Senaste kommentarerna i forumet

Fyfan vad jag mår idag! Har druckit vin som vanligt fre/lör. I lördags morse fick jag ett samtal av en gammal vän/flirt som undrade varför jag ringt och skickat sms som en jävla galning kvällen innan (kom inte ihåg något). Orkar inte med bakfylleångesten och minnesluckorna mera! Blir en helt annan person när jag dricker... Tar gärna emot tips och råd för att sluta dricka.

En dag i taget brukar faktiskt funka väldigt bra för mig. Idag väljer jag bort alkoholen. Imorgon är en ny dag. Hoppas jag gör ett klokt då oxå! Det är faktiskt bara jag själv som kan bestämma över mitt öde.

Har varit ledig i flera veckor nu, och haft några härliga människor omkring mig. Några stannade på långbesök och några träffar jag på konserter och annat. Det var många år sedan som jag var så social och aktiv en sommar. Nu kommet jag till den period av vila och jobb och höst förberedelse som jag har planerat in. Och då, precis nyss så slog det till, det där suget.
Vad kom det ifrån? Hur onödigt som helst faktiskt.
Jag har två sedan långt tidigare öppnade likörflaskor kvar, allt annat i alkoholväg är borta. Nu kommer jag följa rådet i en annan tråd och hälla ut det i vasken. Bättre nytta av socker och alkohol där än i mitt rörsystem.

När jag upptäckte tanken på a och på suget så gick jag in och läste här. Tack ni alla som skriver, det är en tröst att veta att jag inte är ensam och att andra har upplevt samma sak. Tack för alla bra råd och synvinklar.

Under tiden min vask får en överdos av likör ska jag fortsätta med att dejta tvättstugan. Vill jag ha det riktigt spännande så blir det kanske till att dammsuga också innan Netflix. Hua en sådan spännande söndag det blev ;).

Fastän jag kommer från forumets ’andra sida’ känner jag så väl igen mig i det du skriver. Du var ju en av dem som fanns här när jag hittade hit för snart nio år sen, du var en av de viktigaste och du var en av de 2-3 som gav mig hopp. Evigt tacksam. Du vet också att jag har sett hur det blir med ’två glas till nyårsmiddagen’ och detsamma på personalfesten. Du var en av dem som gav mig kraft att sätta noll-gräns och vara tydlig med det. Dessutom kom du och kramade mig och oss på vårt första konvent.
Du och Berra är de brorsor jag aldrig haft och jag är så glad och tacksam för er två.
Jag blir också lite trött och uppgiven över hur ’allt’ upprepar sig här och den till synes eviga längtan efter
a) ett kontrollerat drickande och b) att (oftast) han ska ändra sig. Samtidigt vet jag och respekterar att alla måste göra sin egen resa, välja sin egen väg. Och om nån är tacksam över forumet - eller de olika forumen - är det jag. Forumet har varit min livlina, min viloplats med de som förstår vad jag går igenom, min plats för nya vänskaper (mest alkoholister men också anhöriga) och min högskoleutbildning i missbruk. Och medberoende.
Så tacksam❤️ Kram, kram till dig du kramgoa gubbe och tack från hjärtat ? / mt

Jag pratade direkt med min fru om mina planer. Sa det jag skrev. Vill vara nykter men är rädd för att falla. Jag har inga problem med att folk runtomkring mig dricker och jag själv är nykter. Här hemma kan frun välja att ta vin medans jag själv avstår. Vi har en aktivitet inplanerade med kompisar från Norrland under semestern. Där kan jag se att det blir jobbigt att avstå A. För övrigt ser jag faktiskt inga hinder till en nykter semester. Min trasiga A hjärna får dock inte bestämma för då går det åt helvete. Den vill ha A som belöning lite då och då.

Att tala om för din fru att du tänker vara nykter resten av semestern är en riktigt klok tanke!
Har du svårt att vistas i situationer där andra dricker men du själv ska vara nykter?
Isf kan du be henne om att kollektivt vara nykter ihop med dig.
Jag själv har några få vänner jag berättat för som gör nyktra aktiviteter med mig + min familj, de dricker alkohol nu ändå, min mamma har inga problem med att vara nykter men jag brukar säga till henne att ”idag är det inge smart om du ska dricka vin när jag är hemma hos er” eller ”ta du ett glas vin, det gör inget”. När jag ser pappas perioder får det mig att må illa/få ångest och bara göra mig ännu starkare i att mitt val är rätt.
Det som är bra med att berätta för din fru va planen är är att du också kan spotta ur dig att ”nu är det jobbigt” eller ”påminn mig om varför jag inte ska dricka ikväll”
En extra säkerhetslina, men också precis som du skriver, en extra person du bryr dig om att visa hänsyn till. (Vi alkohllister är fruktansvärda egoister har jag förstått i efterhand, det kan va bra att öva sig på att visa andra hänsyn i sjukdomsinsikten)

