokus på att göra bra val och RÄTT saker FÖR MIG och mina barn förstås?!
Kramar
/Fibblan ?.

Visst är det härligt när man kan svara och det man säger är sant?❤️ Många vinster med ett hälsosammare liv för både kropp och själ?Kram Strulan

Igår blev jag irriterad över att min man som är bortrest dricker alkohol trots att han inte skulle. Inte alls syftet med resan. Att parta om kvällarna.
Jag kände missunnsamhet. Ett litet sug.
Sen tänkte jag om.
Det här måste (och vill) jag acceptera. Alla människor gör som de vill. Dessutom är det inte hans fel att jag inte kan (eller ens vill) dricka mer. Jag ”skällde” lite på honom via meddelanden....men nu i efterhand skäms jag. Han måste få komma till egna insikter. Vi vandrar alla våra egna vägar i livet. Egna lärdomar. Egna upplevelser. Jag kan omöjligt få honom att känna vad jag känner. Däremot kan jag be honom att inte trigga mig genom att inte köpa hem. Klart han kan köpa nån öl. Men inte dricka som förr. Det är inte sunt för någon, och ska inte göras hemma inför barnen. Det kan jag begära.

Jag har läst, läst mer och läst hur mycket som helst om Narc. Men även om jag fattar exakt vad som händer så är det ändå svårt att fatta när man sitter mitt i det. Jag gick igenom några gamla mail, ett 15 år gammalt, jag kan se redan i det hur manipulationen var igång - men då förstod jag ju inte och då trodde jag ju att bara jag ändrar mig lite så blir det bra. Ett annat 10 år gammalt, har precis samma manipulation, men jag kan se i tonen att jag på den tiden redan börjat stå emot. Men det slående i båda, dessa ganska stora händelser, att båda var iscensatta av hennes föräldrar. Jag undrar om det kanske finns en chans att hon inte är Narc men lider av PTSD då det alltid är värst när hon har haft kontakt med sina föräldrar, nu endast mamman då. Men hur kan jag få reda på detta och få henne på utredning då hon inte anser sig ha några problem? Det som triggade de värsta problemen nyligen, som eskalerat är ju den där förbannade julen. Jag hatar verkligen julen, det ör ett djävla påfund. Kärringen, som aldrig hjälpt till med något, aldrig hämtat barnen från skolan, aldrig haft dem över på kvällsmat, inte sett en enda skolpjäs, jo då kommer hon med julkappar värda hur mycket pengar som helst. När jag sa ifrån ett år att jag tyckte att de som morföräldrar inte borde ge så mycket presenter utan det räcker med några stycken, ja då tog hon det som en utmaning och kom med ännu mer presenter, men som straff fick jag ingen julklapp alls (det var riktigt tragikomiskt).

Nog om detta, jag ska nog fundera igenom hur jag kan få någon att prata med. Tills vidare får jag ursäkta allt dravel jag skriver här.

Efter att ha levt i en destruktiv relation med psykisk misshandel blir jag så berörd av det du skriver. Jag skulle absolut råda dig att söka professionell hjälp. Jag gick i KBT i två år innan jag insåg att det enda rätta var att lämna. Men som i alla destruktiva relationer svårt att se klart när man befinner sig i det. Och därtill alkohol. Gör ju inte att man blir skarpare i hjärnan precis. Självföraktet som skapas av alkoholmissbruket tror jag spär på oförmågan att vilja sitt eget bästa. Så, kort sagt, ta hand om dig?

Hur mås det? Hur går tankarna?

Kram!

Läser i min kurs om agila arbetssätt och en av dess grundprinciper är "Relentless Learning". Tycker om ordet obeveklig lärande. Så vackert att reflektera över vad som får oss att lyckas och hur vi kan lära oss från våra misstag. Så skönt att läsa om känslan av att resa sig, borsta av dammet, börja gå och fortsätta gå..

Kram på dig.

