Senaste kommentarerna i forumet

Det vore ju naivt att tro att en vana som tagit många år att bygga upp skulle försvinna över en natt. Gradvis blir det mindre konstigt. Men även efter ett år så kommer det tankar av liknande slag, men inte alls lika ofta. Men tiden går ju fort när man är full så det gäller att ta till vara på den extra tid du fått. Tid är ju eg allt vi har så se det som en belöning. Jag rekommenderar alla typer av aktiviteter som du inte förknippar med alkohol. Netflix kan ju vara bra men om du brukade dricka till favvoserier så lär du oftare bli påmind.
Glöm inte bort att känna hur kroppen och hjärnan ”läker”. Skön känsla även om den är inbillad. Jag känner mig som en pelare av järn och inget kan böja mig mot den fria baren 10 meter bort. Då skulle filmjölken åter börja fylla mina muskler.
Kämpa på

EN härlig och nykter sommar ser jag framemot. Snart går jag på långledighet. Blir en stor fest på tisdag med kollegor. Den ser jag fram emot. Tänker fortsätta att inte ta "första" glaset alkohol. För drygt 2 år sedan drack jag 6-7 helrör sprit i veckan på långledigheterna. Allt blir så mycket bättre utan alkoholen. Jag tänker fortsätta lägga mig nykter för att vakna nykter. Kämpa på alla på forumet. En nykter dag är bättre en en onykter.

du sätter på pränt så här på en söndagsförmiddag Vinäger.

Jag tror det ligger mycket i det du funderar på. Det fick mig att fundera vidare lite, och ta mig friheten att kluddra lite i din tråd.
Alkoholen är ju en sinnesförändrande drog, detta att den förstärker och förändrar känslorna, i både positiv och negativ riktning. För de som det medför en positiv förändring av sinnena, medför det att ruset uppfattas som mer positivt.
Har man dessutom en högfrekvent och grubblande hjärna, så blir förmodligen effekten på den (hjärnan) större vid alkoholintag. Många anser sig ju bli mer kreativa av en lagom mängd alkohol.

Om nu både sinnesförändringen och omställningen av tankemaskineriet blir större, och dessutom i positiv riktning, så är nog risken/chansen för att man utvecklar ett beroende större.

Är det sedan så att man lättare får ångest (eller redan har), så gör alkoholens dubbelnatur inte saken bättre. Alkohol dämpar tillfälligt ångest när man dricker, men genererar mer ångest för att man dricker (för mycket och/eller för ofta).

Om dessa tre parametrar finns p.g.a. alkoholintag; alltså en positiv sinnesförändring, en mer kreativ hjärna och en ökande ångest, ja då är risken förmodligen mycket större för att man utvecklar ett beroende.

Hoppas att du fick en härlig dag i solen Vinäger.

Sköt om dig, och kramar

-

Oj, vad det gjorde mig glad! Har inte sett
att du skrivit här innan?!
Vet alltså inte vad som fört dig till forumet. Alkoholproblem, eller medberoendeproblematik? Oavsett tack för de värmande orden, det var så fint!
//PP

Välkommen hit!
Läser om det svåra du gått och går igenom. Som du säkert förstår är det klurigt att kunna ge något bra råd när vi inte har hela bilden. Ilska sorg och andra starka känslor lyser igenom, och såklart att du säkert känner att allt är orättvist, och att du inte har någon utväg. Du har garanterat en utväg, magen vägen tar sin tid. Jag skulle nog vilja råda dig till att tänka på det viktigaste först. Att få bort alkoholen ur livet. Du kan då tillbringa tid med dina barn vilket är bra för både dom och dig. Starta en egen tråd här och skrov om definitionen resa. Andra kommer stöta och genom att läsa andra, kommer du lära dig mycket. Det där med att dricka lite kan du glömma, och är inget att förlora energi på just nu. Du, dina nära örtte viktiga, och undvik för jösse namn att söka dig till "vännerna" som drar dig nedåt.
Hitta en hobby, vädra ur alkoholen så kommer du se mycket tydligare.
Stort lycka till!
PP

...blev jag kallad ”djup”, som 15-åring kände jag mig som 84...

Det finns så många vägar in i beroendet. Den grubblande hjärnan lär absolut vara en av dessa (motor-) vägar ?

Din idol känns näst intill övermäktigt att få vara kära Vinäger, men jag suger i mig det som en komplimang ?

