Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas allt är väl!? Skriv gärna hur det går för dig - oavsett om det går bra eller dåligt. Ingen dömer här. Vi hjälps åt!

Ökade mellan 30 och 40 kanske, ganska långsamt. Kändes bra att dricka så jag hittade fler och fler anledningar.
Går säkert att dricka normalt ett tag eller ibland men förr eller senare går det inte bra. Eller så börjar hjärnan förhandla om oftare och oftare. För mig kommer det aldrig funka. Du får prova. Men jag har försökt dra ner sen jag var säkert 20, så jag har det inte i mig.

Vilja räcker nog inte, tyvärr. Forumet är fullt av trådar vars skapare kämpar med allt de har för att sluta dricka. En del klarar det. Andra håller ut i några veckor eller kanske några månader, sedan kan man läsa att de är tillbaka ,"hip deep in shit". Läs och bilda din egen uppfattning.
Tyvärr vet jag inte om preparaten går att kombinera. Kanske FASS eller 1177 kan ge vägledning? Du måste väl ändå träffa en läkare för att få medicinerna? eller har du dem hemma?
Jag är lite nyfiken på varför Antabus inte fungerade, eftersom jag själv är halvvägs genom en kur. Det fungerar alldeles utmärkt så här långt, men jag känner en viss oro för vad som kommer att hända när den är över. Det känns som om jag inte har "gjort slut" med alkoholen mentalt.
Avbröt du behandlingen, eller började du dricka igen efteråt?

Det är äckligt när det kommer, men man växer varje gång man klarar det.
Grattis till din månad ????//kram Strulan

Du och din syster turas om att ro båten! Varför inte hoppa i land bägge två? Jag har slutat ta ansvar för mina föräldrar, orkar inte och vill inte längre! Man märker då vad relationen till dessa två handlade om: att ta hand om två vuxna människor som är som två oansvariga tonåringar! Vi har nu sparsam kontakt. Jag har varit mycket för dom men dom är inget tillbaka! Min yngste son tog studenten nu och bjöd dom på utspring och mottagning! Visade dom något intresse? Nej noll intresse och ingen saknade dom heller! Innerst inne drog jag en lättnadens suck, dom hade ändå bara ställt till det! Man får mer energi och blir en gladare och mer klarsynt människa! Kan varmt rekommendera att "hoppa av"! Även min pappa har blivit en sexistisk äckelgubbe som kan fälla kommentarer som ex "kvinnor i korta kjolar får skylla sig själva om dom blir våldtagna"! Har skämts för honom så många gånger! Det är skönt nu för när man har distanserat sig så känner jag ingen skamm längre! Det får rätt person göra nu! Känner igen mig mycket i din frustration och sorg! Mitt bästa råd är att släppa taget och fokusera på ditt eget liv! Kram

Idag fick jag plötsligt sug som tog tag i mig riktigt ordentligt.
Vet inte om det är att jag tänkt extra på alkohol eftersom jag ”firar” en månad av nykterhet idag.
Hur som helst så tänker jag inte ge efter för suget. No way...

Det är så jag känner. Då blir jag ju inte mig själv. Sen kanske det kan hjälpa en på traven men är livrädd. Samtidigt vore det skönt att komma ifrån tankarna man fastnat i. När jag är själv ältar jag mycket av det som hänt i mitt liv. Hur jag går vidare, kommer jag någonsin må bra? Jag har ju ett så bra liv, eget företag, jobb som personlig assistent, världens bästa kille och många fin människor omkring mig. Att jag började med alkohol var för att min före detta tyckte det kunde vara bra för att slappna av. I början sa jag nej då vi har alkoholism i släkten ( vilket många verkar ha) men sen tog jag ett eftersom han drack en öl varje dag. Sen drack inte jag varje dag. Men kanske 3-4 ggr i veckan inräknat helgen. Det kunde bli 15 glas per vecka vissa veckor inget alls. Sen det tog slut fortsatte jag. Mysigt när man tar ett bad, mysigt när man gör bokföring, slappnat ju av. Sen drack jag ibland i smyg för att jag var så stressad vid tex kalas. Men ibland ingenting. Verkligen gått i vågor. Har aldrig känt något sug. Tycker det bara är tråkigt att aldrig mer får dricka. Min kille säger att jag får sätta upp regler, inte dricka i ensamhet, hitta nåt jag tycker är roligt utöver jobb som kan göra att min ångest blir bättre. Det är så konstigt för när jag är med honom känner jag mig lättare. Och visst, jag vill ta ett glas ihop med honom i framtiden men frågan är om jag klarar det. Han tror det. Men att det tar tid. En kompis sa, sluta med alkoholen. Så kommer allt bli mycket lättare. Och det har jag gjort. Men ändå bubblar det inom mig och jag vill verkligen inte ha alkohol just nu. För det hjälper inte ett skvatt. Mår illa om jag luktar på det. Det är såna dubbla budskap i mitt huvud hela tiden.. jag njuter av att vara nykter. Jag njuter av mitt liv. Men ändå är det något som gnager i mig. Frågan är vad? Försöker rannsaka mig själv, att gå till botten med mig själv.

