Senaste kommentarerna i forumet

Firade väninnas pojkvän ikväll. Inga större problem att va nykter. Inte ens sugen på öl lr vin. Känns skönt. Sträcker på mig. Läste sinnesrobönen tyst för mig själv när en i sällskapet blev lite jobbig.

Jag sitter här med tårar i ögonen igen. Min sambo dricker ännu en helg och vi har precis bråkat om att han borde ta det lugnt. Han har varit ute på krogen flera helger i rad nu och vi har pratat om att han måste lugna sig, men icke. Snart blir vi föräldrar och ni kan gissa att jag har panik för hur föräldralivet kommer bli om det fortsätter så här. Vad ska jag göra?

Precis, en lång paus och sedan sluta dricka ensam. Alltså aldrig dricka av fel anledningar. Bara på middagar och liknande då jag bland andra människor kan hålla det till en lagom mängd.

Jag är nygammal, kan man säga. För ett drygt år sedan var jag aktiv på forumet under alias Mirabelle, men jag hade glömt mitt användarnamn när jag letade mig tillbaka hit, så nu är jag Glasögon-Smurfen. Känn inte att du måste vara helt transparent och vända ut och in på själslivet. Man delar det som känns helande att få ur sig :) Håller i övrigt med om att Netflix-marathon är en god avvänjningshjälp. Och att läsa böcker. Massvis med böcker. Allra helst helt intelligensbefriat tantsnusk :D

Jag är precis hemkommen efter att ha hämtat dottern på jobbet. Skönt för henne att bli hämtad med bil istället för att behöva åka buss i 90 minuter. Sånt kan jag göra nu som nykter!

Är en bra avvänjningsklinik :)
Har du testat promenader/springturer?
Eftersom jag aldrig drack när jag rörde mig (som de flesta andra doh) så var det bra hjälp i början.

Dublett

Som att du menar att aldrig dricka ensam?
(Nu när du ändrat ovan så kan man hoppa detta:)

Så vet jag inte exakt. Jag ville verkligen när jag slutade. Nu flyter det på. Går lite upp och ner men det är, när man gjort alla beräkningar, på plussidan att vara nykter. Mår jag bra går det lätt, mår jag dåligt är det svårare. Får du någon hjälp med din ångest? Det är ju hur som helst grymt bra jobbat så här långt!

Låter ångestrelaterat, tycker jag. När jag var mitt i långvarigt trauma med min familj utvecklade jag de symptomen på ångest. Nu, flera år senare är det inte något jag lever med dagligdags. Men om jag blir väldigt uppstressad på ett emotionellt plan, tex riktigt förbannad eller nervös, så börjar jag skaka som ett asplöv. Får då även tryck över bröstet och blir illamående. Känner även intensiv svindel och får tunnelseende. Och jag får liksom slagsida. Det har hänt att jag fått sätta mig ner för att inte trilla omkull. Jahaja, en hjärnblödning som grädde på moset, eller epilepsi som pricken över i... kan man ju tänka. Men fysiskt sett är jag visst frisk som en nötkärna. Jag har bara fel i huvve ;)

Finns ju postakut stress ett tag efter man slutat med alkohol, men det är väl som mest vanligt i sex månader.

Antagligen ångest eller annat skit det där med skakningarna.

Härligt! Kämpa på. Känslan när idioter på något sätt styr över en är fruktansvärd, men du byter ju jobb nu. Bara köra på.

Inte lova för mycket. Men låter som en plan att ha! Lycka till.

För att jag vill kunna det. Kunna ta två glas o vara nöjd med det. Men får se om jag ens vågar prova. Grattis till att du slutat snusa! Och alkoholen kommer du fixa galant, du har ju en vilja och styrka, du har inte rört en droppe på 13 dagar. Kanon!

Hur har du klarat ett år?
Jag undrar vad mina skakningar beror på då..
Jo, men har ett mål på ett år till att börja med. Sen får jag se. Alla förändringar är bra. Får se hur det går med snuset. Har hållt upp innan och inte börjat snusat mer när jag börjat. Alla är vi olika. Men som sagt man får se!

Det känns bra om jag kunnat hjälpa någon genom mina erfarenheter. Mitt skrivande har hjälpt mej själv att se klarare. Intressant kommentar av Ironwill, det sjuka i att man räknar dagar ”sen man sist kunde droga sej”. Visst låter det lite knäppt kanske. Men i själva verket räknar vi väl varje dag i frihet? Så ser jag det. Man är så glad och stolt över sej själv så man håller räkning. Jag såg filmen om Elton Johns liv, ”Rocketman” och där stod det på slutet att han varit nykter i 28 år. Så det tycks som om alla räknar. Men det skulle vara sunt att sluta räkna, faktiskt.

Vad är skillnaden mellan de första åren och nu? Ja det första året var jag glad bara över att ha lyckats sluta. En hel del lycka och eufori, tacksamhet. Också lite mera ”tänka till”. Varje nytt tillfälle där man tidigare druckit måste man aktivt gå igenom. Första semesterresan utomlands, första stughelgen, första personalfesten osv. Varje tillfälle krävde att jag bestämde strategi. Nu går det av sej självt. Att vara nykter är normalläget och det är skönt. Inga toppar, inga dalar.

Om man vänder på det, varför vill du börja dricka igen?

