Senaste kommentarerna i forumet

Fantastiskt bra Lennis! Du låter så stark tycker jag. Och på Ullared kan du gå loss - hellre lägga pengarna på shopping än på alkohol. ??????

Du är en krigare. Har typ samma problem. Eller hela allt började med kokain. Kokain är ju inte bara farligt utan även den dyraste drogen. Min kille drog på sig över 300 000 hos kronofogden. Och lyckades även få mig som medberoende att ta ett lån på 150 000 för att folk var efter han för en skuld. Kommer aldrig få veta om det är sant eller om pengarna försvann upp i näsan på han.

Missbrukare är så lömska och så manipulerande. Dom utnytjar att man har känslor för dom till max. Jag är fortfarande kvar. Kokainet är borta (som jag vet) men ersattes snabbt med läkemedelsmissbruk istället. Jag är på väg ut. Håller tummarna på en lägenhet jag kanske får i nästa vecka. Det är så svårt så jag vet vad du går/ gått igenom. Dock har vi inga barn. Borde vara lättare men efter 15 år sitter medberoendet som sten. Kramar ?

O dag 8 ☀️☀️ Känner mig nöjd stolt o mår bra! Den här helgen kommer gå som på räls jag har bestämt mig inte en droppe i helgen! Jag o sambon ska ner till Ullared o göra det osäkert o spendera alldeles för mycket pengar ?
Men kul ska det bli (sambon är inte riktigt lika taggad som mig men han är snäll o följer med) ??
Blir en skön barnfri helg på egen resa! Ska njuta o bara ta det lugnt! Mår bra o känns bra med helg efter första veckan efter semestern! Ja visst är skogen en njutning Pellis älskar med lugnet o att bara ströva runt i sina egna tankar o hitta eller inte kantareller ?
Trevlig fredagkväll o kramar till den som behöver ??

Hej!

Har aldrig skrivit här tidigare men har läst många trådar och det har varit ett stort stöd för mig. Tack för det.

För ca 6 månader sedan fick jag reda på att min man tagit kokain dagligen under ett halvårs tid. Informationen kom som en fullkomlig chock för mig. Detta trots att jag mot slutet av hans aktiva period började inse att något var helt åt helvete. Vi har levt ihop i mer än 20 år och han har alltid haft en väldigt bestämd åsikt att droger är Big no no.

Jag fick rådet att, för min egen och barnens skull, bryta kontakten direkt och se om mina egna och barnens behov. Trots att jag inte haft vetskap om drogerna så insåg jag ganska snart att jag utvecklat ett stark medberoende till hans beteende. Inte bara under hans aktiva period som kokainberoende utan även många år innan dess till följd av hans psykiska ohälsa och problem. Problem som jag försökt intala mig själv i grund och botten beror på trauman i hans barndom, ADHD osv. och att de går att lösa om jag bara kämpar lite hårdare, älskar lite mer, ja ni fattar.

Min husläkare upplyste mig om att 99 av 100 inte mäktar med att lämna utan går tillbaka till sin beroendeperson, men sa också att ”du ska veta att du är värd att bli älskad”. De orden (bland många andra peppande ord som jag fått under våren som gått) har blivit som ett fundament för mig genom den här processen. Oavsett hur dåligt en annan person mår så har jag rätt att få må bra och känna mig älskad. Jag gav mig fan på att orka och jag hyser full respekt för de som inte kan eller orkar. Det här har varit extremt tufft på så många plan. Tack vare massor med stöd från min omgivning så orkar jag en stund till. En dag i taget.

Jag har bestämt mig för att lämna och en del jag möter höjer på ögonbrynen. Ska du lämna din man när han är sjuk och behöver dig som mest? Till saken hör att det här är ju en relationssjukdom som skadar hela familjen och de anhöriga. Mot slutet av hans aktiva period var jag så söndertrasad av hans beteende att jag började tänka att jag inte ville leva längre. Det kommer ta tid för mig att läka. Han utvecklade drag som mer liknar en psykopats drag, totalt utan samvete, empati, respekt, ärlighet, närhet, omsorg osv. Vad som också bör nämnas är att de senaste 10-15 åren till och från kantats av perioder då hans beteende gått ut väldigt mycket över familjen och vårt mående. Det har sträckt sig så långt att barnen börjat reagera. Han har alltid hävdat att han inser sina brister och att han ”nu med detta mail eller sms” som jag skickat, inser att han måste ta tag i sitt liv. Saker har blivit bättre ett tag men så småningom har han fallit tillbaka i gamla mönster.

