Senaste kommentarerna i forumet

Grattis till dina 5 dagar ??, önskar jag var där men ligger dig/er hack i häl. Har sovit sista natten i båten för denna semester och det har varit så svalt och skönt MEN jag vaknade på uruselt humör och försökte fundera ut varför. Självklart kom jag på det, om det kommer jag att skriva om i min tråd snart. Ha en fin dag ☀️ Snart kastar vi loss och jag ska träna ikväll! Så skönt!

Fibblan! Du är tillbaka, så roligt!Ja alltså det är ju alltid med blandade känslor man skriver så för det är ju ingen dans pås rosor vi ger oss in i nu. Nu hänger vi i och kämpar! Stor Kram till dig ??

Du känns grymt stark FinaLisa! Bra jobbat, fortsätt så. Och i natt sover du säkert bättre.
Ha en härlig dag! ?

Önskar dig en fin dag och hoppas du är laddad upp till luggen!!? (om du har någon annars blir det hårfästet...)

Kramar
???

Du känns som en duracellkanin ? så mycket energi!!?
Bra att du använder den så bra??
Ha en skön dag (trots att du förmodligen är lite stel) men det gör väl "gottont" som man brukar säga..

Kramar
???

Önskar dig en fin dag☀️
Kramar
???

Trots dålig sömn inatt så är jag tillfreds med mig själv.
Vårt gäng växer, nu med Fibblan också.? En kvintett som självklart kan bli större och ge fler pepp att haka på?.
Det är en ovärderlig hjälp att vi finns för varandra.
Så fort ett sug uppstår, in och skriv fort som ögat??️‍?️ förhoppningsvis är det alltid någon inne på forumet.
Själv är jag på dag 5 idag och det är såååå skööönt??

Kramar
???

Kram!

Välkommen tillbaka❣️
Tillsammans är vi starka?
Nu kör vi så det ryker och peppar varandra ?

Kramar
???

Vaknade tidigt i dag. Och hade bara lite panik, inget farligt, jag kommer över det. Men har bara en känsla i kroppen att OMG hur ska jag kunna vara nykter när jag går ut med folk? Jag har inget planerat, så det är ju inte kommande eller något jag borde bry mig om, men va tusan.

Känner mig besegrad och känner inte något att jag vill dricka hemma, ensam igen (det som var mitt problem). Men det andra var ju bara inte mitt problem då jag så sällan gjorde det (gick ut alltså). Vill inte att jag ska omvärdera mina tankar kring att dricka i sällskap, men vi tar en dag i taget. Just nu i denna stund så känner jag mig inte tillräckligt stark i mig själv för att fixa det, men det säger bara att det inte är dags att gå ut i ett sånt sammanhang än bara.

I dag så väljer jag dock att vara nykter, att inte dricka. Istället så njuter jag av en helt ledig dag då jag får chilla i min ensamhet, sedan vankas några dagar hos päronen med släktsammankomst.

Haha! Du är så klart SÅ välkommen att hänga på! Ju fler som stöttar varandra desto bättre. ?????
Tack för peppen! Kram ?

Så besviken på mig själv.
Jag hade klarat det så bra, avstått helt vissa dagar och varit måttlig några kvällar. Som normalt folk typ... idag spårade jag ur totalt. Skäms. Märkte att min dotter undvek mig på kvällen.

Ja som sagt
Igår spårade det ur igen.
Började med en GT, sen drack jag typ allt. Blev riktigt berusad och jag märkte att min dotter undvek mig på kvällen, så hemskt. När jag la mig så snurrade det när jag blundade, det var längesen. Och nu har jag vaknat mitt i natten med hjärtklappning. Så himla onödigt, jag fattar inte varför jag gör såhär.

Grattis till första nyktra veckan ? Bra jobbat! Drömmar ja... Jag super också i sömnen, men tar det med ro. Vi kvinnor får gedigen övning i grenen ”sinnesrubbade drömmar” under våra graviditeter ?

Tack för en väldigt hjälpsam tråd! Du skriver ner många tankar jag kommer att fortsätta vrida och vända på... Att sortera in tristess under stress-fliken blev ett Eureka moment för mig. Det jag upplever som tristess är nog egentligen att jag är upptrissad till max, rustad för kamp, men för tillfället utan ”motståndare” (kris som måste lösas). Fint att du har påbörjat en ny nykter period. Du verkar väl förberedd ?