Ja du, hur gör man egentligen för att styra upp en trasig hjärna?
Jag tror grundregeln är att hålla sig borta från alkoholen. Det räcker absolut inte med en månad för att kunna formatera om beteenden eller tankar. Det krävs längre nyktra perioder. Om jag ska förändra ett djurs default beteende är det 3 månader av 24:7 träning i triggern som gäller tex.
Hitta andra belöningsformer.
Bejaka va som triggar en.
Samtala med andra och va ärlig/öppen.
Samtala med likasinnade som just där och då står trygga i nykterheten.
Ta en dag i taget.

Jag läser mellan raderna, kanske jag har fel, att det känns jobbigt att tänka att nykterheten ska vara livet ut.
Jag hade en period när jag tänkte mycket på det och kände att det kändes som en omöjlighet. När jag började bryta ner oändligt länge till mindre mål och ibland bara en dag i taget, kändes det enklare. Att nå sina delmål och sätta nya är ju en belöning i sig.

Önskar att jag satt med svaret,
Dee

Min tanke nu är att resten av semestern ska bli alkoholfri för min del. Vill säga det till min fru. Vet inte om jag lovar för mycket. Vill inte göra henne besviken om jag faller. Fan va svårt det är att leva ibland. Mitt enda liv måste jag kunna leva som jag vill. Alkoholen behövs ej om jag lyssnar på min kropp och själ. Min A hjärna tycker dock att jag måste belöna mig med en pilsner då och då. Hur gör man för att styra upp en hjärna som är trasig?

Jag ser varken mig själv eller andra som några sorts förebilder. Att man tar tag i en situation som man inte trivs med är däremot fint och beundransvärt. Inte att konstant lyckas.
Jag vet hur det kan kännas, när vad som helst vore bättre än den panik/ ångest/ sorg/ rädsla man känner. Ibland blir det övermäktigt att befinna sig i de känslorna. Jag tycker det var bra att du ändå reflekterade över det och dessutom delar med dig av dina slutsatser. Det hjälper iallafall mig som just nu har det svårt att stå ut mellan varven. Tack, Vinäger. Hoppas den här dagen blir lite bättre och att din panikångest inte blir för svår.

Jag har inte heller några problem så länge jag inte umgås med alkoholen. (Fast det har jag, jag är till fullo alkoholist. Jag är sjuk i en progressiv sjukdom som kan hållas under kontroll så länge jag är nykter)

Sjukdomsbilden kan se annorlunda ut.
Min pappa är som du. Han kan också vara nykter under perioder och sen go bananas. Jag tror inte han har reflekterat så mycket kring sin sjukdom som jag har, men jag vet att han verkligen försökt vara mer i de nyktra perioderna sen jag berättade om mina problem i familjen.
Jag vet inte vad som är värst. Att vara periodare eller heltidsalkis som jag blev när jag blev sjuk. Jag tror att vara periodare är 17 resor värre eftersom man på något sätt ligger ganska långt ifrån sjukdomsinsikten när man kan kliva av och på tåget under perioder.
Det måste vara så jobbigt.

Kram,
Dee

Orsaken till återfallet, alltså. Fattar inte att jag inte kopplade det på en gång.

I veckan har jag haft rejäla känningar av min panikångest med svår hjärtklappning som följd. Fick till och med ställa in ett möte på grund av det. Det värsta är inte själva anfallen i sig utan besvikelsen över att det kommer tillbaka. Är så himla rädd att bli begränsad i vardagen igen. För några år sedan höll den på att ta över mitt liv. Jag kunde varken handla, prata i telefon, gå på bio, teater, åka tåg, buss eller sitta i baksätet i en bil.

Genom åren har jag jobbat oerhört med att ta tillbaka min vardag. Och borträknat alkoholen har jag lyckats rätt bra. Vågar göra många av de saker som tidigare var omöjliga. Inte bara ta mig förbi det jobbiga utan kunna göra det utan att reflektera över situationen.

Som sagt, jag blev skräckslagen när paniken anföll mig flera dagar i rad. Och nu förstår jag att det var detta som låg bakom planerandet att dricka. Slippa känna - om så endast för en stund. Vet ju att det oftast blir värre eftetåt, så det är knappast en strategi att rekommendera.

