Senaste kommentarerna i forumet

Drog ju utomlands för 2.5 veckor sen. Gått sjukt bra. Dock har jag känslomässigt åkt värre berg- och dalbanor än de jag åkte på Prater i tisdags. Ingen alkohol (förutom en som jag fick i måndags trots jag beställde non-alcoholic). Den slank ju ner och tankarna snurrade på.

Men en öl där gick ju bra, trots att jag inte ens ville ha någon. Bytte stad i onsdags. Ingen alkohol på kvällen men igår blev det mycket känslostormar. Känns som jag egentligen inte har några vänner - borde inte tvivla men tankarna kommer. Mitt liv är sjukt märkligt. Vet inte vad jag har för liv. Känns åtminstone som jag inte passar in en enda stans. Funderat att bosätta mig på ett enkelrum i Vitryssland för runt 15 000 om året. Fly bort eller komma till ro är frågan...

Iaf, jag drack en öl innan jag skulle träffa en tjej igår. Enklast att beställa och jag var helsvettig efter 20 min i en buss utan a/c. Det blev bara kalkon av hela mötet. Första tio minuterna funkade utrustningen som den skulle men sen helt död. Jaja, skitsamna på flera sätt men efteråt kände jag mig helt vilsen.

Vad söker jag? "Flyr" utomlands och testar typ allt som går att testa. Ja, inte droger alltså utan livssituationer. Flög nykter, åker "allt" på nöjesparker, ringer prostituerade, ska besöka alla städer, testar att skjuta skarp ammunition med bmg osv. Ska flyga flygsimulator med riktiga kaptener.

Jag vill leva, känna, må bra. Upptäcka livet för mig. Det känns likväl så jävla tomt stundtals. Det sliter i mig. Ett enkelrum i Vitryssland låter vettigt. Vad sysslar folk med i västvärlden som betalar 10 000 plus i månaden för boende? 50 spänn för tre små kulor glass när det kostar 18 i Budapest?

Jag får inte ihop livet. Ensamheten tär hårdast. Avslutat flertalet relationer senaste åren. Inte att folk avslutat de för att jag druckit tidigare. Utan för att jag inte vill eller orkar. Men vad vill jag?

Just ja, har dansat ute på "disco" nykter också. Känns som jag kunnat göra allt för att känna liv. Allt utom höga höjder i slänggungor och liknande.

Har aldrig passat in och kommer aldrig göra. Det är som att försöka få ett isblock att landa på solen. Funkar inte!

Tankar om att köpa ett eget vapen och skjuta någon viktig person slår mig. Kan jag känna mig levande då? Om inte annat "ni lät mig inte få vara mig, då vann jag ändå".

Jaja, det blev ytterligare två ål ifår kväll när jag satt och funderade. Tänkte att vad spelar det för roll? Jaja, nöjde mig där och det var positivt.

Idag blev det massage (riktig) för sjätte gången på dessa veckor. Efteråt drog jag yill ett grymt burgar-hak. Hux flux hade jag beställt månadens drink, en snaps persika (4 cl) och en öl. Efter det ytterlugare två öl och här är jag nu. Imorgon ska jag upp 08 för att ta mig vidare.

Resan utvecklar sig till stress trots att jag chillat hela den här dagen. Funderingar om att besöka alla världens länder kommer. Vad händer?

Just det ja, kan lika gärna säga detta också... förutom vanliga prostituerade har jag kastat mig ut i bdsm världen. Visst, alltid haft ett öga dit. Jaja, upplevt det nu iaf.

Vad söker jag? Kan jag finna det? Mår jag ens bra? Får jag rätsida på detta? Vad gör jag nu? Traskar till ny pub eller går hem?

Saknar nog trygghet. Men vet inte hur det känns! Aldrig upplevt det tror jag.

Blä, nu blir jag sentimental. Inte bra. Inte självömka och gråta. Men på något sätt känner jag mig mindre instängd just nu med några öl i kroppen.