Jag tror honom inte längre när han säger att han ska ta tag i sitt liv. Jag känner att jag behöver konkreta ”bevis” på tillfrisknande innan vi ens kan ses tillsammans med barnen eller ha något med varandra att göra som innefattar annat än att kommunicera kring praktiska saker om våra barn. All kontakt sker via sms och mail. Han har, i skrivande stund, inte förstått att han har stora problem. Det är alla andra som stökar till hans liv som är problemet, enligt honom. Han förstår inte problematiken med substanser och återfall utan lovar dyrt och heligt att det aldrig ska hända igen i framtiden.

Det är plågsamt att se någon som betytt så mycket för en, sakta gå ner sig så fullständigt. Så vad gör man? Jag har varit i kontakt med några fd drogberoende och deras budskap är solklart: Lämna! Det enda du kan göra tills han börjar tillfriskna. Och med det menar de inte bara fysiskt utan även psykiskt/själsligt via tex. 12-stegsprogram. Det är upp till var och en att lösa sin situation men det här är det som har känts mest rätt för mig. Måste orka hålla mig på fötter för att barnen inte ska drabbas mer än de redan gjort.

Jag hade inte klarat mig utan min anhöriggrupp och min sponsor som varit och är mitt dagliga stöd i allt som jag behöver hantera (särskilt känslor). Många praktiska delar är kvar att lösa men jag känner samtidigt hopp om ett bättre och värdigare liv. Och framför allt, att våra barn får bo i ett hem som vilar i tillit, trygghet, respekt och äkthet snarare än otrygghet, lögner, nedsättande kommentarer, hot, psykiskt våld och förolämpningar. Till min man har jag låtit veta att jag alltid kommer försöka vara ett stöd för honom längs hans väg mot tillfrisknande, den dagen han väljer det, men just nu är han inte där.

Vill avsluta med att skicka all kärlek och styrkekramar till alla er där ute som kämpar❤️

Tack för dina tankar. Det är ju det, jag vet vad som är rätt. Jag tror jag mest är rädd för att han kommer att överdosera och ingen är närvarande som kan hjälpa han. Då kommer han dö. Hur kommer jag känna då? Jag vet att det låter helt sjukt för det är ej mitt ansvar. Men vi har gått igenom så mkt genom åren och han är ju en del av mig. Känns som jag kapar av en stor del av mig om jag lämnar han. Vi har lixom vuxit ihop sen vi var 16. Format varandra. Dock inte den personen han är idag. Man vill ju så gärna ha den personen tillbaka. Det är sjukt. Ö skar det va så mkt lättare men vet att jag måste vidare för jag mår själv piss! ?

Det kommer att göra ont flera gånger innan du löser detta. Det finns tyvärr ingen enkel väg ut från detta helvete.
Vad vore bättre att höra? "-Nej gumman! Du har inga problem! Du är bara lite trött i bland" eller "-Äsch alla tar sig ett glas ibland när man är lite nere, det är lugnt!"
Sorry, men nu kanske jag var lite sarkastisk. Men om han nu faktiskt var ärlig och sa vad han tyckte, är inte det bättre? Många medberoende personer har försökt sig på motsatsen och det brukar sällan vara konstruktivt. (Jag vet ingenting om er situation och antyder absolut inte att han är medberoende)

Kämpa på nu! Du klarar detta.

Såklart att alla ska känna sig välkomna att kommentera o hoppa in o prata med oss!! Alla är välkomna o alla är hör på samma villkor o av ett skäl! Hoppas ingen känner sig utanför!! Skickar lite styrekramar o hoppas du mår bra ?? kram kram ??