Du har det tufft nu..? Detta självföraktet och hatet du känner för dig själv nu. Det är såå jobbigt, och så nedbrytande. Och tyvärr också eller kanske är det bra (?) Hänger dessa tankar och känslor ihop mkt med alkoholen.. Bra därför att då vet vi att genom att sluta dricka nu och ta den första helnyktra dagen imorgon igen, så kommer denna känsla så småningom avta. Tänk så uppfylld av livet du kände dig bara för några dagar sedan. Kämpade dig igenom första veckan! Och hann känna glädje, stolthet och tillförsikt! Då fanns det hopp om livet- tankarna och känslorna för dig, i dig, om dig i ditt liv och tillsammans med ditt barn var ljusa. De kan bli det igen! Det var inte längesedan! Du har förmåga att känna även så! Det är inte kört! Förstår att det kan kännas omöjligt nu, men det går! Redan imorgon kan du igen börja göra val som för dig i den riktningen igen. Redan nu, genom att ta ett glas vatten och lägga dig. Gråt dig till sömns om det behövs. Men ge inte upp! Haka på mig imorgon!

Styrkekram/
Fibblan ?

Jag suger i mig komplimangen ? Ha en fin kväll/natt!

Jag råder dig att söka stöd och hjälp. Själv har jag stor hjälp av gemenskapen i AA. ?

..och ja, jag har redan börjat skälva, ångesten kommer krypandes längs med ryggen, snart är jag där...på jobbet.

Men...som sagt en vecka återstår och det är bäst att göra det bästa av den.
Så har det varit de förra semestrarna, jobba hårt med något projekt första veckan, och sedan varva ner de andra två.
Det funkar men det har blivit lite kyligare och vi har haft det lite svårt att sitta ute om kvällarna.

Uteköket då, jajamän funkar alldeles utmärkt, har inte brunnit upp än.
Lite våghalsigt att peta ner en kolgrill i bänkskivan, men det funkar, har massor av värmeisolerande lösningar.
Två kvällar har vi kört från båda stugorna, och sedan spela sällskapsspel i paviljongen ända fram till klockan tre på morgonen.
Eftermiddagskaffet kör vi också där efter att fått igång det elektriska, så hittills har vi använt den.
Visst har det funnits fylla, svågern och svärsonen körde på hårt i förrgår och mådde därefter under gårdagen.
Man märker hur drickande eskalerar, det ska vara nya drinkar i parti och minut, och lite hur det muntligen tar över våra samtal.
Försöker inte låta det ta över mina sinnen, utan låter det problemet ligga hos den som äger det, dvs den som dricker alkoholen.

Tiden vid stugan är både lat och intensiv på samma gång, svårt att formulera i ord.
Vi bygger och fixar en massa, har lite svårt att sitta stilla, saker och ting går sönder och behöver en ständig tillsyn.
Spången till bryggan körde sopbåten sönder, lagad, nedersta trappsteget på badstegen trasigt, bytt och fräshat till.
En grind till hundnätet ordnade vi till på spillvirke, har tröttnat att fastna med foten i nätet när man kliver över.
Men så när vi slappar så gör vi det ordentligt också, somnade på solstolen idag ett par timmar, dreglade ner madrassen med en snusfläck.

Samtidigt får man inte heller glömma att försöka njuta av livets små stunder.
När man hoppar helt näck i havet efter att ha suttit nästan en timme i bastun jag och svågern, det iskalla vattnet som nästan helt lamslår kroppen som om den försökte säga..är du helt dum i huvudet.
Efter någon minut har kroppen vant sig vid det kalla vattnet och när man stiger upp på bryggan så säger den...tack det där var skönt!
När man tar sista kvällskissen ute vid kisstratten och det är helt kolsvart ute, och alldeles tyst...
Man tittar på en stjärna som lyser mellan träden och upptäcker snart att det är ett flygplan för att den blinkar på långt håll.
Bäbisen gnyr i rummet bredvid och hundarna ligger båda i våran säng, den stora på täcket vid fötterna den lilla ligger sked med mig under täcket och inte ens en prutt kan få den att vilja gå därifrån.
Den lilla voffsingen älskar morfar och kunde inte låta mig vara ifred när jag låg på solstolen och sov, den kom fram med bollen i munnen stod på min rygg och släppte den i skallen på mig tills jag vaknade, hörrö här kan du inte ligga och slagga din slöhög!
Jag busar med dem hela dagarna när jag tar mig tid, och det är väl det jag får sota för i längden.
Myggbetten kliar något vansinnigt på anklarna och jag kan inte låta de vara ifred, också en semesterrutin.
Såg i badrumsspegeln att håret har blivit ordentligt blekt denna semester, kontrasten mot solbrännan är ganska så markant.
Vid närmare titt så är den inte blond, utan herrejösses, håret har blivit riktigt grått i år, precis som det anstår en morfar!

Imorgon tar vi en tur till civilisationen, vi behöver bunkra upp av både mat och dryck, och många kassar med pant som behöver tömmas.
Jag skulle nog anse att bara ca 1/4 av dessa har innehållit alkoholhaltiga drycker, resten låtsasöl och läsk.
Ja vi lever gott härute på ön, trots att vi lever mycket mer spartanskt än hemma, kanske är det just det som gör det så mycket mer levnadsvärt?
Allt har sina konsekvenser, inte bara spola i muggen så är det borta, eller stoppa in disken i diskmaskinen, eller ladda tvättmaskinen.
Ibland försvinner strömmen och man upptäcker hur sårbar man är och hur beroende man är av alla faciliteter.
Här får man ta tag i sakerna om det ska hända något och man måste alltid ha en reservplan.

..och ja, jag har smakat på allas drinkar för att bilda mig en uppfattning, men vet ni?
Jag har stannat där, vet var min gräns går, smaka går bra, men att berusa sig, där går min gräns....
Hur spartanskt man än lever under för sorts förhållanden, så behöver jag inte utsätta mig för mer onödiga risker.
Jag stoppar vi 0,5%, under det är det fritt fram, men varför ska man dricka mer när man inte är törstig längre?
Alkoholen sätter helt andra spärrar har jag märkt, de flesta inga alls..

Tjing!

Berra

Har haft några underbara dagar och ändå föll jag dit igen. Just nu är jag inte nykter och kommer inte att komma fram till något klokt. Men frågorna som cirkulerar i huvudet behöver tas om hand. Antagligen av en nyktrare version av mig själv. Vad är det som bakbinder mig? Vad är det som får mig att känna mig som ett offer? Är det alkoholismen? Sorgen? Någonting, en stark kraft, intalar mig att det redan är kört. Att jag kommer att sabba hans barndom och supa ihjäl mig. Vad är det som ger mig denna känsla av maktlöshet? Mitt barn förtjänar så mycket bättre. Hatar mig själv.

Hej! Har läst din tråd, spännande och intressanta analyser! Jag delar uppfattningen att tristess är en viktig orsak till olika typer av beroendeproblematik. Frågan är VARFÖR man är så rädd för tristessen? Varför klarar man inte av att bara VARA i sina tankar, utan måste sysselsätta sig eller döva sig med något hela tiden? Så har det varit för mig, jag har med facit i hand kunnat se hur mitt beteende har flutit runt mellan olika riskberoenden såsom köpberoende, tablettberoende, spelberoende och alkoholberoende. Allt för att fokusera på annat än mina tankar och mig själv.rrr

En annan fundering jag har är om smärttröskeln spelar roll för beroendeproblematik? Jag har väldigt låg smärttröskel, vilket innebär att jag gör i princip ALLT för att inte må dåligt eller ha ont. Vare sig det är fysisk eller psykisk smärta. (Att genomlida tristess (utstå sina tankar) är ju till viss del psykisk smärta.) Jag undrar om låg smärttröskel är ett gemensamt drag för personer med beroendeproblematik? Bara en tanke som slog mig.

Just nu mår jag bra, jag har bestämt mig för att inte dricka alkohol alls, och jag får ge akt på andra former av beroenden som kan poppa upp istället, så jag inte bara byter ut ett beroende mot ett annat.

Tack för dina kloka analyser, jag ska fortsätta att följa din tråd!

Det är så svårt men med små steg så går det.
Jag tror att man en dag bara känner att ny är det nog. När man jobbat i motvind mot alkoholen och all kraft tagit slut i den kampen så finns det en mycket viktigare kamp som man till och med kan vinna. Det är att skapa sig ett nytt liv.
Det går och det kommer att vara värt det.

Tack för er respons allihopa! Nej, jag har ingen ny sponsor och har inte börjat jobba i stegen ännu. Däremot inser jag att jag måste ta tag i mitt medberoende. Det kan jag inte vänta med eftersom det är så intrasslat i varandra, beroende/medberoende. Jag hittade ACA på nätet, tillfrisknande vuxna barn, och de har möten måndagar på samma ställe där jag varit på ett 90 minuter långt talarmöte ikväll. Jag provar nog att gå dit imorgon. Jag vet att al-anon har möten för medberoende men när jag läste runt lite på ACA hemsida så stämde mycket in på mig, trots att mina föräldrar inte var alkoholister. Men, har man vuxit upp i en känslomässigt dysfunktionella familj så blir resultatet detsamma och jag tyckte redan som ung att mina föräldrar var emotionella analfabeter. Min pappa dog ju vid 58 av den här hjärnsjukdom en som jag tyvärr ärvt. Min mamma lever fortfarande i offerroll och stor förnekelse och hon gör allt hon kan för att jag ska känna skuld i mitt liv samtidigt som hon kräver att jag ska ställa upp för henne. Hon bor bara ett par kilometer härifrån så vår relation är väldigt dysfunktionell. Inget jag gör är någonsin tillräckligt samtidigt som hon inte kan glädjas för min skull ifall något bra händer. Det räcker med att jag berättar att jag ska äta lunch med en väninna så säger hon genast att "hon minsann inte har någon att träffa/hon är så ensam/kommer inte ut/har ont i benen" osv. Hon är en fullfjädrad energitjuv som inte tar ansvar för hur hon levt sitt liv. Det var så synd om HENNE när min pappa blev sjuk. Jag såg ingen kärlek där utan hon passade på att "ge igen" för gammal ost när hon fick övertaget. Nog om detta för ikväll. Jag kämpar vidare, en dag i taget. Jag tänker inte sluta nu när jag kommit så här långt redan. ?

Vet inte vad du behöver ställa klockan på, men förhoppningsvis har du redan kommit till ro denna kväll, utan a. Förstås motigt att börja jobbet igen, upp tidigt, ökad stressnivå etc samtidigt som du beskriver att allt bara känns enkelt och positivt just nu. Härligt - behåll det!
Och förståeligt, att du har en go känsla. Ute på springturer titt som tätt ?, fixar och donar hemma med tvätt och gör egna nyttiga tilltugg i olika varianter???! Alltså, jag känner inte dig..men för mig låter detta helt fantastiskt! Och allt detta utan fulbensin i tanken!
Så bra gjort?!
Jag har läst mkt i din tråd ikväll. Inte minst eftersom du nu ofrivilligt ?, vare sig du vill eller ej, ingår i den kvartett, (kvintett inkl. mig själv) som jag kommer att som stöttepelare i mitt egna jobb här nu framöver. OBS! Med detta sagt vill jag va väldigt tydlig med att det inte krävs ngt utav dig, annat än det du gör här för din egen skull och del ?, inget påtvingat, kravfyllt se mig, hjälp mig-grej. Och kan hända att jag inte själv bidrar med så mkt heller. Vet inte hur mkt jag kommer hänga i forumet, (har en tendens att överkonsumera även detta..) så har tänkt att ta det lite lugnt med närvaron här, samtidigt som jag ju så uppenbart behöver den..??
Kändes bara så betydelsefullt att få greppa tag och hänga med i den förändring som du, Pellis, FinaLisa och Lennis nu gör.
Jag har liksom du, trixar och provat mig fram med olika målsättningar och regler, men kör fr.o.m morgondagen helvitt på obestämd tid, me. Minst 3 månader, iaf..

Sov gott och ha det bra på jobbet imorgon!
Så.hörs vi säkert ngn mer gång?
Kram
/Fibblan ?

Har varit en bra dag. Inte känt något direkt sug.
Men sjunde dagen snart slut. Det innebär en vecka. Woohoo!