Var billigt här åtminstone, tre öl, en drink, en snaps, lökringar samt en fet burgare med strips för 23€. Och då är det ändå Bratislava vilket inte är superbilligt.

Fan, orkar inte vakna bakfull imorgon. Orkar inte känna heller.

Återfall? Kallas det så? Vad hände? Vart är jag på väg? Vet ju riskerna men kan jag hålla mig i balans, oavsett nykter eller med någon öl ibland? Usch! Lyckades åtminstone tacka nej till fler öl här. Alltid något. Känns ju som jag har kontroll nu trots det snurrar i huvudet!

:(

och så läser jag hur du tillrättavisar dig själv och låter dom orden gälla även mig;) Vilket jävla trams man håller på med. Vi vet bättre. Tack för att du väckte mig ur min självömkan.

Hej! Första ggr här. Men jag har bestämt mig att sluta dricka helt, men är mycket orolig för ev. abstinens. Av forumet förstår jag att jag har en hög alkoholkonsumtion. Jag vet varför jag dricker och har vuxit upp med en alkoholiserad pappa. Drack därför inget alls innan 20-års ålder, därefter mycket måttligt fram tills jag var ca 38. Men sedan blev det för mkt stress involverat i mitt liv och Cavan blev min bästa vän. Dricker sedan flera år mer eller mindre 2 flaskor om dagen, mellan 17-01. Jag besökte en ggr en alkoholläkare för 8 år sedan som skrämde upp mig (då drack jag en flaska/dag) att jag inte skulle sluta tvärt utan trappa ned med 1/3 för att slippa abstinens, men jag vet inte hur adekvat hans svar var då han erkände att det brukade gälla starksprit.. Så jag ville inte gå tillbaka. Men, hur som helst nu har jag trappat ned med 2 glas och sedan 4 glas. Vågar jag fortsatta i den takten och vara helt fri om en vecka? Eller kommer jag att få svår eller delirium? Jag vet att jag kan sluta själv, men bör jag kontakta vård för det? Tacksam för svar från mer erfarna inom detta och som kanske har gjort samma resa. Allt gott till er alla starka som vågar dela mer er!

Har just nu liten eller ingen ork till att kommentera i andras trådar, men känner att jag vill skicka en kram till dig. Tror att du behöver den. Annars nöjer jag mig numera oftast med att trycka ett litet hjärta. Du får både ock.

Hej alla!

Läser runt lite på forumet och känner att mitt tidigare inlägg angående beroendet alltid är lika aktuellt, vilket gör att jag väljer att lägga upp det igen.

Tack ännu ännu en gång för fin input. Vill bara svara kloka IW att det kan upplevas lite tvetydigt, men just nu har jag färre tankar på A då jag vet (rättfärdigar?) att det är inte är förbjuden frukt...

Här är i alla fall det ovan nämnda och några månader gamla inlägget:

"Läser runt lite på forumet och några tankar dyker upp - i sedvanlig ordning. Om jag lät min hjärna vila emellanåt kanske mitt liv skulle vara lite enklare.

Nåja...

Speciellt en sak har fångat mitt intresse den senaste veckan: beroendet. Många skriver att de inte är beroende, andra är osäkra på om de är det.

Vad är då ett beroende?

Frågar man ett uppslagsverk får man i svaret bland annat detta:
"... fenomen som innebär de fysiska och psykiska mekanismerna bakom att en person återkommande utsätter sig för något som den vet är skadligt."
Och vidare:
"... personen har svårt att styra intaget av substansen."

Jag tänker att alla som har hittat hit har ett slags beroende. Om man har svårt att låta bli att dricka är man på ett eller annat sätt beroende. Att jämföra sig med personer som dricker mera än vad man själv gör är ju ganska verkningslöst. Möjligen om man kan dra lärdom av hur fort det kan gå utför.