Här är tokigt och knasigt, minnet puts väck och och jag låter som en papegoja ? Repeat repeat med kärlek och värme. Kanske blir jag likadan, tappar minnet och glömmer att jag tappat minnet. Fuck alzheimers sägs det, men jäklars vad ”i nuet” vi är idag ? om och om och om igen ☺️ Så länge minnet av vem jag är och kärleksfullhet är hennes förhållningssätt till allt, klarar jag det här galant. Förändras det, får jag förändra mitt förhållningssätt till det...

Idag ska jag på möte på (redigerat av admi) igen, precis som förra söndagen. Det var där jag lärde mig om hur vi triggas att ta återfall när vi ältar oförrätter och blir upprörda. Det är nästan mer en föreläsning på två timmar. Bor du i Stockholmsområdet så titta på AAs hemsida efter möten på söndagar. Detta möte har adress (redigerat av admi). Lite förvirrande att ingången till skolgården ligger på (redigerat av admi). Du kommer inte att ångra dig.
Önskar er alla en fin dag!

Wow, jag är imponerad. Så mycket klokhet och jövlaranamma. En bra kombo.

Kram

Underbar läsning.

You go, girl!

Du fina starka människa. Som du kämpar. I jämförelse känns mina problem futtiga. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men än att...

Du är min idol just. ?

Kram

Ja så är det ju. Alkoholen är ju det verktyg jag använt mig av för att fylla upp detta tomrum. Nu måste jag bara hitta något annat att fylla upp tiden med.

Tack för din kommentar!

Jag är nog ingen uppfattar som ensamen, massor av ”vänner” på sociala medier, folk som hälsar på mig överallt där jag bor, ett hälsosamt yttre. Dock så umgicks jag tidigare endast med kriminella missbrukare, de var mina vänner, de s.k tuffa killarna. Sedan träffade jag en kvinna, valde en ny väg i livet, slutade missbruka droger och alkohol, allt frid och fröjd, nästan....Åren gick, vi fick 3 underbara barn som är små fortfarande (förskoleålder). Med tiden började jag dock må dåligt, jag kunde i perioder bara ligga i sängen med ångest, trött jämt, min fru fick mig då ta kontakt med psykvården, det resulterade i en diagnos som påminner om bipolär sjukdom, fick mediciner, funkade bra till en början, men sedan avtog effekten och mina depressioner blev djupare och med tätare intervaller, nu började även mitt drickande öka. Psyk hade skrivit ut mig då diagnosen var klar, jag skulle ha kontakt med VC framöver, kontaktade dem ang medicineringen som inte fungerade, sedan blev det bollande mellan VC och psyk några vändor, båda parter pekade på att det var de andra som skulle hjälpa mig, så jag orkade inte, jag hittade en egen väg, 2-3 snabba öl och all ångest var borta direkt, det var så skönt.

Jag insåg att min självmedicinering var en farlig väg, men tänkte att jag fick vara nog med att inte överskrida dessa 2-3 öl 3-4 gånger i veckan, det gick såklart åt helvete. Smygsupandet satte fart, ljög för familj och planerade noga hur jag kunde dricka utan deras vetskap, jag blev snabbt mästare på det, nu i slutet drack jag 4-5 dagar i veckan, när jag var på fester eller liknande med min fru blev det på tok för mycket med minnesluckor som ett brev på posten.

Så vart landar detta då? Jo. Mitt allt vill lämna mig, dock inte pga supandet, för det visste hon inte ens om, det finns andra själ ej värda att ta upp i detta forum. Hon sa det för 4 dagar sedan, att hon vill skiljas, ångestens kraft blev ohanterbar, grät okontrollerat, sa farväl till mina nyvakna småbarn, min fru försökte få mig att lova att inte skada mig, jag ville inte det och lämnade lägenheten i chock, tog tåget till stan, köpte 3,5:or på Pressbyrån och svepte så många jag kunde, sedan kom planerna på att avsluta mitt liv, men hur? Jag visste att det måste gå snabbt, hoppa från bro? Allt i huvudet var kaos. Några människor måste ha uppmärksammat mig och ringt polisen, måste sett att något var galet.