Hoppas du myser o mår bra! Ha en riktigt skön kväll! Dricker Loka Crush o häckar i soffan! En lagom jobbig kväll ?
Kram till dig ??

Önskar jag dig med! Hoppas huvudvärken släppte sen! Den kan man vara utan känns inte rättvist att man får det när man verkligen inte gjort sig förtjänt av den ??
Här dricks det Loka Crush o häckar framför tv:n! Trevlig kväll! Kram kram ☀️☀️

Låter som en perfekt myskväll ☀️☀️
Samma hör sitter o häckar framför tv:n med Loka Crush Hallon i glaset känns så himla bra! Heja heja oss! Trevlig kväll! Kram kram ??

Oj vilken berg-o-dalbana detta är! Sov mer inatt, men hade mardrömmar som var så bisarra och hemska att det inte går att beskriva. Gick upp en timme tidigare än tänkt. Så snart jag gjort alla morgonbestyr var det ca två timmar kvar till första mötet. Jag tog med mig en bok och gick en lång promenad för att sedan sätta mig och läsa lite i en park. Svårt att koncentrera mig, tankarna far som bålgetingar. Tänker på så mycket. Vilka jag sårat, personer i min närhet jag älskar och hur fan detta ska gå, vilken tur jag ändå har; det kunde gått så mycket värre, varför tog jag inte tag i detta tidigare..?
Gick till mötet och kände mig ändå ganska lugn. (Har märkt att kaffe inte är bra just nu, det får mig att känna mig mer stressad, hjärtat slår hårdare och det framkallar mer ångest än nödvändigt.) Delade mina upplevelser från dagen innan på mötet. Någon fick medalj för 15 års nykterhet, shit där har man en bit kvar.
Gick hem, lagade lunch. Min sponsor ringde och vi pratade nästan en timme. Var länge sedan, annars pratar jag aldrig i telefonen om det inte är jobbrelaterat.
Planen var att sedan gå på bio med en person som jag har ett lite komplicerat förhållande till. Men jag tänkte att detta var ett bra tillfälle att gottgöra (har lovat hen detta flera gånger tidigare, men skjutit upp det hela semestern för att jag varit mera sugen på att sitta hemma för mig själv). Det blev fel på en gång när vi sågs och jag märkte hur jag blev irriterad och hörde mig själv snäsa. Detta skapade massa ångest och detta brukar varit en bra anledning att dricka (Jag är hopplös, kan inte hantera relationer mm - brukar jag tänka)
Filmen började och jag mådde så fruktansvärt dåligt att trots att jag varit ateist i över 25 år, så bad jag faktiskt till GUD.
-Snälla söta giv mig styrka att gå igenom detta!
Lugnade väl ner mig lite efter hand och när filmen var slut och vi skildes åt kändes det ändå helt ok.
Kom nu precis hem efter en löprunda och nu sitter jag här och skriver en massa meningslöst dravel :)
Känns ändå bra för mig att skriva av mig. Om nu någon kan få ut något av att läsa är det bara en bonus.
Dag 5 nästan avklarad! Klart slut.

Ta lägenheten är min spontana reaktion. Du kan inte göra honom frisk. Vill du offra ditt liv i många år till? Han kan ju faktisk ta tag i sitt liv om han vill, och då kan ju ni träffas igen. Men du kan inte göra något mer, kanske rädda honom genom att gå.

Idag har jag hämtat en trave böcker från biblioteket, alla med koppling till de tolv stegen. Idag har jag redan hunnit läsa ut en liten bok "Att falla uppåt - en vandring genom de tolv stegen" av Mary Philipson, präst i Katarina församling. Den var fin.
Sen var jag på möte. Hämtat dottern från jobbet. Ingen direkt spännande fredagskväll. Men å andra sidan, var tidigare kvällar med vinglaset så mycket bättre? Nej, det var de inte.
Dags för en kopp te! ?

Go girl ?