Flera skriver att de druckit i många år, men aldrig tagit något på en vardag, tagit en återställare, druckit på morgonen/före lunch/före middag/före kl 19.00 osv och därför tror att de är säkra. Alkoholism är en progressiv sjukdom, det vet vi. Ingen blir fullblodsalkis över en natt. Alla har vi - visserligen på olika sätt, men ändå - druckit oss till detta. (Det går självklart bra att använda mindre stigmatiserande ord än alkoholist/alkis, gillar det inte själv, men betydelsen är densamma.)

Själv drack jag i mer än tjugo år endast på helgerna. Att ta något på en vardag fanns inte på kartan. Men så en dag...
Jag drack under dessa många år heller aldrig före helgmiddagen, tankarna fanns helt enkelt inte. Men så en dag...
En återställare? Nej, fy, vad äckligt. Det föll heller aldrig mig in under alla år. Men så en dag...

Varför skriver jag då detta?

Självklart för att varna andra. Det kan gå så himla fort. Kan jag påverka bara en enda i rätt riktning, är det värt dessa tankar.

Istället för att fundera över om du är beroende eller inte, ta varning av att du är här, på Alkoholhjälpens sida. Sluta dricka innan du kommit så långt att du inte behöver undra, utan är smärtsamt medveten om att du är djupt nere i A-träsket. Det blir så mycket svårare då. Inte bara att sluta rent fysiskt utan också att hantera den ångest det destruktiva drickandet medfört.

Detta alltså skrivet i all välmening, av omsorg - garanterat utan en enda tanke på mästrande - i sann forumkärleksanda."

Kram på er!

Hej! Första ggr här. Men jag har bestämt mig att sluta dricka helt, men är mycket orolig för ev. abstinens. Av forumet förstår jag att jag har en hög alkoholkonsumtion. Jag vet varför jag dricker och har vuxit upp med en alkoholiserad pappa. Drack därför inget alls innan 20-års ålder, därefter mycket måttligt fram tills jag var ca 38. Men sedan blev det för mkt stress involverat i mitt liv och Cavan blev min bästa vän. Dricker sedan flera år mer eller mindre 2 flaskor om dagen, mellan 17-01. Jag besökte en ggr en alkoholläkare för 8 år sedan som skrämde upp mig (då drack jag en flaska/dag) att jag inte skulle sluta tvärt utan trappa ned med 1/3 för att slippa abstinens, men jag vet inte hur adekvat hans svar var då han erkände att det brukade gälla starksprit.. Så jag ville inte gå tillbaka. Men, hur som helst nu har jag trappat ned med 2 glas och sedan 4 glas. Vågar jag fortsatta i den takten och vara helt fri om en vecka? Eller kommer jag att få svår eller delirium? Jag vet att jag kan sluta själv, men bör jag kontakta vård för det? Tacksam för svar från mer erfarna inom detta och som kanske har gjort samma resa. Allt gott!

Nä jag förstår inte varför en behandlings assistent skulle smeka honom på låren och visa klyftan i en urringad byst. Han minns inte ens att han har sagt det.

Tappat glädjen, orken,lusten som så sakta började smyga sig in hos mig igen. Ingenting känns bra eller är roligt. Idag är livet trist utan vin. Men ärligt, det hade inte varit så mycket roligare med en dimmig hjärna och vingliga ben . Jag VET det.
Boar in mig i soffhörnan och tycker synd om mig själv en stund.
Tack snälla ni som skrivit tröstande ord, visat medkänsla och peppat här . Jag behövde det

Trodde aldrig att jag skulle komma så här långt. När jag läste om andra som lämnat så förundrades jag över hur starka dom var. Jag har inte känt mig stark, men jag har satt den ena foten framför den andra och det har gått. Men så klart är jag inte i mål än, men på god väg.

