Senaste kommentarerna i forumet

Jag lider med dig och ber en bön för att du ska få det lite lättare i tillvaron. Som du kämpar! Du är värd att få må bra. Finns det något konkret som skulle göra att dipparna blir färre?
Varm kram❣️

Jag lider med dig och ber en bön för att du ska få det lite lättare i tillvaron. Som du kämpar! Du är värd att få må bra. Finns det något konkret som skulle göra att dipparna blir färre?
Varm kram❣️

Inte konstigt att du dippar kraftigt. Mitt mående har också hängt väldigt mycket på hur maken mår och hur barnen mår. Och det har varit tungt, mycket tungt att bara invänta katastrof efter katastrof och lägga all sin kraft på att samla ihop de trasiga, hålla under armarna och bygga upp dem igen. Man blir helt apatisk inför sig själv, och är till slut ingen alls... Det bästa du kan göra är att muta in ett litet område av livet som är ditt, bara ditt. Dina möten är superviktiga. Du frigör din egen person och identitet från familjen. Så sakteliga växer det där inmutade området av livet, och du upptäcker en dag att du är en egen person igen. Det blir lättare att sätta personliga gränser och värna om sin egen emotionella hälsa i stöttandet när man ser tydligt var ”jaget” slutar och resten tar vid. Det låter säkert jätteflummigt, men jag kan inte förklara bättre. Fortsätt gå på möten, så ofta som bara är möjligt. Det är en bra början. Nästa steg klarnar när du är redo. Kram

Hej igen TootsieRoll. (lite synd att detta forum inte har någon chattfunktion för direktkomunikation. Det hade nog kunnat hjälpa en och annan när det stått med foten över gränsen till att ta första glaset.) Det du säger om tristess den känner jag med av till och från. Som om livet tappar mening om ingenting spännande händer. Jag sållar in tristess under fliken stress I mitt fall. För tomheten man känner I det läget vill bli mättat av någonting. Det där hålet som måste fyllas med mening som så manga beskriver det. Varför jag väljer att dela in (min) tristess under stress fliken är för att jag I tristessen inte kan få ro. Jag börjar jaga någonting. ofta vet jag inte vad. I mitt fall så tror jag detta är ren stress. Hade jag haft ro i själen där och då så hade jag njutit av lugnet. Jag har upptäkt att jag kan sova mig igenom tristessen. Lägga mig med ett sug att jag måste göra någonting. Ofta blir jag sömning fort i dessa lägen när jag bara väljer vila istället för någon aktivitet. När jag vaknar så brukar tristessen vara bortblåst. (Inte alltid, fast ofta)

Vi är alla olika människor och tristessen kanske inte alls hör hemma med stress i ditt fall. En rask promenade eller en liten löprunda kan också dämpa min tristess. Jag tanker så här, stress ger kroppen massa massa energi till att slåss för sitt liv eller fly. Det är det alla stresshormoners huvudsakliga funktion. Vi behöver sällan fly eller slåss i dagens klimat. Tyvärr så kan stresshormoner produceras och flöda i våra kroppar ändå. En film kan sätta igång produktionen. Hjärnan förstår inte att sorgen, hotet, ilskan kommer i från filmen vi ser. Så vad gör den? Jo den talar om för kroppen att det är dax att vara beredd. De flesta kan se alla möjliga hemskheter utan att kroppen börjar reagera i kemisk form. Men för människor med låg stress tolerans kan det vara en "on" knapp. Stress och arbete, där är det ju ofta så att just när du är uppe i stressen på ditt arbete så känner du inte av den. Det är först efter när jobbet du stressat med är över eller när ditt arbetskift är slut som du känner energin i överflöd som pulserar genom din kropp. När detta sker så kan man få svårt att varva ner. Man vill göra någonting och det nu nu nu… Man har ju så mycket energi i kroppen. Då i det läget så kan Alkohol kännas extremt lockande. Visst man mår inte dåligt i det läget, man är bara uppe i varv och vet inte vart man skall göra av sin energi.

En ordenlig promenade i högt tempo eller en löprunda som får upp pulsen kan fungera som striden eller flykten som aldrig blev av. En fysisk aktivitet är det ända som kan förbränna alla stresshormoner. En tupplur som jag föreslog stoppar flödet av mera stresshormoner, men den förbränner inte de du redan producerat. Hur som helst, denna form av stress är ganska så mild oftast. Om du inte har ett job där du tar med dig problemen hem är klart.
Du vet bäst hur det är i ditt fall. Kanske är det att hitta en hobby eller någonting annat du behöver för att bli av med tristessen?

