Senaste kommentarerna i forumet

Själslig begåvning och intelligent. begåvning...
Jag tror att det finns olika mycket av båda delarna i alla människor.
De intellektuella analyserar mer med tankarna och de konstnärliga mer med känslorna.
Sov gott
Godnatt kramar
???

Det är en fantastiskt bra idé att sitta med i en anhörig grupp. Det är så viktigt för båda sidorna att få lära sig av varandra för vi är ju de levande exemplen på hur det är. Man kan läsa tusen böcker eller artiklar men det är det personliga mötet som är äkta och som man kan ta till sig.
Ja, det kommer att bli jobbigt och svårt men det kommer att hjälpa dig så mycket i din fortsatta nykterhet. Och för de anhöriga är du guld värd som är stark nog att dela med dig av dina erfarenheter.
Stort lycka till?

så tänker jag mkt på andras alkoholvanor.
Har varit på flera fester, middagar och tillställningar under dessa veckor där det bjudits på alkohol. När jag iakttar andra så är det många som man märker har samma problematik som jag brottas med. Jag känner igen den ängsliga blicken hos folk som genast kollar in att man fått lika mkt i glaset som alla andra när det serveras dryck. Hur blicken börjar flacka mot flaskan på bordet eller mot baren när det egna glaset börjar bli tomt. Oron som hela tiden finns där efter mer att dricka. Känner igen det så väl och ser det då tydligt hos väldigt många. Jag blir så ledsen över att det är så. Både för min del och för andras. Man kan inte koppla av och ha det trevligt om glaset är tomt. Det måste fyllas på. Vill inte dit igen. På tisd är det en månad sen jag drack. Härligt om jag kommer att få säga nyktra månader istället för dagar..,.

i min tråd. Den värmde. Gör mig gott. Du är insiktsfull och delar med dig av din klokhet till oss andra som snubblar runt. Alltid intressant att läsa hur du hanterar livet. Jag tror att du, med all din klokhet kommer att klara ditt mål att kunna dricka måttligt. Önskar dig allt gott?

Tänker på dig också ?
Du är en intressant person och jag blir glad av att du finns här?

Kramar
???

Fina Miss lyckad ?
Ååh, så bra och fint du beskriver din historia då och nu!
Hoppas ni får en fin sommar du och din son???

Kramar
???

Det är verkligen en svår sits man kommer i. Kan inte ens föreställa mig hur du har det. Men det är så starkt av dig att ställa krav och tänka på dig själv. Att leva i det kan inte vara lätt och vem vet, han kanske söker hjälp och kommer på banan så ni kan ha, kanske inte ett förhållande, men ändå en sund relation gentemot varandra. Men jag ska följa ditt exempel och vara öppen med vad jag tycker och tänker.
Jag lever ju som sagt inte i det och det är mestadels skönt, men det jag tycker är jobbigt är att jag vet att hon dricker ofta, men jag kan inte påpeka det då jag inte är där varje kväll. De jag får prata med henne om är ju de gånger jag vet säkert att hon druckit. Hon skulle aldrig svara ärligt om jag frågade hur ofta hon dricker. Hon brukar säga att det är ett eller två glas även fast jag är med och ser när hon blir full, börjar slöddra, vinglar och sedan däckar. Det känns som det enda jag kan göra är att påpeka min oro och som du skrev, det är ju upp till henne hur hon vill göra.

Hej, jag undrar lite krasst - för VEM är det ett problem? Dig eller din mamma? Jag förstår att du inte bor hemma längre, så att din mamma sitter hemma (för sig själv) och dricker tills hon ”däckar” är ju hennes val, så länge det inte påverkar nån annan? Förstå mig rätt nu, jag förstår verkligen din oro! Och du gör helt rätt som berättar om din oro för din mamma, kanske får det henne att börja fundera över sina dryckesvanor. Men ultimatum? Det förstår jag inte riktigt? Det är ändå inte riktigt samma sak som i Skrållans fall, där det handlar om att leva tillsammans med en som dricker för mycket. Där kan det kanske vara fog för att ställa ultimatum. Men det är två skilda situationer i mitt tycke.

Spontant tycker jag att du ska fortsätta att prata med din mamma, tala om att du ör orolig, fråga hur hon mår? Visa omtanke. Fråga vad det är som gör att hon dricker när hon är ledig? Ångest? Oro? Ensamhet? Tröst? Behöver hon prata med någon utomstående?
Fråga henne såna här saker! Kolla om det finns någon hjälp att få i kommunen, ta fram information och visa henne att det finns hjälp att få - om hon själv vill.