Tänk då långt du har kommit nu. Du har gjort världens bästa väl och tänker bara på den viktigaste personen i ditt liv: DU?
Jag är bara i början än och har format tanken på att skiljas och hoppas att jag har styrkan att genomföra det.
Men det blir ju aldrig bättre har jag tänkt på idag. Det är som hack i skivan och samma mönster hela tiden. Dricker och är osocial, slutar dricka och mår dåligt och man ska då tycka så himla synd om mannen som fått många "underliga"symptom som givetvis inte har med alkoholen att göra nästa fas är nykter ett tag då det är surt och bittert och anklagar mig för allt möjligt och hur egoistisk man är och bara tänker på dig själv. Sen börjar det om på ruta ett igen och samma visa upprepar sig.
Nej Skrållan du och jag och alla andra är värda så mycket mer i livet.
Kram till dig och hoppas att du kan njuta av din frihet att bestämma över dig själv ?

Tänker när jag läser ditt inslag, men hur ska du klara dig? När ska du må bra? När ska du tänka och planera för ditt liv, och det du vill?
Hur länge orkar du?
Stor kram till dig

Ja, det står ju svart på vitt som du säger och det är ju solklart att det inte är ett normalt liv jag har.
Igår var jag så klar över att detta var droppen som hände o förrgår. Han slog in fönstret i min släkting hus och la sig för att dricka där. Antagligen för att få vara i fred för mig och andra.
Fast idag smög sig tvivlet på igen som en ruggig dimma. Det är så synd om honom, han blir ju helt övergiven,hur ska han klara sig.......alla olika skäl.
Fast sen försökte jag tänka om, det är ju ett ekorrhjul som upprepar sig hela tiden. Olika katastrofer efter varandra och jag får erkänna att min kärlek har försvunnit längs den vägen. Så varför stanna? Medkänsla, solidaritet med bröllopslöftena eller bara en gammal vana.

Vilken härlig dag, om än lite för svettig och klibbig för min del. Jag har haft mina bönestunder och ringt min sponsor. Började läsa boken"Tillnyktring" utav Leslie Jamison, skriven förra året. Om den är bra återstår att se.
Barnen kommenterade idag att jag är mycket gladare nu, senaste veckan. Jag har inte haft något sug och känslan är ånyo att det går "för bra" och att det känns "för lätt". Jag vet att det är ett bedrägligt lugn för vilken sekund som helst kan min hjärna lura mig till att "skita i att vara så här präktigt duktig". Men, då har jag ju faktiskt en möjlighet att ringa min sponsor som kan skingra mina tankar. Nån som förstår. Det känns lite tryggt för jag litar alls inte på mig själv.
Dags för maskrosteet!

Ja gör det. Sätt ner foten och säg ifrån. Vi är alldeles för snälla och accepterar allt möjligt.
Ibland förstår man inte vad för någon tanke som ligger bakom.

Nä jag tror inte på det heller, men jag måste sätta ner foten. För hennes skull också, man vräker inte ur sig sådana saker. Tänk om han påstår sådana saker till andra om henne. Hon kan få skit för något som inte har hänt. Vad tjänar han på att hålla på så där.

En bättre och enklare dag i dag. Tack för det. Äntligen. Ringde mäklaren i dag. Nu är det gjort. Det var det som värkte. Skilsmässopappren påskrivna. Gjorde en lista, och bara prickade av. Nu finns ingen återvändo. Nu har han och jag gjort vårt val. Att inte leva ihop.
När jag läste era trådar i dag. Om fulla män/kvinnor i alla hörn, kände jag att nu slipper jag det. Jag är på väg.
Men ibland kommer ändå lite tvivel och samvetskval. Han kanske inte drack så mycket, jag kanske överdrev? Då är det bra att läsa vad jag skrivit här tidigare. Jo han drack alldeles för mycket, han var dryg och dum. En sur man, som klagade på allt. Det vill jag inte ha tillbaka.
Vill ha en man som bryr sig och älskar mig presis så som jag är. Men först vill jag läka, bli frisk. Tänka klart och bry mig om den som jag alltid har vid min sida. Jag?