Hej Linnea
Förstår att ni tänker jämställdhet och det är bra.
Min sambo drack inte så mkt när barnen var bebisar, som du beskriver att din man gör nu.
Men känslan av otillräckligt och ångest var det som gjorde att min sambo inte var den bästa på att ta hand om ett litet barn (11 månader).
Det var ren tortyr för mig att sitta på jobbet och få sms om hur dåligt han mådde hemma med barnet och att det var så jobbigt och krävande att ta hand om ett litet barn. Det var som att något gick sönder inom mig, det fina bandet som de skulle få blev inte alls som vi tänkt. Förutsättningarna fanns helt enkelt inte där hur mkt vi än ville båda två.

Vi lyckades få in barnet på en förskola deltid vid 14 månaders ålder och det var väldigt skönt ska jag säga. Min sambo kunde gå och ”vila upp sig på jobbet” och sen vara föräldraledig på deltid medan jag jobbade.
Sen har han, när barnen blivit lite större, kunnat ta större ansvar på heltid. Och han är definitivt den pappa som jag känner som tagit ut mest föräldraledighet. Jämställdhet för oss fick liksom komma lite senare.

Var tvungen att skriva till dig då min överlämning till pappan gick i kras.

Tänk på vad som är bäst för dig när det väl blir dags att bestämma sig, och lycka till.

Var på hälsokontroll idag..Doktorn undrade hur jag hade det med mat motion rökning osv. Jag berättade att jag eldade med ved, bar ved, högg ved med yxa, jobbet just nu i balans, äter bra..Ingen alkohol eller rökning..Jag hade perfekta värden!! Så jäkla nöjd!!❤️..Tacksam!!????✨

Ni är helt fantastiska - känner för första gången att jag har kontakt med andra som förstår hur det är att leva i en sådan situation. "Självomhändertagande", jag ska verkligen följa ditt råd och satsa på att under de kommande fem veckorna försöka få samtalshjälp och fundera över vad jag behöver.

Min man har svårt för att tala om problem, men igår lyckades jag äntligen få honom att diskutera lite. Då menade han att han var så otroligt stressad, mådde dåligt av sin livssituation, och att det var naturligt att ibland "explodera" under sådana omständigheter. Vad gällde incidenten med mina kolleger, tyckte han de gjort fel som berättat för mig. Det var i själva verket de som uppfört sig dåligt i baren och de hade sedan bara tagit ut det på honom. Däremot så var det förvisso sant att han bett den andra kvinnan om sex, men det var ju bara för att han var full. Ingenting hade ju hänt, det var bara prat! Och nej, det var inte alls bra att han gjort så, men tänk själv - inte förmår man ha sex när man är så full! Och för övrigt, har jag inte sett hur illa svenskar beter sig när de är ute och super? De är då inte bättre än han. (Min man är inte svensk). Ja, så fortsatte hans resonemang och jag var helt förstummad. Med andra ord, när han fick reda på att jag visste hur han uppfört sig, var han förstummad och skamsen. Tre dagar senare har allt försvar kickat in och hans egen skuld och ansvar har krympt till en liten ärta. Och det värsta är att jag under dessa år börjat vänja mig. Det är först när jag får skriva ned det och hör andras reaktioner som jag inser hur totalt absurt det är!

Stor kram till er alla som delat era tankar med mig!

Tyvärr slår det ju slint i huvudet när man går igenom dagar som igår, låste in mig och kollade på fotboll och drack. Verkar tåla ganska mycket nu, det är inte bra. Idag är en ny dag, ska försöka hålla mig undan både bråk och sprit. Jag borde defenetivt hitta någon att prata med, både om alkoholen och relationen - det går ju hand i hand så att säga.

Ja, det gäller att se och uppskatta de små sakerna. Minnet hoppas jag också ska bli bättre, är så disträ. Läste någonstans att hög alkoholkonsumtion ökar risken för att utveckla demens, en av många anledningar att lägga ner.
Ha en grym dag!