Att konfrontera och ställa ultimatum känns inte som rätt väg att gå.

Min man mådde dåligare och dåligare. Han hade ångest. Jag sa att vi skulle bo isär ett tag. Han flyttade men var arg. Jag trodde hjärtat skulle slitas ur kroppen på mig. Jag grät hela kvällen när han flyttat. Dagen efter åkte jag till honom och sa att han kunde flytta hem. Det gjorde han.
Men så gick det några veckor. Han blev mer och mer otrevlig mot mig. Sur hela tiden. Till slut sa han själv att han ville att vi skulle bo isär. Dagen efter åkte jag till honom och ställde ultimatum. Att han skulle bli nykter och ta behandling. Och att vi skulle gå i terapi. Han sa att jag vill kunna gå ut och ta en pizza och dricka öl. Han tyckte inte jag kunde bestämma över honom. Nej sa jag, men jag kan bestämma över mitt liv. Så på den vägen blev det. Nu ska vi gå isär, och sälja vårt älskade hus som vi renoverat på i många år. Sorgligt men nödvändigt.
Bra att du blev medlem här, du kan få mycket hjälp och råd här. Det är ett bra första steg. Förstår att det är svårt att söka hjälp när man är en liten kommun.
Det blir ju lite annorlunda för mig efter som jag levde mitt i missbruket med min man. Du har ju din familj, din sambo, och det är bra för då behöver du inte leva i detta i alla fall. Det är så svårt att ge råd hur man ska göra eller säga, för det är ju till sist den som missbrukar som måste vilja sluta.

Jag fortsätter min kamp. Vissa dagar är tunga. Jobbigt att tänka att jag och min man inte längre kommer vara ett par. Så mycket vi gått igenom under alla år. Både bra och dåliga saker. Men beslutet står fast, nykter och behandling, och att vi ska gå i terapi tillsammans. Han vill inte alls prata om detta. Skriver till honom och han svarar inte alls. Men när vi träffas är han hövlig och snäll. Han försöker inte alls övertala mig till att vi ska vara tillsammans igen. Utom härom dagen när han sa att vi nog kan leva tillsammans om vi bott isär ett tag. Vet inte om han förstår. Eller inte vill förstå.
Jag kämpar med att börja tänka på vad jag vill. Känner mig ensam många gånger, men försöker hitta på saker jag vill göra. Har ju vant mig vid att alltid vara två.
Men vissa dagar känner jag mig stark. Vet vad jag vill. Ser fram emot att ha en lägenhet, som bara jag bestämmer hur jag vill ha det i. Ja kampen fortsätter.

Det har hållt på i ca fyra år. Min bror vet om det men han vill inte riktigt se det. Han vill inte prata om det utan kommer med undanflykter. Jag pratar med min sambo men ingen av oss vet riktigt vad man ska ta sig till. Även min mors bästa vän som inte bor i närheten vet om detta och vi har diskuterat att det är ett problem men ingen vågar konfrontera mamma. Så det blir att allt ligger på mina axlar, vilket gör att jag känner mig väldigt ensam. Så jag har stått stilla ett tag, men nu vågade jag bli medlem här så jag kunde få prata med några som vet lite mer så jag kan våga tala med mamma på nytt. Jag vet inte om jag vågar ta kontakt med någon i kommunen då vi är en sådan liten kommun och jag vill verkligen inte att det ska komma ut. Hur talade du med din man? hur tog du upp det alltså? Men som du skrev, jag är nog inte redo för att ställa ett ultimatum ännu..

Vad du har kommit långt i ditt tillfrisknande. Så bra att kunna ställa frågor och ventilera till dig som är på andra sidan. Tror det kommer ge dig mycket att sitta med och höra på anhöriga. Det kommer stärka dig ytterligare i ditt nyktra liv. Lycka till.

Vålkommen till forumet. Titta runt lite på vad andra skriver. Vad du gör för val ang. Alkohol är bara ditt. Många av oss som skriver här har insett att det inte går att fortsätta med alkohol och valt att sluta helt med det.. Valet är ditt och ingen annans.