Hur länge drack du så? En del säger att set går att hitta tillbaka till en normal konsumtion beroende på hur länge man hållt på. Men just nu skiter jag i alkoholen. Vill bara må bra och hitta mitt sanna jag som jag tryckt undan i flera år ( även utan alkohol) känna att jah duger som jag är.
Du är verkligen cool utan alkohol! Det är så lustigt hur vi har våra olika resor och relationen till alkohol.

Jag menar verkligen vad jag skrev. Du ”är” inte ett fylllo. Du ”blir” ett fyllo i samspel med de sammanhang då du brukar dricka. Du kan tex berätta för pojkvännen att du utvecklat ett alkoholberoende... eller en snällare halvsanning, så kan du säga att du är är orolig över hur mycket och ofta du vill dricka alkohol. Gör honom delaktig i din plan att stå emot. Då hamnar du iaf inte i situationer med honom då du dricker bara för att det förväntas av dig. En sådan snäll halvsanning har jag serverat mina vänner. Det är lättare att låta bli vinet vid tjejträffar om de förväntar sig att jag ska låta bli, än om de förväntar sig att jag ska bli förtjust över att ha en anledning att korka upp. Klart du fixar det här! Du behöver bara förändra dina sammanhang litet i taget. Kram

När saker går ut över ens vardag är det dags att dra i handbromsen. Jag drog i den idag.

Med nytt jobb där 100% fokus krävs fick jag för andra gången åka hem från jobb. Varför? För min pappas missbruk och konsekvenserna av det knäcker mig. Och min syster.

Med ett par års mellanrum separerade mina föräldrar. Jag tog över rollen min mamma hade, som en nu 33 årig vuxen dotter. Fixade till pappa, laga mat, tog med han på aktiviteter. Drickandet ökade succesivt. Så klart skötte han jobb och det gör han än idag. Alla lediga dagar där emot. Dom är en enda dimma.
Han själv tycker inte ens att han är full. Han säger att jag är kontrollerande. Under en period hade hans jobb noll-tolerans efter ett samtal från mig. Han gick och tog prover. Vart ganska okej. Men han prata om, när det var över, att han skulle fira med en god whiskey.

Jag flyttade. 60 mil bort. Och jag grät vid bilen och släpvagnen. Inte för jag skulle flytta utan för skuld och rädsla för pappa min. Sen har det eskalerat. Så långt att han är personlighetsförändrad. Min goa pappa, min förebild, är numera en ledighets-alkis. En sexistisk sådan. En äckelgubbe! Och jag avskyr han! Mer än något annat. Han förstår inte ett dugg vad jag menar när jag ber att detta måste få ett slut. När jag säger att vår relation förstörs. Han säger att jag är pretto. Att jag inte unnar han något.

Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta? Men jag vet att min chef idag skrev en remiss så jag ska få prata med någon. Inte för att hjälpa han, men att hjälpa mig själv.

För Sverige är fantastiskt, all hjälp finns att få. Om man själv vill ha den!

Så vi är många som sitter i samma båt. Min syster och jag gör. Ibland ror jag båten, ibland ror hon. Hoppas vi en dag slipper denna storm.