Jag har sökt hjälp ett par gånger. I mitt fall så tycker jag att jag ofta mötts av kalla handen. De i vården som sags vara så skolade tycks inte alls förstå mig. De får mig snarare att känna mig skamlig som tar upp deras tid. Nu är det kanske inte alls så det förhåller sig, fast det är så "jag" har upplevt det. Därför har jag ofta sett till att vara ordentligt tankad när jag åker för att få hjälp. När jag är berusad så har jag kraften att kämpa för mina rättigheter, kraften att kräva den vård jag behöver. Om jag åker in akut när alkoholen lämnat min kropp, då är jag så otroligt svag. Orkar inte ta någon stid för att få den vård jag behöver och har rätt till att få. Så då slutar det ofta med att jag får åka hem och börja bedöva mig på nytt. Detta vet jag att jag är långt ifrån ensam om att känna i staden jag lever i. Massa människor beskriver exakt samma sak. Man kan bli så jäkla arg, för man undrar hur många liv som gått till spillo i de mörkertal som inte redovisas. Nu låter jag väldigt negative och det är inte min mening.

Du fixar detta vännen. Du ser vi är långt ifrån ensamma. Och när vi bollar erfarenheter med varandra så slipper vi kanske trampa i precis varje fallgrop. Jag marker ut ett par fallgropar, du ett par andra. Sedan undviker vi dem. Alkoholism är inget kroniskt tillstånd vi måste befinna oss i hela livet. Det är mera som en allergi där vi måste undvika det som trigger oss att dricka, undvika alkoholen. När vi klarar av detta så är vi fullt friska som alla andra. Kanske fått livserfarenheter som gör oss lite ödmjuka emot andra människor också av våra resor tillsammans med djävulens dryck "Alkohol" ?

Jag har aldrig druckit en massa och betett mig illa eller varit full när de är hos mig... För mig är det viktigt att betona det. Men de kommer att ha en piggare farsa iallafall ?
Det har varit värst när jag varit ensam och saknat dem och sörjt min seperation. Även om det var rätt beslut är det en stor sorg att ha misslyckats. Då har tyvärr A varit en dålig tröst för att fly känslor och att bara få tiden att gå.... Dag 8 nu och jag har storstädat, handlat och ätit lunch?

Vilken kämpe du är.
Jag har inte lika mycket stök omkring mig som tex alkoholiserad sambo. Men känner så igen mig i din beskrivning av dina dippar. Dom är så vidriga och jag kämpar med att komma ur dom. Jag tror jag går på för få möten. På vilket sätt tycker du möten hjälper? Är det känslan att inte vara så ensam?

.. att se att du klarar dig bra i din nykterhet IW. Inspiration för många så även för mig. Hoppas att er semester på all inklusive gick bra.

Extremt låg just nu. Som ni säkert redan märkt så dippar jag lite då och då. Jag märker det själv när jag skriver här. Jag måste göra något åt detta för det känns som om det bara blir värre och mer frekvent. Jag vill storgråta och gallskrika men det går ju inte när familjen är hemma. Jag orkar ingenting, vill inte leva, känner total uppgivenhet, apati, ilska, vrede, frustration, meningslöshet... Ingen som känner mig förstår hur illa det kan vara. Jag vet att känslor "bara" är känslor och att de inte är farliga i sig och att de går i vågor. Men vågorna kommer tyvärr tillbaka.
Min man ligger som vanligt bakfull på soffan, oförmögen att vara till någon glädje eller nytta för någon. Igår fick han en utav sina "svettningsattacker" när han lagade mat så han tog med sig vinglaset, lämnade grillen, åt ingen middag utan la sig på soffan. Han är mager som en skrika. Hans kropp får ju ingen näring. Han äter som en fågel. Men dricka vin går bra!
Idag sa jag åt honom att det går fortare för honom att ta livet av sig ifall han övergår till ren starksprit! Det är inte lätt för mig och barnen att leva med någon som aldrig är glad, aldrig vill göra något, som tycker allting är jobbigt osv. Han vill ju heller inte ens försöka bli frisk!
Jag har haft hans alkoholism att bråttas med i ca 11 år, samtidigt hållet ihop familjen, sonens diagnos, min mobbande chef och till slut min egen hjärnsjukdom, utan hjälp och stöd. Det är inte konstigt att jag blev totalt utmattad och själv tog till vinet. Nu är jag nykter men inget annat har ju förändrats. Jag vet inte hur jag ska orka leva. Jag vet bara att det inte blir bättre utav A. Och att barnen lidigt tillräckligt. Jag måste tro på en kraft starkare än mig själv som kan hjälpa oss. Ikväll är det ett möte. Måste försöka ta en dusch innan dess. Hjälp mig! ?