Ush hemskt för dig att behöva stå brevid i detta. Jag är i samma situation och önskar inte ens min värsta fiende detta. Det är tufft jag förstår dig! Min kille har dock ett missbruk till läkemedel men det är dock lila tufft att stå brevid hjälplös. Och dessa orden om att du sviker eller du gör inte rätt eller liknande är ju bara ett försök att trycka ner dig för att du ska blunda för hans dåliga sidor och börja tvivla på dina egna känslor. För guds skull gör inte det. Du går först! Jag får förhoppningsvis en egen lägenhet snart och kommer att flytta dit själv. Jag orkar inte heller mer men det tog mig 3 år. 3 års slit för nada? Hur fan kan man då säga att det är den personen som försökt hjälpa och stå ut detta som är den som sviker. Vad är det för kärlek? Man kan ju hoppas på att din kille löser sitt liv som han säger men han har ju en hel del att bevisa framöver. Om du ens vill ha tillbaka honom. Läs gärna mitt inlägg som är ovanför ditt. Styrke kramar till dig. Girl power ♡

Jag är en tjej/kvinna som har levt i 31 vårar. Mitt liv känns idag som om det alltid har varit upp och ner. Höga toppar och djupa dalar. Säg vilket liv är inte så?

För ca. 5 år sen började jag inse att min mamma hade ett starkt drag till alkohol. Då hon blev arbetslös och hennes liv blev inte som hon tänkt sig så tog hon till alkoholen. Den blev hennes bästa vän. Familjens värsta fiende! Min mamma är en go människa som nykter och jag älskar henne hög. Men som onykter är hon en helt annan människa. Då hatar jag henne! Måste nämna att vi bor 40 mil ifrån varandra så den mesta kontakten sker genom telefonen i form av sms och samtal. Jag tog avstånd efter 2 år av hennes desperata, bittra, negativa påverkan på mitt liv men valde att återuppta kontakten efter att hon bett om ursäkt. När hon är berusad är ingen någonting värd. Hon uppvaktas inte med tillräckligt dyra eller fina prenter av mig. Mormor och morfar gjorde aldrig nått bra i hennes barndom ( dom reste för lite med henne tex ) JA jag vet, många tänker nu att det är ju inga stora saker precis som jag täker. Men hon har ältat detta i 5 år nu. Och ENDAST på fyllan!

Senaste gången hon ringde och var full blev jag vansinnig. Hon hade nyligen vart på besök och fått en smartphone av mig då jag själv skulle byta och hon aldrig haft en. Allt var bra under besöket (nyktert tillstånd begärt av mig). En vecka efter att hon kommit hem så ringer hon och klagar ut mig på löpande band. Jag gör för lite för henne. Grannens barn köper minnsan resor och guldsmycken till sin mamma. Varför gör inte jag det? Kan påpeka här att även om jag vet att det inte är min plikt att köpa guld och gröna skogar till min mamma så har jag redan en belastad ekonomi med en sambo som är 50% sjukskriven. Endå har hon mage att kasta ur sig den här skiten + att hon nyligen fått en mobil som jag lätt kunde sålt för 3000kr. Ingenting duger. Jag brusade upp och skrek till henne att hon inte behöver kontakta mig mer. Andra gången jag tar avstånd. Skrev sen på sms att när hon valt att ändra på sig och ta tag i sitt liv så står dörren öppen. Detta mest för att lägga bollen hos henne och slippa ångesten själv som har "stängt dörren".
Fick väll till svar att : " då ses vi väll på mormors begravning när den än blir".

Detta var alltså min problem person nummer 1.

Ja det tar inte slut där! Sorgligt nog.