Jag har gjort bort mig så många gånger på fyllan. Smusslat med vinboxar och 3,5-öl från Ica för tonåringarna hemma, försökt dölja att jag druckit efter jobbet eller på helgen (fredagskvällar är svårast!). Klart som tusan att de märker att jag inte klarar av att hantera alkoholen. Det är längtan att få slappna av, fly verkligheten, få energi, glädje och kraft som lockar. Men i själva verket gör jag dumma saker när jag dricker, klantar till det, skickar fylle-sms (ofta arga, har nog mycket ilska och sorg inom mig) och somnar till sist framför tv:n. Dricka offentligt undviker jag. Vill inte visa hur misslyckad jag är bakom den "fina" fasaden. Jag är trött på detta. Orkar inte sluta, orkar inte fortsätta. Men nu ska jag ta En Dag I Taget. Försöka stå emot I DAG. Surfa på abstinensvågen. Jag läser Allen Carrs bok om hur man slutar dricka för gott, hoppas att den ska hjälpa mig den här gången. Den handlar mycket om att inse att friheten finns där på andra sidan - och den smakar så mycket bättre än beroendet, skammen, skulden, ångesten, bakfyllan. Jag hatar det här alkoholberoendet och är förbannad på att jag lät det gå så långt.

Så svårt att ge svar - och samtidigt så enkelt.

Om berusning:

Ja, jag dricker tillräckligt för att bli berusad, men lyckas stoppa innan jag blir full. Om ni förstår vad jag menar. Att dricka utan rus vore totalt meningslöst för mig. Jag är en alkis, inte finsmakare av diverse alkoholdrycker. Kanske förmildrade det hela lite när jag skrev om ett par öl, det handlar nog snarare om tre-fyra. Men, som sagt, jag har lyckats stoppa där.

Varför jag började dricka igen?

Ingen aning, faktiskt. Valde det själv. Förstås. Skulle vara lätt att svara att jag var robotstyrd, att jag handlade per automatik, att jag inte visste vad jag gjorde. Visst känns det så ibland, men det vore ju detsamma som att säga att jag inte har kontroll över mitt eget liv. I så fall kan jag lika gärna ge upp. Nä, det är helt och hållet mitt eget ansvar.

Om det är lätt?

Nej, det ska gudarna veta. Det är skitjobbigt rent ut sagt. Nästan ohanterbart ibland. Men det vet ni förstås. Annars vore vi inte här, på forumet, i den situation vi befinner oss.

Varför fortsätter jag utmana A-djävulen?

Jag har helt tappat motivationen. Vet inte hur jag ska hitta den igen. Den känns så långt borta just nu. Allt flyter på, det fungerar. Ännu så länge. Som ni märker återkommer jag till de orden. Ännu så länge...

Är lite rädd, men lyckas inte bryta. Men gett upp har jag inte. Aldrig.

-----

Kloka tankar från er kring inlägget om intelligens och alkohol. Stämmer så bra detta med att kreativiteten ökar - till en viss gräns. Att vi har behov av utmaning från vår omgivning tror jag också på. Får vi inte det på arbetsplatsen kanske vi letar upp likasinnade i vänslapskretsen. IQ och EQ håller jag med om att vi alla har i olika grad. Tack och lov behöver det ena inte utesluta det andra.

-----

Barnbarn är en gåva och att vara mormor/farmor en förmån. ?

-----

Skrivet i all hast på min rast.

För tusende gången, tack för att ni finns.

Kram från en strulig, men trots allt hoppfull, Vinäger

Är helt fel namn. Man blir inte lyckligare. Man blir kallare. De kapar glädje som sorg. Men jag tror jag har för mycket av båda så jag kapar av 30% åt båda hållen. På en hög dos blir jag nästan psykopat. Tankarna kommer som vanligt men jag känner ingenting inför dem. Men på den här dosen så funkar det bra. De hämmar upptaget av ditt eget serotonin så att du har mer fritt. Dvs inte ett jätteingrepp. Men jag vill inte gå så långt att jag rekommenderar att du tar dem.
Hmm att du är ok att vara nykter i sällskap, men inte själv är intressant. Låter som du är inne på, att du inte vill vara själv med dina tankar. Jag har nog tvärt om svårare att se på när andra dricker. Gör det varje dag nu just för tillfället. Men det funkar bra med kaffe. När jag är själv så gör olika jag saker hela tiden så då har jag lättare att inte dricka.
Vad är det för tankar du får när du är själv? Vilken typ?

