Senaste kommentarerna i forumet

Ur ett meme ”What doesn’t kill you... gives you unhealthy coping skills, a drinking problem and a dark sense of humour.”

Så tråkigt med tuffa besked... Ju tuffare resa, desto viktigare att hålla sig nykter. Så man har en sportmössa att orka igenom med hälsan i behåll. Men jag är fel person att snacka. Vinflaskan var min snuttefilt genom familjens trauma som pågick i flera år... Sen kom ju utmattningsdepressionen som ett brev på posten också när faran var över. Och sviterna av det eländet är långvariga. Tänker att det kanske hade kunnat bli annorlunda om jag haft en hälsosammare snuttefilt under de där åren ? Det gläder mig att du fattar klokare beslut. Önskar dig styrka, kraft och mod! Kram

Det uttalandet ska jag mynta och ha som mantra - Jag är hellre fet än full! ?

I dag är en bra dag, dag 14. Så stolt över mig själv.

Har mycket att jobba på och med alla känslor som kommer upp så vill jag förändra mer än mitt drickande. Mitt förhållande till mig själv, andra och min inställning. Ibland kan jag bli så sjukt negativ i mitt huvud, fast jag försöker med allt jag har att vara positiv och jag tror att jag ses som en positiv person från utsidan.

I dag har jag bestämt mig för att inte dricka, jag är tacksam över att jag har kraften till det och personerna som jag har här som hjälper mig varje dag :)

Tack Vinäger för din värmande kommentar.
I dag är jag så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Vill inte gå in närmare på vad det handlar om just nu, men ett chockartat besked i morse kommer att innebära en lång, tuff resa framöver...
Vill vara stark, positivt inställd - men tårarna bara rinner utmed kinderna.
Så lätt det skulle vara att bädda in sig i ett moln av berusning i dag, bara för att...
Men nej och åter nej.
Jag avskyr självömkan... SKA resa mig igen - utan att ta till flaskan!
Hoppas att du som läser detta njuter av en fin och nykter tisdag. Krama om dem du älskar och ta vara på tiden.

existentiell ångest av den typen är inte ett bra tecken. Lätt att normalisera i karusellen av dåligt mående. Men gör inte det. Ta det på allvar. Även om han blir nykter. Och oavsett hur länge. Hur ser dina chanser att tillfriskna ut? Tid du lägger på att oroa dig över din partner är tid du skulle kunna lägga på att vara förälder till din son. För det gnager. Oavsett hur man kämpar.

Nu smackar jag på med väldigt tuffa ord för dig som är i början av processen.

Jag tänkte precis såhär. Jag tror inte drickandet och beteendet i sig är det skadligaste för barnen. Även om det såklart är hemskt obehagligt att bevittna. Men den största "faran" är normaliseringen. Skyddandet av beteendet. Eftersom då växer man upp i känslan av att detta är normalitet. Något man inte ska ta avstånd ifrån.

Så kan du visa vägen till ett adekvat bemötande av alkholen i relationen. Fortsätt arbeta på det. Om inte. Hur plågsamt det än är att separeras från sin förälder. Är det viktigare att se sunda reaktioner på destruktivitet.

Tack för uppmuntrande kommentarer Mirabelle, Crna macka och IronWill ??
Känns som en bergochdalbana av känslor. Vissa dagar känner jag mig stolt men oftast känns det bara hopplöst och tråkigt. Är deprimerad.
Jag hoppas jag orkar fortsätta stå emot och att det ljusnar mer och mer framöver.
Tack för att ni finns! ??

var jag totalt upptagen med att se till att han inte förstod varför jag valde att separera. Jag gick långa omvägar för att få honom att vilja lämna mig. Allt för att dämpa smärtan för honom. Det var viktigt för mig att ingen skulle förstå varför jag gjorde som jag gjorde. För jag var så rädd att då skulle han insjukna ordentligt. Och vi har barn tillsammans.

Jag sade aldrig orden..för jag hade redan gett ultimatumet ett år tidigare. Han tog inte in vad jag sa. Och jag hade bestämt mig. Men jag gjorde allt för att han inte skulle förstå vad det handlade om för mig. Idag tror han att vi skilde oss pga dålig kommunikation. Och ja det är ju så också så.

Allt detta. Att bära ansvaret. Att ta ansvar för barnen. Inte belasta honom under separationen. Det ledde till att jag gick under. Min depression blev djupare. Livshotande.