Lite senare satt jag iaf mot en husvägg med tårar sprutande, polisbilen stannade bredvid mig, 2 underbara poliser kom ut, vi pratade länge, jag försökte gråtande förklara allt, jag gick med på att köras till St Görans sjukhus, där fattades beslut på Vårdintyg, alltså tvångsvård, jag blev inlåst i 24 timmar, hemskt men bra personal omkring mig, läkaren som skrev ut mig erbjöd tid hos beroendemottagning dagen efter, jag tog den då läkaren rekommenderade att jag MÅSTE börja där, så länge jag har missbruket kommer ingen psykologisk hjälp mot min sjukdom hjälpa, jag gick gråtande dit dagen efter.

Väl på plats samtalade vi om mitt mående och missbruk, erbjöds direkt på plats ett glas antabus, med puschning tog jag det, var ju inte alls min plan att sluta, bara minska korkad som jag är.

Nu är jag dock väldigt orolig för min kommande ensamhet, jag har mina ÄLSKADE barn, men ingen vuxen, jag har massa vänner som gärna vill ”ta en öl” med mig i sommar, men ingen nykter vän, hur ska jag ens kunna umgås på sociala sammanhang, vara den där tråkiga killen som är tyst, nervös och inte säger ngt? Glömde skriva att jag ibland får panikångest i sociala sammanhang också, alkoholen gjorde mig istället till festens självsäkra mittpunkt, det är borta nu. Alla mina skötsamma vänner var genom min fru, alltså hennes vänner egentligen, fan jag vet varken ut eller in.

Blev säkert märkligt inlägg, har jag ens en fråga? Kanske bara ville skriva av mig?

Var rädda om er, ska själv försöka sluta googla på om man kan dricka bara liiiite om det krisar här ?

Har som vanligt en massa tankar som snurrar runt. Nu kretsar de kring varför vi som dricker för mycket gör just det. Är det samma orsak som för mig? Jag skönjer en del mönster.

En liten skrytvarning utfärdas här.

Jag är hyfsat intelligent. Platsar i Mensa, om än inte med bred marginal. Dessutom allmänbildad och har en universitetsutbildning.

När jag läser här på forumet förstår jag att jag långtifrån är ensam. Ja, inte bara, vad gäller alkoholproblemen - det är ju ganska givet att dessa är den gemsamma nämnaren här - utan också vad gäller intelligens/utbildning/förmågan att analysera.

Har nämnt vid något tillfälle att vid jämförelse med kvällsblaskornas kommentarsfält framstår vi som Einsteins avkomlingar allihopa. Utan att döma tror jag att de flesta av oss inte sprider och hittar "fakta" från Fria tider och liknande sajter. Den där avsaknaden av källkritik finns nog i första hand inte här.

Dessutom, för en gammal svensklärare är det en fröjd att läsa era inlägg - inte bara grammatiskt - utan för att de har nyanser och oftast är ärliga, nakna, reflekterande och analyserande.

(Tro nu för guds skull att jag ser ner på någon som inte kan stava rätt eller göra meningsuppbyggnaden på ett korrekt sätt. Nej nej nej, det jag tänker på är reflektionerna.)

Som sagt, i min egen pseudovetenskapliga "forskning" hittar jag så många likasinnade. Vi är ofta högutbildade, inte sällan samtidigt både smarta och högkänsliga, samt - förstås - beroende av alkohol. Vidare har många av oss en ledarbefattning, är duktiga på det vi gör och fler än en har en period av utmattningssyndrom/-depression bakom sig.

Att vi behöver alkoholen verkar ha olika orsaker. En del vill få tyst på hjärnan, andra blir galna på människor runt omkring dem. Ytterligare några, har dålig självkänsla eller en svår ångest och dricker för att orka finnas till i vissa situationer.

Själv känner jag lite vilsen även här. Mitt dryckesmönster är svårt att kategorisera, jag har som en del både här och var. Även orsakerna till detta är kluvna. Visst, jag har också en ledarroll, men sedan det höll på att bli övermäktigt och jag istället klev ett par steg nedåt, har det inte varit mer stress än att jag behärskat den utan hjälpmedel. Förmodligen har jag nu ett fysiskt beroende.

Om jag svamlar vidare kommer jag att tänka på många konstnärliga genier. Dessa återfinns inte sällan inom litteratur, musik, komedi, ja, inom de flesta underhållningsgenrer. Gemensamt för många av dessa är den psykiska ohälsan, vilket i sin tur för många genererar ett alkohol-eller narkotikamissbruk. Tänker att den till viss del består i prestationsångest. Förväntningarna på dessa människor har varit höga och alltid synats med kritiska ögon. Bara tanken på att det man gör en arbetsdag kan komma i tidningen med bedömning i antal + eller -. Hua!