Edit: Glömde svara på om jag slutade tvärt. Ja efter en synnerligen hård festhelg med en kompis utomlands, där vi festade som tonåringar, så fick jag nog av mig själv. Jag är 42 och har haft nog med spritdränkta äventyr. Hade också börjar hitta på fler tillfällen att dricka (alla dagar på semestern och säkert 4 dagar i veckan annars). Min pappa är fungerande alkoholist med (nu för tiden inte våldsam i alla fall). Och jag vill inte bli som honom. Så det var lite av en perfekt storm. Men nu känner jag mig ganska ”cool” som inte dricker. Nått jag är stolt över i stället för att skämmas. Det höll på att ta mig men jag håller emot.

Blev en relativt lugn helg? lite grill och alkoholfri cider till maten. Min kille och hans kompis drack öl och gin och tonic. Men det var lugnt. I lördags städade jag, min kille blev dålig på morgonen, ont i magen, huvudet och illamående och skakig. Han har festat rätt hårt hela maj och juni, varit på sweden rock m.m och där blev dem matförgiftade. Så jag tror att han behövde vila i lördags. I söndags var vi hos hans kompis, han var bakis och tyckte vi kunde käka och ta en lunchöl. De tog cider i bilen. Öl till maten och sen en till. Kompisen hade en promille på 1,64 när vi åkte.. sen spelade vi golf. Han vann sp då skulle han bjuda på öl. Och det blev två. Sen handlade vi och grillade, han vilade medan vi började med maten. Då hade han promille på 1,94.. då tog dom varsin grogg. Och där satt jag, nöjd och nykter. Inga problem. Men hjärnan frågar sig hela tiden om jag kommer kunna eller inte. Asjobbigt! Men så länge jag är med min kille så känna livet bra, men så fort jag kommer hem blir tankarna starkare. Så konstigt!
Kompisen tog ytterligare en grogg, vill inte ens tänka på hans promille eller vad hans mående var igår. När man är nykter så ser man tydligare vilka som borde dra ner på det....
Ironwill, du låter lite som mig, envishet här också. Snart 8 månader utan någon hjälp för alkoholen. Men däremot hjälp mot det andra. Har fått tabletter, antidepressiva men vågar inte ta dom då jag är rädd för alla kemiska substanser just nu. ? men psykolog och de andra tjatar på mig att jag ska ta dom. Jag kontrar med att hjälper dom mot tankarna så att dom försvinner? Tror inte det.. jag har som mål att hålla uppe ett år med alkoholen. För att se om mitt mående blir bättre. Just nu känner jag mig väldigt trött och håglös. Morgonen är värst, precis som om jag vore bakis. Samma trötthet och huvudvärk. Och nu har jag även ont i käken som strålar ut i armen. Men, jag försöker tänka positivt.. snart midsommar och semester. Första midsommar och semester utan någon alkohol. Har alltid haft lite panik över att vara ledig.. är en rastlös själ.. hoppas ni får en bra dag!

Har läst mycket här inne och även skrivit lite. Man förstår att man inte är ensam. Jag har hållt upp från alkoholen snart 8 månader. Och det är jag stolt över! Men ändå känner jag mig ångestfylld, kan börja gråta närsom kroppen skakar, mina händer skakar varje dag. Ont i huvudet. Håglös och trött. Trodde att om jag gjorde uppehåll med alkoholen så skulle allt bli bättre men det verkar inte så. Jag märkte ju att det blev värre med alkoholen och att jag behövde mer för att döva. Så nu börjar min hjärna tro att det inte beror alkoholen. Och en ständig fråga som är som en pingisboll i mitt huvud, går det att förändra kan jag dricka normalt igen? För en del har det gått. För en del inte. Vågar jag prova? Jag vet inte. Mår samtidigt illa av tanken. Fy vad hjärnan kan ställa till det. Tar en dag i taget. Tänker bort allt. Försöker hitta på annat. Har festat från dag 1 sen jag gjorde uppehåll. Och även om jag inte dricker något så känner jag mig ändå bakis. Så konstigt! Min kille tror att bara man mår bra i sig själv så dricker man inte på samma sätt. Han festar ganska mycket och hårt. Jag har varit öppen och ärlig mot honom om mina problem. Han stöttar mig och finns där när jag ältar allt hela tiden. Men jag vill sluta älta men hur tusan gör man det? Och vågar jag prova alkohol igen? Finns så många frågor men har svårt att hitta någon som har svaren. Men i denna tråd så fann jag mycket intressant iaf. Snart midsommar.. inget vin, ingen nubbe. Känns lite sorgligt fast samtidigt vet jag att jag mår bättre utan det just nu.
Tack för en fin tråd!
Virvla