Jag tror det är klokt att vara avvaktande. För vi kan alla själva ta ansvar för våra känslor. Ta hand om oss själva. Inte alltid vi gör det. Men vi kan alltid det. Och ja han klarade sig rätt bra ändå. Det gjorde inte jag.

Skillnaden mellan oss två är. Att han har något att ta till för att slippa känna. De har trösten och flykten. Det hade inte jag. Fast jag tog till den jag med. Baginboxen.

Ta hand om oss själva. Genom att ge oss själva allt det vi behöver. Det är så svårt. Men det blir så mycket bättre. Till slut.

Mitt veckouppdrag är att ta hand om mig själv lika bra som barnen. Återkommer med hur det gick :)

Försöker vara i nuet, i alla känslor.
Ibland undrar jag om jag lider av en underliggande depression. Inom mig finns ibland en djup sorg. Jag tänker vara i den, alldeles lugn, när den visar sig.
Oftast är jag livsglad.

Jag ser många runt mig med omedvetet(?) alkoholmissbruk. Vad är det vi dämpar? Vilka känslor är det vi människor inte orkar vara i?

?

Det där funderade jag mycket på, dvs att trösta, när jag var mitt uppe i vårt uppbrott.
Men för mig gick det inte att trösta, han tyckte ju att det var jag som var skurken som ville skiljas och då blev det bara fel när jag försökte. Så jag bytte strategi till att bli vänlig men ganska neutral. Jag insåg så småningom att det var bra träning för mig som medberoende att ta ett kliv tillbaka och inte vara den som fixar till allt och försöker (med betoning på försöker) få honom att må bättre. Det här är ju också ett steg mot en verklig separation av relationen.

Du är här! Du har insikt! Du är på väg!
Förlåt dig själv. Se din ångest som en väckarklocka! Din kropp och själ väcker dig ur det destruktiva drickande. Starka känslor ger dig driv. Du vill inte tillbaka till ångesten. Kan inte få saker ogjorda. Men du kan påverka framtiden.

Sätt upp målbilder i tankarna.
Hur vill du vara?
Ta små steg ditåt.

Vi behöver stöd för alkoholism är starka krafter. Vi måste ständigt vara i nuet, vakna och alerta för känslor och tankar inom oss. Ofta är vi impulsstyrda och en känsla/tanke kan få oss att ta det första glaset nästan automatiskt.

Skriv dagbok, börja meditera, mindfulness, stanna upp, känn in i kroppen. Vad är det för känslor du har, våga vara i känslan.
KRAM

Hoppas du fick lite sömn till slut....
Vill bara hålla med Rosenhill och Miss Hyde i deras inlägg.
Du har kämpat så himla bra och det viktigaste du har just nu är dig själv och barnen.
När det är dags så kommer du även att ha styrkan att kräva en förändring av din man.
Lycka till!
Kramar ????

En riktigt bra och rolig ordvits??
Kramar ???

En riktigt bra och rolig ordvits??
Kramar ???

med kommentarer i din tråd, så ville bara skriva ett par rader om att jag läser om din historia och känner stor respekt för att du kämpar på. Inne på nionde dagen här, och i natt blir det dåligt med sömn. Mitt största problem är inte sug efter alkohol utan alla eländiga symtom som abstinensen ger. För mig har alkoholen varit medicin mot oro och ångest över allt och inget. Nu får det vara slut på det, men det vore skönt om kroppen, hjärtat och hjärnan kunde lugna ner sig snart.

Tack, IW! ?

Klockan är ju jättemycket och jag har inte somnat ännu. Det är många tankar som far runt i huvudet. Sådana tankar som jag inte orkat/vågat känna på länge. Det är bra. Det är dags att tänka och känna nyktert nu, för en gångs skull.
Godnatt ?

(Nu när jag kan skratta åt den)

På Systembolaget:
– Behöver du hjälp?
– Ja, men jag är här och köper mer alkohol istället.

att hamna snett, så det tar också ett tag att hamna rätt igen. Jag glömmer till och med bort att tänka på det rätt ofta nu för tiden. Även på fredagar och lördagar.

Bra jobbat med dagarna. Testa alkoholfri öl om du tror att du klarar av det. Brukar vara bra vid grillen och en räcker fint. Du väljer att må bra långsiktigt och hållbart. Men det innebär tyvärr att du måste igenom det tuffa nu. Sen blir det en vana att dricka nått annat eller inget alls.