Vad vill jag då ha sagt med detta?

Funderingarna går mot att vi är som de konstnärliga, men lightversionen av dem. För oss räcker det med våra medarbetares dömande eller beundrande blickar och ord. Men vi själva strävar på, vi vill ju prestera, göra bra, gärna bäst. Det tar på.

Vi är överkänsliga och tror att vi synas under lupp även om de flesta av våra medmänniskor inte alls är så intresserade av oss som vi tror. Bara för att vi skärskådar och analyserar allt i detalj betyder det inte att alla andra gör det. Den "vanliga" människan är ganska okomplicerad och har fullt upp med sig själv. Jobba, betala räkningar, sköta hem och familj... Inte finns det hur mycket tid som helst till att fundera över hur andra uppfattar en.

Inte vet jag, men det här dök upp i min komplicerade hjärna i dag. Istället för att njuta av tillvaron låter jag dessa tankar ta plats i mitt huvud. Min M däremot, han är ute i trädgården och tar tillvara dagen på bästa sätt. Precis det jag skulle behöva göra. Sagt och gjort, nu blir det en härlig dag i solen.

Kram på er

-----

Edit: Tack för kommentarer, återkommer med svar på era frågor vid ett senare tillfälle.

Så kommer du känna efter två månader också och ev senare också. Då det gäller att ta fighten. Sen kommer du successivt fylla tomrummen. Men även om du kommer ha ett tomrum framöver så är det nog bara en del av livet. Kämpa på.

Vaknade idag och som dom senaste två veckorna så är det i bakis mode, men inser snabbt att det bara är en gammal vana som hänger men oavsett vad.

Igår var nästan den tuffaste dagen. Motivationen har lagt sig lite. Speciellt när man ser hur folk myser med ett glas i handen i sommarvärmen. På kvällen så ser jag på en film där en av karaktärerna säger typ fem ggr att han behöver en öl. Jag med tänkte jag.

Så hur känns det efter två veckor?! Tid, jag har för mycket tid över. Det är iof underbart men jag behöver fylla upp den med någonting. Hälsan, ja jag tänker mycket klarare.. ibland för mycket och minns att det var ju en av anledningarna till att jag drack.

Jag vill vara ärlig med vad jag skriver. Det är skönt att vakna upp nykter och utan ångest men det är ändå inte rätt. Något känns fel och jag vet inte vad. Två veckor är ju "bara" två veckor så kanske får ge det mera tid. Men just nu så vill jag egentligen bara skita i det och bli full.

Har också märkt att man genomgår en persolighetsförändring med nykterhet.
Mycket av socialafobier verka ha stärkts av alkohol när man försökt döva.
Så glad för din skull att det nya nyktra bombnedslaget visade sitt rätta jag?❤️?❤️/ kram Strulan

Jag är jätteglad för din skull. Vilken kväll!

14 dagar under bältet hjälper både självförtroendet och självkänslan :) Vi är på samma dag :) Jag är nyss hemkommen från fest och hade inga problem med att tacka nej till alkohol eftersom jag körde bil. Men några vänner planerade en tjejträff längre fram och funderade var vi skulle hålla den, så att jag skulle slippa köra och kunna dricka. De vet ju att jag gillar mitt vin. Jag sa bara rätt upp och ner som det är, att jag kan gärna köra för jag dricker inte alkohol alls längre. De såg ut som frågetecken, så jag bara förklarade förenklat att jag har slutat dricka helt för att kunna vara säker på att aldrig bli alkoholist. Fint så. Ingen ifrågasatte.

Jag har identifierat just det du skriver om som största risken för mig. Undertryckt ilska, bitterhet, i kombination med maktlöshet... Det är mina triggers. Tack och lov är det inte gubben som framkallar de känslorna. Nå, visst kan jag ilskna till ordentligt på honom emellanåt, men det är en annan slags ilska. En ilska som jag låter flyga, och så löser vi problemet. Det är om jag är maktlös i min ilska som jag vill dricka bort den. Jag har försökt att be sinnesro-bönen, men det blir tomma ord. Hela mitt väsen protesterar mot den sista meningen. Jag vill inte alls ha någon sabla visdom. Jag vill föra ett osaligt liv, tills jag lyckas förändra det jag finner oacceptabelt. När det visar sig omöjligt även efter att man vänt varje sten, som tex i fallet med min arbetsplats, så är enda alternativet att lämna. Vips är jag inte maktlös längre. Problem solved.