Tyvärr inte så mycket du kan göra i nuläget.
Ta det lugnt med alkoholen ett tag och känn efter hur du vill hantera situationen. Men generellt att få minnesluckor och vara otrogen på fyllan är riskbeteenden så försök verkligen att varva ner. Tänk vad ångest du kan slippa om du håller dig lagom hela kvällen. Blir lätt en sorts dryckeshets på studentfester och närliggande fester. Det är då svårt att veta hur full man faktiskt är. Det går fort ner men fyllan kommer inte ikapp på ett tag, och sen med råge och det går då långt över gränsen.
Varannan alkoholfri öl eller sodavatten brukar inte märkas annat än av dig själv, och sen kan du tacka dig själv dagen efter.
Gällande otroheten vill jag inte råda, det måste du komma fram till själv, och det fixar du.

Bina86, jag hoppas verkligen att du klarar av att sluta helt med alkoholen. Själv har jag förlorat min man och slagit mig på fyllan så att jag inte kan jobba heltid längre. Många andra kan hålla alkoholintaget på "lagom" nivå - men när jag dricker, dricker jag ohämmat. Jag har slutat med a flera gånger. Höll upp i drygt ett år, men föll i fällan förra året i samband med att jag återupptog min gamla last, "feströkningen" tillsammans med en rökar-vän. Nikotin och alkohol går hand i hand för mig, de är bästa vänner. De mest falska, lömska och förrädiska "vänner" som finns... Jag har märkt att beroendet och toleransnivån blir värre och värre. Efter separationen förra året har jag svårt att stå emot suget, dricker inte bara på helger längre. Kan bli full en vanlig vardag, sedan i våras flera gånger i veckan! Det är fruktansvärt självdestruktivt och jag har aldrig varit så rädd förut. Har försökt få hjälp via vården, som rekommenderar KBT och tabletter mot suget. Jag har inte fått någon terapeut ännu och jag vill bli "ren" utan tabletter. Tidigare har jag slutat röka (flera års uppehåll) med lätthet tack vare Allen Carrs bok "Äntligen rökfri - det lätta sättet att sluta röka". Han har även skrivit "Äntligen full kontroll - lär dig behärska ditt alkoholintag". Det som har hjälpt mig tidigare är att göra en ordentlig omstart - ta hand om mig själv på hälsosamma sätt (träna, äta gott, promenera, jogga i skogen, umgås med vänner, vara mer i stunden och njuta av livet). Fylla på med kloka, sköna saker istället för att hälla upp ett glas. Det är inte värt ångesten, skulden, skammen - eller baksmällan dagen efteråt. Jag drack senast igår, men nu har jag bestämt mig för att ta itu med mitt liv på allvar. Botten är i sanning nådd, jag måste dra i nödbromsen nu innan allt rämnar.
Vi får stötta varandra! Det måste gå att bli fri. För gott!

Vill inte låta taskig, men att inleda ett förhållande med en sådan lögn kan inte vara bra. Tycker inte du behöver lämna ut dig helt, men säg att det blivit för mycket och nu är det bra på ett tag.
För gör du som du skriver nu, kommer du dricka.
Du måste ta reda på vad du själv vill och göra ditt val.
Kram Strulan

Medicinering eller problem med magen kanske funkar då du inte kan ta till att du ska köra eller nått liknande.
Måste du motivera det? Kan du inte bara säga att du inte är sugen? Om han pushar dig till att dricka lär det ju bli problem på sikt ändå iom att du försöker sluta? Det är liksom ingen lag på att man måste vara full på midsommar. Han kanske tycker att det är trist att supa själv men det är mer hans problem än ditt. Du är ju ett kap ;) så han får allt foga sig lite efter dig med.

