Senaste kommentarerna i forumet

Tack för denna tråd. Är dock så väldans trött att jag ej orkar utveckla några begripliga tankar för tillfället. Tack och adjö

Så stod jag där på Systembolaget. Ett sug jag inte känt på väldigt länge tog överhanden och innan jag visste ordet av så befann jag mig där jag inte ska befinna mig.. Eftersom jag dricker Antabus kan jag inte dricka alkohol men jag lusläste nätet på tips hur jag kunde lura Antabusen och dricka ändå. Givetvis hittade jag inget vettigt, som tur var. Ringde några vänner som har varit/är i liknande situationer och de kunde resonera vettigt med mig. Till slut vann mitt förnuft och jag köpte bara en flaska alkoholfritt vin. Jag har 44 dagar av nykterhet bakom mig och vill gärna kunna fortsätta lägga till dagar. Men det där jävla suget alltså.

Vinet var inte någon höjdare. Smakade mer som surt gammalt vin som man försökt rädda genom att hälla socker i det. Varför är det såsvårt att framställa alkoholfritt gott vin? I jämförelse är läsk både godare och billigare. Men sköna sommarkvällar förknippar iaf jag med ett (eller flera) glas iskallt gott vitt vin.

Så idag van jag över alkoholjäveln, mycket tack vare mina vänner och intaget av Antabus. Jag är tacksam för det. Dock undrar jag om jag någonsin blir kvitt suget helt och hållet. Jag hoppas verkligen det men jag inser att det kommer ta lång tid och att Antabusen är min bästa vän i dessa lägen.

Idag gryr den 45:e dagen och jag har inte varit nykter så här länge sen hösten år 2000 om jag inte minns fel. Men då festdrack jag bara, aldrig ensam, aldrig på en vardag utan anledning och inte enbart för att det var gott.

Så idag ger jag mig en massa ryggdunk för att jag faktiskt motstod frestelsen. För de som inte förstår är det kanske ingen stor sak men för er som befinner sig i samma situation som mig förstår precis hur jobbigt det kan vara. Därför är det så skönt att ha det här forumet, där en kan vara totalt ärlig och utlämnande utan att bli dömd.

Idag motstod jag alkoholjäveln och vann!

Jag kommer att dra mig undan honom, han vet vart jag finns om han saknar mig. Annars så är han borta ur mitt liv, för jag orkar inte ha det så här

Handlar alkoholism om att försöka anpassa sig och bli normal? Alltså, vi som inte klarar det, är vi de som fuckar upp ett och annat?

Vi som egentligen inte vill bli normala då? Vad gör vi? Startar inbördeskrig? Seriöst menat!

Trust me! Andra föräldrar kolhydratbombar sina barn och andras stup i kvarten. Det kan du inte ens i vild, dålig fantasi fö ihop.

Haha, som du vet har jag första onyktra fredagskvällen på typ 80 veckor iaf ?. Öl efter öl beställs där tanken är att, så full är jag inte. Men jag vet att kroppen kommer vara uttorkad imorgon. Törst efter vatren etc. Men det är ju priset jag får betala. Lite somcatt om jag vill gå naken genom alska i februari är priset att jag blir frusen som fan.

Gah, men ypp om sex timmar är mot planen!

Så osocial. Orkade inte ens hälsa på de övriga som bor i rummet.

Kram

Yes! Nu har jag första nyktra fredagkvällen på länge under bältet! Det var jobbigare än förväntat, men görbart. Imorgon ska jag vakna fräsch :)

Kcällen verkar flyta på bra under förutsättningarna. Några extra öl intagna. Sitter i en hörna. Fullt sjå omkring mig. Alla glada. Utom jag! Jag tänker. Funderar om jag är den enda levande - och alla andra endast robotar skapade av Gud. Är det möjligt?

Alltid varit troende - trots jag ej är uppväxt i ett kristet hem. Men med troende kommer tvivel. Så det är en indirekt börda att tro.

Kände mig så nära Jesus efter någon dags vandring i skogen. Var det en inbillad inbillning eller kom jag närmare honom? Finns Gud ens? Och är det ens något positivt?

Tror mig veta vissa saker. Jag blir nog aldrig nöjd. Jag kan lyckas med vad som helst, men samtidigt kommer tanken, men det där kunde du gjort bättre. Jag har alltid haft prestationsångest inför mina systerbarn som jag vet älskar mig. Men jag är aldrig nöjd med det jag levererar och är alltid rädd att de ska tycka att jag inte duger.

Hur fan kan det vara så?

Hur kommer det sig att jag känner - ska jag dö är det långt från alla, där ingen vet vem jag är. Ingen ska veta! De ska bara undra varför jag inte hör av mig.

Det är inte lätt att vara människa, men det blir desto svårare i ett samhälle styrt av partierna i Sveriges Riksdag, de som inte bryr sig något alls än om sig själva. Hur fan ska man då kunna leva? T ex är jag sjukskriven nu, och det ska normalt ta 30 dagar att räkna ut sjuklön från försäkringskassan, men det har gått nästan tre månader nu. Nystartad enskild firma. Precis detta man behöver när man söker trygghet. Sparkapital ruineras i sökandet. Ovisshet om framtida inkomst realiseras. Dagens Sverige ska ingen kunna andas normalt med en puls under 70. Ska pengarna åt ena hållet så är det skott som väntar men ska de ut till enskilda individer så riskeras allt.

Jag passar inte in. Jag vill förändra hela världen men de säger det är omöjligt och jag måste ändras. Hur fan blev det så här? Jag kan inte vara ensam. Vi måste ju vara minst 25% som känner så. Varför kan vi inte enas? För att vi är så indoktrinerade?

Jag tror inte det är den stora faran för barnet. Dock ska du ju inte vifta bort farorna. Ibland styr inte förnuftet. Dra i nödbromsen. Andas. Vad vill du. Gå sen små steg ditåt.

Skrämselpropaganda är oftast ingen bra metod för att ändra beteende. Utan positiv motivation är det som kommer få dig i rätt riktning.

Säger jag som inte krökat på 20 månader men fick något jövla breakdown värre än WWII.

Kämpa på

Mycket läsvärda tankar! Att hamna så långt ner i A-träsket så man inte behöver undra... Det är inte eftersträvansvärt. För mig sa det pling en dag när poletten trillade ner. Det finns ingen regel som säger att man MÅSTE vara alkoholist för att sluta dricka. Det finns inget att bevisa. Vem som helst som vill får sluta dricka. Och behöver man ett forum som detta till stöd... ja då är det nog bäst att sluta skyndsamt, medans man ännu kan. Kram på dig!

Tack för kram och hjärta <3 Ta vara på din ork <3

Du är värd all medkänsla. Även min dag har varit lite tung, men jag har intalat mig att den kommer att ta slut den också. Det är gärna så att det är två steg fram och ett tillbaka- Och med dimmig hjärna och vingliga ben så blir det ju knappast bättre. Eller hur, vännen?

God natt och sov så gott, imorgon är en annan dag!

Ibland är det helt enkelt så synd om en själv så att man börjar gråta. Jag vet inte om det hjälper, för det ändrar inget. Men det kan kännas lite lättare om man kan gråta. Då är man iallafall inte helt inkapslad bakom ett pansar. Fint så.

Jag tror på dig och jag förstår att du inte saknar en "partner". Har man ingen familj av någon anledning, så hjälper inte ett romantiskt förhållande mot den sortens ensamhet. Jag tycker att alla får plats på ett sånt här forum, du med.

Tack. Jag tror på dig. Du kan?

Ochäven med 120 slag är det inga större problem säger jag. Trappar du när är du safe, slutar du tvärt är det förmodlugen lugnt. Beror mycket från person till person och hur starkt psyke man har...

Fortsätt skriv här. Vi stöttar. Nej det är inte lött att lämna, men det är ju inte lött att stanna heller. Jag hoppas det ljusnar snart för dig Jag hoppas verkligen du hittar styrkan Azalea. Styrkan att sätta dig först.

Tack för ditt svar Denlillamänniskan. Jag vet inte. Stabilitet, trygghet och att få uppleva äkta kärlek utan svek eller andra hinder. Det är vad jag tror. När jag mår bra så saknar jag ju dock ingen partner.

Men ensamheten är det som tär. Inga föräldrar, inga barn. Har en syster. Men hon har sitt liv. Shit. Nu rinnar tårar.

Tack för dina dina ord om min modiga resa för den kan ingen ta från mig. Vandrade ju 2.5 veckor först. Men jag når ingenstans. Är intelligent och allt. Känns ändå som ingen tror på mig. Känner mig så malplacerad här!

Tror nog inte att du får delirium. Fortsätt trappa ned hårt och bestämt. Låt det ta fem dagar, sen kan du släppa oro för abstinensen. Om du inte tror på mig så kolla symptom på vilopuls över 120 slag/ minut och rejäla skakningar. Inga såna symptom; Ingen abstinens att oroa sig för.

Sen har vi ångesten och svettningarna. Obehagligt men inte farligt så länge det håller sig till det. Vill du verkligen sluta dricka så kan jag gratulera dig till ett bättre liv om sådär två-tre veckor. Håll ut och ta en dag i taget. Skriv i forumet varje dag.

Ja, det kan vara svårt att hålla sig i balans, med eller utan öl. Livet blir ju liksom inte annorlunda, och man blir ingen annan person av att arbeta med nykterheten. Ensamhetsproblem och existensiella tankar smyger sig på lik förbaskat.

Du lever ut, men känner dig ändå inte mer levande. Du har gjort en modig resa, men vad saknar du egentligen? Att få höra till? Att känna dig mer nöjd och harmonisk?? Närhet och få spegla sig själv i någon annan?? Vad tror du det kan vara som gnager själen på dig?

Jag önskar dig en fin kväll och hoppas att du inte ska ramla rätt ned i något megaåterfall.

Måste nog erkänna att det är väldigt tungt och oroligt nu men samtidigt har tanken börjat att få fäste. Jag är klar med detta nu! Det kommer att bli så svårt och jag hoppas att jag kommer att orka och våga ta steget men sista dagarna har varit helt extremt kaos och ska jag typ överleva detta så måste jag ta beslut nu. Så svårt och jobbigt och jag svänger hela tiden men det finns inga fördelar med att stanna. Bara mer elände som aldrig tar slut.

Jag kommer att lämna, försöka, och ska tänka på dig som en förebild att det faktiskt går. Vi är inte så svaga som man tror utan behöver bara ta det i vår egen takt.

Drog ju utomlands för 2.5 veckor sen. Gått sjukt bra. Dock har jag känslomässigt åkt värre berg- och dalbanor än de jag åkte på Prater i tisdags. Ingen alkohol (förutom en som jag fick i måndags trots jag beställde non-alcoholic). Den slank ju ner och tankarna snurrade på.

Men en öl där gick ju bra, trots att jag inte ens ville ha någon. Bytte stad i onsdags. Ingen alkohol på kvällen men igår blev det mycket känslostormar. Känns som jag egentligen inte har några vänner - borde inte tvivla men tankarna kommer. Mitt liv är sjukt märkligt. Vet inte vad jag har för liv. Känns åtminstone som jag inte passar in en enda stans. Funderat att bosätta mig på ett enkelrum i Vitryssland för runt 15 000 om året. Fly bort eller komma till ro är frågan...

Iaf, jag drack en öl innan jag skulle träffa en tjej igår. Enklast att beställa och jag var helsvettig efter 20 min i en buss utan a/c. Det blev bara kalkon av hela mötet. Första tio minuterna funkade utrustningen som den skulle men sen helt död. Jaja, skitsamna på flera sätt men efteråt kände jag mig helt vilsen.

Vad söker jag? "Flyr" utomlands och testar typ allt som går att testa. Ja, inte droger alltså utan livssituationer. Flög nykter, åker "allt" på nöjesparker, ringer prostituerade, ska besöka alla städer, testar att skjuta skarp ammunition med bmg osv. Ska flyga flygsimulator med riktiga kaptener.

Jag vill leva, känna, må bra. Upptäcka livet för mig. Det känns likväl så jävla tomt stundtals. Det sliter i mig. Ett enkelrum i Vitryssland låter vettigt. Vad sysslar folk med i västvärlden som betalar 10 000 plus i månaden för boende? 50 spänn för tre små kulor glass när det kostar 18 i Budapest?

Jag får inte ihop livet. Ensamheten tär hårdast. Avslutat flertalet relationer senaste åren. Inte att folk avslutat de för att jag druckit tidigare. Utan för att jag inte vill eller orkar. Men vad vill jag?

Just ja, har dansat ute på "disco" nykter också. Känns som jag kunnat göra allt för att känna liv. Allt utom höga höjder i slänggungor och liknande.

Har aldrig passat in och kommer aldrig göra. Det är som att försöka få ett isblock att landa på solen. Funkar inte!

Tankar om att köpa ett eget vapen och skjuta någon viktig person slår mig. Kan jag känna mig levande då? Om inte annat "ni lät mig inte få vara mig, då vann jag ändå".

Jaja, det blev ytterligare två ål ifår kväll när jag satt och funderade. Tänkte att vad spelar det för roll? Jaja, nöjde mig där och det var positivt.

Idag blev det massage (riktig) för sjätte gången på dessa veckor. Efteråt drog jag yill ett grymt burgar-hak. Hux flux hade jag beställt månadens drink, en snaps persika (4 cl) och en öl. Efter det ytterlugare två öl och här är jag nu. Imorgon ska jag upp 08 för att ta mig vidare.

Resan utvecklar sig till stress trots att jag chillat hela den här dagen. Funderingar om att besöka alla världens länder kommer. Vad händer?

Just det ja, kan lika gärna säga detta också... förutom vanliga prostituerade har jag kastat mig ut i bdsm världen. Visst, alltid haft ett öga dit. Jaja, upplevt det nu iaf.

Vad söker jag? Kan jag finna det? Mår jag ens bra? Får jag rätsida på detta? Vad gör jag nu? Traskar till ny pub eller går hem?

Saknar nog trygghet. Men vet inte hur det känns! Aldrig upplevt det tror jag.

Blä, nu blir jag sentimental. Inte bra. Inte självömka och gråta. Men på något sätt känner jag mig mindre instängd just nu med några öl i kroppen.

Var billigt här åtminstone, tre öl, en drink, en snaps, lökringar samt en fet burgare med strips för 23€. Och då är det ändå Bratislava vilket inte är superbilligt.

Fan, orkar inte vakna bakfull imorgon. Orkar inte känna heller.

Återfall? Kallas det så? Vad hände? Vart är jag på väg? Vet ju riskerna men kan jag hålla mig i balans, oavsett nykter eller med någon öl ibland? Usch! Lyckades åtminstone tacka nej till fler öl här. Alltid något. Känns ju som jag har kontroll nu trots det snurrar i huvudet!

:(

och så läser jag hur du tillrättavisar dig själv och låter dom orden gälla även mig;) Vilket jävla trams man håller på med. Vi vet bättre. Tack för att du väckte mig ur min självömkan.

Hej! Första ggr här. Men jag har bestämt mig att sluta dricka helt, men är mycket orolig för ev. abstinens. Av forumet förstår jag att jag har en hög alkoholkonsumtion. Jag vet varför jag dricker och har vuxit upp med en alkoholiserad pappa. Drack därför inget alls innan 20-års ålder, därefter mycket måttligt fram tills jag var ca 38. Men sedan blev det för mkt stress involverat i mitt liv och Cavan blev min bästa vän. Dricker sedan flera år mer eller mindre 2 flaskor om dagen, mellan 17-01. Jag besökte en ggr en alkoholläkare för 8 år sedan som skrämde upp mig (då drack jag en flaska/dag) att jag inte skulle sluta tvärt utan trappa ned med 1/3 för att slippa abstinens, men jag vet inte hur adekvat hans svar var då han erkände att det brukade gälla starksprit.. Så jag ville inte gå tillbaka. Men, hur som helst nu har jag trappat ned med 2 glas och sedan 4 glas. Vågar jag fortsatta i den takten och vara helt fri om en vecka? Eller kommer jag att få svår eller delirium? Jag vet att jag kan sluta själv, men bör jag kontakta vård för det? Tacksam för svar från mer erfarna inom detta och som kanske har gjort samma resa. Allt gott till er alla starka som vågar dela mer er!

Har just nu liten eller ingen ork till att kommentera i andras trådar, men känner att jag vill skicka en kram till dig. Tror att du behöver den. Annars nöjer jag mig numera oftast med att trycka ett litet hjärta. Du får både ock.