Vill inte ursäkta mig med ovanstående utan mest hitta en förklaring. I vilket fall som, måste jag hitta på något annat när ångesten håller på att äta upp mig. Det håller förstås inte att ta till flaskan varje gång.

-----

Alltså, tack för alla fina ord. Jag är inte lättrörd, men tårarna trillade när jag läste era inlägg. Har svårt att ta till mig dem, då jag allt som oftast känner mig som en dålig person som inte lyckas få stopp på drickandet en gång för alla.

------

Är så tacksam över att forumet och ni med det finns. Att vi finns för varandra.

Ha en fin söndag. ?

Kram på er

Jag köper ditt resonemang till fullo. Jag måste ändra min självbild. Just nu går jag omkring och tror att jag inte har så stora problem. Jag kan ju vara helt nykter i flera veckor. Sedan kommer drykes kvällen och jag tömmer lagret. Jag skulle säkert kunna leva resten av mitt liv på samma sätt. Jag vill dock inte göra det. Jag vill hitta andra belöningar än en massa bira och vin. Tänker mer och mer på hälsan.

Är sambo med min sons pappa som dricker för mycket och för ofta. Jag litar inte på honom längre och jag kommer behöva lämna honom för min och min sons skull men jag bävar för hur det ska bli. Min son är 5 år och pappan har tydligt visat att han dricker sig full när han är ensam med sonen. Jag vill såklart det bästa för min son och jag vill att han ska träffa sin pappa lika mycket som mig men jag vill absolut inte att han ska behöva vara med en full pappa! Vad kan jag göra? Kan jag kräva att han är nykter? Det kommer ju inte vara en garanti för att han faktiskt är det.
Känns som hur jag än gör så är det jag och min son som drabbas. Pappan slipper allt ansvar och det är jag som är den dåliga mamman som låter mitt barn vara med en missbrukare eller inte låter mitt barn träffa sin pappa. Vi har gemensam vårdnad så jag kan väl inte ens hindra honom från att träffa sin son? Även om han är full?
Så jäkla trött på att vara den enda som måste ta ALLT ansvar medan pappan kan fortsätta supa och ragga på andra tjejer medan jag blir fast med allt ansvar och ingen frihet eller egentid. Vad gör man?

Hoppas kvällen inte slutade på fel sätt, det låter iaf inte som det med ditt sista inlägg.
Jag brukar föra denna dialog med mig själv i huvudet om jag, de få gångerna det har inträffat att jag fått sug efter alkohol sedan jag blev helt nykter:
- Ett glas kan jag ju ta.
- Bara ett, Dee? Ett enda glas? Skulle du kunna köpa en flaska vin hem och ta ett enda glas från den flaskan? Hur skulle du må efter det glaset? Skulle du va glad? Skulle du va nöjd?
Svaret är ALLTID nej. Tar jag ett glas så kommer jag till 100% vilja ha mer. Jag kommer bli sur, arg, irriterad och tycka så jävla synd om mig själv och känna att hela världen är emot mig och att det är orättvist, hela dagen kommer bli förstörd för här får jag smaka på en känsla jag vill ha mer utav. Och efter det glaset kommer det inte mer och jag kommer behöva låta ruset gå ur min kropp för tidigt när hela jag skriker efter att få stanna kvar i den känslan.

Sånna som vi, du och jag, kan inte vara som dom där andra människorna. Vi kan inte spontant en lördag eftermiddag sätta oss på en uteservering och ta ETT ENDA GLAS. För vi kommer vilja ha mer. Vi kommer inte skuta förns the botten is nådd på flaskan.
Det går inte.
Och både mitt och ditt belöningssystem i hjärnan är helt fuckat. Det säger till oss att efter en period i nykterhet har vi ju varit så svinbra att vi är värda att ta ett glas. Faktum är att det för min del va den enda belöningen som jag ansåg var en belöning tills dess att jag blev nykter. Jag tror att det är riktigt viktigt att om man blir nykter inte bara övar sig på att hålla sig ifrån alkohol utan också över sig på att hitta andra former av belöningar eftersom att hålla sig borta från alkoholen inte är en jättebedrift (jag trodde det skulle va svårare iaf, 100% svårare än va det är) Det svåra ligger i att känna till vilket pris är jag nykter? Vad kan möjligt toppa den känslan av att va packad? Och va är alternativa belöningar för mig? Va uppskattar jag annat än känslan av att va packad?