Hur går början på din semester?
Själv har jag en vecka kvar och vill helst tillbaka till jobbet igen då jag är så leds på att alkohol ska få förstöra varje kväll här hemma.

Vet inte hur jag ska ha en bra semester och ta hand om mig själv när jag går och tassar här hemma då jag bara går och väntar på att eftermiddagen kommer då han startar att dricka. Han säger att alla vuxna dricker varje dag på semestern och att de är jag som är konstig som inte dricker.
Han åker och köper alkohol nästan varje dag, ibland räcker de till två dagar.
Har ingen att fråga om de är normalt eller ej och tänker att folk i runt 30 års åldern kanske dricker varje dag på sin semester.

Tråkigt att du har en låg dag idag Femina. Det sociala ja... När det inte funkar för ungarna så funkar ju ingenting. Som mamma blir man förtvivlad. Det är väl det som är skillnaden mellan att vara förälder till barn med den här typen av diagnoser och att vara förälder till barn som utvecklas enligt normen. De barnen växer upp, utvecklas mer eller mindre per automatik, blir mer självständiga med tiden och bördan för föräldrarna lättar gradvis. Autism kräver däremot målmedveten och enträgen träning av varje förmåga som ska utvecklas. Enligt de tusen upprepningarnas pedagogik. Och det sociala... Den biten är lättare för oss när barnen är små och vi själva närvarande som stöd i alla sociala situationer. Sen ska de bli självständiga. Alla andra föräldrar ba’ ”Pheeew vad skönt” men det är då det skiter sig för våra ungar, och vi får väldigt svårt att hjälpa dem, eftersom det inte passar sig att vi är inblandade på samma sätt. Vår roll blir att gång på gång på gång plocka ihop spillrorna av en krossad unge och försöka plåstra om självkänslan. Det ör fruktansvärt tärande. Kram till dig, och kram till mig, och kram till våra ungar som kämpar så.

Jag fick också en sådan här upplevelse för 4 dagar sedan. Jag känner igen mig och jag tror det är bra att man ser vad som händer runt omkring sig för att kunna föreställa sig vad som hade kunnat hänt eller vad som har hänt förut när man druckit och inte brytt sig riktigt. Och även kunna uppskatta det man har, att man inte tagit den där drinken, sagt något dumt eller gjort något dumt.

Det kan inte ha varit kul att ha blivit väckt av poliser så i natten!

Detta är inte alls lika jobbigt eller hemskt som slagsmål och blod m.m, men ändå ett jobbigt gräl som jag hörde från min balkong och inne i lägenheten. Min granne lyckades ge sin syster skamkänslor och sa att hon var dum, och visste ingenting om världen.
Jag hörde min granne ha jättekul hela kvällen i början av sitt alkoholdrickande, men så slutade det med att hon satt på balkongen och pratade med sin syster, hon skällde ut henne för att hon var dum, att hon kan inte ta hand om sig och att livet inte gick ut på att hitta killar på internet. Hon ska göra det live! Kvinnan sitter och nästan hån skrattar åt sin syster och får henne att gråta.

Det här påminde mig om att man säger dumma saker, har ingen kontroll och man kan göra väldigt dumma saker när alkohol är involverat. Därför har jag valt att sluta och nu är jag också inne på 7:e dagen! G

Du är stark och smart! Grattis till dag nummer 7. Vi alla rockar fett som kommit såhär långt, det är jättestort och det visar att vi har stor viljestyrka.

“It is in your moments of decision that your destiny is shaped.” – Av: Tony Robbins

Verkar vanligt att man drömmer om alkohol. Hjärnan verkar försöka allt den kan för att få i sig mer. För mig slutade drömmarna om alkohol dyka upp efter typ 4 månader nykter.
Heja dig

Det är ett tag sedan jag skrev....
Jag ville tänka och bara låta allt vara ett tag.
Kan säga att jag inte kommit längre.

Läget är, han dricker mycket, är ute de dagar jag arbetar, fått samtal av chefen pga att han är för full på sitt arbete.