Min problem person nummer 2 ligger nu avslagen, trött och sover på soffan efter att ha vart vaken i 2 dygn. Jag träffade min kille när vi var 16 år. Snart 15 år sen. Han har vart mitt livs största kärlek. När jag var vuxen nog tog jag mitt pick och pack o flyttade ifrån min hemstad ca 40 mil till honom som nyligen förlorat sin mor till cancer. Vi tog tillsammans hand om hans fördtåndshandikappade syster som var 10 år och då det inte fanns någon far eller annan vuxen för att ta det ansvaret. Jag kom överens med min kille att vi tar hand om henne tills hon tar studenten för att sen börja leva våra egna liv. Vi klarade det själva bara 19 år gamla. När det var dags för utflytt efter studenten så blir min kille allvarligt sjuk och har en kronisk sjukdom som är väldigt sällsynt. Detta gjorde att han var sjukskriven 100% i typ 2 år. Fick allt från cellgifter till starka mediciner så som morfinbaserade läkenedel, oxycontin, oxynorm mm.

Min kille blev beroende av morfinet. Med ett trasslig liv sen tidigare i bagaget så dämpade nog morfinet all hans smärta. Även psykiskt. Döden på recept insåg jag 5 överdoser senare. Överdoser mellan liv och död. Respirator, inlagt på mava. 112 samtal och ambulanser. Skulle jag ej vart där skulle han vart död idag. Åter igen, jag älskar mig nyktra kille. Men jag hatar den påverkade. Är det hans fel? Kan han rå för det? Kommer endå till slutsatsen att jag aldrig kan rädda någon annan. Nu har det gått 3 år av detta livet tillsammans med en narkoman. Vissa stunder mår han bra. Vissa dövar han sin smärta och flyr iväg. Lämnar mig ensam där med tårar på kinden och sömnlösa nätter.

Nu kanske det är så att jag har fått tag på en lägenhet. Jag är nummer 1 i kön och hoppas så mkt på denna lägenheten. Min kille har vart stabil nu i en vecka efter mkt prat mm. Och han har insett att han behöver hjälp och ska till beroendemotagbingen bilken dag som helst. Jag tänkte så klart att nu äntligen fattar han och ska ta tag i det här. Då involverade jag honom i att jag kanske får en lägenhet och att vi kan få en ny start. Dum som man är och hoppet som alltid lämnar en sist. I förrgår var han vaken hela natten och igår hitta jag tabletter (narkotikaklassade) han var helt virrig och inte alls den han var för 2 dar sen. Jag inser igen jag blivit bedragen och besviken.

Jag säger till honom att jag vill nog flytta själv efter mkt prat med min pappa som tycker jag ska lämna han efter allt han har ställt till med obs* nämner inte ens hälften här. För att göra storyn kortare som redan är lång.

Då iaf blir jag kallad för det ena och det andra. Jag sviker han, jag har planerat detta. Han tycker jag är svag. Mm.

Vad ska jag göra? Jag borde ju ta lägenheten själv säger min hjärna. Mitt hjärta säger nått annat.

Denna ständiga kamp emot mitt medberoende tar lite död på mig för varje dag som går.

HJÄLP??!

Äntligen fredag! Inte för att jag vill ”få” dricka alkohol som jag brukade, utan för att jag får vara ledig. Sitter nu och sippar på en alkoholfri gurkdrink i soffan. Mjukisbyxorna på. I morgon får jag sovmorgon. Hurra!
Kram till alla som kämpar därute! ??

...och sen kikare man in och läser om alla peppningar och kärlek. Det är helt fantastiskt! Bara att vi hänger här inne gör att vi blir starka i våra beslut och inte dömande. Jag är vit på obestämda dagar framåt, en dag i taget det har ni/vi lärt oss.

Fredagkväll och jag sippar på Juhlins bubbelrose´. Ska äta kräftor och kantarell/brieostpaj!

Min historia litet kortfattat: Jag är en kvinna som just passerar 40. Har man, fler barn än genomsnittet, högskoleutbildning, jobb... och ett problematiskt förhållande till alkohol. Det gick tokigt redan vid första fyllan i yngre tonåren. Det var kärlek vid första mötet mellan ruset och mig. Större delen av ungdomsåren är höljda i fylledimma, inser jag nu faktiskt. Sedan började barnen komma, så det var slut på festandet och karatefyllorna. För ca 7 år sedan hamnade hela familjen i en riktigt djup livskris. Det var då jag började självmedicinera stressen med vin hemma i soffhörnet. Och nu tycks jag inte kunna dricka alkohol alls länge utan att slutligen hamna där i soffan med min vinflaska. Ensam. Berusad. Bedövad. Oftare och oftare. Som att jag helt tappat förmågan att hantera livets dalgångar utan att använda vinflaskan som snuttefilt. Och finns det inga stressorer eller sorger att hälla vin över så kan man ju alltid dricka för att ta udden över nervositeten medans man väntar på nästa katastrof eller stresstillstånd ? Därför bestämde jag mig för att bli ”en sån som inte dricker alkohol”. Det är svårt att ha alkoholproblem om man inte dricker alls, typ ?