Gå på din känsla och lita på den. Ofta känner man vad man behöver göra för att själv må bra. Det finns ju något som heter Anhörigstödjare genom kommunen. Om du vill kan du ta kontakt med någon där. Jag går och pratar med anhörigstödjare. Det är så skönt. Man får prata av sig och får goda råd.
Hur länge har det varit så här, att din mamma dricker så mycket? Jag gjorde ju misstaget att ställa ultimatum tidigare, innan jag var mogen själv att fullfölja, och det är nog därför min man inte tror riktigt på detta nu. Men nu står jag fast. Vill inte tillbaka till en man som dricker varje helg tills han inte orkar dricka mer, och somnar.
En man som säger dumma saker till mig på fyllan. Och en man som på vardagarna har abstinens och är sur.
Har du någon anhörig eller kompis du kan prata med om det här? När jag berättade för mina vuxna barn, så lättade det så otroligt mycket. Man är inte ensam då.

Jag förstår era känslor. Man känner sig så hemskt när man ställer ultimatum, men det är ju nödvändigt. Varför ska våra liv, som väntar på att en man som dricker ska bli nykter, bara sättas på paus? Vi som står bredvid har ju också bara ett liv. Varför ska inte vi få leva det fullt ut och vara lyckliga? Om den som dricker vill ha oss tillbaka så kan ju mannen bli nykter utan oss. Sedan får man ju se vad som händer. Och det klart att livet med den som dricker, inte bara varit svart. Det finns ju fina stunder också. Men just nu är det inte bra. Just nu måste vi sätta ner foten och leva våra liv.
Jag sa till min man, efter att han sagt att vi nog kommer kunna vara tillsammans efter att vi bott isär ett tag, att just nu kan vi inte vara tillsammans. Mina krav står fast. Nykter och behandling. Accepterar han inte det , ja då kan vi inte leva ihop. Jag tänker inte vänta mer nu. Mitt liv är nu. Inte sen.
Många jobbiga dagar, både nu och framöver naturligtvis. Men just i kväll, står jag stark och försöker peppa både er och mig själv.

Ny här. Inne på min sjunde nyktra dag. Känner också av tröttheten/ matthetskänslan. Lägger mej och vilar då, inte sova annars kört för natten.

Tack för alla råd! Har inte vågat vara öppen med detta innan så att få prata med någon som går/ har gått igenom liknande blir på något sätt en tröst att man inte är ensam. Jag har förklarat för henne många gånger att det är ett problem för mig. Hon slutade då ringa ett tag när hon var full men sen har det börjat smått igen bara att hon inte skriker. Är det för tidigt att ställa ultimatum tro?

Igår kväll sov jag från kl 20 till 04, sen 04.30 till 08.30. Totalt 12 timmar! Idag är jag, tack och lov, inte lika trött. Nyss hemkommen från att ha hämtat dottern från jobbet. Dricker te nu och är tacksam för den här nyktra dagen.

Kanske om du säger att för dig är det ett problem. Att hon förstår att du tycker det är jobbigt. Men att hon ändrar sig är ju bara hon som kan bestämma. Det är det som är så svårt med någon som dricker, man kan inte påverka dom hur gärna man än vill. Bor isär från min man, som druckit i många år, och han kan inte välja mig, för alkoholen drar i honom, efter att jag ställt ultimatum, sluta dricka och ta behandling.
Du kan ju också markera, att när hon ringer dig när hon är full, så vill du inte prata med henne. Säg till henne att hon ringer när hon är nykter. Du ska inte behöva ta sådant. Dessutom blir det inga vettiga samtal med någon som är full.

Min mamma sitter ofta själv hemma och dricker tills hon däckar. Har hon semester spelar det ingen roll vilken dag på veckan det är eller om hon är i sällskap hon dricker i vilket fall som helst och hennes försvar är att hon har semester. Ett tag ringde hon mig varje gång hon var full och skrek i panik så jag fick trösta henne.Detta skedde varje helg under några månader. När jag har konfronterat henne så nekar hon till att det finns ett problem och min fråga är då, hur ska jag gå vidare för att få min mamma att öppna ögonen för vad som kan ske om hon fortsätter på detta sätt?

Ja Ush , förstår verkligen din ångest :(
Man får ta en dag i taget, men det är så fruktansvärt jobbigt.
Tydligen är jag för vek, folk har haft det värre ?
Ja...jo det är sant. Det har varit bra imellanåt också såklart men tyvärr är det inte det man minns mest...