Jag träffar han fortfarande då jag är hemma, men jag lägger mig inte i hans alkoholproblem.

Jag är inte nöjd över hur det är i allafall

Jag har också en son med diagnos inom autismspektrat. Dottern är två år äldre men jag är övertygad om att hon har samma sak. Båda har framför allt problem med sociala relationer. Sen börjar jag syna min egen uppväxt i sömmarna och ser att det finns likheter. Nu är mina barn 17 och 19 men bekymren försvinner inte bara för att åren går. Jag känner mig extremt låg idag. ?

Tack för ditt svar! Jag har ett jobb som innebär mycket stress, och utöver det skulle jag säga att jag är en person som är väldigt lättstressad. Däremot känner jag inte att det är just stressen som triggat min alkoholism, utan snarare tristessen. Jag har dock på senare tid insett att mitt drickande skapat en stor stress i mitt liv, och det är just den stressen som fått mig att fortsätta dricka. Stressen i "hur mycket alkohol har jag kvar?", "hur mycket (lite) har de andra druckit?" eller "vart gömde jag burkarna igår??". Ekorrhjulet, alkoholen skapar en så stor stress att jag trubbat av den med mer alkohol. Jag ska göra allt jag kan för att inte unna mig alkohol för att jag har klarat att vara nykter, jag kommer aldrig kunna ta det där första glaset med ett bra resultat som följd. Tack för dina uppmuntrande ord, det gjorde mig ytterligare lite starkare idag! En fråga: Har du tagit hjälp på något sätt kring din alkoholism, eller har du vid varje period "klarat dig själv"? Uppskattar så mycket att du tog dig tid att svara, betyder mer än du tror! Kram!

Fin beskrivning och håller verkligen med om att stress/oro/ångest vill bli nersköljda av alkohol. Angående ronder och kamp mot alkoholen hjälpte det i alla fall mig att bara lägga mer ”kampen”. Går ju inte att vinna. Så undvik att gå upp i ringen (ta inte första glaset) mot alkoholdjävulen är ett mind-set som funkar bättre för mig.

Måste ju vara jätteroligt för både dem och dig när du har klarat dig såhär bra.

Drömde om att jag drack öl inatt. Det var så verkligt och jag var så ledsen för att jag bröt mitt löfte. Som tur var så vaknar jag ju och allt är frid och fröjd. Så laddar vi för denna dagen. Får sluta vara uppe så jävla länge. Sover ju bort hela dagen. Menmen, sjunde dagen nykter begynner. Känns skönt :)

Vad kul att du hittat in hit och tack för de fina orden :) Jag är nog, liksom minstingen, en rätt munter och energisk typ i grunden... Och nu börjar jag lägga min utmattningsdepression bakom mig. Jag läste litet i min gamla tråd igår. Huuuuga vad jag har mått. Det syns kanske inte alltid i texten, men jag minns så väl hur jag mådde när jag skrev den. Desperat greppande efter galghumorn för att orka stå upp, orka leva en dag till. Fy, jag vill aldrig någonsin må så igen. Och med alkohol kommer jag må så igen, förr eller senare. För jag häller alkohol över alla varningsklockorna. Känslor som säger mig att jag blir utnyttjad, överarbetad, omänskligt behandlad, är i akut behov av återhämtning, borde skrika högt på hjälp... De känslorna häller jag vin över och lullar bort, medans jag stadigt driver mig in i utmattning.

Känns inte bra. Gått på behandling i snart 40 veckor.
En behandling jag fått via jobbet.
Både för tablett och alkohol beroende.
Jag fattar inte mig själv och det självbedrägeri som alltid dyker upp i huvudet.
I början gick det bra med alkoholen. För jag åt fortfarande zopiklon (sömntabletter) varje dag sen några år tillbaka.
Klarade mig galant i två månader.
Sen bröt jag tvärt med tabletterna också. Det var då min lilla alkishjärna började spela spel och övertyga mig om att alkoholen är inget problem för mig. Sakta men säkert ökade konsumtionen igen. Och nu på semestern har det varit flera gånger i veckan. Och ibland flera dagar i rad.
Jag vill ju vara nykter och tänker på det varje dag. Och ångrar mig efter varje gång och känner mig rutten som människa. Varför i helvete ska det vara så svårt?
Jag tar död på mig själv och min sambo. Hon mår riktigt dåligt över detta och vet inte vad hon ska göra. Idag sa hon att hon kanske helt enkelt får acceptera att det är så det alltid kommer vara.
Vill inte lova mer nu. Hon är lika trött på att höra det som jag är på säga det..
Fy fan..