Jag är bokad på en tjejkväll här framöver med mitt gamla tjejgäng där alla dricker mer än gärna... Vårt umgänge handlar självklart inte bara om att dricka men nu när vi är utspridda över landet och ses mer sällan så blir det alltid fest när gänget samlas.. Och det är så trevligt, mysigt och kul! Men nu är jag den enda som kommer skåla med alkoholfritt i glaset, och det får lov att kännas ok, för det är så mitt liv ser ut nu. Jag har redan skrivit till tjejerna att jag kommer köra den kvällen och jag känner mig stark och självklar i det beslutet, även om det känns tråkigt och liksom ledsamt på nåt sätt....

På samma sätt har jag sett till att hoppa över övernattningen på jobb-konferensen om någon vecka utan har bestämt mig för att åka hem och sova istället... Jag kunde skylla på att jag har barnen och behöver sova hemma, åker efter middagen och skippar festandet.... Jag har med andra ord skapat en strategi att dels undvika vissa situationer (tyvärr, jag hade gärna varit med kollegorna på kvällen) och dels att kommunicera ut hur jag tänker göra så att min "a-hjärna" inte övertalar mig att ändra mitt beslut...

Jag känner mig väldigt "immun" mot påtryckningar (som inte har kommit ännu) så det oroar mig inte när det gäller sociala tillställningar, det är jag själv och a-demonen i mitt eget huvud som skrämmer mig... :(

Nu kom nämligen min chef och vill att jag åker på konferens nästa vecka med övernattning... jag åker med två kollegor som är himla roliga och vi har festat mycket ihop tidigare, inte så att det blir fest nu men vi kommer säkert gå ut och äta och "ta nån öl"... Och genast börjar min "a-hjärna" att förhandla med mitt förnuft... "En öl"... "ett glas" gör väl ingen skada.. Och min sambo får inget veta.... Sjukt! Och tröttsamt.....

kommer flera kramar din väg!!
Skit i att läsa ikapp och kommentera, om du inte gör det för att du vill och behöver?! Huvudsaken är att du gör det du gör nu. Tar saker och ting i din takt och håller dig ifrån a. Fantastiskt bra gjort av dig att hålla linjen, med allt vad du behövt/behöver gå igenom nu?! Grattis till ett nyktert 2020, mitt i allt??! Det funkar som bra sporre för mig, att allt är vitt som snö när det kommer till den biten, även om det, på olika sätt, är mörkt runtomkring oss..
Styrkekramar ?!
/Fibblan ?.

Trebent- det är stort???!
Låter som ett helt underbart sätt
att fira detta på ☺️!
Ha en riktigt skön och mysig kväll i jazzens tecken????!
Varma grattiskramar?!
/Fibblan ?.

Måste bara komplettera mitt tidigare inlägg nyss. Sitter på väg till jobbet och känner mig verkligen ensam. Min sambo, som ju lider av psykisk ohälsa och som fram till i höstas mått väldigt dåligt var märkbart bättre kring jul. Men de senaste veckorna har han jobbat väldigt mycket, vilket betyder hem vid midnatt, i säng runt 01 och upp på jobbet kl 7. Min teori (som han inte köper) är att detta har ett tydligt samband med hans mående. Nu har ett tecken på mina farhågor, dvs att han åter mår sämre visat sig. Och jag känner mig så uppgiven. Typiskt att när jag behöver som mest lugn och ro för att hålla mig nykter så måste jag åter vara på min vakt och stötta honom. Och inte kunna tala om mitt eget bekymmer. Men jag kan inte låta hans mående styra mitt beslut att inte dricka. Sättet att lösa min egen ångest är verkligen inte givande i längden. Kroppen har tagit stryk senaste året och jag har gått upp i vikt och fått problem med blodsockret. Så för min egen hälsa och framtid behöver jag verkligen vara nykter.

Dag 4, i dag ska jag vara nykter.?