Exempelvis på snus, jag höll upp en gång i 2 år, dum som jag var så skulle jag testa och så var man fast igen. Snusade 1.5 dosa om dagen. För 4år sen så slutade jag igen, och varit snusfri sen dess. Provar jag igen så vet jag att kag kommer vara fast.

Vissa människor kan inte göra lagom. De flesta av oss här inne på Alkoholhjälpen tillhör denna grupp. Jag tror det är få personer som har haft problem med alkohol som kan dricka lagom. Jag önskar att jag kan göra det men det går inte. Det kommer sluta med att jag sitter och dricker varje kväll. Jag har den erfarenheten. Nu har jag inte rört en droppe på 13 dagar. Jag önskar att jag kunde skriva 8månader, och hoppas jag kan nå dit men vet att vägen dit är tuff.

Jag börjar känna mig rätt patetisk som gnäller så förbaskat... Men jag är så jävla trött på att hålla mig nykter. Hänger som vanligt ihop med arbetsdagen och ett sjudande raseri inombords. Folk som aldrig gör ett skrapande skrammel och fasen inte ids dyka upp på jobb hälften av tiden. Dem ska det jamsas och tramsas och klemas med. De ska höjas till skyarna och belönas för någon liten oviktig detalj de råkade göra rätt. Så att de får bättre självförtroende. Så att de mår bra och är nöjda med sig själva. Så man kanske kan lura dem till att prestera någon oviktig detalj igen om några år. Vi som alltid är där och sliter livet ur oss varje minut av varje dag (och även stor del av vår fritid) bara för att arbetsplatsen inte ska braka samman pga de där människorna det ska jamsas och tramsas och klemas med... Vi får en klapp på huvudet i förbigående ibland. Tills vi är så tagna för givna att vi till och med hålls ansvariga om vi någon gång inte slår knut på oss och går over and beyond för att lösa det som borde vara jamsmänniskornas ansvar. Baaaah! Det är fredag. Jag vill ha mitt vin och domna bort. Men jag tänker inte dricka något vin. Jag tänker lugna ner mig och sluta gnissla tänder utan vin. Igår hade jag inget sug alls efter berusningens dimma. Jag besökte nämligen min nya arbetsplats för att prata ihop mig litet med chef och kollegie. Åkte hem med stjärnor i ögonen och en underbar sprudlande känsla i maggropen. Så de känslorna tänker jag försöka hitta tillbaka till. Sluta tänka på det som snart är historia, och koncentrera mig på framtiden som nalkas.

Om du har ett mål så är det ju suveränt, då vet du ju vad du vill åstadkomma. Som du tänker är det nog smart att se upp med att skapa en vana. De tenderar att vara svåra att bli av med. Lycka till!

Glasögonsmurfen och IronWill, tack för att ni tog er tid att kommentera mitt inlägg. Är ny här och trevar mig fram lite med hur det fungerar här i forumet. Jag har inte kommit till det stadiet då jag vill eller orkar dela med mig av vad som pågår i tankar och känslor och inte heller min historia om varför jag hamnade där jag nu är. Men ville ändå ge mig till känna :-)
Känner stort stöd av att läsa allas inlägg och vetskapen om att jag inte är ensam kanske inte tröstar men ändå får mig att känna mig mindre som ett freak!
Fem dagar idag utan A. Ägnar istället kvällen åt mitt andra "missbruk", dvs Netflix. Saknar inte vinglaset i min hand ännu iaf. Hoppas det håller i sig tills systemet stänger.

Tror jag inte har med alkoholen att göra efter så här lång tid.
Jag har varit utan i över ett år men är övertygad om att skulle jag börja igen så har absolut inget förändrats av sig självt. Jag dricker cola lila snabbt som jag drack öl. Verklighetsflykten är fortfarande en hägring.
Har hållt upp med snus i över ett år som längst och när jag började med det igen så ökade jag i stället.
Det kanske går, men om du ville ha en förändring, varför chansa när du kommit så långt?
Försök jobba med ditt mående under tiden. Alkoholen är ju knappt ens plåster på såren. Snarare att kapa benet när man brutit foten. Löser det omedelbara problemet men ger i övrigt en klar livsförsämring.
Men valet är ditt och alla förändringar är väl bra!

Jag har som sagt inget problem att inte dricka för mycket på fester osv. Bara att jag ibland tar till alkohol ibland innan möten eller middagar för att få upp självförtroendet och har blivit en dålig vana när jag känner press.

Jag ska börja med en paus och sedan lova att aldrig dricka ensam. Det är mitt mål!

Är ju alltid bra. Men den kommer inte att göra någon skillnad när du börjar dricka igen tyvärr.

Leonard Cohen sjunger: "There is a crack in everything, thats how the lights gets in"

Det finns det som är trasigt och som aldrig kan bli helt igen
men det är först när verkligheten spricker och vi är brustna
som ljuset kan leta sig in.

Kanske är det därför livet måste gå sönder gång på gång?

Man går in i en livskris. Överlever. Går ur krisen. Lite starkare.
Växa som vuxen kanske.....
Dottern och jag ses ibland och det funkar bra trots allt. Vi undviker att prata om det.
Men den magin som vi har haft - mamma och dotter - den är borta.
Min bästa vän är borta.

I skrivande stund så tog jag en break från att fixa i det som var hennes rum.
Jepp gör ont men livet går vidare.

Kram alla

MM