Tack för att ni finns. För oss som har en närstående som dricker är det otroligt värdefullt att ta del av andras historier med liknande situation.
Själv har jag kommit till en gräns där ord måste bli handling. Jag måste flytta. Vara tydlig och hård. Har försökt med det mesta tänkbara vad gäller att hjälpa min sambo ur sitt beroende. Under våra 7 år tillsammans har alkoholintaget sakta smygit sig på men eskalerat totalt de senaste åren. även om han stunder gjort sina tappra försök att slut, så blir begäret för stort inom sinom tid och vi är tillbaka i ekorrhjulet. Det är nog över 2 år sedan som han haft längre än en månads nykterhet..Det intas alkohol alla dagar i veckan. Jag är så otroligt lättlurad o tänkt varje gång , när han visar motivation att sluta dricka, att NU blir det förändring. NU kan vi LEVA. Men NU står jag här. Med en son på snart 1 år, som sett sin far mer med alkohol i blodet än utan. Besvikelsen är total. Hur satte jag mig, och framförallt min son i denna situation? Han förtjänar en trygg uppväxt utan alkohol. Senaste tiden har jag bara blivit bemött med aggressivitet när jag tar upp ämnet.
Tror tyvärr att det enda som kanske kan leda till förändring är att jag flyttar. Med hopp om att han ska komma till insikt, och vara mottaglig för professionell hjälp. Välja ett nyktert liv. Vara en god förebild för sin son.
Jag känner att jag håller på att slitas i stycke. Mitt psyke pallar inte mer. När man ifrågasätter sin existens då förstår man att det är för destruktivt för att leva kvar som det är...

Det är aldrig enkelt att som barn ta ansvar för en full förälder. Och man vill inte svika sina föräldrar oavsett hur illa dom gör en. Du måste söka hjälp, så du får en vuxen att bolla dina tankar med, du har mycket ansvar på dina axlar.
Hur mår du nu?
Du har väl sommarlov nu?
Sommarlovet kan vara extra, kämpigt när man har en förälder med alkohol problem. Det är svårt att vända en förälder ryggen. Jag finns här om du vill byta tankar.
Ta, hand om dig,

Pappan till mina barn har tyvärr inte insikten i sina problem, han tycker att jag överdriver och är manisk... vår äldsta dotter har till och med sagt till honom att hon blir rädd, men inte ens det hjälpte.
Jag har även pratat med hans familj om hur det är och de var hos oss för några månader sedan och försökte då oxå att prata med honom, och få honom att förstå. tyvärr känner jag inte samma stöd från dem nu när jag väl tagit steget från honom, de kanske tyckte att det blev för jobbigt nu när de själva måste ta ansvar och hjälpa honom. Men jag har kommit till insikt i att så länge jag vet min sanning och är sann emot mig själv och mina barn så kommer allt bli bra.
det är ju alltid en stor sorg att man inte kan leva ihop som en familj, men det är ju en ännu större sorg att vara fast i något man inte mår bra av.
kämpa på!!!

Tack Azalea, för dina kloka ord?

Tänker verkligen att han har det allra bäst där han är. Med personal som kan och vet vad de gör.
Ska försöka lämna över ansvaret dit men det känns svårt ändå.
Som Ullabulla skrev så måste jag ta lite distans och det ska jag prova nu.innan jag går sönder helt.
Kram

Det är så rätt det du skriver. Jag är nog en person som rycks med i karusellen och hinner inte tänka alls på när jag ska hinna andas. Det är 4 samtal minst om dagen med antingen krav om saker eller frågor som han sen blir sur över svaren. Jag engagerar mig alldeles för mycket och jag vet om att min personlighet hjälper inte till. Jag ställer alltid upp när alla vill ha hjälp och fixar och trixar åt alla.
Det är svårt att ändra gsmla vanor och jag tror att jag är en liten " push över " Vill all tid att alla andra ska ha det bra och må fint.
Har väldigt svårt att säga nej eller värdera min egentid högre. Jag ska försöka jobba på det och kanske stänga av telefonen några timmar till att börja med. En liten idé ivf.
Du får mig att tänka lite i andra banor och jag ska verkligen försöka göra verklighet av det.