Japp. Nu känns det att jag slutar med alla dumheter. Det är fredag kväll. Jag har landat i soffan. Utan vinglaset. Jobbtankarna tumlar runt i huvudet, krockar och slåss om utrymme. Och inga av de tankarna är lönt att ens tänka till slut, för obehaget gäller omständigheter jag inte kan göra ett skit åt, bara hantera konsekvenserna av... Tills det inte är mitt ansvar att hantera dem längre. Snart. Ungefär var femte minut smyger sig tanken om några glas vin objuden in. Och att det skulle vara skönt att kräkas. Skönt??? Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk sitter och längtar efter att kräkas??? Näe... nån måtta får det baske mig vara. Nu är det slut på idiotin. Här ska varken vinas eller svinas. Happy nykter Friday everyone!

Det känns helt konstigt att en terapeut skulle riskera att bli anmäld, om hon beter sig som din man beskriver. Tror det där är något han säger för att göra dig svartsjuk. Också underligt om kommunen begärt drogtest och det inte behövs.
Du överreagerar inte, men jag tror inte det är sant det han berättar. Han vill nog just bara ha en reaktion från dig.

Vill bara säga att min man som valt att avsluta vårt äktenskap, och jag har valt att börja ett nytt liv, att jag upplever han som helt avstängd. Att inga känslor finns överhuvudtaget. Men det kanske är just det, ett försvar för att orka med allt. Kanske din fru/ sambo känner samma.

Ett uttjatat ord, men du har varit en del av det sjuka beteendet som missbruk är. Precis vad Alanon är till för. Leta på nätet om du inte vet var du ska vända dig. Du behöver bli av med all ilska sorg m.m. som du bär på och att ta det med alkoholisten är inte rätt forum. Du behöver också hjälp för att kunna gå vidare. Du behöver fokusera på dig själv. Kan tänka mig att fokus under åren varit på din sambo/fru. Svårt, kanske t.o.m. omöjligt, att känna kärlek när man bär på så mycket negativa känslor. Alltså fokus på att själv tillfriskna och på att se dina behov och önsk i gar. Lycka till! Det kan bara bli bättre.

Tack för så värmande ord ?☀️

Jag blev så glad av ditt svar. Känner mig plötsligt stark och klok, istället för ynklig och sinnesbefriad. Beslutsamheten blir ännu starkare :) Trevlig helg!

Tack för din öppenhet <3 Jag trodde jag var ensam om de här dumheterna... Det är ju rätt patetiskt hur lättad man blir över att det finns fler :/ Kanske är det så att vi på något plan kämpar emot vuxenlivet, tyngden av ansvar. Ansvar över så mycket man egentligen står helt maktlös inför. Jag har kommit såpass långt i min navelskådning att jag ser ett tydligt mönster. Maktlöshet gör mig helt galen av raseri inombords. Det är den känslan som oftast ligger bakom självdestruktiviteten. Alkohol, mat, arbetsnarkomani... Allt är bara verktyg för att hantera den där maktlösheten. Riktigt usla verktyg. Måste hitta bättre.

Tack. Det är det svåraste jag gjort. Men också det mest självklara.

Du har insett att du inte längre vill vara den person du blir när du dricker alkohol och du värnar om de relationer som är viktiga för dig, genom att nu sätta en gräns och söker hjälp från flera olika instanser för att bryta det destruktiva mönster du hamnat i. Så modigt och klokt att söka stöd från flera olika håll. Att du nu också läser och skriver här ger dig ytterligare en chans att få stöd, igenkänning och kloka erfarenheter från andra i liknande situation. Även mitt i allt som känns nattsvart kan det vara fint att få dela det, du är inte ensam!
Nu kanske du redan har en plan för behandling när det gäller alkoholen, men jag kan bara nämna att vi också har ett nätbaserat program här på Alkoholhjälpen (anmälan görs via den blåa rutan på startsidan) som är hjälpsamt för många.
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet