Senaste kommentarerna i forumet

vill inte hamna i den här sitsen igen. Men förstår inte vad jag ska göra. Barnen skulle vara med sin pappa i helgen. Då de varit hos mig i veckan. Då väljer han att resa bort och hans föräldrar är barnvakt. Inte första gången. Min dotter blir ledsen för hon vill såklart vara hos mig. Hon vet att jag är hemma. Hur ska hon kunna förstå. Hur jag mår. Varför jag behöver vilan. Det gör hon inte. Eftersom det inte syns utanpå. Jag har försökt förklara men han vägrar lyssna. Han förstår inte alls att hans val blir jag som överger. Jag står inte ut med det här igen. Det har hänt för många gånger. Det gnager sönder mig inuti. Jag behöver vilan för min hälsa och för att kunna finnas för barnen. Men det här skickar mig rakt ner igen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Försökt förklara på alla sätt men jag vet att han inte lyssnar. Han glömmer. Jaha, det har jag aldrig hört. Han håller själv inte reda på hur ofta detta sker. Eftersom för honom är det inte ett problem. Och en bra lösning. Men det är inte det för mig. Och det är inte det för våra barn. Behövde få det ur mig. Håller på att gå upp i atomer av ångest här. Jag håller ihop för allt vad jag har när barnen är här. Jag kommer orka mer. Men hur.

Jag har fått lära mig att många återfall orsakas av vår ilska, vår upprördhet, vårt ältande av orätt, bitterhet osv. Det kände jag av nu ikväll vid middagen. Jag säger bara en sak:min man. Han är den i särklass största anledningen till mitt missbruk. Jag fick en bekant känsla av "sug" efter vin för att orka med och stå ut. Men, två saker hindrar mig från att ge efter. Det ena är att min man skulle typ "vinna" över mig ifall han lyckas få mig ur balans. Det andra är att jag är bättre mentalt rustad mot suget eftersom jag vet exakt varför det kommer just nu och jag vet att mina känslor kommer att avta. Bästa sättet är att be om tålamod och medlidande för min man. Be Gud hjälpa mig att inte bli arg utan lita på Guds vilja.
Fastän jag ärligt talat mest har lust att slå en stekpanna hårt i huvudet på honom...

Vill bara uppdatera om att jag för tillfället trappat ut samtliga antidepressiva läkemedel och mår mycket bättre. Alkoholen är bättre. Det har i princip vänt sig som en slags aversion gentemot alkohol då bara lukten stimulerar mina kräkreflexer. Vet inte varför det har blivit så men jag ser inget negativt med det iaf.
Skammen gentemot min sexualitet är kvar och är rätt stark men har hittat mer hälsosamma strategier för att hantera det. Jag har äntligen kunnat återuppta min konditionsträning dels för att jag inte är halvbakis de flesta dagar dels för att mina självskador på benet läkt (blev avrådd av läkare att belasta benet pga detta men kanske missförstod då jag tolkade det som total träningsstopp).

Jag har fortfarande problem uppenbarligen men alkohol känns inte längre som ett av de främsta. Givetvis inser jag att det kräver fortsatt vaksamhet från min sida på det området. Att släppa garden vore nog inte så klokt.

Vad har ni för tips för att identifiera signaler och ett beteenden som innebär ett återgående till en problematisk alkoholkonsumtion i tid?

Akutfasen är värst, men ge dig själv chansen nu. Ta till löpning, böcker mm och egentid, sitt i källaren och morra en stund om du behöver det. Du vet ju redan att det kommer kännas bättre om några dagar och ett bakslag tror jag inte familjen önskar.
Styrka och mod till dig?❤️//kram Strulan

Gunga på det rosa molnet, dvs njut av att du inte har något sug och passa på att lägga en plan om det kommer. Sen tror jag inte så många bryr sig om man dricker, men gör en plan i huvudet vad du vill svara så du känner dig säker. Programmet här på AH är en väldigt bra hjälp för att kunna förbereda sig.
Starkt att klara semestern ???kram Strulan

Gunga på det rosa molnet, dvs njut av att du inte har något sug och passa på att lägga en plan om det kommer. Sen tror jag inte så många bryr sig om man dricker, men gör en plan i huvudet vad du vill svara så du känner dig säker. Programmet här på AH är en väldigt bra hjälp för att kunna förbereda sig.
Starkt att klara semestern ???kram Strulan

Dag 14 idag! Länge sedan jag höll uppe helt i 14 dagar! Känner inget sug men är orolig för att det ska komma och jag är verkligen rädd för mig själv. Har inte stött på några riskfyllda situationer än, förutom att jag varit bortrest på semester! Drack ingenting på resan trots all god mat, värmen etc. Känns så bra! Är så tacksam att jag kommit så här pass ”långt”. Haf hittills bara umgåtts med personer som känner till mitt problem och stöttar mig i att avstå. Känns lite jobbigt och nervöst när jag kommer att behöva hamna i sociala situationer där jag måste tacka nej. Är så rädd för att bli ifrågasatt eller att folk höjer på ögonbrynen om jag inte tar ett glas. Är till och med rädd för att de ska ta illa upp. Några tips? ?

Vaknade idag med energi och den klara och lättare känslan av att gårdagen också blev ren.
Uträttat lite smått å gott av to do's. Var och kollade på ny grill till en dröm i sommar att bygga utekök men vi fick hejda oss. Vi har redan levt lite över våra tillgångar det senaste och har lite småkrediter att ta tag i först. Höll på att bli ännu en...
Kvällen igår var ungefär som nu. Tuff, uppstressad och den där klumpen i magen sådär så man sitter och skruvar på sig och inte får någon ro. Typ som en energiladdning som inte kommer ut. Jag vet precis vad det är, min kropp som skriker efter Det. Jag spelade filmen igen om den kommande semestern och lyckades blockera tankarna på att ta nått. Tryckte i mig Tacos och godis.
Trots energin idag har humöret inte varit roligt. Familjen har fått känna bränningarna då och då och förstått att det inte är på topp. Nu känner jag mig deppig, energin är borta, tankarna på att bara gå och korka upp nått och få ett slut på eländet är väldigt lockande nu. Bara få skratta lite och ge hela familjen en fin kväll.
Har jag tur så är jag istället på väg i detta nu att övertyga mig själv att slänga på mig löpskorna och "kötta" standardrundan runt samhället. Det var några veckor sedan sist, jag vet att det kommer bli riktigt tungt. Den som lever får se

Tack bilifri. Vi är ju i början av processen. Bott isär ca 2 månader. Har ställt ett ultimatum, men mannen väljer alkoholen. Vi har inte sålt vårt gemensamma hus. Vi har inga barn ihop. Så fortfarande måste vi ha kontakt och det är jobbigt. Men jag hoppas att allt känns bättre när jag har mitt egna boende. Men vissa dagar känns det så tungt. Och ensamt.

Jävla skit liv, jävla alkohol, jävla allt

Vi har tomma ölburkar på hela gården känns det som. Säckvis i källaren, i och under uthus, i stallet etc. Någon gång ibland, inte alls ofta, hittar jag en tom whiskeyflaska i en gammal väska, i ett byxben, ett skåp som aldrig används. Har även kollat nivån i redan öppnade vinflaskor och när jag kommer hem efter min promenad så har nivån sjunkit. Min man påstår sig vara oskyldig men jag vet att han ljuger. Han brukar inte vara full så ofta men jag tycker ofta han ser mer onykter ut än vad han borde efter två öl. Han har betett sig som ett elakt svin otaliga gånget när han varit full vilket gör att jag hatar när han dricker. Undrar om han bara är konflikträdd när han gömmer flaskor och burkar eller om han har alkoholproblem? Det är fruktansvärt tärande att inte kunna lita på den man lever med:(

Vilken helomvändning! Bra jobbat! Många i vår ålder har odiagnostiserade funktionsvarianter. Och många självmedicinerar med alkohol, eller annat som bryter ner kropp och knopp. Livet blir lättare att få ordning på om man först tar reda på vilken problematik som finns i grunden och kan skapa verktyg för det. Jag har själv gått igenom utredning i vuxen ålder, pga att mina barn har autism och ADHD diagnoser, och jag rände rakt in i en utmattningsdepression. Men det visade sig att jag är alldeles neurotypisk, bara har stort ansvar och ihärdig pliktkänsla gentemot allt för många som är beroende av mig. Svårt att göra något åt, annat än tänka ”Good enough” och försöka leva med att det är omöjligt att räcka till. Önskar dig lycka till med nykterheten, och att du får bra folk runt dig som kan hjälpa dig att utveckla de strategier du behöver!

Tänk att man en gång hade bråttom att bli vuxen... Jäkla lurendrejeri ;) Men jag har iaf köpt nya kläder tillfället till ära, så jag går dit som värsta bomben. Kan man inte vara glad inuti, så kan man iaf vara dösnygg utanpå!

Min pappa har alltid haft det jobbigt med spriten, alltid lite lullig sådär när vi har varit någonstans. Har druckit hela veckan som varit och antagligen slutat tvärt i torsdags, igår fredag va vi på studentfest, tyckte pappa kändes nykter. Men när vi satte oss i bilen och skulle åka till festlokalen va han så skakis så att att han inte kunna knäppa bältet. Vi kom in på festen och det bjöds på välkomstdrink i plastglas. Han skakade något enormt och ficka all dricka i ansiktet. Folket som va där tittade såklart och undrade vad det va med honom. Jag skämdes.. Undrar om han skämdes?
När vi åt var det katastrof, träffade knappt munnen med gaffeln.
Vad beror dessa skakningar på? abstinens?
Jag är så ledsen över detta och jag skäms. Mina barn är oroliga och undrar vad det är med morfar..
Vad säger man? De undrar om morfar kommer dö nu..
Mamma som bor ihop med honom vet inte vad hon ska göra, om och när vi påtalar problemet så säger han att han ska ta livet av sig.

Vissa saker måste man göra, är att vara vuxen sägs det ??
Vet att du fuxar detta, nykter är bra för då kan man åka när man vill.
Kram och styrka till dig// ?❤️ Strulan

Jag önskar jag kunde säga att det jobbiga känsloläget ebbade ut och harmonin infann sig igår kväll. Men nä. Jag surade och dagdrömde om en karatefylla hela kvällen. Vaknade idag på gott humör och osugen på vinets verkningar. Ska på fest ikväll. Jag HATAR fester. Har nog aldrig provat att gå nykter iofs, så kanske blir mitt nyktra jag en festprisse i världsklass... man kan ju drömma och önska fritt. Jag misstänker dessvärre att mitt nyktra jag är lika dödstrist som den salongsberusade versionen. En av de få kollegorna jag känner för fyller jämnt, så jag ska gå dit, agera trevlig och belevad, även mot de jamsmänniskor som också kommer vara där. Jag tröstar mig med att jag kan köra bil dit. Det går fort att komma hem. Ögonblicket då det känns socialt acceptabelt flyr jag fältet, nyttjar blyfoten och tar mig hem till mina böcker.

Det finns ingenting att förstå ♥️ Bara att ta emot! Jag har följt dig så länge och tyckt om och tycker om det jag läst och läser, så jag ville ge dig blommor och choklad, värme och kärlek. Så är det ?

...vad velig, utspridd, luddig och suddig jag låter, tycker jag, när jag läser mina egna rader bakåt i tiden. ”Stabil och glasklar”, det är då icke denna lilla kvinna ???? Vad vill jag vara tro?

Huvudvärk, lite som gamla brev som trillar in då och då eller ett ihållande duggregn, my new life, pga av cellgifterna... poppar treo o dricker kaffe, fast hjärnan vill jogga och dricka morotsjuice. Kroppen protesterar. Klart den gör! Den vill inte ha gift!!! Skriker näääj i varenda led, muskel och skelettcell, men jag dör utan, så jag hackar i mig och hänger kvar, i den sköra livstråden, den som så lätt kan gå av fast vi inte vill och som kan klippas av, om vi vill... jag har nu levt närmare 20 000 dagar på den här planeten och tro mig, jag är nyfiken på att få vara med om 20 000 till, minst, för jag tror det finns mer att hämta än vad jag har förstått. Mitt grubblande sinne går i gamla hjulspår...vill hitta stickspår, nya vägar, pröva, våga, utan hängslen och livrem, snickarbyxor och sparkdräkt, kliva ut ur puppan, breda ut vingarna och se vad som sker vid sidan av vägen, i diket...en artrik vägkant...

Alkohol är en del i spelet, liksom snuset, maten, jaget, hjärnan, stressen, reptilstadiet, medvetandet och det outforskade.

Kommunikationen inombords och mötet med det som sker på plan bortom det självupplevda. Mina fina fem sinnen som låter mig uppleva livet och kroppen, denna magiska farkost som gör det möjligt, som jag plågar, misshandlar och som just skriker tillbaka med värk och oro.

Läser om the polyvageltheory, djupandas...ska gå ut nu, möta försommaren, det gröna, det sköna... Jag vill så gärna möta de dagar jag har kvar med en känsla av frihet... Den ständige följeslagaren ”självbestraffning” skulle jag vilja säga bye bye till... once and for all. Klart det går! Klart jag kan! Frågan är bara när jag ska göra det...nu eller sen eller aldrig..

Barfota är bra, tänker jag...

Kan du hålla det så är du ju på rätt spår. Men som sagt en paus är super, men du måste fortfarande jobba med vanan när du testar sen.

Igår betalade jag för fest där mat och alkohol ingick i samma pris. Jag hade cykelavstånd. Fantastisk kväll med väder, trevliga människor, god mat, aktiviteter och massa skratt! Värden ville fylla på mitt glas, jag bad om alkoholfritt. Han kom tillbaka med två glas. Ett med Loka och ett med rosevin.
Jag hade bestämt mig. Hade en plan. Hade i mitt inre verkligen lovat barnen. Ville skriva 0 i loggboken.

Jag hällde ut vinet när jag gick iväg med tallriken. Tog några glas med 0.3% cider, betraktar det som alkoholfritt.

Cyklade hem först. Några hade hunnit bli bra runda under fötterna. Barnen fick hem en nykter mamma ?❤️

Vad bra jobbat! 2 veckor! Ja visst är det underbart när man märker hur hjärnan blir mer och mer "med" efter en tids nykterhet och samtidigt skrämmande när man inser hur påverkad man blir i hela sin vardag när man brukar detta gift. Heja!

Är ljuvliga nu, som nykter kan jag fylla dagen med innehåll så som träning, cykla och uppleva nuet.
På kvällen tar jag mig ett dopp. Doppet renar, svalkar och ger ett lugn (för lite kallt är det)
Förebygga styrka?
Kram alla där ute?

Idag tänker jag skjutsa dottern till jobbet nu på fm och hämta henne när hon slutar. Tidigare fanns inte det på kartan. På fm vågade man inte köra ifall man ännu inte var helt nykter och på kvällen var det ju uteslutet för då hade jag redan börjat dricka sedan ett par timmar tillbaka. Det känns bra med denna nya frihet men också väldigt ovant. Väldigt annorlunda. Nästan obekvämt.

Bra jobbat Azalea, du hjälper honom också genom att gå. Och Peter, så kloka ord, tänk på dig själv och framför allt dina barn. Jag genomled 28 år, varav dom 15 sista var inte roliga, och det värsta var att jag lät min underbara dotter växa upp i en dysfunktionell familj. Hon har lidit mest, mått dåligt i många år. Hon har ingen kontakt med sin pappa idag, som fortfarande dricker. Hon hade mått mycket bättre i ett hem utan bråk, idag säger hon att hon upplevde det som att jag valde pappan istället för henne, och det gör så ont. Så gå bara gå för dina barns skull, och titta inte bakåt, det är ingen synd om honom. Önskar dig lycka till och du har redan tagit ett stort första steg.Kram

Skrållan, det kommer att ta tid att göra sig fri från sitt medberoende, jag vet det är inte riktigt helt över för mig efter 10 år, men det blir lättare varje dag som går. Det gör ont att se någon man en gång älskat gå ner sig och älska sin flaska mer än vad han nånsin har älskat någon eller något annat. Jag gjorde misstaget att ha honom kvar i mitt liv alldeles för länge. Även efter att jag flyttat ut så var han där, ringde och anklagade mig för att ha förstört hans liv. Och jag tyckte synd om honom, hjälpte och försökte stötta. Till ingen nytta, mitt eget liv stannade upp. Till slut fick jag ett ultimatum från min kloka dotter, klipp helt med honom annars försvinner hon ut ur mitt liv. Då blev det enkelt, varför skulle jag ha en alkoholist som hade förstört mitt äktenskap och 30 år av mitt liv och vår dotters liv, det är ingen synd om honom, alkoholism må vara en sjukdom men man har faktiskt ett val. Jag gjorde mitt val och nu mår jag mycket bättre. Börja ditt eget liv med att klippa helt, har ni barn så var lyhörd, barn känner ofta skuld för saker som vuxna gör. En alkoholist är aldrig en bra pappa, dom väljer alltid flaskan före barnen, suget är helt enkelt för starkt.
Jag önskar dig lycka till med ditt nya liv, och du kommer att klara det hur bra som helst.