Det är nog dags att sluta diskutera med din hjärna?
Om du backar tillbaka och läser va du själv har skrivit, ser du kanske med nyktra ögon alla anledningar till att varken du (eller jag själv) kan ta det där glaset.

Jag tror på dig, mod och styrka MrX ???

Helt rätt! Jag för en dialog med mig själv hela tiden. Ska jag dricka vin eller inte! Idag går det bra och du kan dricka lagom. Åsså blir det samma visa igen. Jag kan inte dricka lagom. Jag tömmer lagret. Känner aldrig sug men när jag dricker gör jag det rejält. Jag vill inte tömma lagret men går på auto pilot med nån öl innan för västen. Rejält jobbig dialog. Idag väljer jag att vara nykter för jag vill må bra imorgon. Tror det bästa för mig är att helt skippa alkoholen. Den tanken blir mer och mer verklighet i min skalle. Är inte alkiis med sug och sköter mig rätt bra. Det är bara mina bromsar för fylla som är helt trasiga. Jag har försökt reparera dem i 1 års tid men ej lyckats få dem att funka igen. Ibland tar de rätt bra ofta när jag dricker i sociala sammanhang. När jag dricker här hemma är de helt trasiga. Jag bara dricker å dricker tills jag stupar.

gör för oss. Det absurda vi levt i så länge. Där snus och godisleverans tidigare varit en ångestfylld självklarhet. Så långt vi kommer här tillsammans.

I små små steg.

Tänker på dig Azalea. Du fixar även detta.

Tack för en reality check Adde. Jag måste smälta ditt inlägg litet, vrida och vända på det. Men jag tror det kommer göra nytta ?

Kan Byron Katie hjälpa dig i sorgeprocessen. Det har hjälpt mig. Även om jag bara läst på litegrann än så länge. Och ja jag tipsar hej vilt. Så uppfylld är jag av det.

Och läs och skriv. Det tar tid att tillfriskna från medberoendet. Ibland många år. Och vi finns här och stöttar. Vi är många och det här forumet är det viktigaste i mitt liv på många sätt. Det som hjälpt mig mest. Ta hand om dig.

Nu är jag hemma igen. Det var en fin health boot camp ute i obygden. Vet ni, jag måste vara den enda människan i världshistorien som blir tjock av att motionera. Eller tjock är kanske att ta i... Men idag är det 6 veckor sedan jag slutade dricka och då började jag samtidigt motionera igen. Ingen intensiv träning, utan vardagsmotion varje dag. Typ minst 20 tusen steg om dagen och litet mer några dagar i veckan... Ställde mig på vågen efter att jag simmat 3 km igår. Två kilo plus!? Man får visst aptit av att må bra...

Så förväntansfull inför morgondagen. Får nya lägenheten då, ska ha kvar min gamla också (den är så billig) och ska renovera nya så kommer inte flytta direkt. Men det känns skönt att få något nytt att fokusera på. Hoppas det inte blir allt för mycket stressmoment och att jag fixar allt, men det känns lugnt än så länge :)

I dag väljer jag att vara nykter och går in i nästa vecka med energi och positiva tankar :)

Upptäckte precis din tråd, Adde - vilken guldgruva för en klumpig nybörjar-nykterist!
Tusen tack för att delar med dig av dina insikter. Du gör gott, på riktigt.

Jag känner igen mig i en hel del av det du skriver i din tråd, Stäppsalvia. De där första tio dagarna utan a var jobbigast för min del. Det blir bättre, suget klingar av även om man alltid måste vara på sin vakt. Förmodligen resten av livet.
Jag har vacklat mycket längs vägen hittills, inne på dag 26 som nykter nu. Har på senare tid funderat på om jag kan dricka måttligt, men som Mirabelle skrev i min tråd så är det onödigt att lägga energi på att ens tänka på det. Det räcker med att ta en dag i taget, stå emot det första glaset. Fokusera på hur skönt det känns att vakna utan bakfylla, ångest och skam. När det känns som tyngst brukar jag berömma mig själv för att ha gjort ett avgörande vägval i livet - hur hade det slutat om jag hade fortsatt ta till flaskan hela tiden..? Hemska tanke! Bry dig inte om vad alla andra gör, låt dem dricka sig så äckligt fulla som de vill. Strunta i Fejjan ett tag, jämför dig inte med andra. Du är kanon som tar itu med ditt problem och kämpar mot alkoholen. Guldstjärna där!