Din tråd och att du lever nyktert utan a. Det ger hopp till oss som kommer efter. Det vidare livet tråden är en viktig balans för mig, då de andra trådarna kan vara så tunga och sorgliga med kampenmot a. Jag fattar att den är livslång men det vidare livet ter sig så mycket ljusare än den aktivas kamp mot nykterheten.
Jag är glad för dig och ditt liv utan a ☺?

Ibland är det ju då att det är först när man ser ljuset i tunneln och börjar få medvind som man kraschar... För det är meningen att man ska börja må bättre. Och så gör man inte det. Då drämmer den stora meningslösheten till med full kraft rakt i solar plexus. Jag hoppas så att du ska få känna litet lättnad snart. Välkommen tillbaka hit till forumet. Kram

Bra sagt!
Har också tänkt på alla nya som kommer till Forumet. Precis som du säger så är det inte alltid man orkar ge respons till alla för att man själv mår dåligt.
Då blir det att man i vissa perioder bara skriver och svarar de man redan lärt känna och fäst sig vid. Om man orkar skriva över huvud taget....
Så alla måste självklart få känna sig lika välkomna❣️?
Där har ju admin en viktig roll att fylla.

Kramar till alla nya och gamla?
???

Tänker på dig och är glad att du letat dig tillbaka hit för att få känna gemenskap samt hitta styrka hos oss som vet hur det är.

Du är inte ensam. ?

Kramar i massor

Ännu en gång, tack för fin respons. Och Jasmine ? så glad att du skrivit igen. Tråkigt förstås att du inte mår så bra, men här är ju ett av de bästa ställena att få ur sig det man behöver.

För att återgå till rubriken. Reflekterar ibland över hur det kan vara att komma ny till i det här fallet ett forum där många känner varann. Visserligen tillkommer det skribenter så gott som varje dag och en del stannar längre än andra. Vissa råkar, precis som jag, hitta forumet av en slump. Några kanske skriver av sig det de känner för stunden och hittar sedan andra vägar att få hjälp. Andra stannar...

Tänker på oss som varit ett tag. Vi som har hängt här länge får av naturliga skäl en särskild sorts gemenskap. Känner varandra utan och innan och hakar på direkt när någon kommer tillbaka, oftast då det inte gått så bra som man försatt sig.

Nu till saken...

Jag hoppas verkligen att ni som inte varit här så länge känner er inkluderade. Att ni är en av oss. Beroende på ork och dagsform brukar vi försöka att välkomna någon som är ny. Själv gjorde jag det under lång tid, men så tog mitt eget dåliga mående över och jag hade nog med mig själv. Som tur är finns det andra som kan ta och har tagit vid. Jag brukar säga att vi växeldrar och det stämmer verkligen.

För att göra ett långt inlägg lite kortare:

Välkomna alla som hittat hit, oavsett problematik. Ung som gammal, fattig som rik, arbetare som chef...

Vi/ni är fantastiska som försöker trots många motgångar, som aldrig ger upp, som kämpar på olika sätt.

Kram och trevlig helg på er!

Det verkar som att Saroten hjälper en del men många får svåra biverkningar. Jag blev rekomenderad Saroten för sömn och oro, men valde bort pga de biverkningar jag läste om. Knepigt när de ger dig båda dåligt och bra effekt. Jag är hopplös på att gå till läkare, vill intr, orkar inte, är nog inte så dålig osv..
Hoppas du får en lugn natt ?