Ok, nu ska jag försöka förklara min kväll, som jag själv inte begriper mig på... Det var Butter-Smurfen som släpade sig iväg på fest, för att stillatigande slösa bort en lördagkväll på lidande, med planen att fly fältet så snart det kunde anses socialt acceptabelt. Jag inser att jag har inte varit nykter på fest sedan... Någonsin. Om jag avskyr fester med några glas stärkande vin i systemet, måste ju fest spiknykter vara dubbelt avskyvärt. Eller? Mina dystra förväntningar kom helt på skam. Jag hittade så otroligt intressanta människor att föra meningsfulla samtal med. Med vin i kroppen brukar jag få tunghäfta, för jag blir så orolig för att göra bort mig på fyllan. Nu vågade jag öppna upp på ett helt annat sätt, vara vitsig och rapp, till och med aningen skandalös mellan varven. Jag släppte loss min crazy på dansgolvet, vilket verkligen chockerade mig själv. Jag dansar ALDRIG. Igen, jag aktar mig för att göra bort mig på fyllan. Men nu var det fantastiskt kul att släppa loss, tolka musik och rytm med kroppens språk... Och det visade sig att jag är bra på det. Det var JAG (???) som blev den där andra tittar på och försöker göra likadant. Vem hade någonsin kunnat tro det... Det blev inget av det där med att fly fältet. Till slut var det alla onyktra människor jag hade lovat att köra hem som verkligen ville avsluta kvällen. Så jag lämnade dansgolvet, yr av glädje och livslust och ledde allsång i bilen hela vägen hem. Alltså, det är ju inte klokt hur den här kvällen utvecklade sig... verkligen tvärt emot förväntan.

...mellan rena lakan i nybäddad säng. Är i mitt gamla flickrum, smugit in som förr, fast ändå inte, för inget är sig likt. Nu är jag här, bara för att vara tillgänglig så fort mamma vaknar, för hon behöver min hjälp imorgon. Vi hjälps åt i helgen, vi ”nära o kära”, delar på dagarna. Imorgon är det min tur.

Jag har varit på fest, därför smugit in, en fest jag så gärna ville gå på och jag körde hit nu istället för tidigt imorgonbitti, för att få så mycket sömn som möjligt.

Det tjuter i öronen och huvudet är ”bullrigt”...typ...men det var det värt! Att inte dricka funkade finemang, uppsluppen och sprallig ändå och förvånad över hur stela vi människor är utan alkohol. En fest förändras när timmarna går, medan jag är sprallig från start och blir tröttare när tiden går, kör andra tvärtom liksom ?

Häpp, sömn va’re...dags att sluta ögonen, meditera och kanske drömma något fint, denna årets första riktigt varma sommarnatt ???

Du är en klippa. Ja, det är tungt nu och jag har försökt udag art ordna med praktiska förberedelser. Packar sånt som är personligt viktiga saker och kollat upp bank saker.
Får sova hos en väninna inatt då han var så arg och så åt mig att " dra hemmifrån" sen däckade han. Vilket var bra då jag kunde samla ihop mina käraste ägodelar och ta med dom.
Jag ska kolla upp detta med anhörig grupp. Det verkar vara en fin idé tycker jag. Här är också rätt liten by men det kanske finns.
Hittade också lite dagböcker,typ, som jag skrivit för att jag ska hålla mig påmind om vad som verkligen har hänt. Efter en tid tror man ju inte att det var så farligt, det beror väl på att man vant sig vid eländet.
Läste en del och det var 2013 och det var helt kaos då också. Det är för tusan 6 år sen jag skrev det och inget har förändrats eller blivit bättre.
Det var en bra påminnelse att ta fram när jag tvekar och hoppas på att det ska bli bättre. Även vid känslorna att det är så synd om honom som jag känner emellanåt, viljet det är men jag kan inte hjälpa honom ju när han inte själv vill.
Godnatt och ha en bra söndag?

Log åt din text om din man av igenkänning. Jag lär mig också om återfall etc via 12-stegen. Tror väldigt mycket på att det ligger i harm/rädslor etc. min största trigger är min fru i vissa återkommande situationer.
Jag funderar mycket på vad som ligger hos henne och vad som ligger hos mig. Älskar henne mellan varven också :) bra jobbat med 13 dagar, en dag i taget, heja heja