När det blir svårt prata med mig ❤️

Ännu en ok dag, lite oro o sådär men en klart bättre dag ❤️

blir jag bara så less på beroende och medberoendet att jag bara vill strunta i det helt.
Det känns verkligen som en "never ending story".
Nya kommer in här på forumet, jättebra tycker jag och de är så välkomna, men de har alltid samma frågor som har ställts i alla tider och får samma svar. Jag sorterar hårt numera när jag läser av den enkla anledningen att jag inte orkar tjata om samma saker i all oändlighet men vissa har avgjort rätt funderingar och inställningar och där försöker jag delge hur mitt liv sett ut tidigare. För det finns nämligen en väg ut från mörkret om jag gör det valet. Men det går inte att göra jobbet halvdant utan det måste finnas en ärlig önskan om att göra den förändring som behövs. Jag kan inte göra nån nykter men jag kan visa vägen så får man gå den själv.
Det är precis så AA (Minnesotamodellen) fungerar : Di Gamle berättar om sitt liv och jag har förmånen att få lyssna och lära av deras misstag. Det finns en anledning till att vi har 2 öron men bara en mun och det är för att vi ska kunna lyssna dubbelt så mycket som vi pratar.
Under min behandling fick jag lära mig detta av de andra alkisarna som var där och av terapeuterna som också hade samma erfarenheter, det gick inte att ljuga och slingra sig där, allt var redan använt. Helt plötsligt, ja jag vet inte riktigt hur det gick till, så fick jag en stor tillit till alla de som var där och senare inom AA (och även Al-Anon) och rent egoistiskt fattade jag att gör jag som de sagt så kommer mitt framtida liv att bli riktigt bra. Jag som så envetet trott att jag var universums mittpunkt fann att jag mådde så mycket bättre av att se på när andra stressade omkring. Och jag som hade haft noll tillit till andra ! Jag som hade haft en personlig sfär runt mig på minst 2 meter njuter idag av att kramas ! Att släppa en okänd nära mig är en otroligt stor framgång för mig !
Idag finns en mängd olika diagnosverktyg för att se om jag är alkis eller inte, nästan alla gjorda av folk som inte själva är beroende och det är ickeberoende som använder dem. För mig är diagnosen så enkel :
1) Får jag konsekvenser av mitt drickande?
2) Kan jag inte sluta när jag väl börjat ?
3) Gömmer jag min sprit ?
Fjanteriet med att supa socialt har förstört så fruktansvärt mycket, och framförallt gett så många trasiga familjer, så det är ett begrepp som avgjort ska sluta användas. Många medberoende är det som försvarar sin alkis med att "så farligt är det inte.....hen är ju snäll när hen är nykter" utan att inse att beroendet är en progressiv sjukdom som förvärras hela tiden. Tom när de börjar hitta gömda flaskor vägrar de inse..... Att få en medberoende att inse att de är lika sjuka som sin alkis är bland det svåraste som finns enl min erfarenhet. Att sen, om de öppnar ögonen lite, få dem att inse att även de behöver en behandling kan vara som att riva Mount Everest. MEN....bland det mest effektiva är att få en medberoende att göra en familjevecka INNAN alkisen tar sitt beslut är ofta en väldigt omvälvande upplevelse. För när den medberoende kommer hem så faller i stort sett alla argument som jag som alkis har i min verktygslåda är då kända av den numera tillfrisknande anhörige. Och det är många beroende som efter ett kort tag i motvinden tagit sig till behandling själv. Men många medberoende tror att problemet är löst genom att alkoholen är borta men deras egna situation hänger med hela livet om de inte gör något åt det. För mig som alkis är det inte svårt att se vilka som är medberoende eller beroende (även om de inte just för tillfället är påverkade) och det är mååååånga..... Hur frågar nån ? Enkelt : De är som en spegel av hur jag en gång var.

Från dag ett ute i "riktiga" livet efter behandlingen litade jag blint på Di Gamle. Jag hade behandlingsvänner som skulle "provdricka", "ta ett kontrollerat återfall", "bara dricka fredagar med frun".....inget fungerade och ett antal av dem söp ihjäl sig. Jag tog aldrig återfall även om det var obehagligt nära en gång och nästintill komiskt en gång (tänk ett par tiggande hundögon...) och allt beror på att jag litade på dem som gått före mig och det sparade mig mycken ångest och med all säkerhet mitt liv.

Idag har jag valt att leva nyktert och ta vara på den tid som jag har kvar. Och jag försöker vara snäll mot min kropp, även om jag ibland har svårt att fatta att jag inte är 30 längre, och göra bra saker för min egen skull för det är jag värd.

Ta hand om er och ta inte första glaset !