Fast en krycka kan man behöva i början☺️

Be din läkare skriva ut campral . Funkar mkt bra på mej . Tar bort mkt av jaget o tankar på alkohol. När man bestämt sej. Lycka till

Att kunna ta längre pauser tillhör sjukdomen. Alkoholister kan ofta ta långa pauser för att visa att de ”minsann” inte har några problem. Då hägrar alltid det där datumet då man tillåts att dricka igen.
Men det låter som du har ung samma problem som jag hade/har. Det går inte att ta den där första.
Det viktigaste är att du verkligen vill sluta. Verkligen.
Sen är det inte ett förbud, du får dricka men väljer att inte göra det. För mycket förbud kan slå fel. Om du har ångest eller nu verkligen kan se konsekvenserna klart så kan det vara bra att skriva ner dem, så du kan läsa det när du behöver.
Gå på AA kan vara en bra idé, brukar vara ganska blandade grupper. Testa och se om det år för dig.
Främst av allt, det är inte fel på dig. Det kan hända vem som helst och orsakerna är många. Så gräv inte ner dig i det. Se det som att du nu siktar på att vara extra hälsosam :)
Saknaden försvinner mer och mer och ersätts med annat. Men det tar tid och det krävs att du hoppar över det första glaset.

En dag i taget är nog! Trötta inte ut dig i onödan med att tänka för långt fram, ta en enda dag i taget och se vad du kan göra just idag som gör dig glad. Och påminn dig själv för allt i världen att du nog var rätt ensam också i tvåsamheten, han umgicks hellre med alkoholen än dig. Så det är kanske inte egentligen en ny känsla av ensamhet du känner utan mer att det skaver för att situationen är nyoch du inte riktigt ännu kommit tillrätta i en ny komfortzon, men det kommer bit för bit och dag för dag ska du se. Nån klok har sagt att tänk vad lika alla dagar är men tänk ändå vad olika allt är när du ser bakåt ett år, fem år eller tio år. Du är på rätt väg, önskar dig solsken på väg!

Det värsta är nog att den som dricker antagligen inte alls förstår (eller vill förstå) varför vi anhöriga mår så dåligt. Min man som dricker har helt ärligt undrat varför jag mår så dåligt som jag säger jag gör när han dricker, han tycker att vad han stoppar i sig inte påverkar nån mer än vad vi äter annars. Han förstår inte vilken stress det är att inför varje helg ha en extra plan vart man ska ta vägen om han blir för full och man blir rädd eller barnen oroliga, att varje semester långt innan den börjat ha ont i magen över hur många dagar drama det ska bli, hur mycket elakhet och utbrott man ska utstå för att han slutat tidigt nån dag. Att ledigt för honom alltid innebär fylla. Att barnens födelsedagar eller julafton eller vilken speciell dag som helst är lika bra som vilken annan att bli packad och jag den anhöriga ska försöka få allt att se normalt ut för barnens skull. Det är så mycket ångest, rädsla, oro, planerande och funderande stanna eller gå så man kan bli galen för mindre.

I år åkte jag bort med barnen på semester, som vi brukar, och precis innan vi åkte bad han mig dra åt helvete och aldrig komma tillbaka för att jag sa jag tycker han är jobbig när han druckit, vilket han då hade, och dagen efter messar och ringer han som om inget hänt. Denna eviga svängande personlighet, som om det var två olika personer, och för dom är det helt självklart vi ska kunna hantera bägge i en blinkning när det svänger fram och tillbaka för dem. Min man är dessutom aldrig ångerfull oavsett vad han ställt till med, undrar snarare dagen efter varför jag måste älta saker så som han säger det!

Så bra gjort av dig blifri att komma loss, jag har redan en bostad men har inte flyttat in riktigt men har i alla fall ett ställe att åka till sen ett år tIllbaka.

Hurra! snart har det gått 2 hela månader utan alkohol.

Jag är så oerhört tacksam för er som svarat. Grät när jag läste era svar. Ja kan tydligen inte dricka bara lite, inte ens en öl eller ett glas vin för då faller jag dit på en gång. Jag kan inte dricka mer. Det måste liksom vara nolltolerans. Vet dock inte hur jag ska kunna sluta helt?

Har ju hållt uppe helt i perioder, men så händer något, som en weekendresa och man tar ett glas och så är man där igen.

Jag funderar på AA, det kan kanske vara ngt tänker jag. Ska testa. Innan jag förlorar vänner, pojkvän och jobb...