Men idag känner jag mig mer redo än vissa andra dagar. Så nu ska jag försöka igen. Vet att jag kan. Vet att jag vill.
Jag vill vara nykter och tycka om mig själv.
Så dag 1. Nu kör vi.

Tack för er värme.

Jag har inget alkohol- eller drogsug när jag är här. Kanske är det för att det inte går att få tag i men säkert lika mycket för att jag har dagarna fulla av sysselsättning. Jag sover gott, får alltid 7-8 timmar bra sömn, äter på regelbundna tider, har uppgifter som gör att jag får reflektera över mig själv och mitt beteende. Jag känner mig positiv, har inga självmordstankar och ser med tillförsikt fram mot det vidare livet. Utan alkohol mår jag så mycket bättre. Jag är också glad att jag är helt utan beroendeframkallande medicin. Nu har jag propavan och melatonin att sova på och det funkar över förväntan. Är oerhört tacksam för det. Trodde aldrig jag skulle kunna sova utan insomningstabletter, men jag sover bättre än någonsin. Men jag är på min vakt, jag förstår att det inte alltid kommer vara så "enkelt", det kommer komma prövningar där jag måste kämpa. Men om jag gör det utan alkohol och benzo finns det iaf en chans att jag klarar det. För som jag skrivit innan, inget blir lättare med alkohol.

Jag har 40 dagar helt clean idag men sedan den 24 april har jag bara druckit åtta dagar och då inte i några överdrivna mängder som innan. Det känns fantastiskt bra och min kropp tackar mig. Jag är utvilad när jag vaknar och jag har energi att göra saker. Jag vill inte sova bort dagarna längre. Bara det är en otrolig vinst.

Men jag hänger kvar här, jag glömmer inte var jag kommer ifrån och vet att jag inte får bli bekväm. & jag räknar inte dagar direkt. Jag vet att det är 40 idag för att jag var på ett NA-konvent igår och där skulle man skriva upp tid. Jag tar dagen som den kommer och funderar inte så mycket kring alkohol. Någon gång blir jag sugen på ett glas vin men det går över ganska snabbt. Väldigt skönt.

Hoppas ni alla har en nykter och solig söndag!

Hej TootsieRoll, just nu så är jag bara två dagar fri ifrån Alkoholen. 2019 har gått upp och ner som en berg och dalbana. 2017 och 2018 drack jag inte en droppe. Att jag föll tillbaka 2019 beror mest på omständigheter I mitt liv som jag inte kunde hantera. Med andra ord jag felade i min kamp mot stressen och oron. I ett svagt ögonblick så sänkte jag min guard och gav vika. Tänkte för en sekund att det skulle vara väldigt skönt att kunna andas och slappna av. Tänkte, bara en dag, sedan strenhårttillbaka till nykterheten. Det gick, jag drack bara en dag. Men en vecka senare tänkte jag samma sak igen. Och då gick det åt hell. Vågade inte bli nykter pga hur rädd jag var för smärtan som skulle komma när alkoholen lämnade kroppen. Så har det hållit på till och från 2019. Varje gang jag lyckas sluta dricka så är min inställning att det skall vara för alltid. Varje återfall ger mig en allt större tyngd att bära. Men det går och jag skall bli helt fri ifrån Alkohol. Kämpar för att det skall vara just denna gången som är den då jag lyckas.

Just därför försöker jag nu organisera i mitt liv så att det innefattar så lite stress som möjligt. Slipper jag stressen så slipper jag ju också den där äkligt obehagliga oron och ångesten som flåsar en i nacken. Det jag skrev i första inlägget är vägen jag försöker följa. Det har fungerat för mig många gånger förut, så det skall förhoppningsvis funka igen. Väljer just nu bort de där bollarna jag har I luften som gör minst skada i mitt liv om jag inte lyckas fånga dem. Detta samtidigt som jag försöker undvika att frestas att kassta upp nya bollar I luften. (Jag tar helt enkelt inte på mig så mycket saker att hantera i livet nu.) Lägger min energi på de alra nödvändigaste sakerna. Att du sätter din milstolpe på tre månader låter som ett bra steg. Klarar du det så försök ta ett till efteråt utan att gå ner på knä för Alkoholen. Om du misslyckas så är du ingen dålig människa utan bara en människa som förlorad en rond mot Alkoholen. Det viktiga är i så fall att direkt försöka komma på fötter igen och vinna nästa rond. Kampen mot Alkohol är ingenting man går in och slår knockout på i första ronden. Inte för de flesta människor åtm. Du kommer klara detta tror jag. Tro på dig själv vännen <3 Att vara Alkoholist är inte det samma som att vara en svag människa. Man är sjuk och det kan ta ett tag innan man blir helt frisk. Kunskap om sig själv och vad som triggar alkoholsuget hos just dig är en bra start. Undvik allt som kan trigga suget. Hitta drömmar och mål I livet som håller dig focuserad och alert på andra saker. Små eller stora mål spelar ingen roll, bara de inte trigger någon stress.

Stress, oro och ångest det är Alkoholens bästa vänner.

Igår kväll låg jag i sängen med öppet fönster och lyssnade till Stina Wolters sommarprat i hörlurarna (rekommenderas till alla som förlorat en närstående, eller har funderingar över döden i allmänhet, jag fick ett enormt hopp av programmet!). När det var slut tog jag av mig hörlurarna och jag förstod genast varför dottern som ligger bredvid i sängen har snurrat runt orolig i över en timme i sömnen, inte kommit till ro. Grannen har fest på balkongen. Klockan är efter midnatt, det hörs ingen musik, däremot ett virrvarr av vuxna, söliga röster som på maxvolym försöker överrösta varandra. Glas som faller i golvet, spridda skratt men också en underliggande ton av irritation i samtalen. De måste stafett-röka, för jag känner att mitt sovrum luktar som en sån där rök-ruta på en Finlandsbåt. Jag vill gärna fortsätta lyssna, men jag måste stänga fönstret för att hålla ute röken. Jag sätter på en film då jag fortfarande inte är trött, 45 minuter senare bankar det på min ytterdörr. Min sambo är inte hemma, men jag vet att det inte är han som bankar, han ska inte komma förrän imorgon. Dottern har kommit till ro och hon hör inte bankningarna. Nu ringer det på dörren. Jag tar snabbt på mig en T-shirt och smyger till ytterdörren för att titta ut. Poliser. Jag har sett tillräckligt många filmer i mitt liv för att förstå. "Shit, det här är inte bra!". Jag öppnar dörren och poliserna tittar förvånat på mig. "Förlåt att vi stör så sent, vi försöker hitta till en fest som spårat ur." Min balkongdörr står fortfarande på glänt, och nu hör jag fortfarande de höga rösterna från grannen, nu hörs inga skratt längre. Jag pekar ut mot balkongen och säger att det måste vara grannen i porten bredvid ni söker. De tackar och går vidare. Jag går och lägger mig, konstigt nog somnar jag snabbt trots adrenalinpåslaget som nyss härjat i kroppen. Imorse när jag kliver upp går jag ut på balkongen för att plocka några tomater ur krukan, då står en kvinna på samma balkong festen var på igår. Hon röker med darrande hand, håret på ända, och en mobiltelefon i andra handen. Hon skakar så mycket att jag är rädd att mobilen ska flyga ur handen på henne. Jag hör henne berätta för någon i telefonen om festen som spårade ur. Om någon tjej som blev medvetslös, om ett bråk mellan bästa kompisar som resulterade i blodfläckar på kvinnans nya vita ryamatta. Jag smyger tillbaka in, hon har inte lagt märke till mig, men det enda jag kan tänka är: Hon hade kunnat vara jag. Vem som helst på den där balkongen igår kunde varit jag. HAR varit jag, många många gånger. Hon som vaknar upp på akuten med dropp idag, hon som höll i festen och vaknar med kaos i lägenheten och blodfläckar på mattan. Usch. Jag är så glad och tacksam över att jag var nykter igår! Jag gör en repris idag. Idag är jag nykter, och det känns SÅ bra. Ta hand om er vänner!

The unexpected joy of being sober är extremt informativ, hjälpsam, underhållande och bra. Man får massor med tips däri, på andra böcker, bloggar, instagramkonton osv. Och tips på hur man kan klara det.

This naked mind är också fantastisk!
Samt Annie Grace andra bok The alcohol experiment som är mer en hands on bok för hur man undviker alkohol i 30 dagar och liksom ställer om hjärnan.

Bloggar:
Hip sobriety och Laura McKowen är två som skriver jättebra om nykterhet.