Fantastisk att vi kan hjälpa varanda, nyktra alkolister, och anhöriga till alkolister. Jag har nog inte riktigt fattat det fören nu, att vi kan hjälpa varandra så här mycket otroligt.
Mäkta stolt att inte behöva dricka i ca 6-10 dagar i sträck. Vakna med ångest, fylla, mera fylla och orsaka sorg hos min familj.
Jag har i dag talat med min mentor om att sitta med i ett möte med anhöriga till alkolister. Vad jag förstår med något äldre barn till alkolister 18 års ålder osv, och med vuxna partners och anhöriga till brukare.
Detta är nog det ärligaste jag skrivit som nykter alkolist: Jag är rädd så fruktansvärt rädd. Inte för att dom ska hata mig, för dom har all rätt till sina känslor efter vad dom blivit utsatta för.
Jag är rädd för att lyssna och ta till mig vad dom blivit uttsatta för. Rädd för att inse hur jävla illa det igentligen är. Jag vet att det är illa, men har jag igentligen förstått vad ett missbruk ställer till med på riktigt, näe ärligt talat så behöver jag nog ännu mera insikt.
Men jag ska gå dit när detta möte blir av, hur jävla rädd jag än är.
Azalea du skrev att jag äger... Men jag skulle vilja säga att vi här inne äger varenda än av oss.
Alla verkar ha så mycket kärlek och förstånd att förmedla till varandra ❤❤❤

Tack alla ni som läst, och besvarat mitt första inlägg. Jag vill hålla fast vid att det är som ni säger; att jag har hittat rätt (hit till Alkoh.hjälpen).
I morse var jag så stolt över att ha haft en dag utan A. Hela dagen bar jag känslan av att "this is a pice of kake".
Väl hemma från arbetet tillsammans med gnälligt barn, åter i det sammanhanget (efter jobbet med/utan gnälligt barn) då flaskan brukar åka fram förbannade jag att ingen finns. Ärligt talat kom känslan av att vilja gå av bussen 2 stationer tidigare, handla en, redan under färden hem men inte lika starkt som då/nu.
Vid matlagning: "åh vad jag saknar glaset. Om jag bara hade ett vore det så mycket enklare/roligare att laga..."
Vid åsyn av morgonens- och gårdagens disk: "Vill inte...vill inte! Om jag skulle köpa en flaska, bara ta ETT glas för att bli mer rofylld inför uppgiften..."
När barnet vägrar komma hem för middag, vill vara ute med vänner och en hel drös med starka ord kastas en i ansiktet: "Nu orkar jag inte mer! Bättre 1 dag än ingen dag, jag kan börja om i morgon, vad är klockan?, Om jag går nu hinner jag innan bolaget stänger"
Så snurrar tankarna om än i snabbare banor. Jag hittar på dåliga ursäkter, och även utan ursäkter tänker jag på vinet nästan precis hela tiden.
Hur länge innan den hamnar i skym undan?
Den nya, ofantliga upplevelsen av trötthet när väckarklockan ringde kan jag ta. Svettningsvallningarna under dagen kan jag acceptera med insikt om att det betyder att kroppen minimalt börjar sin återhämtning. De ständiga tankarna på alkohol håller däremot på att driva mig till vansinne.
Älskade, hatade, förbannade, underbara alkohol!

I min crack komme inget ljus in i alla fall tack gode gud. Alldeles för många män som står hukade över grejjer och ljus kommer in i cracks där det inte borde.

Men hur som helst, ha en bra sommar och vi hade väl fått skapa en crack om de inte släppt in oss till slut på senaste träffen. Nu vet jag inte hur mycket ljus vi hade med oss men en del får jag hoppas.

Kram på dig!
(Jag är lite hövstabil mentalt så mina inlägg är lite underliga ft. märker jag i efterhand)

Inte en droppe... kan inte minnas när jag var nykter en dag och två dagar i sträck är år sen...

Men nu är det tufft... tittar på klockan och ser systemet stängt... tur... annars hade jag gett vika nu... men jag klarade 20-gränsen.... ska ta min sista benzo och i morgon blir det kamp på egen hand... inte en aning hur jag ska klara det...

Hur går det för dig Mistral? Håller tummen för dig idag... nu jädrar kämpar vi... håll ut vännen. Vi ska klara det. Satt fem dagar som delmål. Kram ❤️?